Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.


Galapagos
öarna

Medaljong från resan 1958-59. Klicka på den för att förstora!

 

Innehåll

 

Dan Frostberg berättar


Tillbaka till
Älvsnabbens hemsida

Tillbaka till Dans sida
om resan 1958-59

 

 

Galapagosöarnas flagga

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Galapagos 12-14/12 1958

 

Karta över Galapagosöarna. Klicka för att förstora!

1.Dopet, 2.San Cristobal, 3.Santa Cruz

 

 

Ode över padda - ur Snabbspegeln nr 3, den 10 dec. 1958

Ode över padda

Liten padda uppå böljan flöt
och av sol och vatten njöt
Tills en dag en stygg sjöman
kom med båt från fjärran lann´
Friden fick en faslig ände
vi en livbåt till den sände
Starka armar hjälptes åt
att få den uti Kronans båt
Svenska sjömän bilda häck
när den bars till akterdäck
Sjömän många som ett stim
sökte fånga den på film
Paddan nobba´ vårt klimat
så vi slängde den i spat
Väl uti sitt rätta djup
saknar den ej Kronans slup

Poeten bakom detta gripande stycke svensk poesi är inte känd - mycket tyder dock på att det var red. sekr. Johan af Klint.

 

"Min sista stund är nog kommen nu!"

 

 

 

Patrullbåten O I möter oss när vi ankrar upp på redden utanför ön San Cristobal. Två sailors från Ecuador gör oss den äran med ett besök ombord. Grabbarna här har sin tjänstgöring förlagd 100 mil rakt väster ut i Stilla havet från Ecuadors kust och förnämsta hamnstaden Guayaquil räknat. Ecuadors hela flotta bestod den här tiden av 3 fregatter och 12 patrullbåtar.

 

Fiskafänget på Galapagos var en trevlig upplevelse! Vi släppte ut 50-75 meter lina med sänke och en oagnad krok på och det nappade hela tiden! Det kom upp olika arter från olika djup - bara att beställa!

 

Det var förstås en göteborgare som fick den största baddaren. Skhv 656 Ågren. Jag minns inte om den gick till någon av byssorna för tillredning. Skam vore det ju annars!

 

San Cristobal och staden Puerto
Baquerizo Moreno vid Vrakbukten

 

San Cristobal, Galapagosöarna 12 dec. 1958. 657  Frostberg tillsammans med en go liten kille från Ecuador. Här i staden Puerto Baquerizo Moreno, fanns ingen stor befolkning. Jag vill minnas att pojken på bilden var son till mannen som periodvis skötte det lilla postkontoret vid hamnen. Av honom köpte vi en komplett serie av de vackra Galapagosfrimärkena. De försågs, på vår enträgna begäran, med San Cristobals lokala röda stämplar. Ett avsänt brev hem till Kalmar kunde, med den glesa postgången från San Cristobal, nätt och jämnt hinna fram före avsändaren. 

 

 

Den långa, förfallna - för att inte säga primitiva - träbryggan vid Bahia Wreck på San Cristobal, löper ut mot tilläggskajen där borta. Här lade våra motorbåtar till. De gick hela dagen i skytteltrafik från Älvsnabben där ute vid horisonten. I viken ligger en patrullbåt från ecuadorianska flottan -O 1. En pipeline avsedd för färskvatten löper utefter hela bryggkanten in till land.

 

Skeppshantverkare 656 Ågren från Göteborg tar siesta i värmen. Han vilar sig sittande på den pipeline som leder färskvatten in till den lilla hamnstaden Baquerizo Moreno vid Vrakbukten på San Cristobal.

 

Husen nere vid stranden. Bahia Wreck, San Cristobal.

 

Boningshus på andra sidan viken - Bahia Wreck, San Cristobal.

 

 

Plötsligt dök han bara upp - den svarthårige ryttaren på sin vackra vita häst. Det blev bråttom att få upp kameran och fånga den granna synen. Härav oskärpan i bilden.

