Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.


Jagarexpeditionen

1961

Älvsnabbenmedaljong

 

Innehåll

 

Rolf Ahlin berättar


Tillbaka till
Älvsnabbens hemsida

 

 


Denna berättelse med bilder har först varit med i tidningen Flottans Män nummer 3 2004. Eftersom Älvsnabben inte gjorde någon långresa detta år kan det vara intressant att läsa om de två jagarnas långresa istället.

Den är skriven av Rolf Ahlin som själv var med som kadettbefäl. Både Rolf Ahlin och ansvarig utgivare på tidningen Flottans Män, Olle Melin, har gett sitt välvilliga samtycke till att även presentera resan på denna hemsida som egentligen bara handlar om Älvsnabben.

 

Karta skänkt av Bengt-Göran Söderlund. Klicka för att förstora!

 

Karta över 12.jagardivisionens utlandsexpedition 21 januari - 23 mars 1961.

 

Med 12. jagardivisionen i västerled

 

Vintern 1961 genomförde jagarna Öland och Östergötland en expedition till Medelhavet. Jagarna ingick i 12.jagardivisionen under befäl av kommendörkapten Norinder. Det var första gången två stridsfartyg sändes i väg på långresa med Kungl. Sjökrigsskolans officersaspiranter ombord.

Orsaken var, att ordinarie långresefartyget Älvsnabben låg på översyn. Långresan blev emellertid kortare, eftersom jagarna hade begränsade förråd av drivmedel, vatten och övriga förnödenheter. Dessutom förbrukade fartygen mer drivmedel än Älvsnabben.

Övningar bedrevs i Nordsjön, i östra delen av Atlanten och i Medelhavets västra del. Underutresan övades ubåtsjakt i Nordsjön med ubåtarna Hajen och Bävern som mål och under hemresan mot ubåtarna Illern och Uttern. Den grova sjön blandade vattnet, vilket gav förträffliga räckvidder med lyckade resultat.

Under resan genomfördes artilleri- och torpedskjutningar, varvid jagarna utnyttjade varandra som mål vid artilleriets S-skjutningar (förställda sikten) och vid skjutningar med trådstyrda övningstorpeder.

 

Befälsförhållanden

Den 14 oktober 1960 mönstrade jag ombord på jagaren Östergötland, vars chef var kommendörkapten Wickberg. Det blev min andra resa på detta fartyg, nu som kadettbefäl tillsammans med löjtnant Ulf Adlén och flaggstyrman Oskar Linde för 37 officersaspiranter ur Kungl. Sjökrigsskolan. Alla placerades i ordinarie fartygsbefattningar.

Skolchefen, kapten Sverker Olow med resterande kadettbefäl och officersaspiranter inmönstrade på jagaren Öland. Där blåste också divisionschefens befälstecken. Fartygschef var här kapten Åsebo.

 

Jagaren Östergötland

 

Jagaren Öland med igenkänningsnummer 16. Byggd 1947-48. Fyra 12 cm kanoner, luftvärn, sex 53 cm torpedtuber, utrustning för ubåtsjakt och minkapacitet.

 

Jagaren Östergötland

Östergötland byggdes på Götaverken i Göteborg och blev färdig 1958. Fartygen fick igenkänningsnumret 20. Fredsbesättningen upptog 18 officerare, 18 underofficerare och 22 högbåtsmän. Tillsammans med övrigt underbefäl och meniga utgjorde besättningen 220 man.

En speciell händelse är förknippad med jagarens första besök i hemlandskapet. Då överlämnades i Norrköping en örlogsflagga, förvarad i en kista av ädelträ. Gåvan hade kommit till stånd genom insamling och överlämnades av fem överstar, förbandschefer i landskapet.

 

Första gången jagaren Östergötland besökte hemlandskapet överlämnades på halvdäck en svensk örlogsflagga i en kista av ädelträ från de östgötska
armé- och flygförbanden av fem överstar.

 

Från början avsågs jagaren Östergötland och hennes tre systerfartyg (Södermanland, Gästrikland och Hälsingland) byggas efter "Hallandstypen", men av kostnadsskäl minskades dimensionerna. Skrovet blev i stället en modifiering av "Upplandstypen", dock något större, eftersom den moderna materielen krävde mer elkraft och bättre utrymmen. Skrovet var helsvetsat och helt utan ventiler och hade en längd av 111,8 meter, en bredd av 11 meter, ett djupgående om 3,5 meter och deplacementet 2150 ton. Överbyggnaden blev emellertid tung. I grov sjö var det inte ovanligt med krängningar på 25-30 grader. Maskineriet utvecklade 40 000 hästkrafter med ångturbiner (De Laval), som drev två propellrar och gav en fart på 35 knop.

