Pansarkryssaren Fylgias långresa 1947-48

Karlolofs långresa 1947-1948

Vad gör en ung man i en liten småstad i Sverige strax efter kriget?  I den lilla staden där min far växte upp hände just ingenting. Idag åker ungdomar ut bl.a. i Europa och till USA för att lära sig språk och för att se världen. Förr fanns inte samma möjligheter för en helt vanlig kille från Mjölby. Alltså kallade havet. I flottan kunde man möta äventyret.

Karlolof Lindquist

Alla bilder på denna sida går att klicka på för att förstora!

Detta är berättelsen om min pappas, Karlolof Lindquists, långresa med HM kryssaren Fylgia 1947-1948. Vi följer honom så långt dagboksanteckningarna tillåter. De tar slut julen 1947.

HMS Fylgia

Modell av Fylgia som finns på Marinmuseum i Karlskrona.
Klicka för att förstora!
 

Karlolof tog värvning till flottan när han var sexton år. Omyndig som han var behövde han tillåtelse av föräldrarna. Han började på sjömansskolan där han var i tre månader och bl.a. lärde sig att knyta knopar. En kunskap som sitter i än i dag. Han är en mästare på knopar. Efter det seglade han på skolfartyget HMS Gladan som då gjorde sin jungfruresa, i juni 1947. Han lärde sig grundläggande sjömanskap i sin egenskap av gast. Under sin vakt hade han ansvar för mellanstängstagseglets hals vid vändning av fartyget. I mellantiden mellan Gladan och Fylgia gick han en kurs i signalering.

Karta över rutten med Karlolofs anteckningar

Hösten 1947 var det dags att ge sig ut på långresa med HM kryssaren Fylgia för sjömansutbildning. Resan utgick från Göteborg utmed Frankrikes kust och in i Medelhavet till Malta. Tillbaka ut ur Medelhavet till Casablanca och ner till Freetown, för att sedan vända hem igen. Bakom sig lämnade han familjen och flickvännen Vips, som han träffat på en permission i Varberg dit föräldrarna nu flyttat. Den unge Karlolof skriver i sin dagbok måndagen 24 november 1947: ”Ja, nu var dagen inne då vi skulle lämna Göteborg och Sverige.” I Göteborg regnade det men det avtog, blåsten tog vid istället. Andra dagen på resan satte sjösjukan in, även Karlolof drabbades ”Jag kalvade en gång på förmiddagen, magen gillade inte kaffe.”

Hade de ingen vaktsyssla blev tiden strax långsam och tråkig. En del spelade kort. Andra bläddrade i en tidning. Samma tidning som de redan läst fyra till fem gånger. Den lämnade ändå en stunds förströelse. Anteckningarna i hans dagbok visar ett språk som är väldigt trevligt att läsa. Han kunde konsten att utrycka sig och kan så fortfarande. Det han såg får vi ta del av via målande beskrivningar. När jag frågade far om han läste mycket som ung, baserat på att han uttryckte sig så väl i dagboken, svarade han att läsningen tog fart i och med Fylgia som hade ett stort bibliotek. Boken The Carpetbaggers av Harold Robbins minns han särskilt.

”Tredje dagen av vår resa, himmel och hav, hav och himmel. Grabbarna har börjat friskna till och livet kan börja igen ombord.” De passerade S2:ans fyrskepp och Johnsson-linjens LaPlata som styrde kurs mot dem och önskade lycklig resa. Själva anropade de Broströms Almaland. Vid möten med andra fartyg ställdes frågan, via morse: What ship? för att de skulle identifiera sig och meddela vart de var på väg. Efter detta fick de andra fartygen veta vad Fylgia var.

Karlolof.

De gick genom passet Calais och Dover. Karlolof beskriver passagen: ”De stolta skeppens kyrkogård, mast invid mast. Ute är tjockan ogenomtränglig det är som om The London fog hade förflyttat sig hit bara för att Fylgia med en nyfiken besättning skulle vilja se Dovers klippor men vi får hoppas att ödet är oss gynnsamt vid hemresan.” (Ödet stod dem bi för de fick se de vita klipporna på deras resa tillbaka till Sverige.)

