Jag var som nyutexaminerad regementsofficer
kommenderad i befattning som SkytjC 2 och tillika tillhörande
kadettdivisionen. Vi var sex löjtnanter ur samma årskurs (1975),
tre som hade följt aspiranterna allt sedan de ryckte in på
Kungliga Sjökrigsskolan i juni och tre som innehaft andra
befattningar sedan examen. De sex från kurs -75 var Tomas
Turesson, Lars Wallgren, Peter Engman, Jörgen Ericsson, Bengt
Peder Lundahl och jag själv, Peter Fernlund. Tomas, Jörgen och
jag själv hade följt aspiranterna. Vi hade alla sex seglat med
Älvsnabben som aspiranter 1972-73.
Som brukligt var gav fartygschefen ut en
informationsfolder i vilken nedanstående information gick att
finna:
Besättningen utgjordes förutom regoff,
kompoff och plutofficerare av 17 gruppchefer,
54 regementsofficers-aspiranter, 8 mariningenjörsaspiranter, ca
35 plutonsofficerselever och ca 66 vpl ur åldersklassen.
I samma informationsfolder går att läsa att
en menig hade 168:- i penningbidrag var 14:e dag. Efter 230
dagars tjänstgöring höjdes det till 224:-. En korpral hade
248:50 och en furir 336:-.
Mot Alger
Resan från Göteborg till
Alger präglades
enligt mina anteckningar av mycket stridsutbildning och en
ihärdig dimma som följde oss från Engelska kanalen till syd om
Portugal. Med dimman följde också lugnt och stilla väder. När vi
passerade in i Medelhavet gick solen upp över Atlasbergen i
Nordafrika och sken på Gibraltarklippan i norr. Efter en
artilleriskjutning under eftermiddagen siktade vi ett främmande
örlogsfartyg vid horisonten. Det visade sig vara en rysk
robotkryssare av Kresta-klass. Vackert fartyg men ingen
nationsflagga var hissad.
Vykort från Alger, första hamnen på resan.
Alger
Den första hamnen på resan
var Alger i Algeriet. Från havet såg denna stad särskilt vacker
ut med sin gamla stadsdel, Kashban, som lyste helt vit.
Stadsdelen som inte var större än Gamla stan i Stockholm hade ca
80 000 invånare. Rånrisken fanns där men permission i uniform
gjorde susen. Första dygnen kom jag inte iland därför att
vakttjänst och tjänsten som visningsofficer ställde krav ombord.
De två dagarna som Älvsnabben var öppen för allmänheten kom 44
besökare första dagen och 16 andra dagen. Bredvid vår vaktpost
stod militärpolis från Algeriet och sållade bland de som ville
besöka oss. Från kamrater hörde jag att det inte var så där
jätteroligt iland, detta främst pga. de mycket höga priserna.
När min tid att gå iland kom valde jag att
åka på utflykt till Tipasa. Det anses tillhöra de vackraste
delarna av Algeriet och det kan jag instämma i. Bussfärden, som
tog en timme i vardera riktning, var en upplevelse. Det är väl
förståeligt att bli trött av att köra, så araben som var
chaufför tyckte efter halva sträckan att hans landsman, vår
guide, skulle ta över rodret. Normalt stannar man bussen och
förfångar, men inte i Algeriet för där ställde sig chauffören
upp, gick åt sidan och höll ratten med vänster hand till dess
avlösaren hade satt sig till rätta. Allt medan bussen rusade
fram i 80 km/tim. När det hela var över hördes en suck i bussen.
