Mars 1959. En hovmästare och en skeppshantverkare på
finpromenad i Key West utanför U.S. Navys domäner.

Ett härligt minne från Key West var den höga nivån på jazzen som spelades på de enklaste av barställen. Jag minns särskilt "en", en riktigt vass trumpetare, som gav  kickar upp mot höjderna!

En omskakande händelse glömmer jag heller aldrig! Av en tillfällighet kommer vi en kväll i samspråk med ett par "jänkar" vid ett litet nöjesfält mot gatan. Intill råkar stå en sån där slagapparat med slägga, graderad stång och en "plingplong" i toppen. Jänkarna får plötsligt för sig att svenska flottans grabbar måste vi bara testa slagkraften på. Sagt och gjort - en flaska vin sätter dom i potten ifall vi skulle "råka" vinna. Av med mössan - nu gällde att slå till för kung och fosterland - flottans ära!  Pang! Båda drämmer vi till med fulla utslag och klockan klämtar däruppe. Det räcker till, vinflaskan är vår och efter ganska snopet avskedstagande för våra trevliga förlorare drar vi vidare. Plötsligt kommer det ett kraftigt slagregn. Enda möjlighet att snabbt komma i skydd är kyrkan en bit bort. Vi rusar dit och tar betäckning i portvalvet. Regnet verkar inte upphöra i brådrasket så vi korkar upp vår erövrade vinflaska, sätter oss i var sitt hörn och låter oss väl smaka. Då brakar det plötsligt loss! Storm är inte rätta ordet - en orkan drar med våldsam kraft in över kyrkogården. Är det syndafloden som kommer över oss där vi sitter på kyrktrappan med vår vinflaska!  Vi borde ha stannat kvar i portvalvet men rusar i panik ner mot hamnen. Med kvistar och grenar vinande -allt orkanvindarna för med sig i flygande virrvarr - lyckas vi ändå oskadda ta oss ner till hamnen. Hon ligger kvar där vid kajen tillsynes oberörd av det fasanfulla ovädret. Nätt och jämt är vi ombord förrän allt är kav lugnt - som om alls ingenting hänt! Nästa dags morgon står det ändå kvar en halvt urdrucken flaska vin  på kyrktrappan i Key West - ett tecken  på att något ändå måste ha hänt! En sjöman upplever hårda stormar både till lands och havs!

 Någon av nätterna ute på "the Carribbean sea", före ankomsten till Key West, inkom väderrapport om fem - sex hurricanes med epicentrum nära Älvsnabbens position. Ombord hade vi kryptoteknikern Johan af Klint, ättling till Erik Gustaf af Klint. Af Klint var fartygschef på korvetten ”Karlskrona” då fartyget i april 1846 överraskades av en orkan som snabbt fick henne att kantra och sänkte skeppet. Endast sjutton män kunde bärgas, efter att under lång tid lyckats hålla sig vid liv i sjön. De kunde berätta vad som hänt utanför Kap Matanzas på Cuba. En natt stannade Älvsnabben till vid den angivna positionen för "Karlskronas" förlisning: bäring S 27 grader W. på Comp, gissad dist. 28'. En krans lades ner för att hedra minnet av fartygets 114 man omkomna besättning. Numera är det tradition, att varje svenskt örlogsskepp som passerar korvetten Karlskronas sjunkna position i Karibiska sjön, hedrar de omkomnas minne med kransnedläggning.

Hemingways hus i Key West såg vi, tomt och övergivet med sina stängda  fönsterluckor, när vi passerade förbi. Någon visste berätta att han befann sig på Cuba. Hur kan han vara kvar där, minns jag att jag tänkte. Vårt eget, tidigt planerade besök i Havanna, var ju för länge sedan avfört från resrouten  på grund av politiska oroligheter! Synd ändå –att vi aldrig fick uppleva det "gamla" Havanna!

Fattig som en lus - med endast två dollar kvar på fickan - hamnade jag med en grupp på hundkapplöpningsbanan i Key West. Jag hade inte en tanke på att spela pengar på hundar, helt obekant med "sporten" som jag var. Men när greyhoundparaden passerade förbi blev jag plötsligt "övertygad" om att den minsta av dem alla - en något nervig men pigg jycke - borde ha alla chanser att vinna! Jag satsade mina sista dollar! Det blev ett rafflande lopp med min jycke hela tiden i ledningen - jag var en säker vinnare! Plötsligt dyker dom upp från ingenstans, två tunga bestar - likt lokomotiv med  ångan uppe - klipper dom "honom" bokstavligen på mållinjen!  Well -"Short time of happiness for Mr Frostberg" - in Key West. I must say!