Andra delen: Martinique och hemåt till Göteborg

Här lite mer musik. Nu på kvällen 11 feb 1952 är vi i sundet mellan Jamaica och Haiti,
och ändrar sen kurs rakt mot Martinique dit vi som sagt beräknas anlända 14 feb.

På morgonen den 14 feb 1952 är vi utanför staden Forte de France på Martinique. Bilden är tagen från Google Earth men tänk bort de flesta husen och det blir 1952. Ur loggboken: 09.25 embarkerade lotsen 09.27 avgavs salut för franska nationen med 21 skott. 10.00 förtöjt vid kaj i Forte de France 10.15 debarkerade lotsen 10.15 ombordkom svenske konsuln Despointes samt örlogsbaschefen 11.10 lämnade konsuln fartyget varvid salut gavs med 7 skott 16.10 ombordkom prefekten Laigret Här nedan på bilden är Laigret till höger och fartygschefen till vänster (obs det uppspända soltaket)

Kl 16.25 lämnade prefekten Laigret fartyget varvid salut avgavs med 15 skott.
Kl 16.55 ombord kom Borgmästaren Cesaire.
Kl 17.15 lämnade Borgmästaren fartyget.
Kl 18.09 tänt reglementsenliga lanternor.

Så här såg en del av staden ut 1952.

Kolla in staden S.t Pierre och berget Pelée på kartan.
Den 15 feb 1952 gjorde jag och några kompisar en privat utflykt dit med buss.
Kameran hade jag inte med mig, så det blir en bild o text från Nordisk Familjebok.

Och så här ser det ut idag, bilden är från nätet. När vi skulle åter till
Forte-de-France missade vi sista bussen, men fick lift av ett franskt par.

Vi är fortfarande kvar i Fort-de-France, här några bilder från en annan utflykt.
Den här ån flyter rakt söderut genom staden Fort-de-France
och här nedan har vi kommit en bit längre upp i staden.

Men nu börjar det bli för brant bäst att ta sig tillbaka till stranden.

Vi är kvar ett par dagar till på Martinique.

Nu den 18 feb 1952: 07.55 kastat loss från kajen i Fort-de-France. 08.30 börjat sjöräkningen
för färd norrut till ögruppen Iles des Saintes (Les Saintes), som syns på båda kartorna.

Kl 1500 till ankars å Iles des Saintes redd, där vi kommer att ligga några dagar.

Nu ligger vi här på Iles des Saintes redd.

Här några bilder som visar att det inte är helt fel att ordna kapprodd till badplatsen.

Några som är kvar ombord, tvättade och hängde tvätt
på uppspänd lina enligt bilden ovan. Obs solstolen!

Nu ligger vi utanför staden Basse Terre på Guadeloupe, en liten förflyttning,
dit seglade vi med 10-huggarna, båtarna gick att rigga med segel också, här
ovan tränas det på det vid Sjökrigsskolan ,Näsby Park, bilden är från juli 1951.

Och här ligger Gotland på svaj utanför Basse Terre.

Ibland var det Glitter och Glamour ombord Om några dagar ankrar vi
utanför den f.d. svenska besittningen St. Barth, färdens höjdpunkt!

På förmiddagen (11.00) den 25 feb 1952 ankrade vi på redden utanför staden Gustavia på
ön St Barth, den forna svenska besittningen. 1784 - 1878. Bilden tagen från ankarplatsen.

Gustavia (uppkallad efter Gustaf III) ligger runt en U-formad vik.

På bryggan som syns på vänster sida står nu en grupp från Gotland, alldeles nyss landstigna.
Man ser passbåten som svänger ut för att hämta fler.
Klockstapeln längst bort till vänster är från svensktiden, liksom många husen.

Här har kameran vridits mer åt höger. Den halvliggande
skutan är inget vrak utan är kölhalad för bottenunderhåll.

Kölhalning pågår.

Här syns klockstapeln bättre, uppe i backen till höger. I ett av husen till höger
bodde en svenska på dryg 90 år som var kvar från svensktiden, fartygschefen
och några officerare till avlade visit hos henne.