Över Atlanten
Efter besöket kändes det som en befrielse
att komma till sjöss igen. Ren luft och ingen stank! In i
rutinerna, det var skönt! Efter passage genom Gibraltar sund
girade vi babord och satte kurs mot Kanarieöarna, passerade
mellan Teneriffa och La Palma och satte sedan kurs och fart
längs storcirkeln som skulle föra oss mot Barbados. Vädret var
inte på vår sida dessa första dagar utan regn och blåst
dominerade. Den första "långresedagen" med sol, stiltje och 13
knops fart inträffade den 3 december. Atlanten var ödslig och vi
såg endast två segelbåtar under överfarten, en tysk och en
engelsman. Engelsmannen siktade vi den 4 december och vi pratade
med honom på radio och han sa att vi var det första fartyg han
sett på 14 dagar. Han hade startat från Madeira och var på väg
till Barbados. Den 6 december såg vi land på babords bog. Det
var Barbados. Denna dag korades Älvsnabbens Lucia som detta år
blev köksfuriren "Fritta".
Vykort från
Västindien.
Söndagen den 7 december ankrade vi
upp utanför Mayero Island som ligger väster om Barbados i
ögruppen Grenadinerna. Vi hann med att bada i det 28-gradiga
vattnet och gick runt på ön bland infödingar och husdjur.
Grisar, höns, getter och hundar gick huller om buller. Det var
en mycket fin liten ö. Uppe från toppen på ön kunde vi se ner på
andra sidan där det fanns en underbar lagun med alldeles grönt
vatten. En av anledningarna att vi ankrat upp just här är att vi
svenskar hjälper till med underhållet på el-aggregatet som finns
på ön.
Älvsnabben hade i hytterna eluttag både för likström och för
växelström. I mina brev hem kan jag konstatera att det var lätt
att använda fel uttag. En kassettbandspelare slutade sina dagar
genom att fel uttag användes.
La Guaira
Kvällen innan vi skulle förtöja i La Guaria
frångick vi de vanliga rutinerna, nämligen att ankra och snygga
till fartyget. Enligt mina anteckningar berodde det på att
djupet var 60 meter och osäkerhet rådde om Älvsnabbens ankarspel
skulle orka med att spela hem så mycket som tre gånger djupet.
Morgonen den 9 december gick vi in i hamnen
La Guaira som är hamnstad till huvudstaden Caracas. På kajen
stod deras sjökrigsskolas egen orkester och spelade riktigt bra
musik. En uppkommen kransnedläggning gjorde att jag fick den
annars ointecknade dagen full. Jag blev beordrad att vara förste
flaggförare vid eftermiddagens kransnedläggning i Caracas.
Förmiddagen användes för att träna och det gjorde vi på
marininfanteriets område. Kransnedläggningen gick bra och vi var
tillbaka ombord vid halv sju på kvällen. Då gällde dusch och
omklädsel för att tillsammans med några gunrumskamrater åka buss
tillbaka till huvudstaden. Den kvällen började med en god middag
på officersklubben.
Vykort från
Venezuela.
Dagarna gick på med vakttjänst, arbete och fritid och ett
bestående minne blev hettan. Mycket hög lufttemperatur
kombinerat med hög luftfuktighet blev påfrestande för en viking.
Åter till sjöss och på väg mot
Panamakanalen. Där kan man inte komma när man själv tycker det
passar utan beställd tid gäller. Vi kom i tid, god tid, så god
tid att vi hann med lite sjömansskapsutbildning i form av rodd.
Vi passerade kanalen planenligt och förtöjde kort i Rodman-basen.
Förflyttningen längs nordamerikanska västkusten gick utan några
större märkvärdigheter. Valar som blåste kaskader av
vattendimma, delfiner i massor och en och annan svärdsfisk och
flygfisk syntes naturligtvis till.
San Diego
Ett minnesvärt besök på Sea World finns i
mina anteckningar. Ett besök ombord på hangarfartyget Kitty
Hawk finns också i minnet. Förutom att fartyget var så
fantastiskt stort så imponerade en liten detalj. Under det att
vi visades runt i fartyget såg vi på hangardäck ett befäl med en
handfull sjömän som höll på med idrott eller så. Vi frågade och
fick svaret att det var ett underbefäl som hade straffexercis
med fartygets interner! De hade alltså fängelsekunder ombord. Då
förstod man hur stort fartyget var, 5000 man, ett litet samhälle
i miniatyr. Vid något tillfälle hade markan rånats och förövarna
gick fortfarande fria.
