|
Resan hemåt 1971-72
Aspirant
Jonsson i Lima på indianmarknaden.
Nästa hamn var Limas hamnstad, Callao.
Även där var det officiella inslaget
påfallande. Påfallande var också fattigdomen i
kåkstäderna, dit några av oss begav sig för
att gå på "indianmarknad". I hamnen
fanns en bar som hette Bar Sweden där man kunde
dricka rysk vodka och lyssna till Sven-Ingvars ur
jukeboxen. En del ur besättningen gjorde en
endagstur upp i Anderna till de forna
inkaindianernas tillhåll i Cuzco och Macchupichu. Själv fick jag under en vakt
fungera som militärpolis tillsammans med en
värnpliktig. Vi fick följa med den lokala
polisen i deras bilar för att hålla reda på
eventuella överförfriskade svenska sjökrigare.
Bl.a. patrullerade vi vad som sades vara
världens största horhus - ett nedlagt
fängelse modell Alcatraz, där de prostituerade
betjänade sina kunder i vad som tidigare hade
varit fängelseceller. Så många sjökrigare
hittade vi inte där men bara att skåda
anläggningen var i sig en oerhört omtumlande
och stark upplevelse för en nittonåring.
Mötet
med "La Torre" i Stilla havet på väg
till Valparaiso.
Nu var vi framme i slutet av januari. Efter ett
par dagars gång på nordlig kurs stötte vi ihop
med La Torre som stävade söderut. Det hanns med
lite vinkande och snopna leenden på någon
kabellängds avstånd, det var allt.
Sjöhävningen var för stor för att det skulle
kunna sättas i båtar och utbytas visiter.
Passerade Panamakanalen utan stopp. Det började
kännas hemväg och vi aspiranter blev mer och
mer uppslukade av vårt pluggande. Varje natt
togs det stjärnhöjder. De fåtaliga och
vältummade nautikalalmanackorna förvandlades
till hårdvaluta och otillgängliga
förrådsdurkar och andra krypin blev till halvt
om halvt privata studieceller. Det räknades
solhöjder och azimuter så ögonen glödde.
Varje kväll vid solens nedgång stod det klasar
av sextantbeväpnade aspiranter på bryggan och
höll tummarna för att solen inte skulle gå i
moln.
Bron
över inloppet till Willemstad är på väg upp.
Vi stävade vidare mot Willemstad på
Curacao, men möttes av storm som orsakade någon
form av skada på propelleraxeln. Det ryktades
att vi skulle läggas in på varv och därmed få
resan förlängd. Så blev det nu inte, men
p.g.a. stormen blev vi försenade och fick skippa
en tilltänkt uteankarplats vid Aruba. Istället
gick vi direkt till Willemstad, som anlöptes den
31/1. Det fanns nästan inga träd på ön, bara
nakna ljusröda klippor. Vi hyrde bilar och
fräste runt mellan olika playor. På kvällarna
fylkades vi på norska sjömanskyrkans terrass
och lät oss väl smaka av hembakta bullar och
tropiska juicer. Fjärde kvarterets aspiranter
började gnälla över orättvisor i vaktschemat.
Slumpen hade gjort att 4:de kvarteret
systematiskt hade missgynnats beträffande
hamnpermissioner. Nu krävde man kompensation och
omstuvning i schemat, men fartygsledningen
ställde sig kallsinnig till deras propåer.
Detta lilla trätoämne skulle komma att
förfölja oss resan ut.
Sista
anhalten före Atlanten var en uteankarplats vid Saint
John, en tidigare dansk numera amerikansk
besittning i ögruppen Virgin Islands. Här var
det meningen att vi skulle få tillfälle att
koppla av och bada innan vi anträdde den långa
resan över Atlanten. Så gjorde vi också,
alldeles ensamma på en väldig tropisk strand.
Jag minns särskilt hur häftigt det var att
snorkla där. Man kunde simma olika banor med
små skyltar utsatta på bottnen som berättade
vad man såg runt ikring sig. Här inträffade
emellertid också det som skulle bli resans mest
dramatiska händelse.
Det var så
att det fanns en miniliten bar en bit upp i
djungeln. Ett gäng besättningsmän fattade
posto i denna och när det framåt kvällningen
var dags att ro tillbaka med livbåtarna till
Älvsnabben hade en del ganska svårt att reda
sig. Det visade sig till råga på allt att en
värnpliktig i det gänget saknades. Solen höll
på att gå ner och det var bortåt en nautisk
mil ut till fartyget. Några stannade kvar och
letade inåt land. Resten rodde tillbaka till
Älvsnabben. Väl utkomna bordades vi av en
amerikansk fritidsseglare som sa sig ha sett en
simmande människa ungefär halvvägs mellan
Älvsnabben och stranden. Man hade försökt ta
ombord honom, men han hade skrikit åt dem på
något underligt språk och vägrat låta sig
hjälpas. Nu var det beckmörkt och det fanns
gott om hajar i vattnet. Coastguard tillkallades.
