Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.

Min långresa med
Älvsnabben
1964-65

Älvsnabbenmedaljong

 

Innehåll

 

Nisse Levin berättar


Tillbaka till
Älvsnabbens
startsida

Tillbaka till
resan 1964-65

Tillbaka till
början av
Nisse Levins
berättelse

 

 

 

 

 

 

 

 


Punta Arenas

Efter Mar Del Plata i Argentina gick vi nu ner mot Chiles sydligaste stad Punta Arenas. Då ansågs den även vara världens sydligaste men idag aspirerar även Ushuaia, på den Argentinska delen av eldslandet, på denna titel.

Punta Arenas var en ganska platt och ganska stor stad (idag ca 120000 invånare) som sträckte sig upp mot Patagoniens högre sluttningar. Vi låg vid en pir, där idag stora kryssningsfartyg lägger till, tillsammans med ett amerikanskt militärfartyg.

En staty föreställande Ferdinand Magellan hade en hedersplats på ett torg i staden. Han har givit namn åt det sund som han upptäckte och som vi skulle färdas igenom. Sundet gör färden runt Sydamerikas sydkust mindre riskfylld än att gå runt Kap Horn.

Vi fick hjälp av en chilensk marinofficer som fungerade som lots. Med Eldslandet på babordssidan och del sydamerikanska fastlandet om styrbord stävade vi in i del svårnavigerade Magellans sund som påminde om Norges fjordar med snötäckta bergstoppar trots högsommar, ca +12 grader. Vi var på samma avstånd från Sydpolen som Stockholm ligger från Nordpolen men Antarktis stora ismassa gör att klimatet är kyligare än i Sverige.

Vi markerade med kanonsalut att vi passerade det sydamerikanska fastlandets sydligaste udde. Ibland såg det ut som vi gick rakt mot en klippvägg men plötsligt dök det upp en öppning tvärs om babord eller styrbord där vi skulle gira.
 

Magellans sund.

 

Alacaluferna

Under vår färd i den chilenska skärgården stötte vi på en folkspillra på ca 50 personer av en indianstam som höll på att duka under av bl.a. civilisationens intåg. Alacaluferna bodde i fallfärdiga hyddor på de karga stränderna och kom roende till oss i små båtar en dag när vi låg till ankars.

Kvinnorna hade flätat vackra korgar av en slags vass samt gjort barkbåtar som de bytte mot cigaretter och godis. De bjöds ombord för att få lite mat och kläder men vad jag kommer ihåg förbjöd mannen kvinnorna alt komma ombord trots vårt tjat om att även de var välkomna.

Alacalufkvinna med flätade korgar.

Hövdingen fick en jacka med blanka mässingsknappar samt en skärmmössa som han var mäkta stolt över. Dessutom bjöds han och de andra herrarna på lunch.
 

Valparaiso

Sedan vi hade gått genom Magellans sund stävade vi längs den långa chilenska kusten till Valparaiso som är hamnstad till huvudstaden Santiago. Valparaiso ligger vid en stor bukt med ett centrum som låg på låglandet nära hamnen. Runt om reser sig bergen med det snötäckta Cordillera i fjärran.

Valparisobukten.

För att ta sig upp längs bergssidorna fanns det flera bergbanor, “Ascensores” som användes flitigt. Det fanns bl.a. ett nöjesfält typ Gröna Lund uppe på en platå dit vi, en 8-10 sailors, åkte upp till med några tjejer vi träffade. Vi tyckte att tjejerna luktade illa ur munnen men när vi också hade ätit en vitlöksrätt återställdes balansen och vi var en erfarenhet rikare.

När vi gick in i hamnen upptäckte vi att vattenytan liksom “kokade” av en massa djur. Det visade sig vara massor av bläckfiskar som senare villigt nappade på vara beten. Några modiga fick senare smaka på Calamares som ju ännu inte hade “upptäckts” av oss svenskar.

Som jag tidigare berättat så fick vi ut en tidning. “Snabbnytt” varje dag som vi inte låg i hamn. Den framvevades på en stencilapparat och kvaliteten är som ni kan se här nedan är inte den bästa. Just detta nummer innehåller en inbjudan till den engelska sjömanskyrkan i Valparaiso:
 

Klicka på bilden för att förstora!

 

Vi gick ju dit förstås och där fanns en riktig engelsk pub och många andra förströelser.

När vi gick från Valparaiso och närmade oss Perus kust blev jag sjuk för första och enda gången under resan. 40 graders feber i 3 dygn. Det blev att ligga på ”sjukan” och bli behandlad av nedanstående herrar. Sköterskan i förgrunden och doktorn i bakgrunden.

Sprutan görs klar.


Vid detta tillfälle ankrade vi upp vid en gammal peruansk fängelseö där några av vår besättning klättrade upp på sluttningen och planterade kaktusplantor vilka bildade ÄLVSNABBEN.
 

 

nästa sida blir det Callao, Lima i Peru och Panamakanalen.

 

Till början