En drömresa
Gossar, gossar - vad mycket har inte Allmakten i sin hand! Allt, vad
man drömt om, allt, vad som så omsorgsfullt förberetts och planerats,
allt det grundliga arbete på så många händer, som i åratal nedlagts för
att genomföra dessa planer -- allt detta har plötsligt fallit i
spillror. Vi är, raske sjömän, när allt kommer omkring, små små brickor
i ett stort stort spel.
Detta handlar om HMS Älvsnabben och dess
planerade expedition runt Sydamerika - en drömresa i detta ords dubbla
bemärkelse, ty det är en resa, som aldrig blev av. Det handlar också i
någon mån om våra små härdiga och käcka skonerters - Falken och Gladan -
öden. Vi ligger just nu, tre fartyg förande svensk örlogsflagg, i Cadiz
i Spanien, den tretusenåriga vita staden, som sett många segel. Klockan
är 21.40. Lanternorna brinner klara.
Jag är just ombordkommen efter att
ha varit iland och rullat hatt. Köpt en spetsmantilla til! hustrun. En
docka till ungarna. En flaska likör till far. Tänka sej - man får en
stor helflaska Cointreau för 6:50, swedish money. You bet. Men låt mig berätta vad som hänt oss. Det får bli spontant och som
det faller sig - tidpunkten för sista post iland är inte långt borta.
Svenske konsuln, senor Scharfenhauser, som haft många omsorger och
ordnat allt på bästa sätt för oss, kommer ombord i morgon före
avseglingen och tar våra sista brev i fickan.
Denna expedition startade enligt tradition i Karlskrona. Och där är
det självfallet, att ett långresefartygs avsegling skall ske enligt
vissa hävdvunna former. Men därutöver hände något ovanligt. De anhöriga,
som i stor mängd strömmat till på kajen för att vinka farväl, fick under
sista timman komma ombord för att där ta avsked av sina gossar. Och så
kom det sig att med besättningen blandades hustrur och söta ungar, far
och mor och andra kära. Det blev först ett örlogsmässigt korum på däck i
kretsen av de anhöriga, som med djup känsla deltog i andakten. Sedan
blev det ett hemtrevligt "kyrkkaffe" över hela fartyget. Men vid korum
hade chefen sagt några
ord, som gick alla djupt till sinnes. Han talade om några av de mest
bärande begreppen i den kristna etiken, om tron, hoppet
och kärleken.
"Vi kommer att vägledas av kärleken", sade chefen.
"Kärleken till våra familjer, till vårt fartyg, till vårt vapen. Och vi
skall vägledas av tron - och i detta fall sätter jag likhetstecken
mellan tron och troheten mot våra familjer, troheten mot vår uppgift och
troheten mot vårt vapen. Vi skall också vägledas av hoppet - hoppet att
kunna fylla vår uppgift, hoppet att vi skall kunna friska och helbrägda
komma tillbaka till våra familjer och till vårt vapen." Med de orden,
underbart vackert utsagda, hade chefen definitivt erövrat hela
besättningens hjärtan från gunrum till trossbottnar.
Under uppehållet i
Göteborg för kompletteringar gavs tillfälle för anhöriga till
besättningen som vistades där att komma ombord och ta avsked på liknande
sätt som i Karlskrona. Dagen före avseglingen från Göteborg tog chefen
för marinen, åtföljd av marinstabschefen, avsked av besättningen - en
högtidsstund, som ingen ombord glömmer i första taget. En far talade
förstånd med sina unga söner. Råd och vinkar. Förmaningar.
Välgångsönskan.
Och så låg vi då till sjöss. Det var inget direkt dåligt
väder över Nordsjön men ändå en kraftig sjö i förening med gammal dyning
från nordväst, som kom Älvsnabben att rulla mer än - enligt uppgift --
någonsin förr. Sedan har maskinerna natt och dag igenom arbetat med
samma jämna rytm medan stäven plöjt havet mot sydligare farvatten. Men
så en dag - plötsligt - kände vi alla ombord, att maskinerna började
pulsera i en snabbare takt - som alla sjömän vet är man lyhörd för
sådant. Vi hade satt högsta fart - vad har hänt?