Samtliga livbåtar i sjön. Strålkastare och
lysraketer kastade olycksbådande ljuskäglor
över det mörka vattnet. Allvar och
förstämning rådde i besättningen. En timme
gick. Två timmar, inget resultat. Då plötsligt
syntes en naken svensk sjökrigare flämtande
greppa tag i ankarkättingen. Aspirant Dyberg
kastade sig handlöst i vattnet från
livbåtsdäck och lyckades bärga den utmattade
soldaten. Jag har för mig att det för hans del
slutade med några dagars arrest plus
permissionsförbud i återstående hamnar.
Historien hamnade även i en del svenska
tidningar.
Atlanten
korsades på fjorton dagar. Vad jag kommer ihåg
var det mycket ksp-skjutning från 40/48:orna,
delfiner och flygfisk, valar och albatrosser,
klart skepp, bio på halvdäck och ständigt
misslyckade "humleuppskjutningar"
(Humlan var en liten röd raketdriven grunka som
skulle skjutas iväg och fungera som Lv-mål. En
allt mer frustrerad fänrik Söderling skötte
ruljansen och fick klä skott de fiaskobetonade
uppskjutningarna. Undrar om han någonsin kommit
över det?) . Den 17/2 lade vi till i Funchal
på Madeira. Att hyra bil hade nu utvecklats till
det normala tidsfördrivet. Här hyrde vi bl.a.
en "Folkabubbla" som vi körde av
vägen med på serpentinvägarna uppe i bergen.
Som tur var hade vi tagit en extra försäkring
som täckte kostnaderna för den intryckta
dörren. En kväll gick jag och aspirant Svensson
på Hilton och tjuvbadade i bassängen. Där
samspråkade vi med Raymond Burr - han som
spelade detektiv i den omåttligt populära
tv-serien Ironside.
Därifrån in
i Medelhavet. Då vi passerade Gibraltarklippan
ljussignalerade man rutinmässigt "What ship?" till oss. Anropet returnerades
lakoniskt med "What rock?". Såg
Tunisien på avstånd. Ganska mycket sjögång.
Angjorde Valletta på Malta den 24/2. Nya
bilar och nya bråk om vaktscheman. Nya barer.
Inga träd på den här ön heller och dessutom
kallt i vattnet. Vi stötte ihop med brittiska
soldater som berättade rövarhistorier från
kolonialkriget i Malaya. Malta blev aldrig någon
riktig höjdare.
Smala
gränder i Napoli.
Från Valletta vidare mot resans sista anhalt, Neapel.
Den hamnen föregicks dock av en liten malaver i
Messinasundet, då någon av misstag lyckades
avlossa en 40/48 mitt framför nosen på ett
gäng vänligt guppande sicilianska fiskeskutor.
Stort rabalder ombord och enligt ryktet
diplomatiska förvecklingar mellan Sverige och
Italien. I Neapel hade våren anlänt, men med
våra mått kändes de 15 graderna på tok för
kylslagna. Här käkade vi pizza, åkte
spårvagn, gick på fina mottagningar, frotterade
oss med amerikanska marinkårssoldater och blev
bedragna av smarta gatuförsäljare.
Dessutom var
det förstås utflykt till Pompeji. En liten
skara, däribland jag själv, tog också en
endags busstur till Rom med start klockan 5 på
morgonen, där vi under några hektiska timmar
hann med att beskåda bl.a. Colloseum,
Peterskyrkan och Spanska trappan. Sista kvällen
i Neapel var aspiranterna kommenderade att
övervara en mottagning hos borgmästaren. Vi
läppjade cocktails, käkade snittar och
konverserade italienska officersdöttrar i ett
stort rum med tunga röda gardiner och
guldkantade porträtt på väggarna. Jag och
aspirant Åberg gjorde diskret sorti. Återigen
var det barlivet som drog. Kvällen slutade med
att vi glatt sjungande hamnade på fel spårvagn
och fick ta en dyr taxi hem från en avlägsen
förort.
Svenska
sjömän på Petersplatsen i Vatikanstaten.
När vi stävade ut från Neapel var det bara
tretton dagar kvar till hemmahamnen! För varje
dag blev det allt kyligare och för varje dag
intensifierades övningarna. Den stora frågan
var om vi skulle våga avlossa några skott med
15 cm-kanonerna m/98. CM skulle embarkera under
slutövningen i Östersjön och det ryktades att
han alltid önskade höra dånet av dessa. Någon
förutspådde att däcket skulle ge med sig av
rekylen och andra trodde att de skulle explodera.
Hur som helst kom det aldrig att avlossas några
salvor från dessa båda ärevördiga pjäser
under den långresan. Tur var kanske det.
Vi gick
genom Kielkanalen i soldis och såg hur tyska
bönder var i full gång med vårbruket. Dagen
efter ankrade vi upp utanför Karlshamn för den
sedan länge med spänning emotsedda
tullklareringen. Så vitt jag kommer ihåg
avlöpte den dock helt odramatiskt. Slutövningen
blev lite av ett antiklimax. Inga salvor med 15
cm-kanonerna avlossades som sagt och CM såg vi
inte så mycket av. Själv stod jag och svettades
vid plottingbordet iförd hjälm och gasmask
under ledning av löjtnant Stenberg. Hemkomsten
förlöpte i övrigt helt enligt traditionellt
mönster med saluter och väntande anhöriga
|