 

Jagaren Hälsingland med nr 23.
Den sista i Östergötlandsserien och Sveriges sist byggda jagare.

 

Bestyckningen utgjordes av fyra helautomatiska 12 cm allmålskanoner, placerade i två dubbeltorn och sju 40 mm luftvärnsautomatkanoner. Vidare hade fartyget sex 53 cm torpedtuber i två trippellavetage, antiubåtsvapen samt avancerade eldlednings- och stridsledningssystem. Dessutom fanns en stor minkapacitet.

 

Resan påbörjas

Efter höstens övningar i Östersjön anlände jagarna till Göteborg, varifrån resan skulle påbörjas. Här vidtog åtskilliga vaccinationer, där tyfussprutorna tillhörde de mest obehagliga. Lördagsförmiddagen den 21 januari hölls den sedvanliga högtidligheten med besättningar och anhöriga, denna gång i Karl Johans kyrka. Därefter klargjordes för avgång.

Fartygen kastade loss i ett råkallt och grått väder med isflaken flytande ute på älven. När fästningen Nya Älvsborg passerades sköts salut. Strax innan lyste en blek sol, men den försvann snart i virvlande snöbyar. Väl ute till havs mötte hård vind och grov sjö.

Det är de samtida intrycken som förmedlas nertecknade under resans gång. Då rådde också en annorlunda världsordning och politisk kartbild. Ombordtjänstens meruttag kompenserades enbart med sjötillägget.

 

England

Väl ute till sjöss påbörjades stridsutbildningen. I Nordsjön ökade vinden alltmer och sjön gick grov. Denna väderlekstyp höll i sig under de fyra dagar övningar bedrevs i dessa farvatten. Dover passerades i en tjutande kuling (20 m/s). Den starka strömmen i Kanalen gav tidvis en avdrift på närmare 15 grader.

Torsdagen den 25 löpte divisionen in på Spithead under salut och paradstationer. Efter att ha legat till ankars en kortare tid togs jagarna in till örlogsvarvet ii Portsmouth, Englands största örlogshamn. Kryssaren Lion var värdfartyg.

I en docka strax intill låg det gamla linjeskeppet Victory, byggt 1765. På denna engelska nationalklenod var jag ombord flera gånger och studerade henne från topp till köl, alltid med en marinsoldat på diskret avstånd. Här fick man verkligen uppleva kapten Marryats egen värld, som han skildrar i sina böcker och samtidigt få förklaringar till ursprunget av många sjömanstermer. Vädret var emellertid dåligt med blåst, regn och grådask nästan hela tiden.
 

Portugal

Måndagen den 30 januari kastade jagarna loss. Det rådde stormvarning längs hela vägen ner till Afrika. Efter att ha passerat Isle of Wight satte de skummande atlantsjöarna in. Klockan 0300 på tisdagsmorgonen rundades Ushant i nordvästra Frankrike. Nu började färden över Biscaya i en rykande sydvästlig kuling, som ofta nådde stormstyrka. Sedan åkte vi hiss i två dygn.

Utanför spanska kusten vid Fininsterre blev vädret bättre men stundtals med starkt nedsatt sikt av tjocka. Trots allt kunde övningarna genomföras, så att besättningarna blev riktigt vältränade.

Torsdagen den 2 februari löpe jagarna in på floden Tejo under sedvanlig salut, 21 skott och paradstationer, medan de svenska färgerna vajade i den varma brisen. Det var endast den första jagaren i kolonnen, som saluterade och denna gång var det Öland.

Fartygen hade inga 75 mm kanoner, som brukade användas vid salut, utan medförde i stället fyra kortpipiga salutkanoner. Dessa sattes upp på relingen, två på varje sida. Det var svartkrut i laddningarna, så det blixtrade, knallade och rök ordentligt vid dessa tillfällen.

