|
Fortaleza
Brasilien
och
ekvatorpassage
på väg norrut
8 december 1977
Fortaleza,
Brasiliansk stad vid kusten norr om Salvador. Detta var
egentligen inte en hamn som vi från början hade tänkt besöka. Vi förtöjde långt
ut på en kaffekaj några timmar för att bunkra färskvatten.
Fartygsintendenten örlogskapten Christer Busck gjorde där en god
affär eftersom det hade varit mycket dyrare i Salvador! Ingen
gick iland utom de vakter, som hade till uppgift att slå ihjäl
kackerlackor stora som möss och som försökte komma ombord genom
att klättra på förtöjningsgodset. Det räcker att en hona kommer
ombord så är det kört. I brist på hanar kör de med
jungfrufödsel!
Fortalezabesöket
Från
Stefan Leos dagbok
Denna dag
vid 17-tiden kom vi in till Fortaleza. Vi skulle bara stanna
några timmar för att bunkra färskvatten. Efter middagen skulle
vi ha standardstridsövning 1.
Utgångsläget var följande: Sverige befinner sig i krig sedan två
månader med en stormakt. Älvsnabben, som just nu ligger i hamn i
Göteborg, har fått order om att gå till Norge och därifrån
eskortera en konvoj tillbaks till Göteborg tillsammans med två
minsvepare. Ungefär utanför Smögen upptäcker vi ett par
raketbestyckade fartyg samtidigt som två fientliga flygplan
anfaller från babord. Vi som tillhör inre skyddet har inte så
mycket att göra, men de av oss skrovhantverkare (under strid var
vi bl.a. brandsoldater) som är på däck fick släcka lite
bränder. Det avlossades även ett par skott från lv-pjäserna.
Efter
övningen sa min chef Löjtnant Björn Julius att jag skulle följa med i land och
köpa lite bildäck.. Det hade ju visat sig efter incidenten i
Salvador att vi hade för lite fendertar och dylikt med oss. Så direkt efter maten bytte jag om till
permissionsuniform, och så gick vi iland. På kajen väntade en
stor Chevrolet pickup på oss med en brasiliansk marinkorpral som
chaufför. Vi hoppade in i bilen. Det var jag, Julius,
fartygsingenjören Gunnar Karlsson och fartygsintendenten
Christer Busck. Vi lyckades förklara
för den brasilianske korpralen att vi ville köpa däck, så han
körde iväg med oss in mot stan. Det blev rätt många misslyckade
försök på bensinstationer innan FI såg två däck inne på en
verkstad. Han snackade med dem och så fick vi köpa dem för 100
Cruzeiros
(motsvarade ca 40 svenska kronor på den tiden). Efter ytterligare en stunds letande kom vi till en
bussverkstad där de hade stora bussdäck. Julius förhandlade med
dem, och så fick vi köpa 9 stycken för 500 Cruzeiros. Eftersom
de var så stora fick vi köra två rundor för att lämna dem.
På vägen
tillbaka stannade vi vid en bar och drack lite öl. Sedan
bestämdes det att bara jag och FI skulle åka tillbaka med däcken
till båten. Därefter skulle jag själv åka tillbaka med korpralen
till baren där Julius och Intendenten väntade. Efter ca en
halvtimme var jag tillbaka, och då hade Julius och Intendenten
hunnit dricka var sin drink också. Vi åkte iväg och hämtade de
återstående däcken, men sedan ville vi titta mer på stan och
även äta en bit. Vi lyckades få med korpralen på noterna.
Sagt och
gjort, vi stannade till vid en uteservering. Intendenten ville
ha hummer, så vi beställde in detta till alla. Det tog ganska
lång tid innan maten kom och under tiden pratade Julius på
spanska med korpralen. Till maten, som för övrigt smakade
förträffligt, drack vi två flaskor vin av ett fint märke, enligt
korpralen. Alltihop kostade 700 Cruzeiros, och det var precis
vad vi hade kvar efter att ha betalt däcken. På vägen tillbaka
sade korpralen, som nu hade blivit lite onykter, att han inte
gillade amerikaner. De är alldeles för nonchalanta. Men vi
svenskar däremot, var mycket mer demokratiska, och vi brydde oss
tydligen inte så mycket om gradskillnader. Han var ju själv korpral och
Intendenten var örlogskapten. Och så var ju jag också med, en enkel
menig! I Brasilien gör man militärtjänst i 6 år inom flottan, om
jag förstod honom rätt.
