Vi firade Lucia till ankars i St. Lucia sundet utanför ön St. Lucia. Innan dess hade vi passerat ön Martinique ,där ett väldigt kors markerar den plats där staden Saint Pierre utplånades 1902 av vulkanen Mont Pelé. Över 30.000 människor lär ha mist livet. Kuriöst nog överlevde stadens enda fånge. Fängelset var byggt i massiv sten och motstod lavan och hettan. Aspiranterna underhöll denna kväll med en mycket lyckad cabaret. Besättningen satt mellan barbetterna och på däcket framför off-mässen. Utan tvekan väckte ett antal aspiranter i bastkjolar och övrigt kvinnliga attribut störst uppmärksamhet. Från ett äldre befäl lär följande kommentar ha fällts "Vickar han på höfterna en gång till ,våldtar jag den j.....!!" Plåtsjukan började gripa kring sig.

St. Barth. Den gamla svenskön i caribien, inköpt av Gustaf III, i det föga ädla syftet att tjäna pengar på den omfattande slavhandeln. Skulle bli vårt första officiella besök. Ön såldes tillbaka till Frankrike senare, men öns enda stad, hus-samling, hette Gustavia. Vi var tvungna att ligga på redden i bukten in till Gustavia. Permissionsbåtarna gick i skyttel trafik med förhoppningsfulla permittenter in till hamnen och tillbaka med lika besvikna vågar jag påstå. Det fanns ett skjul som kallades bar. Det ägdes av en man, som jag flera år senare, till min förvåning, skulle komma att se i en svensk tv-soffa där han hyllade de svenske och Sverige. Lika positiv mins jag inte honom vid vårt besök. St. Bart hade ett slags skattefribrev, vilket gjorde ön till caribiens smugglarehål nummer ett. I ett stort lager nere i hamnen förvarades och såldes kapitalvaror av högsta klass och även sprit. En otrolig kontrast till ön i övrigt. Vårt bidrag till kulturen, var en bunt med gatunamns skyltar, medsända av svenska St.Bart-föreningen. Dessa skulle sättas upp på de få gator som fanns. Ett officiellt besök hos den franske guvernören ingick också.

Vi lämnade caribien för att segla mot nästa land, Venezuela och hamnstaden La Guaira. Det var mitt, och många med mig, första möte med den väldiga sydamerikanska kontinenten.

Vi förtöjde i mörker i La Guira. Stadens ljus klättrade förföriskt upp för de höga sluttningarna som omgav staden. Höghusen lyste som Vällingby centrum. När dagen kom såg vi sanningen. Det som klättrade uppför slutningarna var ett gytter av kåkstäder i korrugerad plåt och plywood. Höghusen hade inga fönsterrutor utan tomma hål. Hettan och luftfuktigheten var tryckande fram på dagen. Från staden gick en motorväg, auto-pista, upp till Venezuelas huvudstad Caracas. Det var en välsignelse att komma upp till Caracas. Staden ligger vackert på över 900m höjd i en dalgång mellan Litoralbergen och Sierra xx. Med behaglig temperatur. Persson o jag kom att lära känna en svensk utlandsansvarig för ett stort svenskt företag. Han bjöd oss med till sin country club. Som i sin tur låg över staden på en höjd. Utrustad med18 håls golfbana, ett otroligt klubbhus med restaurang ,bar o.s.v. Vi serverades bull-shoot som aperitif inför middagen vi bjöds på. Undertecknad hade aldrig vare sig hört talas om eller druckit dylikt innan. Jag kan ännu idag intyga att denna vodka med pepparkryddor i, verkligen gjorde skäl för namnet.

Hemfärden denna kväll gav ett oförglömligt minne. Vi lämnade cluben i en mycket upprymd stämning ska sägas. Vår nyfunne vän körde såklart. Vi skulle hem på vickning hos hans familj innan vi åkte ner till La Guira igen på kvällen. Jag tyckte mig observera när vi kommit ner i Caracas att vi vid ett tillfälle körde mot enkelriktat. Mycket riktigt hann vi inte mer än ett 20 tal meter in på den i övrigt kvällstomma gatan, förrän en bil kom från det andra hållet. Låt mig beskriva den. Alla som varit i Sydamerika har sett dessa skrothögar till yankee bilar som skramlar runt i dessa länder. Detta var inget undantag. Minst 10 pers satt i den, taket var nerlastat med rullstol, säng, övrigt bohag plus hund. Vi kom att stanna ca 10 meter från varandra. En kakafoni av spanska strömmade ut ur skrothögen, där man kunde urskilja vissa spanska ord som icke låter sig översättas. Samt antalet fingrar i luften, som inte lämnade ngn tvivel om innebörden. DÅ!!! dyker en polis upp på arenan. Nu är det klippt tänkte jag spakt där jag satt. Men vår vän som kunde spanska vevade lojt ner rutan och översatte den konversation som utspann sig mellan polismannen och skrothögen. Den gick i korthet ut på att xxxx-stövlarna, vi alltså, skulle backa tillbaka. Polismannen rätade på sig och rätade till sitt tunga bälte med pistol, batong, ammunition och handbojor. Med tummarna myndigt nerstuckna i bältet stegade han mot oss. DÅ !!! hände något. OM det var våra vita uniformer eller skärmmössorna i bakrutan han fick syn på, eller vår väns skyltade bil vet jag inte. Men den karske polisen sjönk mer och mer ihop ju närmre han kom mot oss. Och han såg mest av allt ut som han önskade sig själv och skrothögen långt fn iväg.