Fortet Torre de Belem passerades. Det var här Vasco da Gama en gång i tiden steg ombord för att upptäcka sjövägen till Indien. Vidare passerades Henrik Sjöfarares monument, som invigdes sommaren 1960. Han satte aldrig sin fot på ett fartygsdäck, men han lade grunden till de portugisiska upptäcktsfärderna. Portugal, till vilket också hör Madeira och Azorerna, hade stora besittningar i Afrika och en del mindre i Kina, i Indien och på Sundaöarna. Imperiet styrdes av diktatorn Antonio Salazar.

Till slut var vi framme och förtöjde vid kajen Rocha i Lissabons hamn. Här rådde en livlig trafik av seglande måleriska frakt- och fiskeskutor. De hade ett ålderdomligt utförande, praktfulla med lysande färger och av en typ, som inte finns på våra breddgrader.

 

Bestickplatsen på landskapsjagare.
Här hålls fartygets läge aktuellt genom bestickföring och observationer.

 

Lissabon

Det var 15 år sedan mitt första besök i Lissabon, då med kryssaren Fylgia 1946. Den då öronbedövande trafiken, där föraren ständigt hade en hand på signalhornet, flöt nu tyst. Trafikpoliserna, med sina vita tropikhjälmar, var kvar och likaså de patrullerande gendarmerna, men staden lyste vackrare och fräschare. Eller berodde det på vårsolen eller möjligen ett annat synsätt?

Lissabon är en stor internationell hamn och mycket sevärd, speciellt den gamla delen. Staden är liksom Rom byggd på sju kullar. På en av dem ligger ett romerskt kastell, som vid början av vår tideräkning behärskade hela staden. Härifrån var utsikten bedårande.

Under lördagen var vi fem kamrater, som hyrde en bil med chaufför för en rundtur hela dagen. Jag tror, att Sverige hade mycket att lära här i konsten att köra vettigt. Vi besökte bl.a. slotten Palacio Naconal de Queluz, som var en efterapning av slottet Versailles i Paris samt Palacia Naconal de Pena, som låg på en 530 meter hög bergstopp. Att lämna morgondiset under oss och komma upp i ett strålande väder med blå himmel går inte att beskriva.

Vi for vidare till Palacio Naconal de Sintra, ett slott byggt av morerna på 1200-talet. Överallt fanns engelsktalande tolkar. Därefter åt vi lunch i byn Sintra, där också vår bilförare bjöds in. Vi åt ute i skuggan av olivträd. Föraren var en trevlig karl, som talade god engelska och för övrigt vid något tillfälle kört bil till Sverige. Från Sintra åkte vi till djävulsgrottan vid havet. Både praktfull och skrämmande. Därefter såg vid stadion och på nära håll Fort de Belem och Henrik Sjöfararens monument. Det var en väl använd dag, som kostade 34 kronor per man.

 

Spanien

Måndagsmorgonen den 6 februari lämnade jagarna den portugisiska huvudstaden. Det blev resans första fina dag till sjöss med långa mjuka atlantdyningar. Vi passerade flera historiska platser som exempelvis Cap Sankt Vincent och Trafalgar, där den engelske nationalhjälten nelson göt döden, vatten där stora sjöslag utkämpades under Napoleonkrigen.

Den 7 passerades Gibraltarsund, eller Herkules stoder, som antikens sjöfarare kallade detta sund. Det var lite egendomligt att se två världsdelar på en gång. På europeiska sidan den spanska bergskedjan Sierra Nevada och på den afrikanska Atlasbergens utlöpare kallat Riffbergen, välkänt från 1920-talet, när den franska främlingslegionen hade besvär med Abd el Krim och hans riffkabyler.

Så var vi då inne i Medelhavets vatten, som vid vår tideräknings början behärskades av romerska galärer och innan dess av greker och när vi passerade av engelsmännen. Allt är föränderligt här i världen.

Vi följde Spaniens höga kust med snötäckta toppar och passerade Malagas vindränkta redd. Den 8 passerades ögruppen Balearerna, där Mallorca är välkänd. Denna eftermiddag lade sig jagarna att driva för att målas om. De var i behov av en riktig uppsnyggning.

 

Luftvärnsplott i stridsledningscentral. Eget fartyg befinner sig i centrum.

 

Barcelona

På morgonen den 9 februari, som var en torsdag, letade sig jagarna genom diset in i Barcelonas hamn. Den dånande saluten besvarades från fortet uppe på berget "Monjuich". När fartygen sakta gled fram mot kajplatsen i hamnområdet Puerto de la Pac, blev det 60 meter höga Columbusmonumentet synligt, rest 1888 på Placa de Colon.

