När min tid att gå iland kom valde jag att åka på utflykt till Tipasa. Det anses tillhöra de vackraste delarna av Algeriet och det kan jag instämma i. Bussfärden, som tog en timme i vardera riktning, var en upplevelse. Det är väl förståeligt att bli trött av att köra, så araben som var chaufför tyckte efter halva sträckan att hans landsman, vår guide, skulle ta över rodret. Normalt stannar man bussen och förfångar, men inte i Algeriet för där ställde sig chauffören upp, gick åt sidan och höll ratten med vänster hand till dess avlösaren hade satt sig till rätta. Allt medan bussen rusade fram i 80 km/tim. När det hela var över hördes en suck i bussen.

Över Atlanten
 

Efter besöket kändes det som en befrielse att komma till sjöss igen. Ren luft och ingen stank! In i rutinerna, det var skönt! Efter passage genom Gibraltar sund girade vi babord och satte kurs mot Kanarieöarna, passerade mellan Teneriffa och La Palma och satte sedan kurs och fart längs storcirkeln som skulle föra oss mot Barbados. Vädret var inte på vår sida dessa första dagar utan regn och blåst dominerade. Den första "långresedagen" med sol, stiltje och 13 knops fart inträffade den 3 december. Atlanten var ödslig och vi såg endast två segelbåtar under överfarten, en tysk och en engelsman. Engelsmannen siktade vi den 4 december och vi pratade med honom på radio och han sa att vi var det första fartyg han sett på 14 dagar. Han hade startat från Madeira och var på väg till Barbados. Den 6 december såg vi land på babords bog. Det var Barbados. Denna dag korades Älvsnabbens Lucia som detta år blev köksfuriren "Fritta".

Vykort från Västindien.

Söndagen den 7 december ankrade vi upp utanför Mayero Island som ligger väster om Barbados i ögruppen Grenadinerna. Vi hann med att bada i det 28-gradiga vattnet och gick runt på ön bland infödingar och husdjur. Grisar, höns, getter och hundar gick huller om buller. Det var en mycket fin liten ö. Uppe från toppen på ön kunde vi se ner på andra sidan där det fanns en underbar lagun med alldeles grönt vatten. En av anledningarna att vi ankrat upp just här är att vi svenskar hjälper till med underhållet på el-aggregatet som finns på ön. Älvsnabben hade i hytterna eluttag både för likström och för växelström. I mina brev hem kan jag konstatera att det var lätt att använda fel uttag. En kassettbandspelare slutade sina dagar genom att fel uttag användes.

La Guaira

Kvällen innan vi skulle förtöja i La Guaria frångick vi de vanliga rutinerna, nämligen att ankra och snygga till fartyget. Enligt mina anteckningar berodde det på att djupet var 60 meter och osäkerhet rådde om Älvsnabbens ankarspel skulle orka med att spela hem så mycket som tre gånger djupet.

Morgonen den 9 december gick vi in i hamnen La Guaira som är hamnstad till huvudstaden Caracas. På kajen stod deras sjökrigsskolas egen orkester och spelade riktigt bra musik. En uppkommen kransnedläggning gjorde att jag fick den annars ointecknade dagen full. Jag blev beordrad att vara förste flaggförare vid eftermiddagens kransnedläggning i Caracas. Förmiddagen användes för att träna och det gjorde vi på marininfanteriets område. Kransnedläggningen gick bra och vi var tillbaka ombord vid halv sju på kvällen. Då gällde dusch och omklädsel för att tillsammans med några gunrumskamrater åka buss tillbaka till huvudstaden. Den kvällen började med en god middag på officersklubben.

Vykort från Venezuela.

Dagarna gick på med vakttjänst, arbete och fritid och ett bestående minne blev hettan. Mycket hög lufttemperatur kombinerat med hög luftfuktighet blev påfrestande för en viking. Åter till sjöss och på väg mot Panamakanalen. Där kan man inte komma när man själv tycker det passar utan beställd tid gäller. Vi kom i tid, god tid, så god tid att vi hann med lite sjömansskapsutbildning i form av rodd. Vi passerade kanalen planenligt och förtöjde kort i Rodman-basen. Förflyttningen längs nordamerikanska västkusten gick utan några större märkvärdigheter. Valar som blåste kaskader av vattendimma, delfiner i massor och en och annan svärdsfisk och flygfisk syntes naturligtvis till.

San Diego

"Det var lite spöklikt när vi gick under Golden Gate
för den låg inhöljd i en på sina håll mycket tät dimma"

San Francisco
 

Klockan 0330 den 7 januari purrades jag för att gå på dagvakten. Denna morgon låg dimman tät och Golden Gate-bron syntes inte ännu men dock ljuset från storstaden. Vi närmade oss den mycket ljusstarka inseglingsfyren där lotsen skulle komma ombord. När världens flottor passerar Golden Gate så anmäler man vilken tid passagen skall ske och sen skall passagen ske exakt på utsatt tid. Detta för att visa att man tillhör en kapabel flotta. I programmet hade vi skrivit att passage skulle ske 0830. Fem år tidigare när Älvsnabben var här missades tiden med 45 sekunder, så det skulle vi slå denna gång. Det som gör det hela svårt är att det råder starka strömmar i området på upp till 6 knop. Med Älvsnabbens relativt svaga maskin var det en utmaning.

