Hämtat från boken "Kryssare. Med svenska flottans kryssare under 75 år".

ISBN 91-970700-68

"År 1952 befann sig Gotland på långresa. Den 13 mars lämnade man Halifax för att korsa Atlanten med destination Azorerna. Vid den här årstiden är risken stor för orkaner i dessa farvatten. En väderprognos, som inte hade något oroväckande innehåll, hade inhämtats före avgång. En oväder hade bildats över Vancouver, men bedömdes bli försvagat under sin väg österut över kontinenten. Tvärtemot vad som hade förutspåtts förstärktes ovädret i sin ostliga bana. Detta rapporterades också, samt att lågtrycket skulle fortsätta österut. Kryssaren satte därför sydlig kurs för att undgå lågtryckscentrum. Oturligt nog ändrade ovädret sin riktning över havet och slog in på en sydgående bana, rakt mot Gotland, som plötsligt befann sig i lågtryckscentrum, "bulls eye".

Barometern föll varvet runt och det började blåsa något fruktansvärt. All sikt försvann i de rykande orkanvågorna. I lågtryckscentrum vrider vinden konstant, så sjön kommer samtidigt från flera håll. All personal hölls under däck, endast vakthavande officeren var på däck, surrad på övre bryggan. Så försökte man stäva mot den sjö som verkade högst, medan den andra slog in tvärs. Grön sjö gick över fördäcket och enorma vågor spolade bort utrustningen på däck. Kabelrullar, paravaner, livbältes- och rengöringslårar, allt försvann i havet. Kasemattkanonerna, med kraftigt järn låsta till överbyggnaden, slets loss och vreds till ändläge akter över, trotsande sidinrättningens friktionskoppling. Vindmätaren, som gick till max 40 m/s slog i botten. Lågtrycket tycktes i det närmaste ligga stilla och under några gastkramande dygn fortgick helvetesritten. Vatten strömmade in genom ankarklysen, via kättingboxen och vidare in i de förliga förråden. Senare framkom att cirka 600 ton vatten trängt in i förskeppet. Denna mängd, plus all den sjö som ståndigt överspolade förskeppet, gjorde att man helt kallt räknade med att förskeppet skulle kunna brytas av mellan förliga kanontornet och brygghuset. Plötsligt gick larmet om brandfara. Oljedimma spreds i akterskeppet, en oljeledning hade uppenbarligen sprungit läck. För tillfället tog man brännolja ur den s.k. aktra tankgruppen. Den fick stängas av och i stället fick olja till pannorna tas från förliga gruppen. Omkoppling skedde, men då slocknade fyren under pannorna! Maskinerna stoppade, ljuset försvann eftersom normalt till sjöss endast ånggeneratorerna gick. Ingen ånga, ingen ström - fartyget drev mörklagt redlöst med sjön från sidan. Vad hade hänt? På däck hade, som sagt, allsköns bråte slungats i sjön, lårar hade på sin väg över relingen slagit av avluftningsrören till tankarna, de s.k. svanhalsarna. Olja sprutade sedan ut ur avluftningshålen och ersattes med vatten. Eftersom sikten var noll, hade ingen upptäckt någonting. När den vattenblandade oljan sedan nådde pannorna slocknade naturligtvis dessa. Ett speciellt förhållande hjälpte då Gotland under en svår stund.

Tack vare ombyggnaden till luftvärnskryssare, då hon fått tillbyggnader på akterdäck, verkade dessa som ett extra vindfång. Eftersom svängningscentrum låg mellan förliga skorsten och bryggan, lade hon sig lätt bidevind, och kunde rida sjön någorlunda. Rullningen var dock över måttan omild, cirka 45 grader åt varje sida! Med tiden lyckades maskinpersonalen lokalisera och täta läckan i aktra tankgruppen, så att återkoppling till denna kunde ske. Sedan man på så sätt kunnat få igång dieselgeneratorerna möjliggjordes även fyrstickning under pannorna, så att turbinerna åter fick ånga. Med tiden fylldes lågtrycket ut och fartyget kunde fortsätta färden. Eftersom man inte visste hur mycket vattenblandad olja, som gick att använda, vände man om och styrde åter mot Halifax.

Det var inget grant fartyg som löpte in. Fullständigt nedsmutsat med brun olja och med däcksutrustningen till stor del förstörd. Som exempel på orkanens styrka kan nämnas att av livbåtarna, som stod stuvade två och två bordvarts ovanför varandra i skrån, kunde man inte särskilja vilken som stått över eller under, allt var bara en hög med bräder. Däremot hade motorbåtarna klarat sig vilket kanadensarna var imponerade över, det gjorde inte alltid deras nämligen. Ett kanadensiskt hangarfartyg kom samtidigt in i Halifax med förskeppet ramponerat och flygdäcket upprivet. En amerikansk jagare försvann i stormen utan att ens hinna sända nödsignal. Efter en krävande rengöring och separering av vatten ur brännoljan, kunde seglatsen fortsätta mot Azorerna."