Nedanför skymtades ett mörkt skrov som klippt och skuret ur en äventyrsfilm med höga för- och akterkastell. Fartyget visade sig vara en replik av Columbus flaggskepp Santa Maria, en av stadens sevärdheter, som från min sida medförde flera besök.

Spanien var en gång världens största kolonialmakt och har fortfarande starka band med det spansktalande Amerika. Nu styrde diktatorn Francisko Franco med fast hand. Här patrullerade Guardia Civil i sina prydliga och egendomliga hattar.

Även här hyrde jag tillsammans med några likasinnade en taxi och besåg stadens sevärdheter, bl.a. staden Espana Puebla samt bergen Monjuich och Tibedado. Intressant var också, hur ungdomar rent spontant dansade catalonska ringdanser med kläder lagda i hög i ringen. Barcelona var en billig stad med våra mått mätt. Den var dessutom ren och snygg med prunkande blommor och uteserveringar. Staden är mycket gammal och anlagd av romarna.

 

Frankrike

Måndagen den 13 lämnade divisionen Spanien. Dagen och kvällen förlöpte under stridsutbildning. Det blev emellertid en kort färd, för redan morgonen därpå låg vi utanför Toulon, örlogsbas i Frankrike och till strukturen snarlik Karlskrona. På vägen in dör en kryssare på utgående fram ur diset.

Efter vederbörlig salut förtöjde jagarna, som vanligt med eleganta manövrar, på varvet. Bredvid låg två franska kryssare och ett slagskepp. Staden var likadan som alla sydeuropeiska städer med uteserveringar, som livligt frekventerades. Frankrike hade fortfarande kvar rester av sitt imperium. Efter all oreda hade general de Gaulle blivit president, dock med diktatoriska fullmakter.

Under onsdagen tjänstgjorde aspirantkompaniet som paradstyrka vid den okände soldatens grav. Våra aspiranter var utomordentligt väldrillade och ett nöje att visa upp i sådana sammanhang. Ceremonin var mycket högtidlig framför den brinnande lågan vid monumentet.

Under torsdagen anordnades en bussresa långt in i landet genom de franska bergstrakterna med ålderdomliga byar och vindlingar. Vi åt en god middag i den lilla staden Dragninon. Vi kom ut från bergen vid Nizza och åkte längs den franska Rivieran, där möjlighet gavs till bad och förfriskningar. Vi besökte också en vinodling, där ägarna bjöd på vin. Klockan 2000 anlände bussarna till Toulon efter en färd på 30 mil. Ett av intrycken var den moderna och mångfaldiga bil- och maskinpark, som fanns i Frankrike i motsats till Spanien och Portugal.

 

Italien

Lördagen den 18 februari kastade divisionen loss och satte kurs mot Italien. Under kvällen passerades den bergiga ön Corsika, Napoleons födelseplats, välkänd genom vendettan. Släktfejder, som fortfarande påstods fortgå. Även denna resa blev kort.

Redan söndagen den 19 förtöjde jagarna på örlogsvarvet i La Spezia efter sedvanliga hedersbetygelser. Staden är mycket gammal och lik Toulon. Det var här, som Sverige köpte fyra jagare 1940 och som sedan fick en mycket äventyrlig färd, innan de kom hem.

Tidigt på morgonen avgick en resa till Pisa. Vägen var den gamla härvägen mellan Rom och Gallien, eller Frankrike, som det numera heter. Turen gick längs den italienska kusten. I Pisa besågs det lutande tornet och en praktfull katedral. Sedan fortsatte färden längs ringlande vägar kantade med pinjer och cypresser. Vägen mynnade så småningom ut i de Apenninska träsken, som var synnerligen tröstlösa. Slutligen kom vi fram till Florens, en gång i tiden en gammal världsrepublik. Här gjordes en rundtur, innan en utomordentligt kraftig lunch avåts.

Under eftermiddagen strövade vi omkring och besåg sevärdheterna, varefter en ännu kraftigare middag avslutade besöket. Klockan 2300 var vi ombord igen. Tisdag förmiddag blev det en ny parad framför ett krigsmonument, vilket uppskattades mycket av italienarna och gav genljud i pressen.