Servilt böjde han sig ner och började prata med vår vän. Det var ju tråkigt, ett misstag, självklart. Inga problem, allt kan lösas med förståelse. Den förståelsen växte till övertygelse i samma ögonblick han fick se den ogenerat ihoprullade sedelbunten som vår vän diskret höll upp vid rutan. Sedelbunten av Bolivararer som träpengarna hette, försvann som räven i en hönsgård ner i polis uniformen. Det som sen följde var ett skådespel, tro mig!! Myndigt stegade han tillbaka till skrothögen ,som under våldsamma protester fick backa 50 meter tillbaka med bohag, rullstol ,hund och hela skiten. Hans bugning då vi högburet passerade honom ut i trafiken på andra sidan, var värdigt vilket hov som helst. Själv hade en ung man insett att världen var lång ifrån rättvis, samt att allt bara har ett pris. I övrigt bjöds vi av en rik svensk affärsman, vars son var aspirant ombord, på en rasande god middags buffé. Där jag fastnade för en klargrön ljuvlig frukt som smakade som en dröm. Det var mitt möte med avocado.

Skeppsköket bullar upp inför julmiddagen.

Vi lämnade Venezuela, för att fira julen till ankars utanför den holländska ön Aruba. Ön ligger cirka 25 - 30 km utanför Venezuelas kust. Under hela julaftonen spelades de personliga hälsningarna upp över hela skeppet från radiohytten. Bandet hade kommit från Sveriges radio, dit anhöriga sänt julhälsningar till besättningsmedlemmarna. Skeppsköket slet hela dagen för att duka upp en ytterst utsökt julmiddag. Skeppshantverkarna förvandlade halvdäck till en strålande matsal och el killarna fixade allt vad ljus o lampor som behövdes. Julklappar fanns genom ,tror jag, svenska sjömans kyrkans försorg. Hela besättningen, alla kategorier, deltog i denna julmiddag under caribiens natthimmel. Ackompanjerad av havets sus och svenska julsånger som dämpat strömmade ur högtalarna. Juldagen åkte alla som kunde in till Arubas strand för bad o rekreation.

Julmiddag till ankars utanför Aruba.

Utanför UB mässen juldagen 69.

Vår nästa hamn i Karibien, skulle bli Cartagena. Hamnstad i Colombia, med ett förflutet som utskeppningshamn för Sydamerikas guld och silver till Spanien. Grundat på 1500 talet och nästan halvmiljon stad. Den gamla staden låg bakom en väldig fästning och Colombias flottbas fanns här också. Här låg ett minne från vår egen flotta. Efter det stora försvarsbeslutet 56, då bantningen av flottan började, avbeställdes två redan kölsträckta jagare i Smålandsklassen. Det som skulle blivit HMS Värmland och Lappland. På Kockums i Malmö byggdes Värmland, tror jag, som såldes till Colombia. Hon låg här nu under Colombianskt flagg och minns jag rätt hette hon "6:e de Augusto".

Vi skulle ligga över nyåret i Cartagena. För mig var det med blandade känslor. Jag skulle nämligen ha vakt och åka MP iland under nyårskvällen och natten. Låt mig förklara detta med MP. Det var ett krav från såväl värdlandet som Äbn, att ett svenskt befäl var med den lokala MP polisen under hamnvistelsen. Vi som gick Dvf, däckvaktsförman, torskade såklart på denna tjänst. Vi fick våra order och riktlinjer genom secondens exp. för varje hamnbesök. Huvudsyftet var självklart att skydda svenskt manskap och intresse. Men berusat eller dåligt uppträdande godtogs inte hur som helst. För den som inte vet, så fanns faktiskt längst fram i fören två, tror jag, arrester på Snabben.

Vi kom att förtöja i ett av en gate vaktat område. Det hindrade inte det vi kallade tjingsagubbarna, att svärma som flugor runt vår kajplats. Här såldes ovärderliga Rolexklockor bl.a. som utan omsvep skyfflades ner i närmsta sopcontainer vid polisens uppdykande. Dessa gossar hade långa armar också. Något en UO upptäckte då han kom in i sin hytt. P.g.a. värmen hade han hängt upp hyttventilen, i hopp om att få in lite syre. Snabben hade ju inte AC direkt. Han upptäcker en arm som instucken genom ventilhålet trevar sig runt skottet så långt den når i akt och mening få fatt i ngt av värde. F-n flög i uo:n. Sadistiskt häktade han ur ventilen, som med ansenlig tyngd, slog igen om armen. Vi observerade under resten av hamnbesöket en man, med lindad arm, som surt blängde på oss alla. MEN inga fler ventilstölder noterades.