 

Landskapet på den här sidan av ön SC gav inget inbjudande intryck. Färger i vitt, askgrått, brunt dominerade. Inte mycket av ögonfägnande grönska. Torrt och varmt. Några få av oss vandrade den här vägen, sju kilometer in i hettan - till El Progresso- en indianby, varifrån ryttaren på den vita hästen kommer ridande. Här stod tiden stilla, orörd, tillsynes oberörd av världen utanför! Vad man såg av verksamhet i byn var små banan- och sockerrörsodlingar.

 

Jag undrar hur många som tog bilder av den här typen! Ön San Cristobal gav intryck av att vara en utarmad ö i Galapagosarchipelagen - karg och ogästvänlig. Växtligheten bestod mestadels av ris, mangrovebuskar och kaktus. Djurlivet verkade vara obefintligt -dött!

 

Första kvällen på redden i Galapagosarchipelagen utanför "San Cristobal" eller "Chatham" som är det vanligare namnet på denna ö i den gängse litteraturen. När solen åter har gått "upp" och besättningen vaknat "upp" har vi redan ankrat "upp" utanför grannön Santa Cruz.

 

Santa Cruz

 

The "Duke of Galapagos" och gamla ö-veteranen Mama Olgas stenstuga ute på udden. Vid bryggan bakom den vita båten angjorde Älvsnabbens motorbåtar och de svarta lavaklipporna invaderades av khakiklädda förväntansfulla svenska sjömän.

 

UR BAROMETERN -februari 1959:

ÄLVSNABBEN PÅ SANTA CRUZ LUCIADAGEN 1958

Som gäster hos självaste "The Duke of Galapagos" har vi försökt bilda oss en uppfattning om livet på Santa Cruz. En av de ur flera synpunkter intressantaste öarna i Galapagosarchipelagen. Här har tillvaron inte på något sätt låtit sig präglas av den livsrytm vi är vana vid. I den mycket säregna natur som möter en här passar människan liksom inte in i bilden. Svarta lavablock, jättekaktusar - ett myller av havsödlor och krabbor hade vi omkring oss överallt utefter stränderna. Att i den här miljön möta bosatta blonda norrmän och tyskar tyckte vi hade något av det overkligas prägel över sig. Bekantskapen med öns levnadskonstnärer i deras "sagomiljö" blev en stor upplevelse för oss. Våra två motorbåtar (barkasser) gick hela dagen i skytteltrafik från Älvsnabben liggande ute på redden och till "The Dukes" privata brygga.

Vi ägnade dagen åt riktiga upptäcktsfärder. Svalkade oss då och då i det härligt kyliga havsvattnet, rikt på haj och jätterockor och fiskar i regnbågens alla färger. Några av oss satt ett par timmar hemma hos "Greven" i hans stenstuga och lyssnade på gamla öminnen berättade av värden själv och av familjens veteran, gamla fru Oma. Dom visade oss på intressanta brev och noteringar av upplevelser och besök av bland andra norrmannen Thor Heyerdahl och svensken Rolf Blomberg. Båda hade varit på besök här i "Grevens" stuga ett flertal gånger.

Den rätta atmosfären inne i stugan fattades minsann inte. En mängd små och stora havsödlor - iguaner - kravlade obekymrat omkring på golvet och mellan benen på oss - färgglada papegojor tjattrade i sina hörn. De visade absolut ingen rädsla för oss. Ödlorna tyckte förstås inte om att plötsligt bli hängande rätt upp och ner, därom kan en av våra aspiranter vittna. Han fick sig ett måhända välförtjänt kraftigt tjuvnyp i benet som han väl sent ska glömma. Annars sägs det bara finnas snälla och för människor orädda djur på Galapagos.

