Psilander på "Öland"

 

Ända sedan trettioåriga krigets dagar ha svenskarna ej vunnit ett enda större sjöslag. Den svenska örlogsflottan under senare delen af 1600 och förra delen af 1700-talet såg ofta nog ståtlig ut och räknade ett betydande antal rangskepp med talrika kanoner.

 Så börjar en uppsats från 1908 ingående i ädelpekoralet SVENSKA BRAGDER OCH STORDÅD av Alexis Kuylenstierna, som skrev under pseudonymen Mustafa.

Här följer en skildring av HMS Ölands ”treffning” med nio engelska fartyg den 27 juli 1703.

Att denna sjöstrid över huvud taget beskrivs här beror på att förf finner den såväl spännande, festlig, entusiasmerande och att den uttrycker ett exempel på gott ledarskap och mod. Direkta citat redovisas med kursiverad stil.

 Vid denna tid var fartyg och materiel av relativt god kvalitet, men med personalen var det ofta annorlunda beskaffat. Bra besättningar saknades alltid. När det gällde själva seglingskonsten gjorde det kanske inte så mycket eftersom striden oftast avgjordes med äntring och handgemäng. Under denna epok hade Sverige kanske varit mer imponerande om man seglat bättre. Ett lysande exempel på det senare är Gustaf Psilander (1669-1738), som framför allt är berömd för att ha tagit strid med sitt lilla linjeskepp HMS Öland mot en hel engelsk eskader (förutom att ha lånat ut sitt namn åt en av ”italienjagarna”).

Han var av samma skrot och korn som sin konung Carl XII och var alltid mån om sin lojalitet mot denne.

 Efter tjänstgöring i holländska flottan blev han återkommen till Sverige öfverlöjtnant och år 1700 kapten i flottan. Hans första befäl var som chef på HMS Enigheten och han deltog med henne vid Carl XII:s landstigning på Själland.

1703 fick han som FC HMS Öland order att leda en konvoj över Nordsjön och genom Engelska kanalen. Öland var ett av de mindre av våra linjeskepp och hade 50 kanoner. Besättningen skulle bestå af 180 båtsmän och 60 soldater men besättningen blev aldrig fulltalig. Det övriga befälet utgjordes av sekonden kapten Karl Wachtmeister, överlöjtnanterna Jokum Utfall och Roserus von Ackern samt löjtnanten Herman Schmidt.

26 maj tog Psilander befälet över konvojen. Personalen i denna var fullständigt oövad, men på grund av konvojchefens ledarskap och entusiasm fick han snart så mycket pli på besättningarna, att han vågade sig till segels 4 juni. Konvojen blev dock inblåst till Marstrand, där man blev liggande till 22 juli. Antalet fartyg var totalt 24 stycken.

 I den stående ordern stod det: Kapten får icke för något främmande örlogsskepp stryka flagg eller fira topp- eller märssegel. Bryter han häremot, straffas han efter sjöartiklarna till lif ära och gods, enär den, som eftergifver något af hvad som tillkommer kungl. maj:ts höghet straffas, som om han till fienden öfverlämnade sitt eget fartyg. Raka besked skulle man säga idag. Om någon gav order om att stryka flagg skulle envar motsätta sig detta. Man kan jämföra med dagens variant: ”varje order om att kapitulera  är falsk”.

 Psilander stod inför en besvärlig situation eftersom engelsmännen ända sedan Oliver Cromwells tid betraktade Nordsjön som ”Sin” och fordrade att alla fartyg här skulle hälsa den brittiska flaggan genom att sänka märsseglen. Det var mycket sannolikt att svensken skulle möta engelska örlogsmän och han var ju förbjuden enligt den stående ordern att vidta en sådan åtgärd. Visserligen stod Sverige högt i ära efter segrarna vid Narva, Düna och Klissow men engelsmännen hade ju alltid varit just engelsmän!

 Vad man befarat inträffade: Vid inloppet till Engelska kanalen mötte han mycket riktigt en eskader om nio skepp, varav ett var större än HMS Öland, sju lika stora och ett något mindre.

På middagen 27 juli befann sig den engelska eskadern under ledning af schoutbynachten det vill säga konteramiralen Whetstone på skottavstånd, och det närmaste engelska skeppet ”Worcester” sköt två skott genom riggen på HMS Öland. Psilander skickade då en slup med löjtnant Utfall över till den skjutglade engelsmannen med frågan vad denne ville.

 ”Att ni hälsar på min drottnings flagga” blev svaret. När Utfall frågade vad i hela friden Sverige var skyldigt England fick han svaret att svensken skulle ta ned sina märssegel. ”Härtill har min chef intet tillstånd och det tänker han helt visst inte göra!” svarade Utfall. Då få han skylla sig själv sade engelsmannen, beordrade ”klart skepp” och sköt ytterligare ett skott innan Utfall ens hunnit ner i slupen. Därefter avlossade ”Worcester” en halv bredsida mot HMS Öland och gick henne så nära, att hennes bogspröt knäcktes.

 Psilander hade räknat med att det skulle bli stökigt. Därför lät han avlossa en bredsida och musköteld när han passerade engelsmannen. Retfullt nog var han tvungen att invänta slupen med löjtnant Utfall och då passade engelsmännen på: Flaggskeppet ”Lightfield” med sina 56 kanoner, ”Ruby” och ”Assistance” med var och en sina 52 lade sig som öppen fyrkant och sköt HMS Öland sönder och samman. Hon var snart ett flytande vrak helt utan chans.

 

Skeppet Öland under befäl af G. Psilander i strid med 9 engelska
fartyg i Nordsjön den 27 juli 1703. Klicka för att förstora!

 

 Då gjorde Psilander något, som knäckte engelsmännen och som kom att avbryta striden: Han lät hissa den svenska flaggan i schau. Detta betydde att man gjorde en stor knut på flaggan och hissade den igen. I vårt moderna Sverige är det närmaste man kan komma i fråga om fräckhet ungefär att visa höger hand knuten med sträckt långfinger

 Engelsmännen blev så paffa, att de inom ramen för fair play bogserade HMS Öland till ett engelskt varv för reparation och vård av de överlevande.

Handelsfartygen uppbringades av engelsmännen. Efter reparation släpptes så småningom Psilander med besättning och fartyg. Vad beträffade ekonomisk ersättning blev det si och så.

 Under resan hem råkade HMS Öland efter många äventyrligheter ut för en svår storm och blev vrak på Skagens rev i januari 1704 varvid jämte dem, som stupat vid  träffningen, ytterligare 20 man omkom.

 Psilander fick inget nytt befäl förrän 1710, då han åter togs till nåder. Han blev chef på 76-kanonersskeppet HMS Nordstjärnan och deltog med henne i drabbningen vid Köge samma år. Han adlades 1712 och fick sätta af före sitt efternamn. Så småningom blev ha amiral och slutade sina dagar som landshövding i Blekinge Län o därefter i Kronobergs Län!

 Författaren till SVENSKA BRAGDER OCH STORDÅD får avsluta berättelsen:

Den underbara striden hade kostat engelsmännen betydande offer. Tre af de de engelska skeppen hade blifvit så illa tilltygade och skjutits så läck, att de måste intagas i docka och repareras. De hade dessutom förlorat fyra till fem gånger så mycket folk  som ”Öland”, något som hufvudsakligen får tillskrivas svenskarnas lugna och väl riktade musköteld. Förlusterna på ”Öland” uppgingo till 16 man döda och 37 officerare och gemene sårade.

 

IS

 

Klicka på denna rad för att komma tillbaka till sidan om resan mellan Karlskrona och Dakar!