Sveriges förste världsomseglare

Malmöbon som blev Sveriges förste världsomseglare

När man diskuterar vilket som var det första svenska fartyg som seglade jorden runt nämns oftast flottans fregatt Eugenies världsomsegling 1851–1853 och flottans ångfregatt Vanadis världsomsegling 1883–1885. Men faktum är att den unge 24-årige svenske kaptenen från Malmö, Nils Werngren, gjorde en världsomsegling med briggen Mary Ann av halvt misstag redan 1839 till 1841. Bidrag från Carl Axel Östberg, Charlotte Röing och Stefan Leo.

I boken ”De första världsomseglingarna under svensk flagg”, skriven av Carl Axel Östberg som är en nutida släkting till Nils, kan man läsa om denna resa och även hans två därefter tätt följande resor varav den tredje också var en världsomsegling. Av sin mamma fick Carl Axel alla de loggboksutdrag, brev och anteckningar som Nils skrivit under dessa resor. Mamman var dotterdotter till Nils. Men de blev liggande i många år innan Carl Axel tog sig an dem och sammanställde det i en bok 1989.

Jag har läst boken och även varit på ett föredrag i Malmö 2010 som Carl Axel höll om sin släkting. Om jag bara hade läst boken utan att även lyssna på föredraget, då hade jag nog trott att allt var påhittat, för så otroliga är Nils berättelser! Jag har även pratat i telefon med Carl Axel, som bor i Limhamn. Han är förstås mycket positiv att Nils äventyr hålls vid liv och inte glöms bort.

Nils föddes i Malmö 1815 och växte upp i ett hus som hans far, sjökaptenen Christian Werngren, ägde i hörnet av Västergatan och Gråbrödersgatan på gamla väster. Redan som tolvåring gick Nils till sjöss som skeppspojke. För säkerhets skull med sin egen far som kapten. Det blev under ett par år även andra fartyg och andra kaptener, resorna blev längre och kunnandet ökade liksom erfarenheten. 1839 återvände han till sin födelsestad. Han tog skepparexamen i Landskrona och sökte burskap och blev borgare i Malmö. Snart fick han sitt första befäl på skonerten Snäll av Stockholm som han bara gjorde en resa med, till Porto i Portugal. Nästa befäl blev på briggen Mary Ann som tillhörde samma rederi.
 

Nls Werngren i mogen ålder
 

Klicka på kartan för att förstora.

Det första svenska fartyg som seglat jorden runt måste varit den lilla 22 meter långa brigantinen Mary Ann, som halvt av misstag gjorde en världsomsegling 1839–1841. Hon byggdes 1838 på Oscarsvarvet i Luleå för redaren Carl Fredrik Liljewalch. Inspirerad av en äventyrare, Nils Peter Ringman, som bl.a. berättade att man kunde göra förtjänster på att sälja byggnadsmaterial, dörrar, fönster m.m. i de nya kolonierna i Australien, beslöt Liljewalch lasta henne med dessa varor och ha Ringman som befälhavare och kompanjon. Ringman sade sig ha goda kontakter med en firma i England som skulle hjälpa till. Då de nästan var klara att segla iväg, visade det sig att Ringman var en bedragare. Han hade bl.a. stulit en skeppslast av pärlor och pärlemor från drottning Pomare av Tahiti, och Liljewalch fick hastigt lov att hitta en ny kapten eftersom lasten redan var inköpt och behövde avyttras. Den nyutexaminerade sjökaptenen, blott 24-årige (men inte helt oerfarne) Nils Werngren råkade lämpligt korsa hans väg, och mönstrade på som befälhavare.

De seglade från Stockholm den 30 augusti 1831 med endast åtta mans besättning varav tre var unga oerfarna pojkar. I Köpenhamn provianterade de och gick sedan till Cowes i England, där de fick bekräftat att Ringmans krediter var obefintliga. Eftersom lasten inte betingade mer pengar i England än hemma, beslöt de att segla till Australien där man kunde sälja lasten med god förtjänst till nybyggarna. Det var ingen liten risk, då fartyget mätte bara knappt 22 meter i längd och flera i besättningen var oerfarna.

