Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.


Acapulco

Mexiko

Medaljong från resan 1958-59. Klicka på den för att förstora!

 

Innehåll

 

Dan Frostberg berättar


Tillbaka till
Älvsnabbens hemsida

Tillbaka till Dans sida om resan 1958-59

 

 

Mexikos flagga

 

Klicka för att förstora!

 

 

Den finaste souveniren jag köpte på hela resan var detta mexikanska silverarmband.

 

 

Acapulco Mexiko 18-22/12 1958

 

Anlöpning Acapulco! Jag kan tänka mig full aktivitet på bryggan när ankomsttiden skulle stämmas av på minuten! Flera runda varv gjorde vi ute till havs (osynliga från land) innan NO (?) gav signal till anlopp på staden Acapulco där borta -bakom de bergformiga öarna.

 


Älvsnabben i Acapulco – Mexico

Ur Barometern januari 1959

När minfartyget Älvsnabben i sedvanlig majestätisk stil löpte in i Acapulcos vackra, naturliga hamn och saluterade nationen Mexico med tjugoen skott, var det många som blev en smula betänksamma inför vad de redan på avstånd kunde beskåda. Eleganta racerbåtar med åtföljande, glatt vinkande surfingpar kretsade omkring Älvsnabben när vi gled in mot kajen. Man riktigt kände att det här var för dollarturister, inte för svenska sjömän med begränsade tillgångar.

Men staden hade mycket att bjuda utan att medföra alltför stor påfrestning på klena dollarkassor. Vi var snart inne i nöjeslivet tillsammans med trevliga och frikostiga amerikaner och det dröjde inte länge förrän vi nästan helt hade smält in i Acapulcos fantastiska lyxmiljö.

På förmiddagen var man på beachen - vid den långsträckta sandstranden - en prick i människohavet. Man solade, badade och njöt av fägringen runt omkring. En och annan försökte sig på en surfingtur i Bochagrandebukten. Satte man sig vid någon av strandbarerna kunde det mycket väl hända att man blev bjuden på drink. Det var lätt att få sig en pratstund. Vi var verkligen i centrum för allas intresse! Amerikan som mexikan, alla var nyfikna på de långväga gästerna fån Norden.

Varje kväll gavs en enastående föreställning på eleganta hotell El Mirador. Tre unga mexikanska män dök med facklor ner i det vitskummande havet från en fyrtio meter hög klippa. Det hela ackompanjerades av en ensemble från dansaltanen. Ett skådespel som drog massor av folk varje kväll.

Till tjurfäktningsarenan var vi bjudna en söndag på eftermiddagen. Mexikanerna jublade och klappade i händerna. Amerikaner och svenskar på skuggsidan behärskade, sammanbitna. Mexikaner på solsidan med pukor och trumpeter! Det var ingen vacker föreställning som vi fick bevittna.

Älvsnabbens besök i Acapulco avslutades med ett representationsparty ombord - den sista kvällen i hamn. Acapulcoborna hade av allt att döma trivts bra med oss och det sätt på vilket vi representerat vårt land. På morgonen när Älvsnabben kastade loss var en stor skara människor från staden nere vid kajen för att vinka farväl och önska oss god jul på havet och mycket trevligt i San Francisco - vårt nästa mål.

Dan Frostberg
 


 

Här kostar vi på oss en drink på en av barerna vid plagen i Bochagrandebukten. Det är Våhlberg som uppvisar nästan hela sin bleka lekamen. Solar sig gör ju inte en riktig sjöman, mer än ofrivilligt i ansiktsplåten, men inte ens där har solen tagit på hovmästaren från "Karlstad"!

 

Mexikansk familjemiddag vid stranden i Bochagrandebukten. Acapulco visade minsann inte bara sitt lyxiga ansikte! Folk var intresserade och hjärtliga, tog initiativ till kontakter. En kväll blev vi inbjudna till ett kolossalt bröllop direkt från gatan. God och mycket mat, mexikansk musik och dans med självaste bruden hann vi med innan vi efter flera timmar var ute på gatan igen.

 

Acapulcos lyx och mondäna miljöer gjorde starkt intryck på oss. Hemma hade vi ju ingenting av det här slaget. Men vi anpassade oss snabbt, trots våra endast 5.20 kronor/dag.