Redan vid 18-tiden i dag 26 feb 1952 lättade vi ankar för att ta oss till San Juan.
Men så här såg det ut då Gotland låg kvar utanför Gustavia. Man ser barkassen på väg in med permittenter.
Han som sitter till vänster heter Bo Johansson och var från Eskilstuna.
På nedanstående bild syns den gråfärgade barkassen till höger i bilden strax framme vid bryggan.

Obs stenläggningen, ett minne från svensktiden.
Obs även den nyfikne som tittar in i en dörröppning.
Lite fler utflyktsbilder nedan.

Gatan hette Kungsgatan på svensktiden.

Vi lämnade Gustavia den 26 feb och gick sen till San Juan på Puerto Rico.

Här närmar vi oss San Juan.

Och nu ännu närmare.

Ur loggboken onsdagen den 27 feb 1952: Kl 0920 avgivit salut för Amerikanska nationen med 21 skott Kl 0930 lotsen A.S. Vely embarkerat Kl 1010 förtöjt vid kaj i San Juan Kl 1030 debarkerade lotsen Ur loggboken onsdagen den 29 feb 1952: Kl 0810 lotsen A.S. Vely embarkerat Kl 0815 brutit telefon nr 558 Kl 0925 förtöjt vid oljekajen i San Juan Kl 0930 debarkerade lotsen Kl 1050 kopplat telefon nr 559 Lördagen den 1 mars: Dans på backen för besättningen Ett hundratal damer ombordkom Söndagen den 2 mars mellan klockan 15 o 17 visades fartyget för särskilt inbjudna. Gästernas antal var 150 st. Måndag 3 mars 1005 kastat loss Nu fortsätter färden till Halifax i Canada och förtöjer där vid kaj lördag 8 mars Efter sedvanliga salutskott o visiter samt studiebesök lämnar vi Halifax den 13 mars kl 1110 Efter ett par dygn börjar vinden friska i.

Vad som sedan händer får Per Rudberg själv berätta här nedan:

År 1952 befann sig Gotland på långresa. Den 13 mars lämnade man Halifax för att korsa Atlanten med destination Azorerna. Vid den här årstiden är risken stor för orkaner i dessa farvatten. En väderprognos, som inte hade något oroväckande innehåll, hade inhämtats före avgång. En oväder hade bildats över Vancouver, men bedömdes bli försvagat under sin väg österut över kontinenten. Tvärtemot vad som hade förutspåtts förstärktes ovädret i sin ostliga bana. Detta rapporterades också, samt att kågtrycket skulle fortsätta österut. Kryssaren satte därför sydlig kurs för arr undgå lågtryckscentrum. Oturligt nog ändrade ovädret sin riktning över havet och slog in på en sydgående bana, rakt mot Gotland, som plötsligt befann sig i lågtryckscentrum, "bulls eye".

Barometern föll varvet runt och det började blåsa något fruktansvärt. All sikt försvann i de rykande orkanvågorna. I lågtryckscentrum vrider vinden konstant, så sjön kommer samtidigt från flera håll. All personal hölls under däck, endast vakthavande officeren var på däck, surrad på övre bryggan. Så försökte man stäva mot den sjö som verkade högst, medan den andra slog in tvärs. Grön sjö gick över fördäcket och enorma vågor spolade bort utrustningen på däck. Kabelrullar, paravaner, livbältes- och rengörings-lårar, allt försvann i havet. Kasemattkanonerna, med kraftigt järn låsta till överbyggnaden, slets loss och vreds till ändläge akter över, trotsande sidinrättningens friktionskoppling. Vindmätaren, som gick till max 40 m/s slog i botten. Lågtrycket tycktes i det närmaste ligga stilla och under några gastkramande dygn fortgick helvetesritten. Vatten strömmade in genom ankarklysen, via kättingboxen och vidare in i de förliga förråden. Senare framkom att cirka 600 ton vatten trängt in i förskeppet. Denna mängd, plus all den sjö som ståndigt överspolade förskeppet, gjorde att man helt kallt räknade med att förskeppet skulle kunna brytas av mellan förliga kanontornet och brygghuset. Plötsligt gick larmet om brandfara. Oljedimma spreds i akterskeppet, en oljeledning hade uppenbarligen sprungit läck. För tillfället tog man brännolja ur den s.k. aktra tankgruppen. Den fick stängas av och i stället fick olja till pannorna tas från förliga gruppen. Omkoppling skedde, men då slocknade fyren under pannorna! Maskinerna stoppade, ljuset försvann eftersom normalt till sjöss endast ånggeneratorerna gick. Ingen ånga, ingen ström - fartyget drev mörklagt redlöst med sjön från sidan. Vad hade hänt? På däck hade, som sagt, allsköns bråte slungats i sjön, lårar hade på sin väg över relingen slagit av avluftningsrören till tankarna, de s.k. svanhalsarna. Olja sprutade sedan ut ur avluftningshålen och ersattes med vatten. Eftersom sikten var noll, hade ingen upptäckt någonting. När den vattenblandade oljan sedan nådde pannorna slocknade naturligtvis dessa. Ett speciellt förhållande hjälpte då Gotland under en svår stund.

