Kodera!

En dag i en Kamikazeflygares liv

Episod 1. 3 februari 1978

”Hur mycket har så få att hurra för så lite” citerade supergeneralen Toiyvo Haaborii, när han stod på startplattan och samlade in startavgifter från kamikaze-eleverna. Ett efter ett gled så planen ut över kanten och försvann med ett surplande gurgel upp mot ytan. DDT Nippon Soup var ett undervattenshangarfartyg och supplyship för valar i trakten.

Medan Toiyvo drog sig tillbaka hade hans son precis lämnat ytan och uppnått maxhastigheten i sin nya Fish Strangler LUDD 87. Löjtnant Kodera Kakaio lutade sig bakåt med en lätt fjärt. Nöjd med sin uppgift och glad över att så snabbt blivit befordrad, öppnade han munnen och blottade dom utmärkelser som han hade fästade i gommen. Efter en blick i backspegeln, tog han så fram sina order som han haft gömda i en liten kub på huvudet.

Det skulle inte bli lätt denna gång, tänkte Kodera, men det är en uppgift värdig sonen till Toiyvo. Snabbt häktade han nu på ingångsvärdena, och LUDD 87 ändrade kurs mot målet – fiendens gristvätteri beläget på halvön Namumbu Kropp. Vinden slet i plåtarna när Kodera gjorde en looping. Med en belåten suck, konstaterade han att allt var O.K. Efter detta tassade han sakta bakåt i planet för att leta reda på stubintråd och annat tjafs till bomben. Medan han letade, började det som vanligt klia på ryggen – helt outhärdligt. Allergi mot säkringar igen. Han frotterade sig ivrigt mot instrumentpanelen för att bli kvitt klådan och tände därefter en cigarett. Ett trick han lärt sig av en kreolsk spåkärring. HEX-HEX-HEX! Varningssignalerna vrålade i flygplanet, och Kodera var snabbt på plats med fyra stora öl. Någonting hotade honom. Det blev plötsligt mörkt i luften, och ölet smakade stall. Motorns jämna väsande stegrades till ett outhärdligt tjatter (precis som när mamma bakar). Kodera svettades av upphetsning. Han såg ingenting som verkade vara fienden, men så här rädd hade han aldrig varit förut.

Vad skulle hända?

Episod 2. 9 februari 1978

Mörkret slöt sig runt det naggande goda planet. Kodera började känna en fadd smak av raggsocka i munnen. Instinktivt grep han efter strömbrytaren till kabinbelysningen, ställde omkopplaren i läge ”på” och med ett kick öppnades bakre kyldörren. Den lille japanen kände bums den heta, sura andedräkten slå honom in nacken som ett karateslag. Omtöcknad vände han sig om (så mycket som nacken tillät) och fick syn på ett glest halvmåneansikte, med tillhörande kroppshydda. Det var nog den underligaste krumelur Kodera hade skådat. På hjässan hade han en förminskad apelsinkärna av mässing, som var det vackraste smycke han hade sett. Över den bortskämda kroppen låg en kraftig åsnefilt (prexis en sån som Glaad har). På fötterna bar han skor av Wasa sportknäcke, detta tirriterade kamekazeflygarens mycket känsliga nerver. Med ett sprött ljud, kom figuren närmare och efterlämnade en bred gata av smulor på golvet. Kodera bjöd honom sitta ned på den lediga mjölkpallen och de började språkas. Den underliga, presenterade sig som navigatör ombord och hade det förtjusande namnet Stypon Fjäderfää. Han hade sin hemmahamn i Tibet och där tänker man nog på dig idag – Grattis! Människan hade vana av snötolkning. Kodera lade upp en bred raap och undrade förtjust om det fanns fler av samma sort som Strypon ombord? – ”javässt! Vi har Kanon Ola, Hugo på snippen (det är han som är bombfällare i rugbylaget, fyra stora kockar: Jepp, Japp, Jupp och Skägg – det är Tibetansk kultur det!”

Kodera lutade sig tillbaka med ett lätt stön. Herregud så många! Det måste alltså vara ett bombplan han satt i…

”Vid det slemmiga slagvattnets väktare”

Episod 3. 13 februari 1978

Kodera väckte alltså farsan med så kallad ”blå stängning”. Man täpper helt enkelt till andningsvägarna på objektet, till dess att människan (djuret) blir blått och kravlar. Far vaknade, flämtande och med tusentals små irriterande vråkfjädrar i svalget, blå och godmodig.

”-Spring till bulvanspelet!” skrek Kodera. ”-Vinscha ut till treånhalv sissådär”. Med tre abnorma ryck satt Jepp, Japp och Jupp som naglade vid den stickade wiren. Far målade spelet på samma gång som kockuslingarna med ett pluppande, halkade in in planets lilla helvete - byssan. Kodera surrade fast kockarna på ett tillsynes bräckligt spagghettitråg tillsvidare. Han tog åter spaken, knäppte på radion (skivor till Kaffet) och slöflög förnöjsamt i riktning Japan.

Planet saktade märkbart in, fast han hade fullt ställ! Detta var värt ett förstulet öga i backåtspegeln. ”-Herredumilde!” Enfaldiga farsan hade glömt 13,5 km wire ute! I slutet av wiren kunde man ana en enorm skumgummifabrik! Den studsade med fantastisk spänst och krossade allt där den slog ned. Men vem i helsike vill ha en skumgummifabrik att dras med genom livet? Tänkte Kodera och knäppte förstulet av wiren med sina hornkantade fingrar.

-”Men vad fan gör du min son?!” Vrålade fadern. ”ska du vräka iväg en förmögenhet i skumgummi mitt i havet? Den där hade jag kunna bytt in mot ett par ny medaljer hemma i Japan!”

”Vad ska du med ordnar till som inte ens kan läsa?” Skrek Kodera irriterat tillbaka, samtidigt som han kallade på Jupp. Jupp kom som vanligt hasande med sitt enda öga halvöppet och en vidrig stank ur hålet där det en gång hade funnits något som man kunde likna vid ett öga.

”You rang Sir?” sa Jupp och neg mycket vackert, samtidigt som han drog sig i ögonlocket.

”Ja, jag vill att du ordnar skaffning åt mig och Toiyvo omedelbart”.

”Det ska bli” sade Jupp och rann ut byssan på direkten. Han sparkade på ugnen som genast satte igång att spela ”She loves you”, varefter han slängde sin vidriga hand in i kylen och kom ut med en seg solstol, som han raskt släppte ned i flottyrgrytan. Efter det plockade han upp en halt gädda och snittade med ett raskt kliv upp hela fjället på den, och fyllde den med tjafs. Han lade den sedan i magen på ett gammalt lamm som stod bredvid. När han så vände sig om, fick han en chock. För där i dörren stod ingen större än….