Den natten hade Karlolof hundvakten. Nästa vakt, skulle för hans del, komma att bli första plattvakten. När så dagen grydde var stämningen hög. Halva natten hade de gått fram och tillbaka utanför Portland för att sedan på morgonen gå in i Falmouths hamn. Hamnen skulle anlöpas på viss bestämd tidpunkt, som överenskommits tidigare, och styrdes av högvattnet. Fartyg som skulle in i främmande hamn följde en viss procedur. Salut sköts från bägge håll. Det vill säga från både Fylgia och den hamn man gästade. Militära dignitärer skulle sedan möta upp och bjöds ombord. Vid alla hamnbesök ordnades utflykter. I allmänhet var halva besättningen kvar ombord och halva följde med och såg på vad den aktuella platsen hade att erbjuda i form av sevärdheter. Nästa dag bytte man och resten av manskapet fick gå iland. Om Falmouth kunde Karlolof berätta: ”Det var ett vackert landskap som låg framför oss. Det liknade ett lapptäcke. Den uppodlade jorden hade olika rutor och dessa hade olika färg. Det låg ett tunt dis över staden. Och utav morgonsolens röda strålar färgades detta skärt. […] Sedan vi rundat en udde låg hela Falmouth framför oss, en gammal stad byggd helt av sten. Med dess höga tinnar och torn påminde den mycket om en medeltidsstad.” Dock fick Karlolof inte gå iland då han hade dygnsvakt, men dagen därpå gjorde de en utflykt till Lands End i strålande solsken med en blå himmel. Vi befinner oss i december men Karlolof skriver: ”Det var vår i luften. Fåglarna kvittrade och måsarna skrek. Ett önskeväder för en utflykt.” De besökte en hamnbassäng i en liten stad vid namn Healstone, där båtarna stod långt uppe på land. Tidvattnet var orsaken.

Utflykten fortsätter och vi får en ingående beskrivning av landskapet och vad Karlolof såg i Cornwall. ”Detta var högland med stora ljunghedar ganska obebott, ett och annat hus låg som om det blivit kastat dit av någon osynlig hand. Smala slingrande vägar.” De besökte även koppardistriktet innan det bar av till båten igen.

På kvällen gick de ut och roade sig. Klockan elva gick slupen ombord och vid midnatt somnade Karlolof som han skriver: ”[…]glad och nöjd med min dag men med en viss längtan till dem därhemma i Sverige.” Han har en liten lista i sin anteckningsbok om vilka som skulle få vykort från Falmouth. Bl.a. skulle flickvännen Vips, mamma, kompisarna Roland och Bertil samt ett par fastrar få några rader från honom. Väl där fick också han brev som låg och väntade.

De lämnade Falmouth och ryktet gick ombord att de skulle till Oran och bunkra. De siktade Usant på Frankrikes västra spets på kvällen. ”Ja, nu hade vi några ’härliga’ dygn över det fruktade Biscaya.” Karlolof tyckte det var skönt att vara ute på havet igen. Han fick vila upp sig och sova när han ville. Enda gången han behövde vara vaken var när han hade vakt. Han har alltid kunnat sova den mannen. Var som helst, hur som helst. Grunden lades nog här. Vid läggdags skriver han: ”Nej, nu skall det sovas. Hej, Vips.” Resan kändes säkert lång med tanke på dessa över etthundra dagar och nätter, och med flickvännen Vips sedan ett år tillbaka som gick hemma och väntade.

Tolfte dagen hade far åter hundvakten och det blåste orkan över Biscaya. Han skrev: ”Fylgia kränger vansinnigt. Nordsjön var ju ingenting emot det här. Det är något i ’hästväg’. Men nu har det börjat på att bliva varmt. Överallt i lä sitter grabbarna och solbadar. Solen står högt på himmelen och små vita molntussar åker omkring som löv i en höststorm. I morse kunde vi se Spanien i morgondiset och några tumlare följde oss en bit på väg men de tröttnade snart. Om det nu slutade blåsa och blev lugnt skulle vi ha full sommar här ombord nitton dagar före jul. En jul utan snö utan kyla. Nitton dagar före jul sol och oväder på samma gång samt inte minst ett hav i uppror som har sitt järngrepp kring ett litet fartyg. Ja, sådant är livet till sjöss.” På eftermiddagen siktades Cap Finisterre.

Kanonerna efter orkanen.

Reparation efter orkanen. Karlolof är närmast i bild.

På den fjortonde dagen av resan ”ligger havet nästan stilla, en varm vind smekte fram över vårt stolta fartyg som lojt gungade fram och tillbaka i den lugna sjön. En stor sol tittar ner på oss från en klarblå himmel där små molntussar seglar irrande omkring.” Vid elvatiden siktade de, det svenska fartyget, Dalhem från Slite. ”Den styrde ner mot oss. Vi stoppade våra maskiner och hon gjorde likadant. Sedan hade vi signalering där vi önskade varandra en lycklig resa och där våra tankar gick med längtan över till Dalhem” som var på hemväg. Signaleringen sköttes av den som hade vakten.  ”Det är inte utan att man känner sig stolt när man ser en blågul flagga vaja för vinden på ett av de stora världshaven. När man ser ett fartyg dyka upp vid horisonten frågar man sig genast, ’Var hör hon hemma?’. När sedan fartyget kommer närmare och man kan se dess färg: Är det då en ljust målad båt då kan man nästan säga: ’Hon är skandinav.’”