Jag hämtades av min colombianske kollega på em. denna nyårsafton för att vi skulle bekanta oss och för att jag skulle få bekanta mig med vårt bevakningsområde. Han svängde flott upp med en jeep vid vår landgång. Jeepen hade ett litet flak med sittplatser, sex skulle det visa sig.

Denne glade sergeant hade en tung colt automatic nonchalant hängande på höften i ett amerikanskt gunbelt, en skylt på bröstet i guld som sa Naval Police och en flätad trensce genom vänster axelklaff som tecken på sin status och rang. Han talade hyfsad engelska och släpade mig denna eftermiddag genom det Sodom vi hade att övervaka. Bara hans uppenbarelse var som Sesam öppna dig vart vi kom. Jag var helt konfunderad över detta.

Vi åkte till flottbasen för att hämta hans order och manskap. En officer briefade oss, och jag fick reda på att de utförde rena civila polisära funktioner också. Orsak, den civila polisen var så korrumperad, så myndigheterna anlitade NP i möjligaste mån. Därav deras status var än vi kom.

Vi hämtade manskapet. Sex små mörka unga män i vita uniformer som inte visade en min. Vita amerikanska hjälmar med NP i stora svarta bokstäver och beväpnade med en amerikansk halv automatisk karbiner. Placerade dom sig tre och tre, mot varandra på jeep flaket bakom oss.

Jag kom att få insikt i mycket mänskligt beteende och förnedring denna kväll och natt. Det bästa var väl de sjögossar som vi bokstavligt räddade ur en bar. Man ska inte naivt trava in var som helst i ett land, där en ren skjorta kan vara skäl nog för ett mord. Eller officeren som vi hämtade ut ur ett duvslag, och forslade ner till båten diskret.

MEN!!! Cartagena skulle komma att bli evigt ihågkommet för vad som hände den dag då vi skulle avgå. En furir saknades. Det är ju en styggelse, då ett örlogsfartyg inte håller ankomst och avgångstider. Seconden vandrade likt ett rasande lejon fram och åter över halvdäcket och slutligen dyker den unge furiren upp i en taxi. Oberörd gick han uppför landgången, saluterade fanan och steg ombord. "Var i HE !!! har ni hållit hus karl???" röt seconden. "Firat nyår med dom fattiga" blev svaret. Händelsen arkiverades för evigt i den marina skrönhistoriens arkiv. Furiren ifråga fick finna sig i att så långt jag minns ha Cartagena som tilltalsnamn i flottan.

Jo förresten, flera av oss lämnade den sydamerikanska kontinenten med ett mindre roligt minne. Montesumas hämnd hade slagit till hos ett flertal och te och kex blev för många oroliga magar, menyn för en tid framöver.

Och med sina oroliga magar stävade snabben mot Cristobal och Panamakanalens mynning, för vidarebefordran mot stilla havet och San Diego.

Vi anlände till Christobal, panamakanalens atlanthamn eller rättare sagt karibiska sida, en förmiddag. Det är faktiskt så, att man är längre väster ut då man går in i panamakanalen från karibiska sidan än när man kommer ut på Stilla havssidan vid Balboa. Orsaken är att Panamanäset är en s-krok på sitt smalaste ställe och kanalen går i en väst nordvästlig riktning genom de sjöar som man utnyttjade vid byggandet och som var djävulskt infekterade med malariamyggor.

På väg in mot slussarna till Panama-kanalen från Caribien.

Vi hade hoppats på att få gå genom kanalen på dagtid. Men vi fick vackert ligga länge på redden som alla andra och vänta. Slutligen var det vår tur. Jag tror att alla som bara kunde var uppe på däck och tittade. Gatunslussarna har tre steg, man ska upp 26 m över havet till Gatúnsjön. Varje slussteg har två parallella slusskamrar, 304m långa och 34m breda. Fartygen kopplas med trossar till elektriska lok, s.k. mulas som på varsin sida av slussen skickligt drar och styr in fartygen i slussen. Våran stolthet framstod i all sin litenhet då dessa skickliga gossar tog oss in i de väldiga slusskamrarna. Mulas går på ett slags kuggbana och räls som gör att de kör med upp hela vägen genom de tre slusstegen och inte kopplar loss förrän man seglar in i Gatúnsjön. Det skulle ta ca 8-9 timmar att segla igenom kanalen, men vi fick ligga still i Gatúnsjön så länge för att invänta ett mötande stort fartyg, att det hann bli kväll och mörkt. Följaktligen har jag inga kort från själva kanalseglingen. Jag hade en mycket modern Yassica elektronikkamera, kallad nattkamera. Men inte ens den klarade av att föreviga annat än en suddig bild av ledfyrar och kompakt mörker. Det är tre slussar ner till stilla havet, först en enkel och så två sista steg vid Miraflores ca 5km innan man kommer ut i panamabukten vid Balboa.