 

Gibraltar

Onsdagen den 22 februari lämnade jagarna La Spezia och satte sydlig kurs för att vid middagstiden passera ön Elba. Denna ö var Napoleons första förvisningsort. Härifrån sattes sedan västlig kurs mot Benifaciussundet, som delar Corsika och Sardinien, den sistnämnda italiensk. Vid midnatt passerades sundet med franskt territorium på styrbordssidan och italienskt om babord.

Denna gång låg vi sju dagar till sjöss under ständiga övningar med bl.a. torpedskjutningar, vojtning och bogsering. Vädret i Medelhavet var hela tiden fint.

På förmiddagen den 1 mars löpte divisionen in i bukten till den engelska kronkolonin Gibraltar. Det vanliga dundret genomfördes, innan förtöjningen bakom värdfartyget HMS Camperdown.

Staden Gibraltar är liten och ligger hopkrupen under klippan. Huvudgatan leder rakt genom staden och är i princip den enda affärsgatan. Här fanns affärsmän från världens alla hörn, mest indier. Fästningen är låset till Medelhavet och samtidigt en nagel i ögat på Spanien.

Under söndagen hyrde jag tillsammans med ett par kamrater en taxi och reste runt klippan samt i en del äldre tunnlar i berget. Det var mycket intressant. Den moderna fästningen fick vi emellertid inte se. I samband med Gibraltarbesöket inlöpte också ett par tyska och amerikanska örlogsfartyg samt svenska turister. Då rakade priserna i höjden.

På onsdagen kom underrättelse, om att kungen av Marocko avlidit. Med anledning därav väntades oroligheter. I väntan på Utrikesdepartementets beslut om ny hamn förlängdes vistelsen i två dagar.

 

La Coruna

Måndagen den 6 mars lämnade jagarna Gibraltar med destination La Coruna i norra Spanien. Väl ute mötte en ostlig kuling med vrålande stormbyar, som rensade de flesta magarna från hamnbesökets olika förtäringar. Redan klockan 1300 rullade och stampade fartygen på sin väg norrut i Atlantens långa sjöar. Vädret utanför Portugals och Spaniens kuster blev emellertid bättre och slutligen riktigt fint.

På onsdagsmorgonen den 8 mars letade sig divisionen in till La Coruna, ganska besvärligt, eftersom några riktiga sjökort över hamnen inte medtagits. Detta besök var inte heller officiellt, varför någon salut inte avgavs. Det var första och enda hamnen, som hedersbetygelser inte utväxlades.

Staden är mycket historisk, från början erövrad av romare och sedan av vandaler, goter och morer. Här samlades år 1588 den stora armadan, som skulle erövra England. Det gick på tok. I stället brände engelsmännen ner staden året efter som hämnd. Endast de äldsta delarna klarade sig. År 1809, under Napoleonkrigen, evakuerades en engelsk armé härifrån.

Staden var emellertid mycket sevärd, vacker, ren och snygg samt mycket billig enligt våra löner. Besöket blev emellertid kort, endast ett par dagar.

 

Åter till Frankrike

Med fyllda bränsleförråd avgick jagarna och styrde nordvart mot engelska kanalen och Frankrike. Färden över Biscaya gick i lugnt väder. Söndagen den 12 mars gled divisionen med Öland i täten in till Le Havre. Här inne låg redan ett par tyska fregatter. Östergötland förtöjde utanför Öland, som var det vanliga under resan. När jag besökte Le Havre med kryssaren Gotland 1947, var hamnkvarteren fullständigt raserade. Av detta fanns nu inga spår. Allt var återuppbyggt.

 

Paris

Under onsdagen och torsdagen erhöll jag med två kamrater ledigt för att resa till Paris. Tidigt på morgonen i civil klädsel äntrade vi tåget till världsmetropolen. Järnvägen gick utmed floden Seine genom det historiska Normandie, där nordbor med Gånge Rolf en gång slog sig ner och förändrade Europas karta. Hamnstaden Rouen vid Seine passerades. Det var här, som den franska frihetshjältinnan och helgonet Jeanne d Arc brändes på bålet för 500 år sedan, av politiska skäl men officiellt för trolldom!

Vi anlände till slutstationen Gare S:t Lazare på norra delen av Seine, så det var ingen risk att missa Paris.

Vi tog in på hotell Ritz och skaffade en karta till vårt två dagar långa besök. Vädret var förträffligt och man hinner otroligt mycket vid en ordentlig planering och prioritering av sevärdheter.