De lämnade Cowes den 16 december och kom till Porto Praya (Kap Verde) 21 januari för att fylla på vatten. De avseglade därifrån den 23 januari och efter 99 dygn utan en skymt av land, anlände de till Sidney den 1 maj 1840. Lotsen där blev förvånad att ett så litet fartyg kommit dit och landet Sverige hade han aldrig hört talas om. Mary Ann var det första svenska fartyg som kommit dit och folket i staden var mycket intresserade av fartyget och besättningen. Lasten sålde de med god förtjänst på ett par timmar. Nu gällde det att få ny last att segla vidare med. De fick reda på att det fanns en nyöppnad kolgruva norr om staden, i Newcastle. Där köpte de en last av kol som de seglade med till Valparaiso i Chile för att sälja, och från Huasco i Chile tog de ombord kopparmalm.

De lämnade Huasco 25 november 1840. Kring jul 1840 rundade de Kap Horn och kom så småningom fram till Swansea i Wales 9 mars 1841 efter 105 dagar till sjöss. Malmen avyttrades och de köpte 1050 tunnor salt. Den 3 maj 1841 anlöpte Mary Ann Stockholm med sin last av salttunnor, och hade därmed som första svenska fartyg fullbordat en jordenruntsegling utan att någon notis togs av detta i press m.m., bara att hon anlänt Stockholm med sin last.

Klicka på kartan för att förstora.

Under tiden som Nils var ute på sin första resa hade hans förutseende redare beställt tre nya fartyg på varvet i Luleå. Nils valde brigantinen Bull, byggd av fur i kravell, för sin andra resa. I denna lastade de åter igen möbler, virke, dörrar, fönster, vagnar, hjul, diverse redskap m.m. som var lätta att avsätta till i Australien. Allt stuvades även denna gång in i lös havre så att man inte skulle få någon lastförskjutning under färden.

De gav sig iväg från Stockholm 20 oktober 1841. Detta blev ingen världsomsegling men de var ändå ute i nästan två år.

Under denna resa besökte de först Australien och därefter flera öar i Söderhavet för att byta till sig sjögurkor ”beche-de-mer” och sandelträ av infödingarna som man sedan skulle sälja i Kina. Det finns flera otroliga historier i boken om mötena med dessa infödingar som oftast var kannibaler och ibland höll det på att gå riktigt illa. Inför resan från Australien till Söderhavsöarna utökades därför besättningen till 22 man och fartyget bestyckades med kanoner och besättningen fick diverse handeldvapen. Dessa kom till användning flera gånger. Ett par besättningsmän miste också livet i strider med de infödingar som inte var fredliga. Men de lyckades fylla fartyget med last som de sedan kunde sälja i Macao, Kina. Han försökte även sälja fartyget både i Macao och i Manilla utan att lyckas, bl.a. för att den var byggd i fur, inte ek.

I Manilla fyllde de lastrummet med bl.a. socker och seglade den 22 mars 1843 mot Europa. Efter ca 95 dagar till sjöss kom de till Hamburg den 27 juli. Efter ca två veckor där styrde de norrut mot Stockholm med last av socker, hudar och kaffe. De kom hem till Stockholm den 30 augusti 1843, återigen utan att någon speciell notis togs om denna resa.

Klicka på kartan för att förstora.

Här berättas även, som en sidohistoria, om en viss herr Brunius som på andra resan följde med Mary Ann till Australien med fartyget Eduard, men som sedan verkade ha förskingrat förtjänsten för lasten, för vid hemkomsten från andra resan visade det sig att inga pengar kommit hem till rederiet för försäljningen av Eduards last. Detta medförde att Nils gav sig iväg på en tredje resa med Bull för att undersöka vad som hänt och sälja ytterligare last.