Stilla havet skulle visa två sidor för oss på vår väg upp längs med Latinamerikas västkust. Den ena var ett rofyllt hav med långa dyningar, som bjöd på lika oväntade som dramatiska ögonblick.

Jag hade aldrig sett en val, än mindre en väldig knölval, som plötsligt bara växte upp ur havet som ett stort finger för att sen i en enorm vattenkaskad falla ner på sidan igen. Eller de trogna delfinerna i vårt bogvatten som lekfullt utnyttjade våra mödosamma 12-13 knop för hopp och lek.

Den andra sidan blev Tijuana Peek, ett stormhål skapat av de upphettade vindarna över mexikanska ökenplatån. Jag minns inte hur många timmar det var beräknat för att ta sig igenom stormbältet, MEN allt sprack på att någon tyckte sig sett en nödraket eller dylikt. Följaktligen, med hänvisning till de internationella bestämmelser om fartygs självklara skyldigheter vid nöd o.s.v. så roade vi oss med att korsa runt i denna helvetes gryta längre än nödvändigt. Vi fann dessbättre aldrig några spår av haveri.

Vi ankrade upp utanför en mexikansk öde ö som hette Guadeloupe. Några åkte in mot land med den ena barkassen och tittade på sjöelefanter eller om det var sjöbjörnar som låg på stranden. Vi var många som tog tillfället i akt att prova fiskelyckan. Vi pimplade och det var mycket djupt där vi låg. Vi fick alla upp en fisk som var alldeles röd och hade skarpa tänder. Den var ca 2-3dm lång och hade ett konstigt markerat huvud. Vi döpte dom till hundfiskar efter utseendet. Och konstaterade att dom var säkert både giftiga och oätliga. Nu fanns det en mexikansk postering på denna öde ö. Och dessa grabbar kom såklart ut till oss i sin båt för att kontrollera vilka vi var. Dom var ytterst vänliga och pekade förtjust då de fick se våra oätliga fiskar. Det visade sig vara läckerheter i deras ögon. Följaktligen skiljdes vi från såväl våra mexikanska vänner som våra "giftiga" fiskar som nu återvände till mexikansk mark för att bli middag, i bästa samförstånd.

 Jag skulle få utstå en prövning i Stilla havet som jag såväl som mina DVF kollegor bad en stilla bön om att få slippa, LIVBÅTSÖVNING!!!

Lite bakgrund. Jag nämner i början av denna historia att seconden och jag hade en diskussion om min vaktsyssla ombord när jag mönstrade på. Jag var eldledningselektriker (föregången till det som blev med all rätta systemtekniker i våra moderna enheter). Jag sysslade med eldledningsutrustningen. Ända sedan elekte skapades som yrkesgren hade det varit en hybrid. Sprungen från fartygselektrikerna hade vi alltså en propeller på axelklaffen, fast vi tillhörde vapengrenarna ombord. På jagarna gick vi ej sjövakt, men hamnvakt, och alltid i maskin. Jag hade varit vakt i maskin, kört elverk o donkypannor, gått mvf och till och med vm. Men däck var jag totalt rudis på.

Så ljuder då ur högtalarna på totalen från bryggan. Lystring livbåtsövning. Befäl o besättning till livbåtsstationen!! Min behagliga tillvaro vid vakthytten förvandlades i ett ögonblick till en mardröm. Båten vi skulle använda var en av 10 huggarna som snabben hade. Om nu någon läser detta och har varit kanin så kanske du kan erinra dig första gången man skulle ner i dessa båtar. Hitta plats, åror, ta ur rodderluckorna, fatta och res åror fäll, överallt halut o.s.v. Minns du den snårskog av åror som restes och föll trasslade ihop sig och Gud vet allt. Nu skulle jag örlogsmässigt få i 10 man i livbåten och med livet i behåll få ner dom längs skeppssidan i havet. Kolla att alla hade livvästar, dyvikarna isatta, rorkulten på plats, plikthuggare färdiga, inga mellan ginor och stäv, alla hålla och lätta sig i ridare o.s.v.

Vi kom ner med Guds försyn i havet. Plötsligt hade Snabben förvandlats till en massiv grå stålvägg som reste sig skyhögt över oss. Havet fräste längs sidan på henne då hon gick fram och vi krängde i svallet. Vi lossade korrekt aktra ginan först och plikthuggarna lossade förliga ginan. Jag styrde ut från Snabben. Som en stor grå vägg gled hon förbi oss. Plötsligt var vi ensamma på oceanen.

