Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.


"Stårisar"

från långresan 1977-78

Älvsnabbenmedaljong

 

Innehåll

 

Besättningen berättar


Tillbaka till
Älvsnabbens
startsida

Tillbaka till
långresan 1977-78


Klockstölden i Dakar

Däcken som
försvann

Ambassadrisens kamera

Eldfågeln

Vänster och höger
i Vera Cruz

Orientalisk visdom

31 KNOP och 21 CIG

Mystisk 4-stjärnig
Amiral i
Washington

 

 

 

På vår resa inträffade självklart en massa mer eller mindre återberättbara saker till sjöss och i hamnarna, s.k. skeppsskrönor. Vår sekond, Bo Nyman, hade ett uttryck för sådant. Han kallade det "stories" eller "stårisar". På denna sida kan vi försöka samla alla dessa "stårisar" som inträffade och som är lämpliga att ligga ute för allmän läsning på Internet. Alla ombord är välkomna med bidrag!

 


Klockstölden i Dakar

Första ”stårisen” på vår långresa:

Stårisar inträffar på alla sjöexpeditioner och oftast, inte iland och inte, som de flesta är övertygade om, med Damer! Denna inträffade extremt tidigt under vårt besök i Senegal.

Skådeplatsen är faktiskt någonstans mellan båt och land. Ja just båt, då den till skillnad från fartyg inte har inmönstrad besättning. Det handlade om vår skeppsbåt av typ Biscaya, som bemannad med aspiranter skulle sjösättas och stå till allmänt förfogande, när vi gästade Dakar. Biscayan sjösattes från samma styrbordssida som Äbn skulle ha mot kajen, och vi var därför tvungna att sätta i henne innan fartyget (med inmönstrad besättning) kunde förtöja.

Till den trevligaste formen av skeppsrutin hör, att kvällen före en gästhamns anlöpande, ha skeppsafton det vill säga ”alle mans gamman”. Kören sjunger, jazzbandet spelar, förste fartygsläkaren varnar för skamliga sjukdomar, som förebyggs med ”roll on for men” och sist men inte minst kåserar någon, som varit i hamnen förut om saker man inte skall, saker man inte får, saker man måste, saker man skall akta sig för och så vidare.

Kåsören från tidigare Dakarbesök var i detta fallet vår fartygsintendent med ”Monki Bissniss” som specialitet. Hans varningens finger var dock inte affärer utan risken att bli utsatt för småstölder…!

Sätt Er in i följande situation: Biscayan på väg mot kajen, som är ”svart av folk ” (om beskrivningen tillåts). Prydlig aspirant utrustad med reglementerat hållen båtshake. När han skall bära av kröker sig båtshaken som en hoppstav i friidrott och hotar att gå i mikroflis. Skeppsbåten närmar sig obevekligt kajen, trots backmanövrer i maskin! Vad göra? Snabbare än sin egen skugga släpper den stackars aspiranten båtshaken och med uppbjudande av båda armarnas samlade krafter får han till en ”smörlandning”. Efter detta vågräta styrkeprov slappnar han av en bråkdel av en sekund. Detta räcker: Då frigör sig nämligen ur den mänskliga massan på kajen två armar, vars flinka händer knycker den på aspirantens vänstra handled befintliga klockan….!

Detta måste vara ett absolut rekord: Första stölden med endast två händer i främmande land!
 

TL

 


Historien om däcken som försvann

 

"En del av däcket spärrades av och flera av oss tog fram
slangar och började spola och skura nästan hela däcket."

 

Från Stefan Leos dagbok

Måndagen den 12 december, ett par dagar efter att vi lämnat Fortaleza med de nyinköpta däcken och var på väg mot Djävulsön, kom löjtnant Julius ned till oss skrovhantverkare i vår verkstad och ville att vi skulle göra fendertar av däcken. Jag och Ärtan Andersson tog oss an jobbet. Vi skulle försöka göra hål i sidorna på däcken så att man skulle kunna trä igenom kedjor som de kunde hänga i. Men det visade sig vara mycket svårt att få hål i dessa kraftiga bussdäck. Efter många försök med borrmaskiner och annat bestämde vi oss för att försöka bränna hål med en skärbrännare. Vi hade dock problem att få igång denna, så tvättaren och svetsaren Christer Andersson (en av hjältarna från Salvadorsincidenten) fick komma och hjälpa oss igång med aggregatet. Till slut fick vi ordenlig sprutt på den och började bränna ett antal hål i varje däck.