Vi besökte Louvren för att se Leonardo da Vincis Mona Lisa. Hon visade sig inte vara den stora tavla, jag föreställt mig. Framför henne satt flera, konstnärer förmodar jag, med sina staffli för att måla av denna 1400-tals dam med sitt gåtfulla leende. Hon är nog inte ensam om detta1. En vaksam gendarm stod emellertid på vakt.

Givetvis besåg vi Notre Dame, som betyder Vår fru i betydelsen Jungfru Maria. Denna dom uppfördes redan under 1100-talet på en ö i Seine, som enligt kartan heter La Cite. Antagligen är kyrkan mest förknippad med boken och filmen Ringaren i Notre Dame.

I fjärran höjde sig Eiffeltornet, en av den franska metropolens yngre och större sevärdheter. Vi åkte ända upp till toppen, där det förutom en enastående utsikt också fanns ett postkontor. I det milda vårvädret gick kvällspromenaden utmed Seine och från Place de la Concorde med sin obelisk från Luxor längs Champs Elysées, en verklig paradgata, som bl.a. används till trupparader under nationaldagen. Vi fortsatte till Triumfbågen med den brinnande lågan vid den okände soldatens grav. Härifrån utgick de tolvstjärniga avenyerna.

Sista dagen avslutades med ett besök på Invalidhotellet med ett av världens största armémuseum. Här fanns också Invaliddomen, där Napoleon I är begravd, i Värmlänningarna omtalad som Kalle Dunder. Han är emellertid en av Frankrikes största nationalhjältar och det vill inte säga lite. Hans kvarlevor togs hem 1840 från S:t Helena.

När vi reste tillbaka och såg ut över det franska landskapet i den mörknande kvällen, var nog Paris en av de mest oförglömliga minnena under hela resan.

 

Ubåten Hajen. Längd 65,1 meter, bredd 6,2 meter och deplacement 720 ton. Huvudbestyckning torpeder. Ubåtarna Illern, Bävern och Uttern var av samma klass.
Samtliga byggdes 1955-59.

 

Ubåten Östergötland är jagaren Östergötlands efterföljare. Hon genomgår samma omfattande modernisering som HMS Södermanland och sjösätts i oktober 2004.
Foto: Peter Nilsson, Kockums
 

 

Epilog

Fredagen den 17 mars kastade vi loss och lämnade Le Havre i ett strålande solsken, men väl ute i Kanalen härsknade vädret till och i Nordsjön övergick det till hårt.

Krängande och slingrande på nordostlig kurs var jagarna nu på väg hem med sjöarna fräsande över de gungande däcken. Färden gick under ständiga övningar, som avrundades med ubåtsjakt med ubåtarna Illern och Uttern. Därefter styrde divisionen mot Karlskrona, dit vi anlände i ett snålblåsigt väder torsdag förmiddag den 23 mars efter att först ha förtullat i Karlshamn. På kajen mötte anhöriga upp.

Det konstaterades, att utbildningen stod på en hög nivå och att det ur utbildningssynpunkt visat sig lyckosamt med två fartyg tillsammans. Vanlig fartygsrutin hade tillämpats både till sjöss och i hamn. Hamnbesöken utnyttjades till vatten- och bränslekompletteringar, reparationer, underhåll och utbildning. I den representation, som ingår i utlandsbesöken, deltog alla kategorier i mer eller mindre stor omfattning. Före varje hamnbesök informerades besättningen om platsernas historia, politiska system, sevärdheter och förhållningsregler. Flera utflykter anordnades för besättningarna genom olika myndigheters och ambassaders försorg.

Rolf Ahlin

 

Örlogsfartyg från 1600-talet utanför Vaxholm. Östergötlands föregångare var ett kompaniskepp, som genom avtal hyrdes in av kronan. Det byggdes något starkare än ett vanligt handelsskepp och kunde genom en enklare ombyggnad bestyckas till örlogsfartyg. I modern tid kallades sådana skepp för hjälpfartyg. Hon fick namnet Östergötland vid inhyrningen 1658 och var på 300 läster eller cirka 750 ton. Fartyget bestyckades med 36 kanoner och fick en bemanning på 84 sjömän och 34 knektar. Östergötland deltog i det omtalade slaget i Öresund 1658 och återlämnades två år senare. Hennes vidare öden är okända.
 

 

Till början