 Ur vårt grodperspektiv kunde vi nämligen inte se henne, för ett ögonblick skymtade vi radar antennen i masten sen var hon borta. Dessbättre eller värre kunde dom se oss och vår amatörmässiga rodd där vi kajkade runt på havet. Jag hade min tjänstepistol som dvf på mig. Och jag lovade en orolig aspirant att med kulor och krut försvara oss mot ev. hungriga hajar. Så småningom dök Snabben upp och vi skulle ombord, båt och allt. Jag sammanfattar det med att sekonden och jag hade ett längre meningsutbyte, inte till min fördel, efter vi kommit ombord.

 Det var inte US Coast Guards fräsiga uppdykande med båt och flyg som förvarnade om att vi närmades oss USA och San Diego. Nej det var grabbarna i radiohytten som dygnen innan hittat en (ur våra den gången unga örons synpunkt) utmärkt radiostation. För ur högtalarna strömmade Creedence och John Fogertys Green River!!

Tala om mindervärdeskomplex då vi en solig morgon gled in i San Diego till anvisad förtöjningsplats. Detta var ju hemmahamn för Pacific Fleet. Slagskepp och hangarfartyg låg på rad, som roddbåtar hemma i Karlskrona.

Jag skulle vara MP en sista gång denna resa även här. Sergeanten som jag var ihop med en hel kväll hette träffande nog Bond i efternamn. Vi hämtade och lämnade fångar till det stora militärfängelset i San Diego. Befäl och officerare vi möte var otroligt vänliga och nyfikna på mig. Det som de hade svårast att tro på var dock att jag var CPO, Chief Petty Officer. Deras CPO har gått igenom 2 världskrig, är bestar i 50 års åldern och är nerlusade med galoner streck och medaljer.

San Diego bjöd besättningen på mycket. En resa till Disneyland anordnades för alla som kunde. Det stora Zoo:et i San Diego. med sin linbana över hela anläggningen och inte minst Marin World med uppträdande av sälar och annat  blev säkert det som många skulle minnas från San Diego. Jag själv firade, till min vän, kocken Perssons förfäran, en orgie i amerikanska pajer av alla de slag.

Färden upp mot Vancouver blev jobbig på så vis att vi fick skifta till den blå vinteruniformen, temp sjönk och varma mörka nätter blev kalla mörka nätter. Vi fick en stormomgång som kom med sjö akterifrån. Så grov att vi girade upp mot vågorna till slut. Vi var tvungna att surra plåtarna över minrälsarna som sjöarna annars hotade skicka över akterdäcket med fara för besättningen. Seglatsen in mot Vancouver var som att segla i vår egen skärgård.

Norra stilla havet på väg mot Vancouver. Storm akterifrån. OBS att plåtarna över minrälsarna är surrade i varandra.
Vågorna brakade upp längs låringarna och lyfte plåtarna samt skickade dom över akterdäcket, med fara för manskapet.

Undertecknad som DVF.

Vi gled tyst in i Vancouver. Alldeles för tyst, ty kanadensiska flottan hade missat vårt ankomstdatum och ingen salut sköts. Detta var skäl till mycken spe vid våra träffar med våra kanadensiska kollegor senare. Jag har inte alltför upphetsande minnen av detta hamnbesök. Och jag minns ännu att min belåtenhet var stor då vi lämnade Vancouver för kurs syd och San Fransisco.

Har du någon gång upplevt känslan av att vara med som i en film? Detta inträffade för mig när vi stävade in mot San Fransisco. Med den väldiga Golden Gate bron framför oss, som en röd båge över himlen. Denna bro som man sett i ett flertal filmer, var plötsligt verklig framför ens ögon. Vår marina ära stod på spel. Det gällde att passera under bron på prick klockslag som var angivet. Vi startade t.o.m. upp artilleriets 54:ans radar och läste avståndet till bryggan hela tiden. Jag mins inte om vi klarade det.

Vi förtöjde precis nedanför staden, med Alcatraz ute i bukten bakom oss. Vi kom till en stad som stod på randen till ett stort nyårsfirande. Nämligen det kinesiska nyåret. Detta år skulle bli hundens år. Och inte minst China Town i S.F. var dekorerat med väldiga saffransgula flaggor och vimplar, som hade en kolsvart cirkel mitt i flaggan, där en stiliserad pekinges hund var avbildad. Otroligt effektfullt tyckte jag, och lade mig om att få fatt i en flagga. Men jag lyckades tyvärr aldrig.

Vi var några unga gossar som tog tillfället i akt att hyra en fräsig bil. Vårt första och största problem, var att få uthyraren att acceptera våra internationella körkort. Ni minns kanske dessa i något grått papper, veckade som dragspel, som på alla möjliga språk garanterade att man hade giltigt körkort i hemlandet. Det andra problemet var att få uthyraren att förstå våra födelsedata. Men han föll till föga i mitt fall då t.o.m. han begrep att det inte finns 30 månader om året. Stolta gled följaktligen tre gossar ut i San Fransisco i en Ford Thunderbird. Jag hade aldrig kört med automatlåda förr, så då jag fick stanna för ett röt trafikljus i en brant uppförbacke i staden. Tryckte jag krampaktigt på bromspedalen och oroade mig för hur det skulle gå då jag släppte den. Men vår V8:a drog ju galant oss på bara tomgången uppför backen.