När ingen storm röt hörde de maskinernas jämna dunk. Dag femton siktades Afrikas nordvästra spets. ”Höga berg som syntes ovanför molntäcket. Ungefär samtidigt siktades Cap Trafalgar, där ett av världshistoriens mest berömda sjöslag utkämpats och då amiral lord Nelson segrade men senare avled 1805.” Karlolof beskriver Sierra Gazules och Gibraltar som syns från båten och berättar om den franska kryssaren Jeanne d’Arc som de mötte. Så småningom ser de också Sierra Nevadas tre bergstoppar vilka han beskriver med inlevelse: ”Mellan 3-4-tiden på eftermiddagen siktade vi bakom horisonten Sierra Nevadas tre bergstoppar 11000 feet höga. Det var Cerao Cabullo, Pico Valeta och Ceren Mulhacén som syntes rödfärgade av solen långt ovanför molnen.”

Denna kväll anropade de ett handelsfartyg som svarade: ”Rosa Smith från Sweden, b.m.f. Haifa from Casablanca”. Karlolof förundrades över att ett så litet land som Sverige hade så stor handelsflotta.

Karlolof signalerar.

När de så på sextonde dagen kom till Oran sköts det salut strax utanför och Fylgias musikkår spelade franska nationalsången. Batterierna iland besvarade saluten. ”Lotsen kom ombord och lotsade oss in i den värsta hamn jag någonsin sett. Det var fartyg vid fartyg som lagt sig till ro på botten. Det var överbyggnader på moderna krigsfartyg, masttopparna på en gammal skonare. Längst inne i bassängen låg den franska örlogsbasen där vi skulle få ligga. De myndigheter som hade hand om oss skulle vara bevakade av franska truppstyrkor.” Bara den fria vakten fick gå iland då fransmännen inte ville ha iland så många på en gång. Fylgia hade cirka etthundrasextio mannar i besättningen så det var kanske inte så konstigt. Avslutningen på förmiddagens permis i Oran ”drack vi champagne till maten som de hemma i Sverige dricka svagdricka.” Champagne som fransmännen bjöd på. I övrigt konstaterade Karlolof att Oran var en oerhört smutsig stad där ”bordeller, barer, kyrkor, bönehus och moskéer låg i en enda röra vid samma gata.”

Den ”adertonde dagen” skrev han att de var i Alger. Även här gick de in med salut, kanonernas brak och till franska nationalsångens toner. ”Sjöhävningen inne i hamnen var ganska stor och strömmarna var kraftiga. Förtöjningarna gick av som ingenting. Där fick vi hålla på till framemot fyra på morgonen.” Kompensationen lät inte vänta på sig. Dagen därpå fick de ledigt och bjöds på utflykt. Den ledde ut på landsbygden i Alger. Låter vackert och idylliskt men visade sig vara av helt annat slag. ”Där var bara befästningar från krigets mörka dagar. Gamla bunkers som araberna tagit som boningshus. Ja, det var eländigt och fattigt överallt. Sönderskjutna tanks låg kullvräkta på fälten. Små träkors stod vid vägkanten och påminde om krigets hjältar. Gamla baracker med bokstäverna R.A.F, påmålade fanns kvar. Krigsindustrier som var bombade med förvridna stålskelett av flygmaskiner runt ikring, fanns det gott om. Ja, här blev man påmind om allt hemskt som har varit.” Den kvällen valde Karlolof att stanna på båten och inte gå iland. Säkert skrev han brev för enligt hans lista skulle de postas i Alger.

Den trettonde december inföll på resans tjugonde dag. Visserligen var det Lucia men den rätta stämningen infann sig inte. Det var lördag och med den kom lördagsrengöringen och permis kl. 16.00 för fria vaktkvarteret. Iland var det inte roligt eftersom det regnade. Två norrmän visade dem Algers nattliv. De var inte imponerade av vad de fick se. ”Algers nattliv, något som jag inte vill skriva ner i min dagbok, det behövs inte för det kommer jag ihåg så länge jag lever.” Dagen därpå däremot visade sig staden från sin finaste sida, fullt solsken. Karlolof beklagar att han inte kan skicka ett brev till Vips, men postförbindelserna var brutna och de skulle fortsätta till Toulon strax efter lunch. Skönt att komma ut igen på Medelhavets böljor, tyckte han.