Episod 4. 14 februari 1978

Kodera tryckte in meddelandet: "Blå burk, tuktad skorpa” i efterbrännkammaren, dit man oftast förpassade dessa dödshemliga lappar. Han lutade sig ut genom vindrutan, rättade till stolen och konstaterade att utsikten var helt underbar. Solen smekte det turkosa vattnet och öarna påminde starkt om guld och smaragd. Rynkorna i hanses erfarna ansikte slätades ut i den 450 km/tim hårda fartvinden. Med ett fruktansvärt tjut, snuddade en rykande missil flygplanskroppen och exploderade med en färgstark knall, bara tio meter från japanens ansikte. Kodera knep ihop ögonen till två elakartade springor, trampade hårt på höger pedal och gav mera gas. Där prexist vid en utav guld/smaragd – öarna, syntes ett grått fartyg. Hade han blivit upptäckt? Kanske bäst att sänka skiten? Med en kastrullskramlande störtdykning attackerade Kodera. När endast ½ hektometer återstod, upptäckte Kodera att ”det grå” var ett trött, minläggande ångfartyg, tillhörande Danska luftattackförbandet Ickeplan. Japanen kunde inte utan svårigheter hejda sin vansinniga dykning, och när planet väl rätat upp sig, var det till ankelhöjd fyllt med flygfisk och löjrom. Kodera kallade genast på assistans från byssan, och kocken Japp kom ut och samlade in smörjan i en skolåda för att ta ut och smörja rodret med. Kodera hade nu återhämtat sig så pass att han åter kunde börja fundera på sitt nya uppdrag: att åka tillbaka och bomba sitt eget fartyg Nippon Soup??? Japanen var inte speciellt tilltalad av uppdraget, eftersom hans far Toiyvo fortfarande fanns kvar ombord. Men som rättrogen, lagom pantad anhängare av Kejsaren så förstod Kodera att det inte var något att diskutera. Farsan skall ju ändå dö för den goda sakens skull, så det så. Med en axelryckning girade han planet in på kontrakursen, och stängde sedan vindrutan, efter att först ha lipat åt den danska minångaren, som snabbt svarade med att skicka en färgbomb efter honom. Löjligt med färgbomber, tänkte Kodera. Istället borde det vara…….

Episod 5. 15 februari 1978

Längre än så kom inte Japanen i sin tankegång, eftersom färgbomben träffade Koderas backspegel och varm, kletig chokladsås började hälla nedför vindrutan. Arg och sur for han upp och började peta i fåtöljen med vänstra pekfingret för att få tag på en pjodd. Efter ett tag fann han den bakom katapultspaken, som sedan länge varit borttagen. Med pjoddens hjälp fick han så rutan ren, och han satte sig med ett grymtande bredvid stolen, med en rent ut sagt vidrig duns in durken. Den lille Japanen började nu bli smått irriterad och vrålade därför på kocken Jepp för att låta sin vrede gå ut över honom. Jepp kom sakta framglidande på sina lår och med ena handen fastlimmad i vispen, som hade trasslat in sig i Jupps långa tunga. Kodera började nu plötsligt darra och ögonen blev helt raka – ett typiskt tecken på japanskt dolt vansinne. Plötsligt gjorde planet ett skutt och japanen blev då sitt vanliga lugna jag. Han snabbeställde en Konjak med lök och ägnade sig sedan åt instrumentpanelen, där det hade börjat flyta ut Marabou. Den danska färgbomben var inte att förakta märkte Kodera. Handen for upp till taket och klämde till en spak. Genast hördes Strypons hesa röst i lurarna: ”-Hörrö, det fattas 378.000 cm till din farsas skuta och soppan börjar tryta, vad göra?”

Hmm.. tänkte Kodera och plockade med en trött min upp Esso tankkarta ur vänster benficka. På sidan förton hittade han petroleumsågen Bertroms syskon och son. Detta gudsförgätna plejs låg endast 15 hektiga meter från räknat läge. Kodera började straxt med nedstigningen. Han hade nu svept i sig den grymt stora konjagaren med kromosonlök. Löken sved i hans redan förut rödsprängda ögon och spriten gjorde honom hängig värre. Detta till trots såg japanen landbacken konstigt nog. Va f*n! Med ett katastrophalt brak landade planet i oceanen, endast några ynka meter från pumpen.

Episod 6. 16 februari 1978

Sakta taxade planet fram till pumparna och Kodera öppnade takluckan. Han ålade sig ut med armarna, bägge benen och hela kroppen. Han gick över vingen och fram till pumparna. Men vad var nu detta? Hela hålan geschlossen och tanken i planet tom? Japanen var rosenrasande och vräkte med sin ena känga med full fart rakt in i den närmaste pumpen, som bara lät undslippa sig ett gurglande läte till svar. Kodera var nu i högform och fradgan stod som ett ångmoln omkring öronen och tänderna gulnade sakta en efter en. Plötsligt högg det till i Koderas inte all för hårt ansträngda hjärna och han vek sig sakta dubbel, samtidigt som han grep efter slangen till den närmaste pumpen. Och se, i slangen fanns soppa, modell Ä, som passade utmärkt till planet. Inuti slangen fanns det mer än nog bensin för att få planet proppfullt. Problemet låg i att rulla upp slangen igen, den var nämligen hela 3 km lång. Arbetet (som Jepp, Japp och Jupp ofrivilligt hade åtagit sig) tog x- antal timmar och de var inte klara förrän till kvällningen. Då brassade den ilskne Kodera klockan, så till den milda grad att kväll blev till morgon och kockarna lagade till frukost. Med ett smackande med gomseglet och en lätt morgonbris ur… Klev Kodera in i planet och satte fart på motorerna, som villigt lät sig plågas under japanens oljiga nävar. Med ett ”bluffs” gled planet iväg över sjögräs, flygfirrar och en massa vatten, för att sedan med ett paddliknande språng lyfta från ytan upp i luften. En viss obalans kunde kännas i planet när Kodera vred på sig, där han stod. Han beslöt därför att stuva om kockarna så att de blev jämt fördelade mellan höger och vänster skåp. Efter detta drog han igång undervattensradarn med en välriktad loska. Snabbt fick han in DDT Nippon Soup på ett avstånd av knappa 500 hektometer. Japanen joddlade glatt för sig själv när han tänkte på den förstörelse han skulle lyckas åstadkomma ombord på fartyget. Fortfarande leende fick Kodera nu optisk kontakt och började sin våldsamma nedstigning, varefter han skrek………