 

Så här såg det ut, det främsta av amerikanska semesterparadis år 1958! Inte desto mindre så var det här jag drabbades av "Montezumas hämnd". Bjudna till mexikansk restaurang valde jag naturligtvis deras verkliga "specialitet", som var exotisk och kryddstark! I bingen nere i snickarbón, där jag senare på natten lade mig tillrätta, började de våldsammaste av kramper härja i min stackars mage! Tur att det var vår sista kväll i Acapulco. Jag hamnade på sjukan, som hade en ljuuvlig "air condition" (jag inte ens kände till fanns) - en angenäm överraskning och en lisa för både kropp och själ i den påfrestande värmen som vi hade under däck. På julafton var jag uppe men kunde knappt stå på benen. Det var skönt att åter bli intagen på vårt underbart tempererade sjukhus. En veckas omvårdad och sedan var jag precis lagom utsläppt för att få se när vi stävade in i Frisco Bay och gick under "Golden Gate Bridge" i San Francisco en vecka senare.

 

Besättningen blev bjudna på tjurfäktning en söndagseftermiddag. En grym och olustig tillställning med amatörmässigt agerande av både matadorer, picadorer och banderillos. Älvsnabbens vita mössor sågs i spridda grupper på en glest befolkad arena, mest på skuggsidan.

 

Man ska väl inte vara för kaxig när man okunnig recenserar sin allra första tjurfäktning. Vi buade faktiskt ut matadoren och hans klumpiga förehavanden där nere på arenan - vi svenskar som lider så med tjuren! Det ruskigaste tyckte jag ändå var picadorens ofta helt utlämnade häst - inte alls tillräckligt skyddad av sin madrassering. Några år senare, 1962, såg jag en, vad jag tror, "högklassig" tjurfäktning i Gerona i Spanien - även den var plågsam men gav ändå en viss förståelse för hur spanjoren upplever "kampen" mellan tjuren och matadoren och det "estetiska dödandet". Konsten att döda tjuren smärtfritt är en svår konst! Den behärskade inte matadoren på arenan i Acapulco!

Adolfo Lopez Mateos - Mexicos nyblivne president år 1958 (-64).

 

 

 

Det är någon timme före avgång Acapulco. Jag är i skriande behov av att få med mig några lämpliga souvenirer hem till Kalmar! En vacker, tung och bred silverring med mexikanska evighetstecken inskurna runt om är inhandlad - tänkt till min bror. Ett magnifikt, kraftfullt och flera gånger tyngre silverarmband till Mor! Jag stannar till vid en lite flottare butik och får syn på ett par badbyxor av boxertyp - rasande snygga och lite ovanliga tycker jag! Jag går in och frågar mexikanskan i butiken om priset. Tyvärr, efter mina omständigheter, är det alldeles för högt. Jag kan trots allt inte helt släppa tanken på dom granna badbyxorna. Jag glömmer tiden, klockan går ju! Frågar på lite andra prylar i butiken lämpliga som gåva och är i färd med att lämna butiken då kvinnan plötsligt visar tecken på att vilja förhandla om priset på den åtråvärda varan! Efter cirka fem minuter är dom mina till ett kraftigt reducerat pris - dock ändå, alldeles för dyra! Ute på gatan med mitt paket inser jag plötsligt att det är krisläge. Det är inte många minuter kvar till avgång! Jag lägger bokstavligen benen på ryggen mot kajen. Avståndet är längre än jag tänkt mig men jag hinner ändå ner i tid enligt klockan - min klocka - inte Älvsnabbens! Landgången är redan indragen, propellrarna piskar vattenytan där nere! Där uppe står dagofficeren, fänrik Carl Gustaf Hammarskiöld, och ser "mordiskt" arg ut. För en kort sekund får jag i min ömkliga position en känsla av att han inte tänker beordra ut landgången igen! Men efter snabbkontroll med bryggan däruppe kommer den ändå ut - med en hiskelig fart! Han frågar inte efter några förklaringar eller ursäkter, inte vad jag har i paketet heller. Jag får på stående fot en råutskällning av värsta slaget -inför en publik på akterdäck som i spänning väntar på vad som ska drabba en stor "syndare"!

Jag har en sällsynt tur! Ingen påföljd!

Men mycket nära ögat var det att jag fått gå omkring nere på plagen vid Bochagrande i Acapulco i väntan på någon lämplig transport hem till Sverige. Visserligen i nya badbyxor - men akterseglad!

 

 

Till början