Det var
verkligen en lyckad kväll! Jag var ju den enda värnpliktige som
varit iland i den här hamnen. Och på kronans bekostnad dessutom!
Historien om
däcken som försvann
"En del av
däcket spärrades av och flera av oss tog fram
slangar och började spola och skura nästan hela däcket."
Från
Stefan Leos dagbok
Måndagen den
12 december, ett par dagar efter att vi lämnat Fortaleza med de
nyinköpta däcken och var på väg mot Djävulsön, kom löjtnant
Julius ned till oss skrovhantverkare i vår verkstad och ville
att vi skulle göra fendertar av däcken. Jag och Ärtan Andersson
tog oss an jobbet. Vi skulle försöka göra hål i sidorna på
däcken så att man skulle kunna trä igenom kedjor som
de kunde hänga i. Men det visade sig vara mycket svårt att få
hål i dessa kraftiga bussdäck. Efter många försök med
borrmaskiner och annat bestämde vi oss för att försöka bränna
hål med en skärbrännare. Vi hade dock problem att få igång denna, så tvättaren och svetsaren Christer Andersson (en
av hjältarna från Salvadorsincidenten) fick komma och hjälpa oss
igång med aggregatet. Till slut fick vi ordenlig sprutt på den
och började bränna ett antal hål i varje däck.
Plötsligt
kom Sekonden och frågade, "Vem är pappa till det här då?". Det
hade nämligen bildats en massa slagg på däcket efter bränningen
som nu hade trampats runt av alla andra. De hade fått
det på sina skor och även dragit det med sig ner under däck och in i
mässarna. Julius kom rusande och beordrade oss att spola av
däcket innan vi fortsatte. En del av däcket spärrades av och
flera av oss tog fram slangar och började spola och skura nästan
hela däcket. När vi var klara med detta efter ca en timme
upptäckte vi till vår stora förvåning att däcken var försvunna!
Det visade
sig så småningom att ITO hade kastat alla däck överbord! Alla de
däck som vi hade köpt för dyra pengar i Fortaleza! Både Julius
och vi tyckte att det var för jäkligt...
Passagen över
ekvatorn på väg norrut
Från Stefan
Leos dagbok
10 december
1977. Idag hade vi rent skepp, men vi skrovhantverkare höll oss
undan i vår verkstad där framme i fören. Vid 09-tiden kom vår
chef Julius och NO Bertil Malmberg ned till oss för att inviga oss i ett litet
skämt som vi skulle lura hela besättningen med.
Eftersom
fartyget under dagen skulle passera ekvatorn igen, denna gång på
väg norrut, skulle vi försöka lägga ut en vitfärgad linje i
vattnet och lura övrig besättning att detta var själva
ekvatorlinjen. Vi var förstås med på noterna och satte genast
igång. Första idén var att hälla ut en massa spannar fyllda med
pva-färg blandat med vatten, men det visade sig inte vara någon
bra idé. Efter många olika försök kom vi fram till att det som
gav bäst effekt och syntes mest i havsvattnet, var vanlig
skumvätska, som vi använde till brandsläckning, blandat med vit
karamellfärg.
Ekvatorlinjen, som vi simulerade med en blandning av skumvätska
och karamellfärg.
När vi ett
par timmar senare var framme vid ekvatorn stod vi beredda i
aktern och hällde ut flera tunnor fyllda med denna blandning så
att det bildades en lång, vit, skumfylld linje i vattnet.
Fartyget gjorde en jättegir för att kunna gå tillbaka och
passera genom denna linje. I högtalarna ropade NO ut att alla
skulle komma upp på däck för att se själva ekvatorlinjen och att
vi vi strax skulle passera den. Det tutades även i
dimmistlurarna för att förstärka effekten. Många var de som kom
ut på däck för att beskåda den vita skumlinjen, fast de flesta
bara skakade på huvudet och förstod att det var ett skämt. Man
lurar nog inte svenska sjöman så lätt...
Många var
de som kom ut på däck för att beskåda den vita skumlinjen,
fast de flesta bara skakade på huvudet och förstod att det var
ett skämt.
Man lurar nog inte svenska sjöman så lätt...
|