Älvsnabben stånkade på med sina 113 varv per minut vilket gav ca 12 ½ knop. Artilleriofficeren hade startat upp bägge eldledningarna för att hela tiden få exakt avstånd till bron. Vi kollade hela tiden kronometern för att få exakt tid. Men så kom den starka strömmen och vred Älvsnabben så att vi lade oss tvärs farleden. Vi vred snabbt upp henne på kurs och ökade varvtalet till 123 varv per minut. Detta räckte tyvärr inte utan vi kom lite för sent Visserligen slog vi det gamla rekordet så från den dagen gällde 38 sekunder från utsatt tid.

Det var lite spöklikt när vi gick under Golden Gate för den låg inhöljd i en på sina håll mycket tät dimma. Vi närmade oss pir nummer 9 vid Embarcadero som låg mycket centralt i San Francisco. Detta besök hade jag planerat långt innan vi lämnade Sverige. För mig blev det ett vaktdygn och sedan ledighet för resten då jag träffade kompisar som bodde i staden. Ett minnesvärt besök.

Tidningsurklipp från San Francisco.
Klicka på bilden för att förstora.

Under besöket fick jag och Peter Engman en specialuppgift av NO. Ett svenskt handelsfartyg, Antonia Johnsson, hade anlänt till San Fransisco. Vår uppgift var att göra ett artighetsbesök ombord och tala om att Älvsnabben fanns där. Vi tog den gröna Saaben som stod till fartygets förfogande. Men var låg fartyget? Vi for upp till norska sjömanskyrkan och frågade. På vägen började bilen att koka. Efter beskedet var Antonia låg passerade vi en bensinmack där en kines kylde ner kylaren och fyllde på vatten. Vi kom fram och blev visade upp till "försten" eftersom skepparn inte var ombord. Vi välkomnades in i hans hytt som var stor som halva gunrummet. Han slog upp var sin whiskey och sa till oss att knäppa upp kavajerna "för djäveln". Det visade sig att "försten", Harald "Katten" Hallgren, hade varit underofficer i flottan. Efter en stund kom andremaskinisten in för att ta ett glas med oss. Efter ytterligare en stund kom en gammal aspirantkollega till oss in i overall. Det var Assmundsen. Han jobbade ombord i maskin. Efter ytterligare tid var vårt besök slut och vi återvände till Älvsnabben.

Dopet
 

I samband med örlogsbesöket på Galapagosöarna genomfördes det traditionella dopet ombord. Tisdagen den 27 januari 1976 passerade vi ekvatorn och på eftermiddagen fick vi sota för linjen. Två dagar tidigare fick vi besök av Kung Neptuns sändebud Löpar-Nisse som berättade att Kung Neptun med hov hade för avsikt att besöka vårt drakskepp. Mombazas svarta befolkning tog ett kraftfullt befäl över hela besättningen och började med lite exercis och kommenderade ner oss på knä. Sen fick vi bilda kö för dopceremonin. Den började med att doktorn lyssnade på hjärtat och godkände för vidare behandling. Han gav en härlig medicin bestående av saltlösning med vit- och svartpeppar samt tabasco och lite ricinolja. Därefter blev vi insmorda med en slags löddrande lösning bestående av färgad grädde, äggvita plus lite andra tillsatser.

Vi gick en och en uppför en lejdare och fram till Kung Neptuns gemål Drottning Amfrititi. Där satt hon med nakna fötter och meningen var att vi skulle kyssa den bedårande foten (en 47:a). Foten var insmord med stark senap. Jag sänkte sakta mitt huvud och skulle just kyssa foten då jag kände en stark hand i nacken som tryckte ner huvudet ordentligt i senapen. Efter kyssen var det dags för kanan ner i den stora baljan. Två stora svarta karlar ur Kung Neptuns hov lade mig ner på rygg på kanan med huvudet i färdriktningen, allt för att jag inte skulle se vad som komma skulle. Jag hade dock hunnit se att nere i baljan väntade ytterligare fyra stora glada svarta karlar. Dessa lovade att de skulle ta väl hand om mig. Jag kanade ner och hade inte en chans att få fotfäste eller komma i balans innan de fyra hade tagit ett järngrepp omkring mina fotvrister och handleder. Jag åkte upp och ned till dess de ansåg att det räckte och då tyckte jag det för länge sedan. Så var jag alltså döpt för ekvatorn. Min mustasch luktade och smakade senap många dagar efter den behandlingen.

Galapagos

Karta över Galapagosöarna. Klicka på kartan för att förstora den.