På väg nordvart ankrade vi i
Monterrey Bay.
"Det var
lite spöklikt när vi gick under Golden Gate
för den
låg inhöljd i en på sina håll mycket tät dimma"
San Francisco
Klockan 0330 den 7 januari purrades jag för
att gå på dagvakten. Denna morgon låg dimman tät och Golden
Gate-bron syntes inte ännu men dock ljuset från storstaden. Vi
närmade oss den mycket ljusstarka inseglingsfyren där lotsen
skulle komma ombord. När världens flottor passerar Golden
Gate så anmäler man vilken tid passagen skall ske och sen
skall passagen ske exakt på utsatt tid. Detta för att visa att
man tillhör en kapabel flotta. I programmet hade vi skrivit att
passage skulle ske 0830. Fem år tidigare när Älvsnabben var här
missades tiden med 45 sekunder, så det skulle vi slå denna gång.
Det som gör det hela svårt är att det råder starka strömmar i
området på upp till 6 knop. Med Älvsnabbens relativt svaga
maskin var det en utmaning.
Älvsnabben stånkade på med sina 113 varv
per minut vilket gav ca 12 ½ knop. Artilleriofficeren hade
startat upp bägge eldledningarna för att hela tiden få exakt
avstånd till bron. Vi kollade hela tiden kronometern för att få
exakt tid. Men så kom den starka strömmen och vred Älvsnabben så
att vi lade oss tvärs farleden. Vi vred snabbt upp henne på kurs
och ökade varvtalet till 123 varv per minut. Detta räckte tyvärr
inte utan vi kom lite för sent Visserligen slog vi det gamla
rekordet så från den dagen gällde 38 sekunder från utsatt tid.
Det var lite spöklikt när vi gick under
Golden Gate för den låg inhöljd i en
på sina håll mycket tät dimma. Vi närmade oss pir nummer 9 vid
Embarcadero som låg mycket centralt i San Francisco. Detta besök
hade jag planerat långt innan vi lämnade Sverige. För mig blev
det ett vaktdygn och sedan ledighet för resten då jag träffade
kompisar som bodde i staden. Ett minnesvärt besök.
Tidningsurklipp från San Francisco.
Klicka på bilden för att förstora.
Under besöket fick jag och Peter Engman en specialuppgift av NO.
Ett svenskt handelsfartyg, Antonia Johnsson, hade anlänt till
San Fransisco. Vår uppgift var att göra ett artighetsbesök
ombord och tala om att Älvsnabben fanns där. Vi tog den gröna
Saaben som stod till fartygets förfogande. Men var låg fartyget?
Vi for upp till norska sjömanskyrkan och frågade. På vägen
började bilen att koka. Efter beskedet var Antonia låg passerade
vi en bensinmack där en kines kylde ner kylaren och fyllde på
vatten. Vi kom fram och blev visade upp till "försten" eftersom skepparn
inte var ombord. Vi välkomnades in i hans hytt som var stor som
halva gunrummet. Han slog upp var sin whiskey och sa till oss
att knäppa upp kavajerna "för djäveln". Det visade sig att "försten", Harald
"Katten" Hallgren, hade varit underofficer
i flottan. Efter en stund kom andremaskinisten in för att ta ett
glas med oss. Efter ytterligare en stund kom en gammal
aspirantkollega till oss in i overall. Det var
Assmundsen. Han jobbade ombord i maskin. Efter
ytterligare tid var vårt besök slut och vi återvände till
Älvsnabben.
Dopet
I samband med örlogsbesöket på
Galapagosöarna genomfördes det traditionella dopet ombord.
