Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.


Moringen

Älvsnabbenmedaljong

 

Innehåll

 

Folke Holm berättar


Tillbaka till
Älvsnabbens hemsida

Tillbaka till historiesidorna
 

 


Folke Holm


På femtiotalet tjänstgjorde jag på sky_skolan, Örlogsberga.

Vid ett tillfälle satt jag i vårt dagrum på slottet, efter det jag ätit lunch. En inkallad styrman kom fram till mig och frågade om jag var dykare. "Så är det", svarade jag. Han talade då om för mig att då han var inkallad en gång tidigare låg han på en minsvepare, mindre typ.

Vid en nattlig övning med krigsförtöjning hade han varit uppe på en bergsklyfta och fäst förtöjningsgods i en moring. Hur han arbetade så tappade han sin vigselring. Han såg att den studsade ner för bergsklyftan och hörde att den med ett plask föll ned i vattnet. Trots ivrigt sökande kunde han ej finna den.

Det var flera år sedan. Han frågade då om jag trodde att jag kunde hjälpa honom att finna den. Jag bad honom att göra en skiss över området. Jag fick en fin skiss över området, och vetskap om platsen. Våren och sommaren gick. Året efter erinrade jag mig uppdraget. Letade reda på skissen, rustade en liten båt, tog dykattiraljer och en medhjälpare med.

Vi fann platsen och bergsklyftan. Jag gick till verket. Vattnet var rätt kallt. Jag såg bergskrevan ner i djupet. Jag följde den ner, och var mycket noga att inte slamma upp, så att sikten blev sämre. Jag letade länge, utan resultat. Jag tänkte då att han kunde inte ha tagit fel på platsen. Inom mig tänkte jag, har han tappat ringen och hört plasket så skall jag finna den. Gjorde ett nytt försök. Från vattenbrynet och ner vek jag undan växter och bråte, och kom så småningom ner till sandbotten där det planade ut. Djupet var 10 till 12 meter. Som så många gånger tidigare log försynen mot mig. Det blänkte till i sanden, det var ringen, den låg där.

Vid jultiden åkte jag hem till Göteborg, med ringen i kuvert och adressen i handen sökte jag upp ägaren. Ringde på, ägaren öppnade, jag kände igen honom. Överlämnade ringen i kuvertet. Han tackade, funderade en stund, sedan sade han med en låg röst "Det är inte aktuellt längre". Jag önskade god jul. Tog vagnen hem till min bostad.

Sensmoral: Moringar sitter säkrare än vigselringar!

(Moring = en järnring fastsatt i berget för att förtöja fartyg)

 

Till början