Bull startade från Stockholm 6 oktober 1843 för att gå till Australien. Med på Bull var även Liljevalchs äldste son Edvard. Men eftersom vattnet de fått med sig var saltbräckt gick de in i Porto Praya för att fylla på nytt och även ta ombord andra förnödenheter såsom ”kreatur, frukt och vegetabilier” innan de styrde direkt mot Sydney. Han skriver flera gånger under alla resor att de även lyckades fånga sjöfåglar, delfiner och tumlare under tiden till havs, så de hade ofta tillgång till färskt kött. Sjöfåglarna, t.ex. albatrosser, hade levande i burar tills de skulle tillagas.

Efter Sydney blev det Tahiti som precis hade besatts och skulle koloniseras av Frankrike. Fransmännen hade kört ut Tahitis drottning Pomare med hela hennes hov från palatset. Flera engelska fartyg låg utanför men vågade inte ingripa. Eftersom Bull var det enda skeppet från ett neutralt land i hamnen tvingades Nils ta ombord drottningen och hela hennes följe och husera dem under en tid. Senare fördes hon via ett engelskt fartyg till en ö i närheten. Av drottning Pomare fick då Nils, otroligt nog, höra att Ringman även varit på Tahiti och lurat drottningen på en skeppslast med pärlvaror. Ringmans äventyr är för övrigt också en otrolig sidoberättelse i boken. En del av byggnadsmaterialet i lasten såldes till fransmännen och en dryg månad senare seglade de till ön Oahu vid Sandwichöarna (heter idag Hawaiiöarna) med bl.a. fyra passagerare. Resan tog 19 dagar. Han skriver att inget annat svenskt fartyg varit där innan. Där sålde han även mer av lasten, men inte allt.

Därefter styrde man mot Manilla med en mindre last och där han återigen försökte sälja Bull, vilket han konstigt nog skriver att han försökt nästan i varje hamn. Här försökte han få last att kunna avsätta i Europa men fann inget lämpligt. Däremot fick han en frakt till Kina. Efter en svår tyfon kom de till Hongkong där de lastade ris att segla tillbaka med till Hawaii för att sälja. Med ny last seglade de mot Kamchatka i Ryssland. Här lyckades de under stor möda styra Bull mellan stora isblock och bland isbjörnar, valfiskar och sjölejon lägga till utanför Kamchatka. Ryssarna kom ut till skeppet med hundslädar för att köpa av lasten. På grund av isläget fick Bull ligga kvar i Petropavlovsk i knappt en månad innan de satte segel mot nordamerikanska kusten där de seglade 90 mil  (enligt anteckningarna) in i Columbiafloden innan de träffade på någon människa att meddela sig med. Vid Fort Vancouver köpte och bytte de till sig diverse pälsvaror av de vita och indianerna. På vägen tillbaka ut ur floden fick de bl.a. rädda en stackars ung indian som skulle brännas för att hans chief hade dött, skriver Nils.

Med pälslasten styrde de mot Kaliforniska kusten, bl.a. vid Point Pianau vid Monteriabukten (Monterey Bay) och där sålde de lasten till de spanjorer som bodde i området. Och därefter tillbaka till Oahu på Hawaii. Efter att en svensk timmerman ombord rymt hade han nu bara fyra svenskar kvar i besättningen. I Maui fick de last av valolja och valben och styrde nu runt Kap Horn mot New Bedford på amerikanska östkusten där de kom fram den 12 mars 1846. Det blev 114 dagar till sjöss och på vägen dit passerade de ekvatorn två gånger. De besökte även New York och den 30 april avseglade de från N.Y. till Köpenhamn dit de anlände den 1 juni. Och den 11 juni 1846 återsåg de hemmahamnen Stockholm.

Efter hemkomsten tog Nils ledigt och åkte hem till Malmö innan han gav sig ut på fler resor som inte är med i boken.