Tisdagen den 27 januari 1976 passerade vi ekvatorn och på
eftermiddagen fick vi sota för linjen. Två dagar tidigare fick
vi besök av Kung Neptuns sändebud Löpar-Nisse som berättade att
Kung Neptun med hov hade för avsikt att besöka vårt drakskepp.
Mombazas svarta befolkning tog ett kraftfullt befäl över hela
besättningen och började med lite exercis och kommenderade ner
oss på knä. Sen fick vi bilda kö för dopceremonin. Den började
med att doktorn lyssnade på hjärtat och godkände för vidare
behandling. Han gav en härlig medicin bestående av saltlösning
med vit- och svartpeppar
samt
tabasco och lite ricinolja. Därefter blev vi insmorda med en
slags löddrande lösning bestående av färgad grädde, äggvita plus
lite andra tillsatser. Vi gick en och en uppför en lejdare och
fram till Kung Neptuns gemål Drottning Amfrititi. Där satt hon
med nakna fötter och meningen var att vi skulle kyssa den
bedårande foten (en 47:a). Foten var insmord med stark senap.
Jag sänkte sakta mitt huvud och skulle just kyssa foten då jag
kände en stark hand i nacken som tryckte ner huvudet ordentligt
i senapen. Efter kyssen var det dags för kanan ner i den stora
baljan. Två stora svarta karlar ur Kung Neptuns hov lade mig ner
på rygg på kanan med huvudet i färdriktningen, allt för att jag
inte skulle se vad som komma skulle. Jag hade dock hunnit se att
nere i baljan väntade ytterligare fyra stora glada svarta
karlar. Dessa lovade att de skulle ta väl hand om mig. Jag
kanade ner och hade inte en chans att få fotfäste eller komma i
balans innan de fyra hade tagit ett järngrepp omkring mina
fotvrister och handleder. Jag åkte upp och ned till dess de
ansåg att det räckte och då tyckte jag det för länge sedan. Så
var jag alltså döpt för ekvatorn. Min mustasch luktade och
smakade senap många dagar efter den behandlingen.
Karta över
Galapagosöarna. Klicka på kartan för att förstora den.
Galapagos
När vi låg till ankars utanför Santa Cruz
som kanske är den mest kända av Galapagos öar hade jag möjlighet
att göra ett besök iland. Först möttes vi av en mängd leguaner.
De levde vilda på ön och var i det närmaste helt orädda för
människor. Ovanför våra huvuden seglade fregattfåglar och
pelikaner samt några havssulor. Jag besökte Darwin-stationen med
sköldpaddsodlingarna. Där fanns de välkända jätte-sköldpaddorna.
Det var inte tillåtet att sitta på dem men de skulle utan
problem klara av det. De var väl 1,5 meter från för till akter
och åldern ca 150 år!
Efter Darwin-stationen gick vi åter ner
till havet för att svalka oss för det var en verkligt varm dag.
Av med kläderna och försiktigt tog jag mig ut i vattnet på den
vassa lavabottnen. När vi låg där så dök det plötsligt upp en
nuna som jag inte kände igen. Det var mycket riktigt ingen ur
Älvsnabbens besättning utan en säl. Bara 5 meter ifrån oss dök
han upp och kollade in läget, väldigt sött i och för sig men när
man inte är van att bada med sälar så måste jag erkänna att jag
blev lite skraj. 200 meter utanför stranden såg vi hajfenor så
vi höll oss på grunt vatten hela tiden. Efter det att vi kommit
ombord kunde vi vid fartygssidan se två djävulsrockor med
vingbredder på ca 2 meter, hammarhajar samt en mängd sälar.
Panama
På väg österut genom Panamakanalen ankrade
vi först utanför ön Tabog för att bjuda ombord Staten Panamas
president på lunch. På kvällen den 2 februari förtöjde vi i
Rodman-basen i Balboa för örlogsbesöket.
Här tog Peters egna anteckningar slut och hans minne sviker från
resten av resan. Kanske finns det någon av läsarna som kan bidra
med resten?