Vi hamnade på en dixie club, på Broadway street, nöjesgatan i S.F. Klubbens namn var Red Garter , Röda Strumpebandet, och jag skulle med förtjusning höra om detta ställe i ett radioprogram med Leif "smokerings" flera år senare. Man spelade häftig dixielandmusik och det var mycket folk. Vi tre gossar fann ett bord och beställde in en öl var och satt och njöt av musiken. Då kommer servitrisen med en ny omgång öl till oss. Vi protesterade såklart, för vi hade inte beställt något mera. Men hon log och hänvisade till en man vid ett bord längre bort . Vi fick syn på honom och han vinkade glatt till oss och så kom han över till vårt bord. Han berättade att han hade reagerat när vi kom in på klubben då han hörde oss prata med varandra. Han hade nämligen inte hört svenska sedan 1945 då han sändes hem till USA, efter att ha suttit i svenskt interneringsläger i Värmland de sista åren av andra världskriget. Hans bombplan hade blivit så illa åtgångna under en rajd mot Penemunde, nazitysklands rakettestplats. Så de satte kurs mot Sverige och nödlandade i Skåne. Han kände en stor tacksamhet till Sverige och hur de hade behandlats under sin tid som "krigsfångar", så han ville bara tacka med några öl för allt detta.

S.F. skulle bli det hamnbesök som fick högst betyg av besättningen, alla kategorier, I den omröstning som företogs då vi var på väg hem. Vi hade ett strålande väder alla dagarna ,och det verkade som alla fått uppleva något de skulle minnas. Jag drog genom China Town med kamera och såg häftiga kinesiska uppträdanden med väldiga drakar o.s.v. Vi åt gudomligt god lobster nere i Fishermans warf, åkte långa turer med cable car, och jag lovade mig själv, att hit ska jag igen. Tyvärr inte infriat ännu.

Kocken Persson och jag lärde känna två glada gossar under en besöksdag på båten. De var båda sjökaptener, var i väl mogen ålder, 60+, samt påstod sig båda pola med varsin miljonärska uppe i LasVegas. Dessa gossar hämtade mig och Persson för en afton på deras favorit bar, Buena Vista, som de sa ägdes av maffian. Med vilken den ene av dom påstod sig ha bra kontakt med. Orsaken var att han som ung man, kommer till S.F. och blev lurad på växel på en bar han besökte. Då han protesterade och bad att få tala med ägaren, möttes han av hånskratt och huvudskakningar. Men han gav sig inte. Ägaren, skulle det visa sig, var en maffiaboss, som djupt imponerad av denne unge svenskens mod och envishet för sin sak, ordnade så han fick sin upprättelse. Efter det hade han alltid varit en lika väl sed, som trogen gäst i denna bar.

Denna historia undfägnades Persson och jag med, medans vi inklämda i baksätet på deras röda P1800, jag cirka 1,84 o Persson över 1,90 lång, färdades genom staden mot Buena Vista. Vi trodde väl vad vi ville om denna historia, MEN, när vi kom in i baren visade det sig att bästa bordet var upptaget. Det tog inte många minuter innan allt var om arrangerat och vi satt på hedersplats. En av våra vänner upplyste den översvallande kyparen om min och Perssons förtjusning över såväl baren som glasen med deras logotype på. Så att då vi åtskilliga timmar senare och ca 13 Irish Coffee var, allt på barens bekostnad, lämnade stället, fick vi vars ett presentpaket, med deras askfat och Irish Coffee glas i!!!
Hur vi kom i 1800:an och än mindre hur en av dom kunde köra ner till båten lär för all framtid förbli en gåta.

Linjedopet

Vi lämnade San Fransisco och gick söderut ännu en gång. Utan saknad skiftade vi från den blå uniformen till khaki ombord, då vi mötte värmen igen i Stilla havet. Vi skulle under denna etapp ner mot Corint i Nicaragua (ej utsatt på långresemedaljen av ngn anledning) möta en viss person, nämligen Kung Neptun. Det vankades linjedop för gröngölingarna. Det var ingen ände på fantasin hur man skulle hantera oss stackare, som skulle upptas i Neptuns illustra sällskap. Den som gladde sig mest var den blivande Kung Neptun själv, Hbm Eddby. Han berättade glatt, att han inte tänkte tvätta sina fötter den närmsta tiden. Det ingår ju i ritualen att ödmjukt kyssa Neptuns fot. Nåja ödmjukt. I mitt fall tryckte en välvillig hand ner mitt huvud i den kungliga gröna foten. Den s.k. medicinen man skulle inmundiga, bestående av gud vet vad, återlämnade min upproriska mage utan omsvep till kung Neptun, över reglingen, efter dopet. Här hemma hänger dock, med stolthet, mitt dopintyg från denna tillställning inramat i hallen.