Episod 7. 17 februari 1978

BANZAII!!! BANZAII!!! Ekade japanens dödsskärande skri mellan väggarna i det trotylbemängda planet. Vinden rev, slet och röt i dom tunga plåtarna medan planet med hissnande vrål, tjöt in mote det allt större hangarfartyget DDT Nippon Soup. Nu fanns ingen återvändo, Kodera kände sig iskall invärtes, en stor tår rullade som hastigast ner över hans läderartade kind. Med en snabb rörelse lossade han säkerhetslinan som höll honom kvar bakom ratten. Det var nu bara ett fentiotal meter kvar till DDT Nippon Soup och Kodera kunde se sin fars mycket lite förvånade stora ögon bliga stort mot honom. Han tänkte att nu skall du dö din djävul, för här ska Kejsaren fram! Strax därefter kände japanen en fruktansvärd stöt, som började alldeles bakom baken och sedan en fortplantade sig genom ryggmärgen upp till lilla hjärnan och därefter blev allting svart.

Nu var Kodera i himmelen, men vart tusingen hade farsan tagit vägen? Plötsligt hördes hesa skratt – mycket, mycket avlägset. Långsamt började Kodera vakna till liv. De vita sjukhusskotten dansade en vedervärdig ringdans framför hans febriga ögon. Han varseblev med ens att uppdraget ”blå burk, tuktad skorpa” hade gått i stöpet. Detta bekräftades när hans fader lutade sig över Kodera och sade: ”en ganska bra landning ändå min son, med tanke på att du, som alla Kamekazelärjungar, endast lärt er att starta”. Kodera bet i kudden och grät av förbittring – VILKEN SKAM! Fadern fortsatte: ”- Du hade en läbbans tur grabben”.

”- Gjorde jag ingen skada alls?” Undrade Kodera.

”- Inte det minsta! Du träffade lyckligtvis bara barbetten, där vi förvarade soporna och nu är dom borta… bra för oss”

I detsamma skakades fartyget av en våldsam smäll. Båten gjorde först en kraftig överhalning åt styrbord, och sedan åt babord för att slutligen ligga helt still, med fruktansvärda ristningar och skakningar. Kodera föll helt överraskad ur kojen och ned på durken, där han blandades in i tumultet som hade uppstått. Sirenerna tjöt ut sin ihållande signal och…

Episod 8. 24 februari 1978

”Vid det heliga samurajträdets ande”

Högtalarna började vråla ut order till höger och vänster, ja till alla som ville ha. Toiyvo Haaborii tog raskt befälet. Som vanligt med en fast hand och säker stämma.

”- Lystring, orientering, orientering från Toiyvo: Fartyget har blivit torpederat, med början akterifrån. Alleman till livtuberna, alleman till livtuberna” Fortsatte så Toiyvo. Livtuberna var DDT Nippon Soup’s motsvarighet till övervattensfartygens livflottar eller livbåtar. Kodera satte nu full fart på pupporna och begav sig i rask takt mot sin livtub, som var belägen på akterkant. När han hade kommit fram till tuben, kom han att tänka på Toiyvo och vände sig förtvivlat om och fick då syn på fadern som kom flaxande uppför en lejdare en bit bort. Kodera gick då fram till tuben och sparkade till låsanordningen så att den öppnade sig. Med ett hastigt glid, försvann han in i tuben och luckan slöts sakta bakom honom. Han trevade i mörkret och fann tillslut handtaget med utlösningsknappen – men vad?? Luckan började sakta öppnas igen och Toiyvo blev synlig. Luckan föll igen med ett definitivt frasande och låstes. Med farsans engelska golfskor djupt planterade i sin hjässa, utlöste Kodera tuben. Världen blev med ens grå och ljudlös. Miljoner små luftbubblor kivades om att snabbast nå ytan och snart skulle syret i uppsvullna lungor vara förbrukat. Med ett kramaktigt grepp om Toiyvos midja, spräckte japanerna samtidigt den klarblå ytan. Den orangefärgade flotten låg redan klappad och klar, käckt guppande i solskenet. Med en sista förtvivlad kraftansträngning, hävde sig Kodera upp, tillsammans med sin något saltvattenspyende far. Av DDT Nippon Soup syntes inte ett dasspapper. Omtöcknad av sol och för mycket dykeri, somnade hjältarna in i en drömlös sömn. Från brunnens djupa mörker vaknade Kodera långsamt till liv, speciellt då av doften av ägg och bacon… Va? Ägg och bacon???

Episod 9. 6 Mars 1978

Kodera trodde knappt sin platta näsa, som krampartat indikerade på ägg och bacon. Men den brukade sällan missta sig. Efter fabulösa smärtor, lyckades han vrida på huvudet så pass att han anade sin far i ögonvrån. ”God morgon min lille japan” hälsade fadern. ”vill ni spise egg mit meg?” Lustigheterna haglade. Tillslut blev Kodera ilsk och lindade ett ljummet bacon runt ansiktet på Toiyvo, höll honom under vatten med ena handen och fläkte i sig ägg med den andra. Men allt roligt har som bekant ett slut – så även Koderas lustiga lek med sin fader. Efter det att fadern hade gjort några mörtliknande krumsprång och sedan blivit helt stilla, beslöt Kodera att hala ombord eländet igen. Efter några minuter började så Toiyvo att gurgla vatten och hosta upp bacon som fastnat i strupen. ”- Wer est maine eggs, were est meine eggs!” Vrålade han upprört.

”- Om du inte tiger nu, ditt helvete, så slänger jag dig överbord för gott, din satans förrädare.” Skrek Kodera indignerat (med jönsighet). ”- Du är inte min pappa du, det har du inte varit heller. Du är Mussolini i giraffdress – Oky doky, spelet är förlorat för din del, men vem i hela härjedalen är du?”

Giraffdressen svarade långsamt ”- Jag tillhör flottan, jag paketerades och föddes när flotten blåstes upp, helt enkelt.”

”- Ok, du får väl stanna och göra ett nytt försök med frukosten då.”