Detta hände den 5 november, just i skymningen. Tidigare på dagen hade
vi haft Kap Ushant, Frankrikes västligaste udde, tvärs om babord och
stävade sedan ut över Biscaya i gott väder. Snart skulle vi ha Kap
Finisterre i sikte. På den tiden de män, som mänskligheten har så mycket
att tacka dem för -- jag menar de djärva sjöfararna och upptäckarna
Columbus, Vasco da Gama och Magellan - gav sig ut på det väldiga havet
och bevisade att det fanns land bortom horisonten, på den tiden var hela
mänskligheten övertygad om att denna långt ut i det ökända havet
utskjutande udde var världens ände åt det hållet - därav namnet Finis
terre. Vi skulle vidare få se Kap Vincente - ack, dessa kända namn från
lord Nelsons och "Horatio Hornblowers" tid, och kanske skulle vi också
få Trafalgar i sikte. Vi skulle alltså överfara de klassiska vatten, där
världens öden upprepade gånger avgjorts under strid till sjöss. Här var
det som britterna det året 1588 tillintetgjorde den mäktiga spanska
armadan. Här kämpade och dog på däcket av linjeskeppet Victory lord
Nelson med sina brittiska sjömän mot fransmän och spanjorer under de
stora Napoleonkrigen. Här har under nyare tiders nya krig många sjömän
fått sin grav - ·ack, om dessa vågor kunde tala!
Nå, sedan skulle vi fara vidare ungefär i upptäckaren Magellans spår
från spanska kusten över Atlanten mot Sydamerika.
Vi har glatt oss
mycket åt allt detta. Vi har haft de största förväntningar på att få
göra en intressant expedition och att få samla massor av nyttiga
erfarenheter. Vi har på kort tid hunnit bli en väl sammansvetsad
besättning, helt besjälad av att göra sitt allra bästa för att hedra
det svenska namnet i alla de länder, som skulle besökas. Vi trivs med
varandra och är mycket goda vänner. Andan och stämningen ombord, till
vilken chefen - det må sägas högt och rent - på ·ett enastående sätt
personligen angett tonen, är den bästa tänkbara. Men vad är det nu, som
har hänt. Varför har vi satt högsta fart?
I skymningen kallades alle man på däck. Hon rullade smått men den
milda luften påminde oss om, att vi redan befann oss i ett sydligare
klimat.
Chefen var djupt allvarlig. "Jag har" , sa han, "kallat er
samman för att tillkännage, att jag nu låtit sätta högsta fart för att
snarast uppnå Cadiz Bay. Där ämnar jag lämna över Rydbergseleverna till
skonerterna Falken och Gladan, som redan ligger där, och sedan vi fått
sjöofficersaspiranterna över hit ombord, ämnar jag snarast återvända
till Sverige. Detta enligt en order som jag nyss mottagit från chefen
för marinen.
Jag vet, att detta innebär en djup besvikelse för er alla.
Ni är gott folk. Jag är mycket nöjd med er. Ni utgör tillsammans en god
besättning. Ni har alla varit glada och . besjälade av er uppgift. Jag
önskar er av hjärtat att ni en annan gång under lyckligare stjärnor
skall få alla dessa era önskningar uppfyllda - det har ni förtjänat -
men nu drar vi ett streck över allt detta och inriktar oss helt på de
nya uppgifter, som kommer att föreläggas oss. Från och med nu skall
stridsutbildningen intensifieras."
Man kan ju aldrig låta bli att hoppas. Vi har hängt kring högtalarna
ombord vid varje nyhetsutsändning från Sverige för att genom bruset och
knastrandet söka uppfatta, vad den svenska rösten säger om
händelseutvecklingen och vad denna kan komma att innebära för oss här
ute. Vi har kastats mellan nytänt hopp och besvikelser. Vi är i dessa
dagar i dubbel mening ett flarn på havet, som inte vet sitt öde från den
ena stunden till den andra. Nu står det emellertid klart för oss, att
vårt hemkallande är definitivt. Vi har inrättat oss därefter och är vid
gott mod.
Just när jag kom ner till kajen i kväll för att fara ombord,
fick jag veta, att även skonerterna blivit hemkallade. Därmed är det
slut även på de trevliga Rydbergspojkarnas drömmar och planer. Nåväl,
sådant är livet. Detta är skrivet till ankars i Cadiz Bay. Klockan är
0030. Lanternorna brinner klara.
B. J.
