|
San Miguel Azorerna mars 1959
Ur Snabb Nytt 2/4 -59:
Ponta Delgada betyder på portugisiska ungefär "Den fina lilla platsen".
Både på håll genom kikaren och vid närmare påseende gjorde staden på San
Miguel skäl för namnet. Putsad, vit och snygg klättrade den uppför
höjderna, vars bördiga jord utnyttjats till sista kvadratytan. Mot
blåsten, som liksom sjöhävningen runt ön är kronisk och stark, har gator
liksom gårdar och åkerfält ingärdats med höga stenmurar. Runt fälten är
detta särskilt viktigt för att bonden ska ha någon mylla kvar efter en
ihållande storm. Vi hade kommit till praktiska kultiverade Europa, det
märkte vi; vinträden växte horisontellt en aln över markytan, trottoaren
hade mosaik och landsvägen kantades av rododendron, azalea, hibiskus och
hortensia i mängd.
Framför rådhuset i Ponta Delgada står en staty. Den har något väsentligt
att säga om folket. Man har på andra städers torg sett statyer av
kejsare, revolutionärer, kungar och generaler. Statyer till fots och
till häst. Små män och stora i stenstod och koppar, brons och bly. Men
här har man 1946 rest en staty över den helige ärkeängeln Mikael, det
ondas obeveklige bekämpare, hela öns (San Miguels) skyddspatron.
En stor skönhetsupplevelse var det att stå
uppe på höjden och se Tvillingsjöarna Lagoa Azul och Lagoa Verde där
nere i den gamla vulkankratern. Med bussen tog vi oss över den nog
så smala bron långt därnere. På min bild blev båda sjöarna djupblå men
den norra "blå" sjön längst bort ska i regel skilja sig avsevärt från
den södra "gröna" sjön närmast. De mytomspunna sjöarna berättar "sagan"
om den vackra blåögda prinsessan som förälskade sig i och ville gifta
sig med en mörkhårig, grönögd fåraherde. Detta kunde hennes fader kungen
inte gå med på. Vid parets sista möte fälldes tårar så många att det av
prinsessans blå tårar bildades en blå sjö - Lagoa Azu l- och av
fåraherdens gröna tårar - Lagoa Verde.
Man tror att kratern bildades ganska sent,
omkring år 1445, då ett våldsamt vulkanutbrott ägde rum här på ön
San Miguel.
Efter en marsvecka i mycket
hårt väder kom vi äntligen iland och fick trampa fast mark - som inte "gyngade
så"! Vi löpte in i hamnstaden Ponta Delgada på ön San Miguel - huvudön
på Azorerna. Temperaturen sjönk ordentligt ju längre österut vi kom på
hemfärden. I Ponta Delgada var det nu vintermundering som gällde. I
behagligt klimat, "lagom" värme och myckenhet av syre i luften - kunde
vi andas! Vi hade turen att få se ön San Miguel från den soliga sidan.
Ljuset förstärkte blomsterprakten och den frodiga grönska som vi fick
njuta av på denna vulkanö ute i Atlanten! Vädrets makter bjuder Azorerna
på mängder av både regn och solsken. I de snabba väderväxlingarna följer
de ständiga stormarna. Jag fick uppleva - "en" - av alla dessa
atlantstormar, under en veckas tid och kan framkalla minnet av dessa
dagar ute på Atlanten, när jag vill! Ett minne för livet - av kampen med
och mot naturkrafterna - av sin egen litenhet.
Som synes ingick en och annan
blåkrage i den blomsterrika parken här uppe på Ponta Delgadas omgivande
höjder.
På kvällen var vi bjudna till
Ponta Delgadas "nattklubb" - till dans med allvarliga och blyga
portugisiska damer!
Grönt, grönt -skönt i Ponta Delgada!
|