Mussolini gick till verket med en äcklig inlevelse som direkt retade Kodera. När han som bäst stod där, kände han två fingrar i näsan och en arg hand som drog i dom. ”det är väl faan att han inte kan lära sig steka bacon” tänkte Kodera, samtidigt som han försökte lösgöra sig från näsgreppet. Efter en ansträngande brottningsmatch lyckades så Kodera frigöra sig och kunde med ett par riktigt ojusta, fula japansparkar förpassa inkräktaren över bord. Fint att bli av med baconfetischisten tyckte Kodera och började nu en närmare undersökning av flotten och dess omgivning. Han började nu att klämma överallt inne i flotten för att se om det fanns något annat undangömt äckel. När han inte kunde finna det blev han något lugnare och tog fram en kikare som låg i ett av facken med senapsgas. Han satte den till sina ögon och gav till ett vrål av smärta, som sedermera övergick till ett glädjetjut, när han vid horisonten fick syn på något som han tyckte likna en Kamekazeeskader på väg mot nya uppdrag. Saliven rann ur käften på Kodera, ju närmare planen kom. Men plötsligt stelnade leendet till en kall mask av skräck och Kodera började….

Episod 10. 7 mars 1978

Kodera började skaka i hela kroppen. Det var ta mig hunnan ingen Kamekazeeskader, utan ett engelskt livräddningsplan, som kom svepande ned mot honom med flapprande vingar och rullande stjärt. ”- Verdumt! Verdumt!” skrek japanen och slängde sig ner i skydd i flotten och bet krampaktigt i kikaren. Med ett valrossflås landade planet så på vattnet, bara några stenkast från Kodera, som nu hade övergått till att bita i senapsgasen. Detta hade till resultat att han fick ett par spanska hostanfall och var tvungen att ställa sig upp i flotten.

”- Där är han! Där är han!” ekade en hårresande röst över nejden. Japanen kände isningarna komma gående över ryggen och upp mot nacken. Kodera var allt för medveten om vem som var ägare till denna djuriska röst i människostrupe. Ingen mindre än hans syster Hiroshima Klegge. Hur i hela Japan har hon hamnat här? Undrade Kodera samtidigt som flotten nu var framme vid planet. Kodera rynkade på näsan och blundade med näsborrarna, öronen och ögonen, när dörren till kabinen gick upp och den vidriga stanken av systern slog emot honom.

”- Här har du oss min gosse” Hördes från den bakre delen av planet.

”- Far, Far!” Ylade Kodera, men besinnade sig ett ögonblick för att tänka efter. Detta kunde vara ett nytt trick, för ingen kan rimligen ha överlevt i den stanken som hans syster utsöndrar, mer än 30 sek- Planet låg nu mycket, mycket nära flotten – den påminde starkt om en aladåb. Med ett spastiskt ryck, fick Kodera på sig en skyddsmask, i sista stund. Vips var fruntimret över honom med kyssar och smek. Detta fick masken att hastigt snora och imma igen. Kodera föll över bord. Flotten började driva och koder agave den en kraftfull spark. Kärringen skrek, farsan halade raskt in den omtumlade sonen och såg ut som ett plagiat av ett frågetecken.

”- Detta gjorde du bra min gosse! Nu slipper vi eländet och jag hoppas att luften går ur flotten av sig själv – om inte annat gör den det när vi torpederar den.” skrattade fadern

Motorerna drogs igång med ett förbannat långt snöre och Toiyvo föll ned framför spakarna och neg mot….

Episod 11. 8 mars 1978

Toiyvo neg mot den svettiga tomma stolen bredvid honom. Med en ljudlig hickning, satte han så planet i luften. Kodera kom strax därpå inbuggande med en alldeles ny reseorder indränkt i läppstift och ättika.

”Vi ska öppna den här om en kvart för att få reda på var vi skall ta vägen på vårt nästa uppdrag nu när DDT Nippon Soup är dränkt.”

”- Det är bra.” sa Toiyvo, vred sig i plågor i stolen och trevade efter sin fickstimulator för japanska hjärnor. Kodera som numera var mån om sin gamla pappa, razkade sig på, och hämtade en mogen camembert, vilken han malplacerade mitt på Toiyvos mjälte. Toiyvo återhämtade sig förvånansvärt kvickt och rapade hej vilt. Under det svängande, intet ont anande, lilla amfibieplanet, låg pansarkryssaren Horattio och tyckte sig se ett litet Brittiskt torpedplan bland de gräddelina molnen. Bäst att vi stiger lite till och målar på lite camoflagefärg, tänkte Kodera medan han febrilt tuggade på en gammal strumpa, som han hittat i kylen när han var på toaletten. ”- tvi vale!” Fnyste Toiyvo, medan han lutade sig ut och vräkte jordgubbsglass med saffran på planets vingar. ”- Här ska inte fan, va japan och ute å flyga! – Nej hit med ordern, så vi får se vad det står!” Kodera plockade fram kuvertet och sprättade upp det med näbben på en hackspätt, han haft i fickan en längre tid. Ut föll en slemmig massa som lindade sig runt Koderas hals, varefter den formade sig till ett oläsligt brev, där det stod: Återvänd till basen i japan omedelbart.

Äckligt skönt tyckte Kodera och plockade av sig skorna med ena foten. Detta skulle han definitivt inte ha gjort. Ögonen tårades, far fick beri-beri. Men den tunga pansarkryssaren tog till harvärjan och planade iväg över fjärden. Dessutom lyfte den med ett skandalöst vrål från vattenytan. Oerhört oestetiskt, tyckte Kodera, medan han snubblade över 16 kg surströmming. Han föll ner in defilibratorn och med höften skalade han av utlösningen till bägge torpedställen – 40 torpeder lämnade det sura planet, splittrade molnen och bände sig graciöst in i pansarkryssarens däck. Med ett oljigt dån och en febrig lukt, vräkte sig pansarkryssaren i 1. 234.459.876, 14 bitar och försvann till dom snedögda jaktmakerna. Kodera kunde inte låta bli att visa sina vandställda tandsingar, i ett flin, när han belåtet sa: ”- Pansarkryssare som pansarkryssare.. bara jag får skjuta, skjuta, skjuta, skjuta….