Vår underbara dag fick sin värdiga avslutning. På fartygschefens initiativ ordnades med månskenspicknick på stranden. Omgivna av kaktussilhuetter och Stilla Havets mjuka dyningar samlades besättningen och öborna runt lägerelden för att spisa en enkel måltid och sjunga tillsammans. Bland gästerna märktes särskilt två världsomseglande norrmän. Fartygschefen hade gamla fru Oma "vid bordet". En stämningsfull kväll var snart till ända och avskedets stund gripande.

I sanning en dag att minnas - luciadagen 1958.

På återseende

Dan Frostberg

 

Så här tedde sig livet bland svarta lavablock och kaktusar för de små rara getterna bakom "The Duke of Galapagos och Mama Olgas" stuga, när vi gästade.

 

Det kryllade av havsiguaner både innanför och utanför Mama Omas köksdörr - på golvet, under bord och stolar, överallt vistades dessa fridsamma djur i deras hem - som vore de sedan länge etablerade familjemedlemmar. Mitt enda exemplar som jag fick med mig hem på bild behagade tyvärr röra på sig i kameraögat!

 

På redden ligger de "jordenrunt-seglande" norrmännen som senare var med oss på strandfesten i solnedgången. Det bjöds på svensk varmkorv och starköl från Karlskrona. Stora langusters fångade av värdfolket var aftonens "klo" och kokades över öppen eld i en stor rostig plåttunna. På de svarta lavahällarna, begrundande det kalla vattnet med de fruktade hajarna (vi hoppade i men var snabbt uppe igen), sitter skeppshantverkare Håkansson från Malmö, som jag delade "hytt" med i snickerboa under backen - kapten Gillis Ekström - samt löjtnant Henrik Breide, som var "Löpar-Nisse" med stor inlevelse när vi gick över linjen. På höjderna i bakgrunden fanns jättesköldpaddorna som vi tyvärr aldrig fick tillfälle att se. Inne i viken "urinnevånarnas" lilla by. En del var tyskar som lämnat sitt land under första världskriget för att bosätta sig här.

 

En världsomseglande "norrman" har ankrat upp i "Academy Bay", Santa Cruz på Galapagosöarna - 13 dec. 1958.

 

Här står jag och en jättekaktus. Håller i ett bockhorn med tillhörande skalle. Marken kryllar av objekt  - levande och döda - när vi försiktigt tar oss fram "i Darwins fotspår".  Jag hade en trevlig kompis och vapendragare under resan -värmlänningen Mats Våhlberg, bördig från Hagfors och latinstudent från Karlstad. Antagligen var det i hans egenskap av välutbildad humanist flottan utvalde honom till en "karriär" som hovmästare i off-mässen. Vi delade alla fröjder och upplevelser -"i vått och torrt".

 

Ingen "vanlig", inbjudande strand att slå sig ner på här bakom "hertigens" stuga. Det sjuder av liv, kryllar av alla tänkbara arter, krypande upp och ner ur och i små hålor i sanden.

 

Ute vid horisonten ligger Älvsnabben. I viken fiskas krabbor och arter av allehanda slag - med bara händerna! Grabbarna längst ut har tappat all vett och sans (min mening) i hopp om att få fart på dåsiga hajar som det vimlar av där ute i brytningen mellan kallt och varmt vatten. Kanske är det behagligt för hajar att ta siesta i lite varmare vattentemperatur? Humboldtströmmen cirkulerar ju yt- och djupvattnet till en inte särskilt lagom badtemperatur på djupare vatten -fast underbart svalkande var det i värmen.

 

Älvsnabben ligger därute och vakar över sina gossar som är i Galapagosland och roar sig!

 


På väg mot Acapulco...

 

Vi fick hårt väder hela vägen från Galapagos fram emot Mexicos västra kust där vi firade julen ute till havs. Så här kan också det "Stilla Havet" bete sig mot "våran lilla båt"! Acapulco -Mexico nästa!

 

 

Till början