Linjedop. Pennalismens julafton. Detta ljuvliga tillfället, att bokstavligen få tvåla till såväl hög som låg gröngöling. Vi kom  ju tyvärr aldrig över ekvatorn denna resa, så vi är ännu denna dag en skara halvgröna typer ,som löper risk att i händelse av ekvatorpassage få göra om proceduren.

Corint

Nicaragua blev för mig i alla fall en mixad upplevelse. Jag minns inte idag om det arrangerades, eller vi åkte på egen hand med buss upp till Managua, huvudstaden. Jag vet att vi besökte staden Leon också. Som vanligt i dessa länder slogs man av kontrasterna mellan människors livsbetingelser. I Leon gick jag in i en stor kyrka. Nyfiken som jag var så gick jag bakom hög koret. Där var dukat ett fantastiskt middagsbord för flera gäster. Möbler, porslin och glas samt kandelabrar och vackra blomster arrangemang, allt var utsökt. Jag tog fräckt och dumt nog ett foto, som inte blev bra visade det sig långt senare. Jag belönades för detta tilltag av två präster som dök upp ur tomma intet, med en gudomlig utskällning och eskort ut ur Herrens boning.

Från detta hamnbesök finns en historia som en person har berättat för mig. Jag har själv inget minne av denna episod. Så därför ber jag om ursäkt om detta inte stämmer. I alla fall. Som alla långresegastar vet, så utrustades man ju med en vit uniforms uppsättning i långresegarderoben. Bl.a. vita lågskor. Vpl och aspiranter ställdes ju upp inför permission och landgång. Allt i akt och mening för att kontrollera såväl klädsel som inpränta ordningsreglerna. Det är vid en dylik uppställning som ett befäl fastnar för att något inte stämmer med en sjögosse. OCH det gör det inte heller. Han hade i något sammanhang blivit av med sina vita permissionsskor. Och för att maskera denna förlust, som effektivt hade omöjlig gjort varje permission. Hade han fyndigt målat sina bara fötter vita!!!

Vid detta hamnbesök, var jag uppsatt för tvångsparty. Det var vår benämning på de representationsmiddagar som hölls vid varje hamnbesök. Dignitärer av olika slag i värdlandet blev inbjudna till middag eller party ombord. Detta var ett ständigt återkommande inslag vid hamnbesöken och FC var ju självskriven värd medans off och befälskårerna hade en roterande lista för närvaro på dessa tillställningar.

Jag hade oturen att bli placerad mitt emot FC som hade landets presidents svägerska som bordsdam. En bit in på middagen började de sedvanliga skålarna och talen. Av någon anledning som Gud vet varför, vänder sig FC:s bordsdam till mig och undrar hur Sverige och vi ställer oss till det ena och det andra. Man ska veta att Nicaragua, då inte är ett helt rumsrent demokratiskt land. Med Somozafamiljen, som styr landet som sin egendom, och Sandinistgerillan under uppbyggnad. Av chefens blick förstod jag att det gällde att hålla tand för tunga. Så jag lyckades få fram en nonsensharrang om kulturella och bla, bla likgiltiga samhörigheter samt avslutade det hela med en skål till damen och för våra länder. Damen log och chefens spända anlete fick ett drag av lättnad över sig. Detta är min enda insats någonsin i utrikespolitiska sammanhang. Och med detta blygsamma minne från Nicaragua gled Snabben ut i Stilla havet igen för gång mot panamakanalen och transport mot Kingston på Jamaica.

Livflotteövning. Utanför Los Perlasöarna övade vi överge fartyg, hoppa från reling med flytväst, samt livflotteövning med att vända och ta sig in i livflotte.

Vi förtöjer i Kingston, Jamaica. OBS Cunards QE II på andra sidan.

Snabben vid kackerlackskajen i Kingston.

Jamaica hade fått sin självständighet 1962.Men det ska inte hymlas med att det var nog det värsta rövarehålet på hela resan. Vi passades oss noga för att gå ensamma och ändå påstods det att ett gäng hade blivit robbat på Main Street när de gick upp i staden.

Vi var några unga befäl, som av en färgad äldre gentleman blev erbjudna att få ha honom som chaufför under vistelsen. Han lovade att visa oss runt och serva oss för en överenskommen summa. Vi var ytterst tveksamma, men jag tror att det var Halmstad-Pellle, telehantverkaren, som med sin glada och frimodiga inställning till livet sa ."Ah va fn grabbar har vi att losa?? Några Jamaica dollar?" Så vi slog till.

Han gled upp vid landgången i en Dodge 32:a ,cabriolet-style. Winston Churchill har åkt med mig, sa han stolt när vi äntrade bilen. Visst, sa vi, som under de sista månaderna sett mer av mänskligt förfall och jävelskap än alla åren innan ihop. Han tog resolut fram ett fotoalbum ur det rymliga handskfacket och satte under våra näsor. Och där står en yngre upplaga av vår vän med en fryntlig Winston i Kubb och cigarr i baksätet. Genom fotoalbumets sidor börjar det gå upp för oss, att vi har snubblat över den man som varit Jamaicas chaufför de honor de sista 30-40 åren.