Episod 12. 9 mars 1978

”De tre äro ett; striden, äran och Kaiserns hönsfarm”

Kodera med omtumlad far, var helt exalterad av den skada han åstadkommit. Dessvärre kolliderade planet med tre extra larga vråkhonor, som kom flaxande, svärande och spyende i ett glassplittermoln in i kabinen. Kodera svepte två av dem runt sin frusna pappa. Den tredje fällde han först upp (likt ett paraply), och när vråken blivit trött, stoppade Kodera ner den i ett vattenpass av furu. Fem minuter till, så var pappan ivrigt konverserande med de bägge vråkhonorna (som visade sig tillhöra IOGT). Kodera smålog framför instrumenten och avprovade draget från den fönsterlösa vindrutan. Han spanar horisonten runt och upptäcker till sin förargelse det danska luftvärnsfartyget ”Icke plan” som med 12 knops fart jagar fram. Kodera har inte alls glömt den sliskiga maraboubomben som så snopet demolerade en hel eftermiddag för honom. ”här ska hämnas” tänkte Kodera och lindar med ivriga fingrar ihop tvenne atombomber med tejp och fäster därvid en ultrakort stubintråd av koreansk hampa. Fadern som nu reglementsenligt med öppen krage superar med damerna, hjälper inte till alls. Närmare och närmare – fartyget slänger redan febrilt ut livbojar till höjre og venstre, samtidigt som det likt en enorm fontän, sprutade ur tusende trädgårdsslangar. Mannen som styrde skrället, var mycket blöt och såg Kodera genom bombsiktet. På däcket sprang gröna små män omkring, ut och in i fartyget – överallt! Dessutom verkade de bära omkring skadade och döda… fast ingen, speciellt inte Kodera hade anfallit?! Spelar ingen roll, tänkte Kodera. Båten skall väck! Far och de bägge vråkarna hade nu somnat, berusade av billigt kamelvin. Kodera tryckte spaken framåt och plockade ur munnen fram de tjusiga atomvapnen. Ingen tycktes ha märkt hans inflygning, som verkligen kom direkt ur solen! Kodera stäppade ut på vänster vingklaff och tände på… zzzzzzzzzz ”Kast med liten boll!” bomben var iväg. Med ett 8.90 skutt var den falska amöban i säkerhet och ett virrvarr av ljus, tryck, skräll och håravfall var ett faktum. När initialstrålningen hade lagt sig, återstod intet utom trenne käcka leende livbojar. Vad var nu detta? Det är inte livbojarna som ler, det är de odödliga kockarna Jepp, Japp och Jupp som med sina katastrophalt fettindränkta kroppar paddlar likt delfiner i den starkt radioaktiva sörjan. Kodera väckte farsan och i dörren står ingen mindre än…

Episod 13. 10 mars 1978

”Vid det slemmiga slagvattnets väktare”

Kodera väckte fadern med en så kallad ”blå stängning” och i dörren stod ingen alls, vilket bekymrade kocken Jupp. Han behövde hjälp med ålarna, som skulle strypas läckert blå och ätas medan de fortfarande var slemmigt iskalla. Under tiden som Jupp var sysselsatt med dödshjälp, engagerade sig Kodera med att lösa SvD:s svåra korsord. Toiyvo lekte jullekar med Jepp och Japp. Ja det hela verkade mycket fridfullt – men där bedrog de sig minsann! Plötsligt börjar Toiyvo att yla som en dåre och jacken började snurra åt varsitt håll. Kodera kom sättande med ös i foten, men helt förgäves. När han kom fram var Toiyvo helt stendöd. Kodera tog hans hand i sin och höll inte på att komma loss, eftersom likstelheten redan hade satt in. ”Satan i pärkele!” Tjöt japanen. ”Nu är far död också!” Hur ska detta krig sluta? Den lilla sörjande skaran av kockar och son, var helt upptagna med att läsa allehanda rituella texter och tänkte inte alls på att planet nu var ”ute och cyklade” på egen hand – ingen vid spakarna. Motorerna skrek och planet vinglade likt en herrelös kungsörn mot den ibland benhårda havsytan. Japp tog helt sonika befälet och spakarna. Planet vibrerade i varenda liten kvadrat millimeter och nitarna ploppade iväg med kulsprutesmatter – den svängen hade gått till historien om någon hade hage att se den. Insvept i japanska flaggan, fälldes Toiyvos stoft genom bombluckan – allt enligt reglementet för flygbegravningar. Kodera hämtade sig kvickt från avundsjukan (han hade nästan räknat med att få dö för Kejsaren före far). Planet behövde onekligen repareras. Stjärtpartiet hade trillat av, höger vinge var knäckt och hängde slappt rasslande, längs flygplanskroppen. Dessutom brann det i vänster motor. Kodera beräknade. Med dessa skador skulle de endast hinna 3540 km. Detta räckte dock till japans grönbetsade kullar och stimmande näringsliv. Med en slapp slick befriade Kodera vindrutan från imma och började inspektera insidan av planet också. Lamporna på instrumentpanelen glimmade taktfast och blodrött. Ruggigt gott, tänkte Kodera, men hur har vi det med radion? Tänkte han och vände sig mot mottagaren, som stod på en eldfängd byrå bredvid honom. När han tog i av-knappen blev den plötsligt helt blöt och sedan varm, mjuk och snorig. Han drog i antennen som plötsligt fick liv, och började piska vilt omkring sig….

Episod 14. 14 mars 1978

Som Vittorio mycket riktigt skrev, började radioantennen vilt piska, och det likt en gammal helikopeter. Den lättade, och for ut genom sidorutan. Kodera följde dess irrfärd på radarn. Den fortsatte genom molnen, ner till vattenytan, där den piskade sik till skum. Mycket intressant! Utan radio var det ganska svårt att få kontakt med fosterlandet. Ett skadat plan brukade enligt tullmyndigheterna få rättighet att gå ner före 12.00. – så det skulle säkert ordna sig. Under sig såg Kodera att molntäcket lättade och den japanska övärlden bredde ut sig, som en tallrik gröt med 100-tals mandlar i. Skönt, snart skulle han efter 9 månader i strid, få träffa sin geisha igen. Där satt han och funderade, medan planet cirklade över Yokohama international airport för japaner endast. Kodera kunde tyvärr inte vänta på att få landa. Branden hade nämligen börjat slicka honom lite väl mycket på ena skanken. Jepp, Japp och Jupp dansade omkring i lågorna med varsin svalkande ismaskin, ömsom på maken, ömsom på ryggen. Nedstigningen skulle säkert gått mycket bättre om inte bägge vingarna hade singlat ner till marken före flygplanskroppen. Landningsställen klarade påfrestningen med ett gummerat rökmoln och ett nervslitande yl. Försiktigt taxade Kodera fram mot hangarbyggnaden, där en upprörd folkmassa stod och skrek någonting. Vid närmare undersökning visade det sig vara självaste Kejsaren och dennes närmaste generaler som helt regelvidrigt stod och vinkade och tjoade, som en klass skolungar. ”Hemskt!” Detta var alltså vad som fanns kvar av det stor-japanska riket, Nippon! En skränande samling pensionärer utan det minsta disciplin i kroppen? Med ett ilsket vrål slängde Kodera sig ur kabinen och sprang rasande fram mot hopen av glammande höjdare. De skulle tydligen dekorera honom, men se där gick de bet! Med ett fanatiskt uttryck i fejan, var Kodera över Kejsaren och bet denne i näsan. Vrålet var outhärdligt. De närmaste generalerna grep tag om Koderas vilt fäktande armar och höll den koleriske galenpannan i ett skruvstäd. De höll en stor revolver mot hjältens tinning. Kejsaren sade med näsan i bandage att detta beteende var helt naturligt efter allt han fått utstå. Kodera grät och resignerade, när han blev avtransporterad i en öppen Toyota cabriolet….