Plötsligt kom Sekonden och frågade, "Vem är pappa till det här då?". Det hade nämligen bildats en massa slagg på däcket efter bränningen som nu hade trampats runt  av alla andra. De hade fått det på sina skor och även dragit det med sig ner under däck och in i mässarna. Julius kom rusande och beordrade oss att spola av däcket innan vi fortsatte. En del av däcket spärrades av och flera av oss tog fram slangar och började spola och skura nästan hela däcket. När vi var klara med detta efter ca en timme upptäckte vi till vår stora förvåning att däcken var försvunna!

Det visade sig så småningom att ITO hade kastat alla däck överbord! Alla de däck som vi hade köpt för dyra pengar i Fortaleza! Både Julius och vi tyckte att det var för jäkligt...

 

 


Ambassadrisens kamera

När vi låg till ankars vid Martinique, dagen före inlöpandet till Fort de France, skulle det bli mottagning ombord för bl.a. den svenske ambassadören med fru.

Här gällde "stora förfarandet": Hedersbevisning med musköteri, appeller, skepparpipor och fallrepspojkar! En slup med Gästerna anlände vid pass 1200 till fallrepet. Vid ombordstigning på nedre trallen hände det: Hedersgästens fru råkade tappa sin kamera på utsidan!

Gästerna fortsatte dock att embarkera, eftersom vi låg uppankrade på djupt vatten och därtill på svaj och kameran rimligtvis måste anses förlorad. De ledsagades till kajutan, vilken utgör FC representationshytt med tillhörande bostadsinredning.

 

Episoden sedd i höjd med vattenytan på cirka 150 m avstånd....

 

Som tur var hade fanjunkaren, tillika dyktjänstledaren Malte Martinsson, sett hela episoden och mer eller mindre reflexmässigt tagit ensmärken i rät vinkel iland.

Regoffaspiranten Lars Fridman, som var dykkunnig skickades ner enligt Maltes direktiv. Vi låter Lasse, sedermera känd marinflygare på Västkusten själv berätta (2008-04-08): ”Jag minns det som om det var igår: Vattnet var kristallklart med en nästan oändlig sikt! Jag hade dock inte väntat mig, att det skulle vara så djupt. Jag gick ner till 50 (!) metersnivån. Med min utrustning fick man bara vistas där i max fem minuter enligt dyktabellerna om man ville göra en direkt uppstigning. Alternativet skulle ha varit att gå upp i etapper, men det hade jag inte tillräckligt med luft till. Som tur var hittade jag genast kameran, då den turligt nog låg på ett stycke kritvit sand!”

Samtidigt rådde naturligtvis viss förstämning i kajutan, där FC bjöd på lunch.

När kameran kommit till ytan tillkallade Martinsson en av våra fotografer och beordrade honom att försöka rädda vad som räddas kunde av kamera och film . Fotografen ilade iväg till sitt labb längst in i eldarmässen och skred till verket.

Det visade sig att ambassadörens fru (och fotografen) hade haft en otrolig tur: Kameran innehöll svart/vit film! Fotografen framkallade den och gjorde kopior i standardformat. Han renoverade dessutom kameran så att den blev som ny.

Som kronan på verket hade löjtnant Lars Olsson, som hade som hobby att trolla, anmodats att underhålla i kajutan till kaffet. Ur FC skärmmössa trollade han under allas jubel, fram såväl ambassadrisens nyladdade och renoverade kamera, som framkallade fotografier!

TL

 


Eldfågeln

Rostknackning har aldrig varit någon sjömans högsta nöje. Likväl är den mycket viktig för att fartyget inte skall ”upphöra” under en. Vår kära Snabb var väldigt utsatt för rostangrepp speciellt där någon svetsat med galvaniska strömmar och korrosion till följd och som påskyndande faktor.

Speciell känslig var minrälsen på halvdäck. Denna var nämligen fäst mot underlaget med otaliga så kallade notchar . Den tropiska sältan från havet gjorde säkert också sitt till. I stort sett dagligen knackades rost under överinsyn av inretjänstofficeren, som även hade ansvaret för alla ”väderytor”.

Vid ett tillfälle var det särskilt mycket rost, som trängt genom däcksfärgen och därtill inför ett stundande hamnbesök, som ju tarvade ett snyggt skepp! Det var tydligt att avdelad personal inte skulle räcka till utan ITO behövde frivilliga.

