Tidningsartikel om Älvsnabbens besök i SF.

Hela staten Kalifornien väntade på Älvsnabben

NEW YORK (TT:s korr) Älvsnabbens besök i San Francisco har fått stor publicitet, i pressen med reportage och massor med bilder som skildrar det första officiella flottbesöket i staden av ett svenskt marinfartyg sedan 1852, omtalar generalkonsul Manne Lindholm.

Älvsnabben fick lots vid fyrskeppet i leden till San Francisco kl 6.30 på tisdagsmorgonen, fick sedan amerikanska flottans lots ombord vid 2-tiden i närheten av Golden Gate-bron och samtidigt brakade den nationella saluten med 21 skott över vattnet som badade i soldis.
Själv saluterade Älvsnabben viceamiral Maurice E. Curts med 15 skott och på dessa kom svarssalut från Skattkammarön, Treasure Island, som flottbasen i sundet kallas.

Älvsnabben låg förtöjd vid pir 37 i San Francisco hamn på slaget 9 då omedelbart en presskonferens ägde rum. Kommendörkapten Gunnar Norström tog emot och svarade på en stormvåg av frågor med konsul Lars Hedström som assistent. I full parad gjordes sedan en rad visiter hos generalkonsul Lindholm, viceamiral Curts, konteramiral G. L. Russell, stadens borgmästare George Christopher och kustgardets chef amiral R. E. Wood. I vanlig ordning gjorde samtliga dessa sedan sina återvisiter ombord.

Svenska generalkonsulatet hade i god tid före Älvsnabbens ankomst förberett lokalpressen utmed hela västkusten, genom en serie bulletiner och skildrade inte bara Älvsnabben utan hela den svenska flottan och dess uppgifter utmed den långa och klippiga svenska kusten. Bl.a. omtalades sådana nyheter som skyddsrum insprängda i berget och pressen i staten Kalifornien är nu fylld av dessa skildringar.

Älvsnabbens första dag i San Francisco, där man stannar t. o m. den 4 januari, markerades av generalkonsul och fru Manne Lindholms Stora mottagning i det vackra tegelpalatset vid Jackson Street som ursprungligen byggdes av Lysekilspojken, sedermera storskeppsredaren William. Matson. Besättningen svängde runt i en stor välkomstdans ordnad av amerikanska försvarets underhållningsdetalj. Svenska flickor hade inbjudits till balen.

På nyårsafton gav viceamiral, och fru Curts mottagning för särskilt inbjudna medan ”internationella gästfrihetscentrum” svarade för att ett antal officierare, underofficerare, kadetter och andra var inbjudna till privata nyårsaftonsfester.

TILL DEN FÖRSTENADE SKOGEN
Resten av Älvsnabbens uppehåll i San Francisco omfattar långa utflykter med svenska företag som Dux och Isoflex som värdar. Facit och Gense svarar för utflykter till vindistriktet, ”den förstenade skogen” och andra sevärdheter i området kring staden. Det blir också svensk högmässa med sjömanspastor Torsten Malmeström som officiant i sjömanskyrkan den 4 januari. Vidare blir det fotbollsmatch mellan ett lag från Älvsnabben och ett lokalt skandinavisk lag samt besök ombord för den svenska kolonin.

Oakland Bay Bridge - San Francisco

San Francisco 1958

Älvsnabben i San Francisco

  Staden San Francisco med sina magnifika jättebroar har fått besök av Älvsnabben. Under sex dagars vistelse här har vi fått känna amerikansk gästvänlighet när den är som bäst. Alla har genom nära familjekontakter, som man så frikostigt bjöd på, fått många inblickar i amerikanskt liv och leverne. Vi fick avkoppling här i San Francisco (d.v.s. - efter nyårsfirandet). En tillfällig mättnad på intryck var det nog inte bara jag som kände. Få komma in i mera "civil miljö", i familjers hägn och bli bjudna på god mat, ordentligt uppdukat - var naturligtvis uppskattat.

Inbjudna till en nyårsafton på "Young Scandinavian Club" blev en stor del av besättningen. Här firade vi första delen denna minnesrika kväll tillsammans med många svenskar, svenskamerikaner, norrmän, danskar, amerikaner och holländare. Det var intensiva kontakter åt alla håll. Man fick en känsla av att vara hemma igen genom närvaron av alla skandinaver.

Nyårsafton firas annars varje år med dunder och brak på San Franciscos huvudgata Market Street. Alla näringsställen utefter hela långa och mycket breda gatan är öppna. Väldiga folkmassor strålade samman här - så även vi. Livsglädje och stort oväsen rådde under hela nyårskvällen på denna gata. När sen tiden var inne för det nya året 1959 att göra sin entré "exploderade" ljudnivån till en öronbedövande kakofoni av skrikande och skränande människor, blandat med skärande toner från alla blåsinstrument. Gatan formligen gungade i hela sin längd och blev vit som snö av alla hålslag som tömdes ut från öppna kontorsfönster.

