Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.



Tiden före långresorna

Älvsnabbenmedaljong

 

Innehåll

 

Om Älvsnabben i  vanlig tjänst 1946-47 före långresorna


Tillbaka till
Älvsnabbens
startsida

Länk till
Kjells hemsida
om hans tid
i flottan

 

 


Kjell 1950


Kjell Närkhammar tjänstgjorde ombord på flera av flottans fartyg under sin tid i flottan mellan 1943-1950. Han var bl a på pansarskeppen Oscar II och Gustav V, Jagaren Norrköping och Älvsnabben.

Kjell har en egen hemsida där han berättar utförligt om denna tid. Jag har med Kjells tillstånd kopierat det som har med hans tid på Älvsnabben att göra.



Kjell Närkhammar
 


Följande citat av Kjell från hans hemsida kan väl
alla vi som rest med Älvsnabben hålla med om:

Det var med tungt hjärta jag två veckor senare för sista gången gick över hennes landgång. Hon är den av flottans båtar som jag tyckt bäst om. Ljusa trevliga och förhållandevis rymliga mässar för både manskap och befäl. Ren och prydlig. Och hon uppförde sig bra i sjön. Den tid som jag fick tillfälle att vara ombord på henne var min absolut bästa i flottan.



 

Älvsnabben 1946, skjutskolan

Efter underbefälsskolan fortsatte utbildningen för oss artillerister med skjutskolan. Den genomfördes på minkryssaren Älvsnabben. Hon låg på Hårsfjärden när jag embarkerade den 9 april 1946.

Skillnaden mellan Pansarskeppet Sverige och Älvsnabben var enorm. Älvsnabben var i mina ögon ett vackert och modernt fartyg, 96 meter långt och 13 meter brett. Hon sjösattes så sent som 1943 och var bara tre år gammal när vi mönstrade ombord på henne. Från början var hon inte avsedd för flottan. Hon köptes på stapelbädden av försvarsminister Sköld. Älvsnabben kom sedermera att efterträda flygplanskryssaren Gotland och kryssaren Fylgia som flottans långresefartyg. Älvsnabben var ett minutläggningsfartyg som hade plats för ett stort antal minor. Hon var bestyckad med fyra 15 cm kanoner, ett stort antal automatkanoner, fyra sjunkbombkastare och ett skyddssvep. I maskinrummet fanns moderna dieselmaskiner. Det påstods att en resa från Karlskrona till Stockholm bara kostade några hundralappar i drivmedel.

Även inredningen var modern. Borta var de stora trossbottnarna, som var obligatoriska på de gamla skeppen. I stället fanns ett antal mindre bostadsutrymmen, alla med britsar. På skeppen fanns det mässar och hytter för officerare och underofficerare, medan underbefälet bodde och levde tillsammans med manskapet. På Älvsnabben var det annorlunda. Här hade även underbefälet egen mäss och förläggning.

 

Älvsnabben 1947

Fredagen den 21 mars 1947 travade jag i väg med säcken på axeln mot utrustningskajen där Älvsnabben låg. Tunna moln skymde solen och luften var kall. Ännu var det vinter. Isen låg alltjämt på fjärdarna.

Jag kände mig glad och upprymd när jag såg henne. Hon hade legat i malpåse ungefär ett halvt år. Och nu skulle hon åter i tjänst och liksom föregående år fungera som utbildningsfartyg för skjutskolan. Klockan 08.00 på morgonen hade flaggan, gösen och chefens befälstecken hissats. När jag anmälde mig för väbeln tittade han i sina papper och sa:
- Utmärkt! Du tillhör styrbords vakt och har således vakt i dag. Du ska bo i underbefälsmässen och du kan avlösa vakthavande underofficer klockan 14.00. Ännu så länge är vi korta om folk så det blir långa pass. Mässen ligger föröver på övre däck.

Sedan fjolåret var jag väl bevandrad ombord och visste precis var mässen låg. Jag installerade mig snabbt. Hämtade filt och handdukar. Packade upp sjösäcken, klädde om, åt lunch och avlöste Nisse Strandberg, ty det var han som hade vakten när jag kom ombord.



 

Och det var långa pass, sex timmar med ett kort avbrott för mat under dagtid. På eftermiddagen gick det väl an för då hände något hela tiden. Ett gäng värnpliktiga kom från Göteborg och från Gustav V kom bl a en av mina gamla kompisar. Besättningen fylldes således på efter hand. Förråd togs ombord och trafiken över landgången var livlig. Men nattpasset mellan 02.00 och 08.00 på morgonen var drygt. På efternatten händer inte mycket.

Vid sextiden purrade jag manskapet. Det betydde att jag kopplade på högtalarna i manskapets mässar, purrade ut och började spela musik. Efter en stund fick jag upp en mugg kaffe från byssan. Vid sjutiden började permittenterna komma ombord och några minuter i åtta blåste jag på nytt i högtalarna att det var uppställning akterut för fördelning till övningar och arbete. Ordet blåsa betyder i detta sammanhang att man tillkännager något i högtalarna, t ex blås uppställning, blås motorbåtsbesättningen akteröver, blås skeppsnummer 373 till vakthavande officer.

Efter att ha ätit frukost, deltog jag sedan i arbetet till klockan 16.30, då arbetstiden slutade. Det var den normala arbetstiden när vi låg vid kaj eller till ankars. Så förflöt mitt första dygn ombord. I underbefälsmässen var det bara Pelle, Strandberg och jag som bott på samma lucka på Sjömansskolan men det fanns fler som tillhörde samma årskurs. Det bodde ytterligare tre furirer och två korpraler i mässen. De nya kollegerna var bra. Mässen var trivsam med ett långbord i mitten och britsar, skåp och lådor på sidorna. I anslutning till mässen fanns tvättrum med duschar. Maten kom från manskapsköket och serverades av värnpliktiga. Chefen för manskapsköket tillhörde samma årskurs som jag och var mycket duktig.