Sådana efterlystes på orderanläggningen, som i ”vila” spelade dämpad och stillsam musik, men inget hände. Det var mycket varmt och alla höll sig undan i skuggan. Då fick ITO, som hade minst en räv bak varje öra en snilleblixt: Han uppsökte tandläkaren, som han visste hade en diger musiksamling i sin hytt och fråga om han fick låna något att spela på orderanläggningen.

”Botanisera på bara” svarade TL. Efter en stund återvände ITO viftande med en ljudkassett  och sade triumferande: ”Hjälpte inte det ena så hjälper säkert det andra! Nu skall jag röka ut dem med STRAVINSKY!”

Efter en kort stund kom på relativt hög volym på orderanläggningen Igor Stravinskys ”ELDFÅGELN”, de arbetsovillige stod som popcorn ut på däck och ITO hade snart alla ”frivilliga” han behövde…..

TL

 


Vänster och Höger i Vera Cruz

Några Skeppskamrater skulle göra sig en lyxig dag i rubricerade stad och tänkte slå på stort: Man hade hyrt en bil på Hertz inte långt från vår förtöjningsplats. Våra svenska körkort gällde enligt biluthyraren, som dessutom gav de unga männen rådet att ha sidorutorna i bilen uppvevade. Ingen förstod varför, när det var så varmt. Luftkonditionering var långt ifrån standard 1978.

Det dröjde inte mer än någon minut förrän värmen gjorde det obekvämt i bilen och föraren vevade ned sidorutan och rådde kamraten på passagerarplatsen i framsätet att göra detsamma. Klimatet blev genast bättre ombord.

Efter några hundra meters körning kom man fram till en trafikkorsning med rött ljus. Föraren lutade sig lojt tillbaka och lade ut armbågen på fönsterbrädan. Han hade inte lagt märke till gatpojkarna på trottoaren.

En kö av bilar bildades snabbt bakom den svenska bilen, som stod först. Precis när det slog om till grönt och bilarna satte sig i rörelse rusade en av pojkarna fram till vår bil och rev åt sig chaufförens armbandsklocka! Det fanns ingen chans att stanna och där rök klockan!

De övriga i bilen skrattade gott och alla förstod genast vad biluthyraren hade åsyftat, när han talade om sidorutorna. Skakad av sin förlust vägrade föraren att köra längre och vid närmaste stoppmöjlighet bytte han och kamraten i framsätet plats.

Vis av kamratens olycka satte den nye chauffören genast sin klocka på höger handled. Efter några kvarter blev det åter rött ljus. Föraren satt på samma sätt som sin föregångare. Klockan var i tryggt förvar mitt inne bilen. Precis när det slog om till grönt, kände han en brännande smärta på vänster underarm. Rent instinktivt tog han sig på det smärtande stället. En ny gatpojke hade helt avsiktligt bränt honom med en cigarett och stal i samma huj den till höger handled alldeles nyss förpassade klockan! Gissa om det skrattades i bilen….

Historien fick dock ett tragikomiskt men lyckligt slut: Dagen efteråt erbjöds nämligen de bestulna på playan flott av andra barn att återköpa sina klockor till en ringa penning!

TL

 


ORIENTALISK VISDOM

och liten engelsk läsövning

Vid vårt besök i New Orleans bestods hela besättningen av en hart när obegränsad gästfrihet av våra värdar ur US Navy. Detta tog sig många olika uttryck. Bland annat bjöd man på tvätt av hela besättningens vita tropikuniformer, alla lakan etc. Detta för att varje man, och i just detta avseende våra värderade tvättare, vilka arbetade dygnet runt och alla dagar, skulle kunna vara maximalt lediga under besöket.

Scenario:

Två stora lastbilar bågnande under all vår tvätt passerar en kinesisk så kallad trashank, som slår ut med händerna, pekar först på lastbilarna och sedan på sina egna allt annat än rena paltor och utbrister med ett saligt leende:

Poor man happy man – No laundry problems!”

(laundry=tvätt)

TL

 


31 KNOP och 21 CIG
 

Legenden amiral Arleigh '31 knot' Burke (1901-1996)
 

En kväll i Washington DC inbjöds ”gunrummet” (Äbns regementsofficerare) till sjöofficersmässen på US Navy Yard.