Karlolof som bryggvakt.

Tjugofjärde dagen började för Karlolofs del med hundvakt och sedan tre timmars sömn. Därefter stridsutbildning. Efter middagen skulle de ha semaforprov och, som han skriver, antagligen också morseprov. Denna kväll var det ”en alla tiders solnedgång. Maken till den finns inte i skandinaviska vatten och när solen har försvunnit kan man redan se hur marvattnet lyser över havet. Det är stiligt att se allt detta.” Men, menade han – det skulle vara roligare att se in i flickvännens ögon, en kväll som den här.

Den tjugosjätte dagen blåste det vansinnigt men sjön var ganska lugn, vågorna var så korta, skriver han att de inte påverkade Fylgia som var över 100 m lång. Här får vi nya naturscener till livs: ”Inloppet till Toulon var ganska vackert med höga fjäll som var snöhöljda och som lyste vita i morgonsolen. Vi rundade en halvö och framför oss låg staden Toulon.” Den sedvanliga salutskjutningen följde och den svenska flaggan vajade för vinden på de franska kustbatterierna som i sin tur besvarade saluten. Även här var hamninloppet fullt av vrak. Detta var den mest förstörda hamnen Karlolof sett, låter han oss veta via sina dagboksanteckningar. ”Kajen talar sitt språk om krigets vidrigheter.” Granne med dem låg fartyget Beam, ett ärevördigt hangarfartyg. En oerhört hög koloss. Staden är sönderbombad konstaterar han dagen därpå efter lördagsrengöringen, när han fick gå iland. Bland ruinerna levde människorna ändå nöjda och glada med goda föresatser att bygga upp staden igen.

På väg ut till Mont Saint Michel  vid ebb.

Dagen därpå var de på utflykt i Toulon med omgivningar. De for upp i bergen till ett kloster som hette Mont Saint Michel. Det var från 1100-talet och låg väldigt vackert mellan två höga berg. Fortfarande användes det 1947. Utflykten gick vidare och de såg trappodlingar med vin. De skulle fira julen i Bandol som de besökte på sin väg tillbaka till fartyget. Tyvärr blev det inte så då den var för oskyddad för väder och vind. I dagboken skriver Karlolof: ”Befolkningen i Bandol var mycket besvikna över att vi inte kunde komma. De hade ordnat så mycket för oss, festligheter av alla slag, men så blev det inte av”.

Tjugonionde dagen, da’n före da’n före doppareda’n, och de är på utflykt igen och då till en flygplats som tillhörde marinen och låg ute vid havet. De for med båt ut till en ö vid havsbandet. Stora hangarer var uppförda. De var sönderbombade och låg nu i ruiner. Två franska matroser fick sedan en guidad visning av Fylgia, vilket de uppskattade. Far var ciceron.

Jul ombord. Karlolof sitter som andre man från vänster.

Samma dag lämnar de Toulon för Golf Juan mellan Cannes och Nice, alldeles vid udden där väderleksstationen Antibes ligger. Antibes blev hamnen där de skulle fira jul. De höll femton knop på sin färd mot Golf Juan. Karlolof skriver så här dagen före julafton: ”Ikväll blir det utsändning från Svedala med hälsningar för svenska sjömän i utländska farvatten, nu återstår det att se om man får någon hälsning hemifrån.” När jag frågade min far, nu många år senare, sa han att han fick det. Hans nära och kära hade skickat hälsningar till fjärran land ifrån det kalla och vintriga Sverige, där Karlolof och säkert alla hans kamrater hade velat vara en dag som den här. I stort sett lästes alla hälsningar upp från familj, släkt och vänner i svensk radio som de fick in via kortvåg.

Dopbevis från deras passage över ekvatorn 10 feb 1948.

Här slutar anteckningarna i den fina lilla boken med pappas alldeles speciella handstil med grönt bläck skrivet med reservoarpenna. Jag frågar honom hur de firade jul så långt hemifrån, liggande i en hamn i Antibes. Ombord på Fylgia firades julen som hemma, så likt man kunde, enligt pappa.

Hemlängtan vid hemkomsten som var 32m.

Alla breven han skrev till Vips, på sin resa med Fylgia, kom bort vid en flytt mellan Stockholm och Göteborg. Vips själv, som egentligen heter Evy, finns fortfarande vid hans sida efter sjuttio år.

Fylgia då? Ja, hon är ett minne blott, men hennes kanoner sägs finnas i säkert förvar i ett bergrum någonstans i Sverige.

© Eva Lindquist
Vare 40
432 91 Varberg