Tack vare ombyggnaden till luftvärnskryssare, då hon fått tillbyggnader på akterdäck, verkade dessa som ett extra vindfång. Eftersom svängningscentrum låg mellan förliga skorsten och bryggan, lade hon sig lätt bidevind, och kunde rida sjön någorlunda. Rullningen var dock över måttan omild, cirka 45 grader åt varje sida! Med tiden lyckades maskinpersonalen lokalisera och täta läckan i aktra tankgruppen, så att återkoppling till denna kunde ske. Sedan man på så sätt kunnat få igång dieselgeneratorerna möjliggjordes även fyrstickning under pannorna, så att turbinerna åter fick ånga. Med tiden fylldes lågtrycket ut och fartyget kunde fortsätta färden. Eftersom man inte visste hur mycket vattenblandad olja, som gick att använda, vände man om och styrde åter mot Halifax.

Det var inget grant fartyg som löpte in. Fullständigt nedsmutsat med brun olja och med däcksutrustningen till stor del förstörd. Som exempel på orkanens styrka kan nämnas att av livbåtarna, som stod stuvade två och två bordvarts ovanför varandra i skrån, kunde man inte särskilja vilken som stått över eller under, allt var bara en hög med bräder. Däremot hade motorbåtarna klarat sig vilket kanadensarna var imponerade över, det gjorde inte alltid deras nämligen. Ett kanadensiskt hangarfartyg kom samtidigt in i Halifax med förskeppet ramponerat och flygdäcket upprivet. En amerikansk jagare försvann i stormen utan att ens hinna sända nödsignal. Efter en krävande rengöring och separering av vatten ur brännoljan, kunde seglatsen fortsätta mot Azorerna.

Orkanen stökade till det...

...på alla sätt Medan orkanen ruskade om oss, gjorde jag två 2-timmarspass i handstyrrummet. Vi var fyra stycken samtidigt där inne, två höll i ratten och försökte tillmötesgå den mekaniska skvallrans önskemål, ett jobb som vi turades om med de andra två, allt under det att en ilsken herr Sjöberg bankade på skrovsidan utanför. Emellan vaktpassen i handstyrrummet var det "vila" i hängkojen, som då var en tillgång eftersom rullningarna eliminerades, dock var sättningarna i lodled så kraftiga att det var risk för att upphängningsrepen skulle brista, så det gick inte att koppla av helt.

Primitiv diskning efter orkanen.

Här är vi tillbaka i Halifax, obs gösstaken som vågorna knäckte.

Efter rengöring och reparationer lämnar vi Halifax för andra gången den
23 mars 1952 på eftermiddagen den 28 mars är vi framme vid Azorerna.

Här närmar vi oss Ponta del Gada på Azorerna.

Nu är vi i land och beser staden.

Gotland låg här vid en rejäl vågbrytare.

Orkanen hade satt ordinarie ankarspelet ur funktion...

...så var det att ta till gamla beprövade metoder.

Nu är ankaret i alla fall snart uppe Vi lämnar Azorerna på
eftermiddagen den 29 mars och är åter i Göteborg den 4 april.