Efter ett tag gick det ett uppskattande sus genom den församlade gruppen av nyanlända gäster. Assisterad av två (mycket söta) kvinnliga fänrikar ur amerikanska marinflyget anlände en av USA:s genom tiderna mest populära sjöofficersprofiler nämligen den 76:årige och femstjärnige amiralen Arleigh ”31 knop” Burke. Smeknamnet hade han erhållit redan under andra världskriget då han som ung chef för en jagardivision brukade kommendera ”kör så det ryker”. Många jagarmaskinerier klappade ihop under dygnslånga forceringar och havererade jagare lär ha legat som ett pärlband i kölvattnet efter ”Burkes Beavers”, som hans jagare brukade kallas. Denna enkla taktik var mycket effektiv eftersom de amerikanska jagarna kom till drabbning ett dygn tidigare än japanerna hade räknat med.

En mycket god middag hade avätits och taffeln bröts. Alla väntade på att den gamle amiralen skulle sätta sig, vilket han strax gjorde efter att ha valt ut en skön stor läderfåtölj och till mångas förvåning bjöd vår tandläkare (!) att sätta sig i stolen närmast bredvid.

Stämningen kring amiralens kaffebord var mycket hjärtlig efter det att ett antal konjakskupor tömts.

För att bringa klarhet i vad som hände sedan förtjänar nämnas, att TL dittills hade rökt 20 cigaretter i hela sitt liv. Dessa utgjordes av ett paket Robin Hood, vilket hans far tvingat honom att förbruka i nedre tonåren i avskräckande syfte. Mycket riktigt: Efter denna skräckupplevelse i nikotinets tassemarker hade doktorn aldrig mera tagit något bloss. Däremot var han en inbiten snusare.

Efter en stunds gemyt med amiral Burke i centrum, vände sig denne plötsligt mot TL och frågade i det han halade upp ett cigarettpaket: ”Wanna have a cig, doc? På denna fråga fanns i under rådande omständigheter enligt den så kallade etiketten bara ett svar, som löd : ”Yes please Admiral (konstpaus) – Sir!!” Den gamle amiralen tände artigt doktorns cigarett.

TL puffade försiktigt på sin ”tagg” och var noga med att inte dra sitt livs första halsbloss.

Äntligen hade cigaretten nått fimpstadiet och avlivades på ett utstuderat och till synes belevat sätt, som TL lärt sig av sin klasskamrat i gymnasiet Tomas von Brömssen. Nikotinbegäret var dock långt ifrån stillat och sin vana trogen halade doktorn upp sin kära snusdosa och försökte att i smyg dribbla in en prilla.

Då sa amiral Burke, som tydligen var en driven iakttagare: ”My grandpa used to do that! (Amiral Burke hade 1968 korats till det årets svenskamerikan) Please doc, can I have one?” På denna fråga fanns enligt samma invecklade etikett inte heller något prejudicerande alternativ, utan TL tillverkade enligt konstens alla regler under amiral Burkes ivriga iakttagande en måttligt stor pris och räckte den till den förväntansfulle amiralen.

Ve och fasa: I detta ögonblick passerade vår värderade Fartygschef amiralens bord. Han hade ju inte varit med från början och utbrast mån om sin fortsatta karriär för att markera för den unge kaptenen vad som gällde vid ett fint kaffebord: ”Så där gör man verkligen inte!”

Amiralen, som varit med förr och mycket väl förstod att doktorn fått en så kallad uppsträckning log förbindligt mot den svenske kommendörkaptenen och sa med ett saligt leende: ”Don´t blame the doc- I asked for it!” Nikotinhalten var nog lite högre än vad Arleigh Burke varit beredd på för precis när chefen försvunnit ur sikte (som tur kanske var för doktorn), ”kantrade, som marinflygarna brukade säga, gyrot” på den gamle amiralen…!

Läs gärna mer om svenskamerikanen Arleigh Burke på webbplatsen för "Vasa Orden av Amerika" genom att klicka på deras vapen nedan!

E-g


Mystisk fyrstjärnig Amiral i Washington

Vid vårt besök i Washington var det en kväll bjudning ombord för bl.a. höga amerikanska officerare. VPL Mats Rofors och Peter Weinert var utsedda att servera och vakta garderoben under kvällen. Fulla av upptåg som dessa två var, så klädde de sig i gästernas ytterkläder och tog kort med vår FC:s kamera!

Bertil Daggfeldt visste inget och upptäckte inte detta lilla fräcka roliga tilltag förrän han framkallade diafilmen efter resan. Döm om hans förvåning när två värnpliktiga plötsligt dyker upp på detta sätt bland hans foto från resan! Det skall även finnas ett foto på både Rofors och Weinert, men det hittar inte Bertil.
 

Den fyrstjärniga Amiralen Mats Rofors! Klicka för att förstora!


 

Till början