Episod 15. 15 mars 1978

”Skvattram och hackad nate, det är mat för en stridens man!”

Hulkande, snyftande och vanmäktig leddes Kodera genom långa korridorer efter Kejsaren och dennes stab. Väl inne i det allra heligaste, bad Kejsaren Kodera att slå sig ner i en av de plufsigaste fåtöljer Kodera någonsin placerat sin anspråkslösa bakdel i. ”Välkommen hem du son av Toiyvo. Meningen med detta är helt enkelt att jag, Kejsare över det storjapanska riket, tänker göra er till min efterträdare och universalarvinge”. Kodera trodde inte sina russinformade öron. Han spottade på mattan för att rensa luftrören och sade: ”- Jag, Kodera, son av solen, mottager denna utnämning som månens baksida mottager solstrålar – jag menar, jag ärver titeln och pengarna först efter er död, inte sant?”

”- Jo, erm.. det stämmer men tillsvidare är ni högste befälhavare över institutionen som kallas KAMEKAZE.

Detta räckte gott och väl för Kodera. Han sade ”tack och adjö” och lämnade palatset under ivriga saluter. Med den Kejserliga Toyotan kom han raskt ut på landsbygden. Körsbärsträden blommade och fåglarna kvittrade under den camenbertblå himmelen. Detta var hans hemtrakter, när de var som vackrast! Ve och faza! Tänk om hon inte höll av honom längre?! Då skulle han minsann skjuta sig en kula för pannan. När han åkte genom sin lilla barndomsby, vinkade grannarna och kastade konfetti. Där stod minsann mor och hans bägge systrar också. Storasyster Hiroshima blinkade förlåtande åt honom, och måste ha klarat äventyret i flotten, samt fått en välgörande rundsmörjning av mor. I ett dammoln stannade bilen och Kodera slängde sig runt halsen på de sina. Mor sade med ett hemlighetsfullt uttryck i ansiktet att ”hon väntar i rosentemplet”. Som trumpinnar gick benen på honom när han sprang uppför de 347 trappstegen till det urgamla templet på kullen. Hela byggnaden var övervuxen med smaragdgrön, honungsdoftande mossa. De sprang varandra tillmötes under körsbärsträdens romantiska skugga. På kvällen gifte de sig i templet och på morgonen slog Kodera ihjäl sig när han skulle tömma slaskhinken.

Nej, vi kan helt enkelt inte avliva Kodera nu. Så här gör vi istället:

Kodera blev Kejsare och regerade landet i fred, tillsammans med sin undersköna maka och sina 10 barn. De levde lyckliga i alla sina dagar

Ödlon och Vittorio

Tvi,tvi,svin vrålade Kodera när han blev varse den stinkande illaluktande smörja som rann ur kuvertet från militärmyndigheten. Repövning ombord på HMS Nippon Soup mitt i magen.

Kodera äntrade i krusen och försvann ned genom sopnedkastet med ett tydligt sluuuurpeee! I den hissnande trummans vilda friktion gick Kodera blixtsnabbt igenom Kn Jösse Haares sista order till dekorerade kamekaze flygare. Kodera anammade ordern och slängde trunken med rep i baksätet på sin Caluga citycar, stampade den microprossessorstyrda gaspedalen till normal stadstrafikhastighet. Efter tre—fyra dygn hittade han slutligen ut på motorvägen som i bästa fall skulle föra honom till närmaste militärmyndighet.

Väl framme, möttes han av hela den samlade militärstaben, en major och två suppleanter. —VAD SKA DET HÄR BETYDA....VA? Kodera skadade (som det så mycket riktigt stod i Tokyo news 2 dagar senare) de två suppleanterna så svårt att de senare avgick från sina ämbeten med döden i ryggsäcken. Du, ja just du, Kodera skall genast fetta in dig i vapensmör och äntra in i ”Jasså 7:an” som står där borta på väggen och avvakta vidare order, skrek den elefantlike rödvinsgråtande översten. Äntligen, är det snart dags för mig att åter få äntra upp i luften till min store fader den nedgående solens ära, tänkte Kodera i det att han ko—likt blängde ut genom den skitiga varingen framför näsan. Geeeeee mös Kodera när han kände g-kraften suga i strumporna på honom när han flöt i väg långt över havet och speglade sig i tidvattnet från Yokohamas vattenkranar. Han sög sakta på en av dom goda gula tänderna i underkäken medan han sakta mindes tillbaka på svunna tider. Men urp i nacken på den heliga kejsaren planet började plötsligt halka runt i atmosfären som en geggig slime-massa. Till att börja med drog Kodera hårt i spaken mellan benen. Kodera förnam en vällustkänsla han inte varit med om sen bröllopsnatten 78. Planet stallade, och gick in i stratosfären utan nämnvärda problem. Tillbaka i nuet plockade Kodera åter fram sin order ur v benficka, där stod: ”Du skall docka med Space Shuffle ovanför Salt Lake City Tis 27/3 1983, Lycka till!”

Tveksamt uppdrag tyckte Kodde.

Var fanns Space Shuffle i detta nu? Jo, i Space såklart! Å Kodera till å trycka till på spakar och rattar och allt övrig tekniskt materiäl. Jasså-7:an for iväg som skjuten ur en kanot.

Syremask på tänkte Kodera.

Rymden var svart, svartare än insidan i näsan på Koderas hembiträde. Det riste ideligen till i det mangamhårda planet, när det formligen totaldemolerade Ryska och amerikanska spionsatteliter. Även en Svensk norrskensspanare strök flagg.

Och där! Cirka två hektometer framför Jasså’n låg Space Shuffien badande i partickelbombardemanget.

Kodera sänkte målmedvetet hastighet och tolerans, närmade sig målet(AO) och fick ett våldsamt mothåll, det svartnade för hans redan svarta ögon och han föll avsvimmad ner……..

Vad händer sedan? Nästa tempoladdade episod inom fem år.