När vi låg till ankars utanför Santa Cruz som kanske är den mest kända av Galapagos öar hade jag möjlighet att göra ett besök iland. Först möttes vi av en mängd leguaner. De levde vilda på ön och var i det närmaste helt orädda för människor. Ovanför våra huvuden seglade fregattfåglar och pelikaner samt några havssulor. Jag besökte Darwin-stationen med sköldpaddsodlingarna. Där fanns de välkända jätte-sköldpaddorna. Det var inte tillåtet att sitta på dem men de skulle utan problem klara av det. De var väl 1,5 meter från för till akter och åldern ca 150 år!

Efter Darwin-stationen gick vi åter ner till havet för att svalka oss för det var en verkligt varm dag. Av med kläderna och försiktigt tog jag mig ut i vattnet på den vassa lavabottnen. När vi låg där så dök det plötsligt upp en nuna som jag inte kände igen. Det var mycket riktigt ingen ur Älvsnabbens besättning utan en säl. Bara 5 meter ifrån oss dök han upp och kollade in läget, väldigt sött i och för sig men när man inte är van att bada med sälar så måste jag erkänna att jag blev lite skraj. 200 meter utanför stranden såg vi hajfenor så vi höll oss på grunt vatten hela tiden. Efter det att vi kommit ombord kunde vi vid fartygssidan se två djävulsrockor med vingbredder på ca 2 meter, hammarhajar samt en mängd sälar.

Panama
 

På väg österut genom Panamakanalen ankrade vi först utanför ön Tabog för att bjuda ombord Staten Panamas president på lunch. På kvällen den 2 februari förtöjde vi i Rodman-basen i Balboa för örlogsbesöket.

Här tog Peters egna anteckningar slut och hans minne sviker från resten av resan. Kanske finns det någon av läsarna som kan bidra med resten?

Mikael var mariningenjörsaspirant på resan och har skrivit boken
"En kugge i maskineriet, Mariningenjör och ubåtsofficer" om sitt liv där självklart hans tid ombord finns med. Boken inns att köpa på Ubåtsklubben Sjöormen hemsida www.swesubmariners.se och sedan Sjöormen och Webshop, för 300 kr + porto.

Mäss nummer ett på HMS Älvsnabben var en av fyra aspirantmässar längst förut på trossdäck. På en yta av cirka 30 kvadratmeter skulle 16 aspiranter sova, äta, studera och leva tillsammans under fem månader. 16 väggfasta bingar, 2 eller 3 i höjd och uppfällbara för att ge plats för måltider vid två bord cirka 2 respektive 3 m långa och 60 cm breda. En lång bänk att sitta på längs ytterskottet, med 12 bingfack. 9 stolar, 14 väggfasta skåp, 3 mässkåp, 18 skofack, tidningsfack och ett 60 liters kylskåp. På skotten en spegel, en klocka, en grönmålad orderhögtalare, anslagstavla, 3 meter med bokhyllor för pärmar och böcker. Eluttag för 220 V likström och växelström och uttag för 110 volt likström fanns på skotten. Rengöringsmedel, borstar och levanger i ett hörn.

En gammal mjölkback som "driftarsäck" i ett annat hörn. En före detta blank metallåda med skoputsarsaker som sparkades runt på durken lämnande repor i färgen efter sig. 3 små ventiler och "apfångare", 2 varmvatten-element, 2 eldrivna fläktar och min brödrost. Hoprullade sjökort, fiaspel, tärningar och tärningsburkar, kortlekar, krigsspel, kasettbandspelare och luftmadrasser att använda på däck fina dagar och lediga stunder eller iland på en strand. Med tiden ett stort antal pappkartonger med inköpta souvenirer och annat från våra besök i hamnarna, som surrades upp under däck och i lediga utrymmen. Ett stort antal klädespersedlar på krokar och hängare och handdukar på tork runt om i mässen. Och så 16 stam-, reserv- och mariningenjörsaspiranter.

Andra dagen ombord fick jag uppgiften att fylla i namnen på alla i mässen på en skylt som skulle sitta på dörren. Över namnen ritade jag en stor "etta" med texten "The Very First". På mitt förslag hade kamraterna i mässen enats om att "The Very First" var mycket bättre än det gamla namnet "The Dirty first". Aspiranten på stamlinjen Mats Folkesson målade en meterhög "rosa panter" på ett tomt utrymme på skottet, bredvid en gyllene "etta".

Min brödrost blev en succé i mässen. Ingen annan mäss på trossdäck hade brödrost. Det var den gamla gedigna typen av brödrost med ett vertikalt grillelement i mitten och där man manuellt fäller ut vardera sidan så att brödskivorna vänder sig själva när de är klara på ena sidan. Alla ville använda den och den rostade säkert ett par tusen brödskivor under resan.

Från Bengt Hallén

Bengt Hallén var p-elev i maskin och hans
föräldrar hade sparat dessa tidningsartiklar.
Klicka för att förstora som pdf-filer!