En liten karl i rund hatt med små brätten följde efter mig och Våhlberg hela tiden när vi strosade omkring utefter Market Street denna nyårsnatt. Han höll sig nära oss på endast några få meters avstånd hela tiden. När vi sneddade över gatan följde han efter och vi började undra vad han kunde vara ute efter. Vi korsade den breda gatan än en gång men han var fortfarande med oss på nära avstånd. En aning pressade av situationen bestämde vi oss för att stanna.  "Förföljaren" kommer nu fram till oss, frågar om vi är från Sverige. Javisst  - du också?  Han är från Örebro berättar han, är 68 år och har bott i San Francisco sen 1930-talet. Han vill så gärna prata med oss "på svenska" - få kontakt! Gråter när han berättar att han helst av allt skulle vilja åka hem till Sverige - att det är för sent, att han heller inga pengar har för att kunna förverkliga en sådan dröm! Vi skiljs åt i folkvimlet.

 Vi kommer in på en bar på Market Street, som vi på "Young Scandinavian Club" blivit rekommenderade att besöka. I trängseln vid baren härinne möter vi ännu en "svensk", fast amerikansk medborgare. Han är krigsveteran och riktigt på "dekis"!  På "ren svenska" berättar han om bakgrunden till sin träbensprotes, den som Koreakriget orsakat honom. Han berättar bittert hur han supit bort hela sin familj, hustru och barn - att han ingenting har kvar!

En nyårsafton på Market Street är inte bara glädje och yra!

Längre turer med bussar förde oss ut till de kaliforniska vindistrikten och i slutet av veckan till de fantastiska Redwoodskogarna. Här står världens högsta träd, 111 meter högt och en diameter  (inte omkrets) på hela 14,33 meter!

Det här med världens största, högsta, längsta och dyraste - vad saker och ting kostat i imponerande dollarsiffror har man blivit upplyst om allt som oftast. T.ex. - det må vara att Golden Gate Bridge varken är världens längsta eller högsta bro, men den har den absolut tjockaste och längsta brobärande kabeln i världen! Oakland Bay Bridge innehåller som sagt mer stål än någon annan bro kan visa upp!

En höjdpunkt av annat slag var den stora banketten på Villa Hotel i San Mateo, en bit utanför centrum - ett verkligt elegant ställe med smakfull lyxinredning. Hotellet är byggt av svenskamerikanen, tillika ölänningen - byggmästaren Halvard Nelson från Vickleby. En man som arbetat sig fram till stora framgångar i Amerika  och som  ölänningarna således kan känna sig stolta över.

Att Nelson var en av våra värdar så även mr Hugo M. Hultberg - också han svenskamerikan och framgångsrik "builder" i San Francisco- fick vi minsann senare klart för oss. 

När vi anlände till hotellet, min kamrat från Karlstad och jag från Kalmar, inviterades vi genast till en drink av ett par som satt i baren. Det visade sig vara Halvard Nelson själv och hans hustru Elin. Efter kort presentation var samtalsämnet förstås givet - Kalmar, respektive Öland. Nelsons visste knappt till sig av förtjusning när jag svarade jakande på frågan om jag möjligen kände Elins yngre släkting Inga-Britt Robertsson från Öland. Jag kände till henne ganska väl  från skoltiden i Kalmar läroverk.

"Nice shiner you've got there"! - kommenterade Nelson min väns blåtira där vi satt och hade trevligt tillsammans i baren. Han hade fått den nere i maskinmässen av fotograf M. och sedan menat att den var orsakad av en plåtdörr, som av misstag slagit upp i ansiktet. Istället var det så att min gode vän - rakt på sak och utan omskrivningar - hävdat att M:s bilder inte var något vidare - att såna där lika väl kunde tas med en vanlig simpel lådkamera! Pang! - så var det klippt. Fortsättningen på den något beklämmande historien bör nog lämnas därhän.

I alla fall, innan vi visste ordet av, eller ens hunnit fundera på var i den stora festmatsalen vi skulle inta våra platser, bjöd Nelson oss välkomna till bords. Inte anade vi att han var en av bankettens huvudvärdar, att vi gick för att sätta oss vid "honnörsbordet" - i festsalens absoluta centrum! Genast insåg vi att vi "hamnat fel"! Men det var försent! Snart befann vi oss i glatt samspråk med  gästerna vid det stora runda bordet - där bland andra satt Sveriges generalkonsul i San Francisco. Det var en utsatt men samtidigt mycket trevlig position vi hade (för)satt oss i!

Själva "blåtiran" tänkte vi väl inte så mycket på under kvällens lopp, men några dagar senare uppkallades jag till FC och fick den strängaste förmaning att inte fler gånger låta oss representeras på ett så olämpligt sätt. En den svenska flottans man, Älvsnabbens värnpliktige representant i världen, borde med ett blått öga (eller gult!), överhuvudtaget inte visa upp sig vid ett tillfälle som detta! Jag blev tvungen hålla med FC om det

Under de två dagar vårt fartyg var upplåtet för besök ombord visade det sig att intresset var enormt. Många ville väl trampa ett stycke svenskt territorium och träffa svenskar, en del hade släktingar ombord. Omkring femtusen besökare var ombord på Älvsnabben dessa dagar. Långa köer stod tåligt och väntade i flera timmar på den stora "begivenheten".

Att vi fick se oss runt i San Francisco med omgivningar genom utmärkt välorganiserade arrangemang och tillställningar var vår svenske generalkonsul och konsulatets förtjänst.

Många tyckte nog att San Francisco var det mest spännande besöket hittills.

San Francisco kan bland mycket annat ståta med att ha den absolut största kinesiska stadsdelen i världen - "Chinatown". Här gjordes de flesta inköpen - så bäva fruar och fästmör därhemma, årets mode blir kinesiskt eller japanskt!