Det finns naturligtvis mycket mer att berätta från boken om dessa tre resor.
Här kommer ett par spännande utdrag från Nils anteckningar:

På en ö i Söderhavet under andra resan, där de skulle de byta till sig sandelträ, berättar han att öns hövding kom dem till mötes med sina krigare i stora, däckade dubbelcanoter, dock icke i fientligt syfte eftersom han förde barn med sig. Presenter gavs och näsor sammantrycktes. En vit gosse av skotsk börd levde bland vildarna. Han var den ende överlevande från en brigg från Tahiti som blivit bränd och besättningen uppäten, allt genom okunnighet att umgås med de vilda infödingarna.

När de kom till en annan ö berättar Nils följande. Vildarna oss till mötes i stor mängd, vilket var ju ett gott tecken att de icke hade gjort något ont och därför väntade straff. Men de var mycket skygga och vågade icke komma ombord, fastän vi viftade med vita lakan till fredstecken, men då hände att en rödhårig gosse, som fanns ombord hos mig, visade sig med sitt röda hår över relingen, och genast blev en brådska bland vildarna att komma längs sidan. Utan rädsla sprang de över relingen, men icke för att välkomna mig, utan för att vidröra och lyfta på den rödhårige lille John. Sedan kom turen till mig att trycka näsor osv. Ryktet gick att ett skepp med en rödhårig gosse var i närheten, och att detta vidunder måste beskådas av alla, stora som små. Lille John var son av en färjeman Pettersson i Malmö och jag förde honom oskadd hem igen, fastän han var tvenne gånger stulen från mig. Han var icke ovillig att stanna bland dessa öbor, där han var tillbedd av alla och han begagnade sig av sådana friheter, som ingen av oss andra vågade: han visiterade hövdingens familj efter måltiderna och fråntog dem vad de hade stulit från oss.

På ön Wea var det icke svårt att finna en landningsplats, ty vi var instängda som i en gryta. Två hövdingar kom genast ombord med sina familjer och krigare, alla nakna som de var födda men beväpnade intill tänderna. Då deras småbarn medföljde fruktade jag inte något förräderi. Hövdingarnas namn var Weninge och Kauma, som blev min bäste vänner och beskyddare. Då jag hade landets förnämste ombord måste jag taga fram något som kunde roa dem och även ge dem respekt för de vita ”papalängos”. Jag tog fram och ställde på bordet en liten speldosa, som jag med litet fingerfärdighet satte igång att spela. Den förundran och vördnad som denna musik åstadkom var förunderlig. Alla dignade ner till jorden, knep sig i benen och visslade högljutt, tills jag hörde att takten i dosan var utspelt, då jag vidrörde den att tystna. Denna manöver gav mig i deras ögon en övermakt, som icke deras gudar ägde, och i sanning må jag erkänna att detta skyddade våra liv vid många tillfällen, då dessa kannibaler smäktade efter vitt kött. Jag förde alltid min speldosa med mig, då jag vandrade ensam och obeväpnad med dem i stora skogar, för att utvisa sandelträdet för dem. På den sidan jag bar min speldosa i fickan vågade ingen gå av respekt för det stora undret.

På en annan ö i Caledonien höll det på att gå riktigt illa. När de ankrat för att idka byteshandel kom genast beväpnade infödingar ombord. De ville inte byta saker utan bara ha och ville inte lämna fartyget utan fick tvingas av med milt våld. Under natten tändes flera eldar längs stranden och nästa dag kom de ombord igen för att stjäla. En hövding blev förnärmad över att bli avvisad och höjde sin krigsklubba för att slå till. En ur besättningen parerade slaget med sitt svärd, men det bröts vid fästet och huvudet på matrosen klövs och han dog. Ytterligare två av besättningen dödades innan de lyckats rensa däcket.

Vid ett annan ö, när infödingarna var ombord, skulle kocken tillreda insaltade ålar på däck som de haft med sig ända från Sverige. Infödingarna började skrika när de såg detta och de flesta kastade sig huvudstupa i vattnet och simmade iland. Det visade sig att de betraktade ålen som en gud och blev förfärade hur kocken behandlade dessa.

På sajten Svensk tobakshistoria kan man även läsa följande

https://tobakshistoria.com/?portfolio=cigarr-och-tobaksfabriken-foreningen