Efter helgen ägnade vi de följande fem dagarna åt rustningsarbeten. Dagen därpå, som var en lördag, bogserades vi till Drottninghallskajen. Besättningen var i det närmaste komplett. Den här dagen hade jag vakt men det spelade mindre roll för nu var vaktpassen normala, d v s ett pass omfattade fyra timmar. Men efter de fyra timmarna stod det klart för mig hur stor betydelse schlagermusiken egentligen hade. Högtalaranläggningen manövrerades från vakthavandes lilla krypin. Där stod också en grammofon, som vid behov kunde kopplas in på systemet när killarna i radiohytten hade annat för sig. Jag hade blivit ombedd att svara för grammofonmusiken en stund på eftermiddagen och hade fått en bunt skivor med schlagermusik. I bunten hittade jag också tre skivor med operettmusik. Så bra, tänkte jag, då kan jag blanda musiken. Under den första skivan med operettmusik hände ingenting. Men när jag spelade den andra skivan ringde telefonen och en röst undrade om jag inte kunde spela "vanlig" musik. Efter en timme spelade jag den tredje skivan. Det tog inte lång stund förrän telefonen skrällde på nytt och en annan röst klagade på musikvalet och ville att jag skulle spela "de vanliga bitarna". Schlagermusik skulle det vara och helst de senaste låtarna. Och på den punkten var vi välförsedda. En liten grupp med representanter för de olika personalkategorierna hade valt ut ett antal skivor, som inhandlats på fartygets bekostnad.

Tisdagen den 8 april lämnade vi Karlskrona och gick norrut. Isen skrapade och dunsade mot fartygets sidor så länge vi gick i isrännan men när vi kom ut i öppen sjö blev det äntligen tyst. Men oljudet började igen tidigt på morgonen när vi kom in i Stockholms skärgård. Vid lunchtid anlände vi till Hårsfjärden och akterförtöjde vid Märsgarn.


"Två båtar låg nämligen förtöjda utmed vår styrbordssida."

"Två båtar låg nämligen förtöjda utmed vår styrbordssida."

Nu följde faktiskt också en otursperiod för Älvsnabben. En av korpralerna på skjutskolan föll överbord och drunknade. Eftersom han var simkunnig måste han ha skadat sig när han föll överbord. Två båtar låg nämligen förtöjda utmed vår styrbordssida. Troligen föll han mellan Älvsnabben och de andra två båtarna och skadade sig i fallet. Trots omfattande draggningar återfanns inte kroppen. Några veckor senare drabbades vi på nytt. Varje vecka hade vi gjort kortare turer i Stockholms skärgård och sedan återvänt till Hårsfjärden och Märsgarn efter ett eller ett par dygn. Måndagen den 28 april gjorde vi en ny tur i skärgården. Vädret var olustigt. Molnigt, disigt, rått och kyligt. Klockan 12.17 hände olyckan. Vi fick en rejäl grundkänning på Lindholmsgrundet.

Jag hade just ätit lunch och låg och läste i min brits när det hände. Älvsnabben gick med 16 knop. Det hördes en kraftig duns och en skakning for genom fartyget samtidigt som styrbordssidan för ett kort ögonblick liksom lyftes upp och sedan föll tillbaka. Eftersom jag hade min brits på styrbords sida, höll jag på att trilla ur den.

- Va vad det? sa Strandberg. Jag tittade ut genom ventilen men såg inget konstigt. Vi var ganska nära land och låg nu nästan stilla. Det var en grundstötning, tänkte jag. För mitt inre såg jag hur bottenplåtarna hade rivits upp på Älvsnabben och hur hon hängde mellan två bogserbåtar med pumpar, medan besättningen fick lämna fartyget. Tusan också! Nu får man mönstra av. Och jag som trivs så bra här ombord. Mina dystra tankar bekräftades när följande meddelande kom i högtalarna:

- Besättningen går till sina räddningsstationer och påtager livvästar. Vi stirrade på varandra.

- Vad nu då? Vi är ju alldeles nära land, sa Jan-Erik, det är väl bara och sätta henne på grund om hon håller på att sjunka. Vi tog det lugnt i mässen. Ingen var orolig. Vi hann precis inta våra platser vid räddningsstationerna när det kom kontraorder i högtalarna. Älvsnabben ankrade. Vi befann oss på Varnäsfjärden. Någon ytterligare information om vad som hänt kom inte i högtalarna. Men via kompisar som hade vakt fick vi veta att det var en grundstötning och att den i och för sig var allvarlig och att vi tog in vatten. Men man räknade med att kunna hålla henne flytande med våra egna länspumpar. Det var ingen felnavigering som låg bakom grundstötningen utan isen hade helt enkelt flyttat ett sjömärke. Chefen hade varit på bryggan vid grundkänningen, sas det. Han och ytterligare någon av officerarna hade konstaterat att det skulle finnas en prick i området men kunde inte upptäcka den.

Senare på eftermiddagen bogserades vi till Hårsfjärden. Och på onsdagen var det dags för en ny bogsering in till örlogsvarvet i Stockholm. Den 6 maj dockades Älvsnabben i Beckholmsdockan och där låg hon exakt en månad.


 

Till början