Kodera, den gulbleka smaklösa vännen, har på fem år gjort mycket mer än hela Älvsnabbens besättning tillsammans. Hanses krigsutbildning känner inga gränser. Från att ha varit pilot på rymd-skyfflar, till att ha äktenskap som inte spruckit p.g.a. Koderas ambitioner.

Ett av Koderas mest smaklösa flyt-uppdrag ovan jord, var en geggliknande manöverkontroll ovan skeppsholmen en tidig marskväll. Det han såg där var värre än en barnafödsel i Tokyos värsta rusningstrafik. Denna manöver fick hastigt avbrytas efter larm från Japanska Kiruna som ville skicka upp Kodera.

Koderas magra matsäck med terpentin-jet för frusna fingrars skull. -Håll dom, Håll dom! tjöt Kodera, -Jag klarar inte mer morötter just nu!

I och med att hans matsmältning fick fullt upp, kunde han inte annat än små-le.

Han visste att det fanns fiender som sedan länge gäckat honom. Nu var han en så pass upphöjd krigsgud att han inte behövde ta befäl av någon! Han kunde helt sonika välja sina egna små “projekt”.

En av hans gamla oförätter, Älvsnabben, hade till hans stora ilska kamouflerats så noga att han omöjligen kunde förgöra henne. En rumpmas, vid namn Erik Ers hade tydligen gjort jobbet väl.

Kodera visste att han Erik hade stansat ut Dalahästar i relief av hela båtens plåtar. Kodera var säker på att man med några enkla handgrepp kunde få ihop skrället igen när man som minst var berädd. Alltså var han tvungen att förinta besättningen.

I hans plan låg att genom ubåtskränkningar förstöra manskapets redan urholkade moral. Marseljäsen tjöt i Koderas toppluva när han ånyo fick syn på sitt vaniljstinkande hatobjekt. Denna gång indikerat av en något vimsig besättning som verkade uppehålla sig på en av Sveriges bästa badstränder.

Styrd av högre makt, dock ej Börje, sänkte han sakta sin noskopp ned till 40 meters djup, för att sekonden senare åter vrida sig runt sin egen axel för att komma ur tjäftarna på Kung Neptun. Det Svenska ubåtsförsvaret hade som vanligt inte så mycket att säga. Man tjafsade så mycket mer på de grannar man var så beroende av. Hi!

Vapnen var fullständigt föråldrade! Hi, Ho! Fnissade “K”. När Fienden som bäst satt och inmundigade sina feta förrätter, släppte Kodera ner tyget och blottade sin ärrade bakdel. Nu var tid för hämnd!

Göteborg. En av världens fulaste barbarnästen, stinkande av förorenad sushi och smutsiga, illaluktande vitskallar, låg äntligen i hans korn. Hans lilla men illa bestyckade ubåt låg vid masthugget och Kodera måttade in siktets kalibrationsdefinitiometer för att avlossa den slutliga laddning som så stiligt skulle tvätta en del av världens yta ren från ohyra.

Kodera tryckte ner knappen men, VAD HÄNDER! DEN FUNGERAR INTE! DET SITTER NÅGON Å SLADDEN!...

Missa inte nästa avsnitt av KODERA.

KODERA I GBG

Som gick att läsa i föregående ex. var Kodera i färd med alt skjuta prick på Göteborg. Men det var något som hindrade honom. Något eller någon satt på sladden!

Kodera upptäckte att det var hans gamle vän Göte som hastigt och lustigt hade kommit indimpande genom det lilla hålet i toppen på ubåten. Han hade hoppat från 10 våningen på det Skanska vattenståndet för att få tillräcklig hastighet för att kunna tränga in på ett korrekt sätt.

Men Haii Göte! utbrast Kodera med illa spelad uppfostran. Göte och Kodera hade varit studiekamrater vid Åmåls folkhögskola för ambulerande agronom-kleptomaner. Göte hade blivit borgmästare med de fina vitsord som utbildningen givit. I Göteborg.

GÖTE - BORGMÄSTARE! Skrek Kodera förfärat. Han hade sånär störtat ikull sin bäste väns chanser till vidare avancemang på de sociala stegarna i västsverige. Bara tanken på en sådan fadäs gjorde att Kodera helt reflexmässigt grep sitt samurajsvärd för att begå seppuku. Göte hindrade honom med en kraftig Hoffman som träffade Kodera över det bakåtsluttande pannbenet.

Kodera lade på det stora plåster som normalt brukar hålla avfyrningsreglaget på plats. Här fanns inte tid för krig.

Han ville så gärna prata med Göte en stund först. Men Göte var inte där för att prata. Med en ilsken handledsrörelse grep Göte tag i svärdet, höjde det elegant och svepte det vidare med ett hugg som avskiljde Koderas högra öra från hans huvud. Göte tog snabbt upp örat, doppade det i en liten skål med soja och svalde det utan att tugga. Kodera tittade på och såg att Göte inte rörde en min.

Kodera kände sig stolt över sin studiekamrats fantastiska etik.

Kodera tog själv fram en brödkniv och skar av sitt andra öra, doppade det i soja, vek in det i en servett och erbjöd Göte.

Göte gjorde ett stort misstag, han slängde örat nonchalant till sin lilla fula tax som satt nedstucken i hans stora stövel. Taxen tog två tuggor, hulkade lite och kräktes.

Kodera kunde inte tro sina öron. Maken till beteende hade han aldrig hört talas om i hela sin karriär. Medans han satt och funderade, måttade Göte ett nytt hugg med svärdet. Han hade inte börjat utföra den slutliga rörelsen förrän det gick som en obetydlig ryckning igenom hans kropp. Göte stelnade till. Han började märka att en liten fesen träkniv satt inborrad mellan hans ögon, sedan slocknade det.

Kodera satt där han satt och funderade. Livet är allt bra konstigt. Ena sekunden är man vänner, andra fiender. Göte hade gått över gränsen för vad man får göra mot en vän och Kodera hade snärtat iväg den lilla träbiten genom ett knäpp med sina hornartade fingrar.

Han måste hitta bättre vänner. I nästa avsnitt - BILDEN PÅ KODERA!

Kalaskulan var riktad mot zenit och solen svedde Koderas gulbleka hy på Yokohamas största strand. Kodera drack Mufletaz och tänkte på åren som gått sedan han störtade omkring med sina trimmade torpedplan mot den gäckande fienden, Älvsnabben. Nu var problemen större. Japans ekonomi hindrade Kodera från att resa till Sverige för att skicka ÄBN:s besättning till de sälla jaktmarkerna. Kodera Drog upp sina urtvättade badbyxor till armhålorna och satte fart in mot Kejsarens palats i Tokyo. Den illa trimmade bilen vrålade upp på rälsen där Shikanzen brukar brumma omkring och accelererade upp i marschfarten 550 km/t. Strax var han framme i Tokyo och ställde sig på hejdaren för att släppa fram en baktung Canadagås, vilket gav en sådan G-kraft att kevlarbältet brast. Kodera slungades genom pansarglaset och i en förödande båge mot den nedgående solen.