Det skulle visa sig bli en lyckträff. Vi såg där den första Bondfilmen spelades in, Dr No. Och vi badade på den strand där Ursula Andress, vacker som en dag, stiger ur vågorna inför en häpen agent 007. Vi hamnade uppe i bergen ovanför Kingston, på en familjerestaurang, som inte sparade på ansträngningarna att göra oss nöjda. Den middagen avslutades med tunga cigarrer och cuba libre på en veranda med sagolik utsikt ner över Kingston och en flammande solnedgång.

Vår driver generade sig inte att förmana oss eller tala om vad som var mindre smart att göra under de dagar vi hade nöjet att servas av honom, och tur var nog det. För fällorna var många.

Som DVF i Kingston. Minns ni hur dessa knä- strumpor kändes på karibiskt solbrända ben!? OBS Trätrallarna som skulle fram på paradsidan i varje hamn. Det gick ju inte för sig, att de fina gästerna stod på öronen över minrälsar och andra lömska marina hinder.

Bild från Tommy Johansson, i hyrbil på väg till Playboyklubben på Jamaica.

Bildbevis från Tommy Johansson, att de verkligen besökte Playboyklubben!

Bild från Tommy Johansson från Madeira..

Följaktligen ändrades nu DVF-sysslan, under gång, till att bli roderförman under seglatsen upp genom den mest trafikerade av all sund i denna värld, engelska kanalen. Bryggan gav oss kompass- och kursangivelser, sen var det till att följa och hålla angiven kurs. Förbindelse med bryggan upprätthölls med tångruska. Fyra timmars tjänstgörning med dessa hörlurar över öronen gav lätt blomkålsöron. Tre varv på den stora träratten gav 1o utslag på rodret. Därför gällde det att undvika situationer som krävde stora roderrörelser. Att beordra dikt-roder var att be om ett samfält "NEEEJJJJJ!!" från grabbarna som slet med ratten.

Vi skulle som roderförmän verkligen komma att lära känna snabben. Vi fick vind på babords låring under färden upp genom engelska kanalen. Detta, i kombination med de strömmar som finns där, fick gamla snabben att gny o protestera mot våra intentioner. Likt en gammal envis dam hade hon sin egen uppfattning om vårt kursval, och vårt kölvatten såg mer ut som om Ingemar Stenmark stått vid rodret.

Jag vet bara att vi väntade länge i Elbemynningen på motorn. Den kom aldrig! Det lär ha varit en stor palaver mellan snabben och kanalansvariga huruvida hon med sitt haveri och manuella styrning, skulle få segla igenom den nästan 10 mil långa kanalen. Saken löstes så ,att kanalen spärrades av i sektioner allteftersom vi passerade, så att vi inte skulle få några möten. Vädret var perfekt, sol från klarblåhimmel och vindstilla.

När jag gick på framåt kvällen som roderförman fick jag nästan en chock när kollegan lämnade av till mig. Istället för att styra oss där nere på halvdäck vid manöver platsen med roderlägen, gjorde bryggan det lätt för sig och gav oss helt enkelt en kurs att följa i Kielkanalen.

Vi lämnade Kiel under kvällen och i mörker. Väl till havs möte vi vintern ute på Östersjön. Snöbyarna drev över oss, och manöverplatsen på halvdäck levde verkligen upp till den marinska reklamfolderns påstående att, citat, " Havet fordrar och fostrar Män!", slut citat.

Vi kom att angöra Karlskrona en sen grå aprildag. Vintern detta år skulle bli seg. Och bogserbåtarna gick före från smörasken för att få bort isflaken vid mobbkajen där vi skulle förtöja. Anhöriga och musik mötte oss. Själv hade jag vakten och skulle gå av vid 18.00.Jag ska sent glömma denna overkliga känsla som jag drabbades av denna kväll. Från att varit ett levande skepp med liv och rörelse, förvandlades hon på ett fåtal timmar till ett tomt skal, skulle jag vilja säga. Jag skulle själv mönstra av i samma ögonblick som min vakttjänst upphörde, och ett av mina sista uppdrag blev att hala hemlängtan och lämna över däcksvakten till en ny kollega.

Det var inte med nostalgi jag gick ner för hennes landgång en sista gång denna kväll. Det var jag för ung för, och 4:e MTB divisionen väntade mig. Men nog var det med visst vemod jag såg henne svepas in i aprilmörkret och snöglopen när min bror körde mig därifrån.

Som vid alla större händelser i ens liv, så skulle det ta några år innan alla minnen, bilder och brev smält ner och sammanfattats till en sammanhängande upplevelse, för mig i alla fall. Och om nu någon, orkat att läsa min historia, så hoppas jag, att jag lyckats bibringa en del av den fantastiska upplevelse det var för en ung man, att få komma ut och uppleva världen den gången.

Hälsningar Kai Munch