Guidfiskarna som i stilla lek simmar omkring i den magnifika damm- anläggningen vid Kejsarens Palats, hann inte säga “flaska” innan Koderas nedslag förvandlade vattenparadiset till ett rykande nedslagshål. Kodera vecklade ut sig och klättrade ur gyttjebadet och med bestämda kliv stegade Kodera fram mot Kejsaren som planterade rabarber. Kodera föll på knä, kysste Kejsarens leriga fötter, spottade och sade: - “Vårt rike är hotat, vår ekonomi stinker. Ge mig vägledning!” Kejsaren döv sedan många år, ännu dövare sedan Kodera slagit ut hela fiskbeståndet och kokat en miljon liter vatten, pekade förstrött med en rabarberstjälk, vilket Kodera missuppfattade som ett gudomligt tecken.

Rabarber betyder kejsarsnitt på japanska. Kodera drog omedelbart sin ihopfällbara stridsdolk och med en enda rörelse öppnade han Kejsarens mage. Den förvånade Kejsaren satte sig och tittade in i sitt allra heligaste, där han sin vana trogen förvarade sin hustru kejsarinnan. Hon kom nu ut och med ett blodigt fnysande slängde hon sig runt halsen på sin vid det här laget stinkande Kodera. Han snärtade nu sin slemmigt gula nagelbitna fot i riktning mot kejsarinnans väl uppsvällda lätt rökta bak. Därifrån sköts då en kraftig pil ut i riktning mot den japanska börsen. Kodera fattade snabbt vinken och äntrade sin trehjuliga algprydda Saab och forcerade den Kejserliga trädgården i mach 2.

Yuppie, yuppie, nu skulle han ta sig an uppgiften att vända den negativa trenden på Tokyobörsen och hela den japanska ekonomin totalt. Varför hade han inte gjort det tidigare? Jo, du det kan man undra.

Den japanska ekonomin har varit urusel ända sedan Kodera flyttade sitt lönekonto till en Honkongbaserad bank.

Sedan, när allt detta är klart, skulle han åter kunna ta upp den ljuva hämnden...

Kodera sitter på köksgolvet i lägenheten i Osaka. Benlindorna är tvättade och ligger utvikta på bambumattan framför honom. I en kastrull som han tagit från spisen, bubblar en blandning av tjära, murmelfett och syntetfibrer - samt en massa annat han inte kommer ihåg. Han rör långsamt i kastrullen för att känna om konsistensen är den rätta. Därefter genomför han ett långsamt rörelseprogram — förfinat i minsta detalj — varpå hand med en spatel uppbringar en stor klump av smeten.

Varsamt brer han ut den på benlindorna, noggrann med att varje millimeter är fullständigt täckt av den oljiga, sotfärgade pastan. Tjäran doftar nybrunnet tältläger och väcker underbara minnen. Kodera tillåter sig att för en stund, drömma sig bort över haven, till de förflutna äventyr han lyckats överleva. Därefter inspekterar han sina torra ben. Fnasiga efter otaliga flyganfall och felaktiga utskjutningar med katapultstolar, sedan länge rostande i djungler, på havsbottnar och i människors sinnen på andra sidan jordklotet. Koder lyfter försiktigt en benlinda och lägger den, fortfarande skållhet, över sitt skenben. Han ryser av välbehag och släpper ut ett ljud, som skulle kunna påminna om en grävlings gny, när den blir överkörd av en ångvält.

Kodera rullar benlindan hårt kring vad och skenben, samt surrar densamma med uppblötta läderremmar. Dessa nitas ihop för att senare torka och krympa kring benet. Samma procedur genomförs med det nästa tygstycke. Tjärsmeten färgar benlindorna svarta från insidan och Kodera ler, uppenbarligen nöjd med sitt verk.

På det låga bordet framför honom ligger en inbjudan från Mats Rofors. Länge hade han funderat på hur han skulle hantera detta rakt igenom vedervärdiga dokument. En hädelse, en skymf. Ett tilltag av den högre skolan. En förolämpning, ett försök till dödsstöt? Ja.. detta hade han funderat länge på. Och visst. Det kom oväntat och Kodera hade drabbats av svåra feberattacker under flera veckors tid, så det var ett ytterst raffinerat mordförsök.

Goteborg denna gång.. Goteborg.. Kodera suger på ordet så att saliven droppar ner på hans tusenåriga samurajsvärdsfäste med små pluppande ljud. Tydligen ansåg den forne motståndaren och hans anhang att lakejen Rofors skulle gå smutsiga ärenden, med den falska förespeglingen att sluta fred? Över internnätet hade Kodera spionerat på inbjudningslistor (list) och funnit sig på plats såsom “hedersgäst”. Är detta ytterligare en förnedring, eller menar de allvar? Kodera hade läst åtskilligt om Svenskars masklika rigiditet och inkonsekvens — möjligen är detta tid för försoning? Vad är fegast, att tro eller inte tro? Tänkte Kodera och rafsade sin torra röv av gammal vana....

Haiiiiiiii .. Kodera tar upp bruna sidorna och flärpar snabbt upp sidan för flygbolag, greppar luren och slår numret, beställer biljett Ostkaka — Goteborg och betalar ovilligt de 8900 kronorna, vilka han kommer kräva tillbaka omedlbart på plats.. Hedersgäst’

Endast två timmar tills flyget avgår. Väskorna av sidenbrodyr står packade i hallen, och Kodera tar farväl av urnan med de anhörigas stoft. Glider i sina oljiga sandaler, greppar rishatten och hejdar en bulle. Resan tar endast fyra minuter och medelst sitt svärd hamnar han först i kön för incheckning.

Därefter säkerhetskontroll. Här händer det. Den unga personalen förstår inte att Kodera innehåller mer än 4 kg järnskrot, vilket leder till en smärtsam föreställning med in och utgående i säkerhetsslussar, borttagande av spikar i ben, huvud, ryggrad och mjälte. Kodera ligger slutligen på golvet utan rimligt stöd i kroppen. Då kommer det slutgiltiga beskedet: Ryan Air flyger inte i dag.

God natt.. ridå.., men ändå, tänker Kodera.. Tid för försoning? Nej .. inte idag.