3 JANUARI
1953
Lördagen
den 3 januari lade vi ut från Nya Varvet i
Göteborg för att anträda vår utlandsresa.
Klockan var då omkring 12 f.m. En orkester
stod på kajen och spelade när vi lade ut,
och därefter spelade vår egen orkester
ombord "Sverige". Allt detta hände när vi
stod på backen i paradstationer, och
"Gotland" gled ut från hamnen. Det var
tjusigt, och det märktes att stämningen
ombord var både högtidlig och
förväntansfull.
På e.m. när vi kom ut på öppet vatten var
det ganska hård sjö, och vi rullade c:a 35
grader. Kl. 16 hade vår grupp sjövakt. Jag
blev arrestvakt och då passade jag på att
mata fiskarna (magens svar på ostabilitet).
På natten blev vädret bättre, så när jag
hade nästa vakt kl.
04 till 08 kunde jag lugnt sitta och läsa.
Hela
söndagen var det fint väder och c:a 5
grader varmt. Kl. 10 hade vi korum på däck.
Då sänktes blommor i havet till minne av
svenska motorseglaren Trossös undergång med
20 man föregående vinter. Kl. 16 kom första
tecknet på att vi närmade oss främmande
vatten. Vi fick ställa om klockorna till
engelsk tid, alltså dra tillbaka den en
timme.
På måndagen
kl. 10 passerade vi Dover så pass nära att
vi kunde se de mångomtalade klipporna. Sedan
hade vi engelska kusten i sikte hela e.m. På
kvällen hade vi "klart skepp".
Tisdagen
blev den värsta hittills på resan. Mellan
kl. 12 och 16 hade jag sjövakt. Under den
tiden hade vi passerat en fransk ö som heter
Ushant och kommit in i Biscayabukten, där
det aldrig är lugnt. Det rullade kraftigt
hela e.m. och natten. Som mest hade vi hela
43 graders slagsida. Men som tur var blåste
det inte mer än 21 sekundmeter.
På onsdagen
började det verkliga sommarvädret, vi hade
10 grader varmt men det rullade fortfarande
rätt kraftigt. Jag hade en hård sjövakt
mellan 24 och 04 samt arrestvakt 16 till 18.
Kl. 21 gick vi ur Biscayabukten.
Torsdagen
den 8 jan hade vi som väntat bättre väder
och vi hade en lugn sjövakt mellan 04 och
08. För första gången i mitt unga liv så såg
jag i dag på lunchen tumlare. Det var fem
stycken som följde oss en timmes tid. Det
blev genast en massa grabbar på gångbord och
bryggor med kameror. Strax före hade en
mycket stilig passagerarbåt glidit upp i
samma färdriktning, ganska nära oss.
Givetvis vinkades det glatt från båda håll.
Båten var brasiliansk och hette "Eva Peron"
och var helt vitmålad.
Kl. 16 passerade vi en portugisisk ö, som
liknade ett isberg. Den var mycket liten,
men dock 100 meter hög. Den hette Esseltar.
Vi hade sjövakt 18 till 20, så jag fick sova
hela natten. Det bör nämnas, att det var så
varmt under natten, att trots att ventiler
och taklucka var öppna, så låg vi endast i
pyjamas.
På
fredagsmorgonen hade vi sjövakt 08
till 12. Vi såg portugisisk kust hela dagen.
På f.m. ändrade vi kurs och saktade farten,
för att målningsarbetena, som vi påbörjat på
fredagen, skulle bli lättare att utföra. Det
var ju bestämt att vi 2 dagar skulle gå med
låg fart för att hinna göra fartyget
representabelt, när vi går in i hamn. Vi har
sol hela dagen, och det är 15 gr. varmt. Det
finns inte en molntapp i sikte, utan de
lämnar generöst plats åt solen. I morse kl.
7.50 när jag kom upp på däck, gick just
solen upp vid horisonten. Den var alldeles
röd som ett juläpple, och exakt rund. Vi går
nu helt sommarklädda, endast med blåställ
och lågskor.
På lördagen
låg vi och kryssade utanför Gibraltar sund
för att avsluta målningen. Vi har hela dagen
sett spansk kust, och på e.m. var vi så nära
att vi kunde se husen m m. På kvällen kl.
23.45 var det några nyfikna delfiner på
babordssidan. Vi fick lön i dag, så jag
löste in 200 pesetas.
Söndagen
den 11 jan blev det kl 09.00 föredrag om
Malaga, sedan korum kl 09.50. Efter det
solbadade vi i 23 graders värme och stiltje.
Det vi alla med spänning sett fram emot,
hände kl. 12.00 . Då gick vi nämligen
genom Gibraltar sund, en av de vackraste
platser som tänkas kan. På babordssidan
reste sig den majestätiska Gibraltarklippan,
och på styrbordssidan såg vi Afrika. På den
spanska sidan kunde vi tydligt se husen, och
hur de var byggda. Det är som bekant vita
hus med platta tak. Vi såg tydligt ett
kloster, och utmed bergssluttningarna såg
man deras odlingar. Allt inramades med
massor av tumlare som lekte runt båten.
Information om Malaga och Pireus.
MALAGA
Så kom då
äntligen den stora dagen, den 12 jan,
då vi skulle angöra vår första utländska
hamn, Malaga. Efter sjövakten 04 till 08 ,
blev det klädbyte och paradstationer på
backen. Vi hade blivit lovade lots kl.
09.00, men den uteblev, så vi fortsatte in
själva. Strax utanför hamn, där det samlats
mycket folk, avfyrade vi vår salut med 21
skott, som besvarades med 21 skott av
spanjorerna. Kl. 12.00 lade vi till vid
kajen.
Gotland skjuter salut med 21 skott.
Det var en sak till som bör nämnas. På väg
in i hamn passerade vi ett amerikanskt
krigsfartyg. Då blåstes givakt och vår
orkester spelade den amerikanska
nationalsången som besvarades med honnör
från deras sida. Det var sammanlagt 4 st.
amerikanska krigsfartyg i hamnen. Det skall
bli kul att träffa dessa killar i hamn i
kväll. Kl. 15.00 fick vi landpermis. Det var
givetvis mycket noga med vår klädsel, för
dels ville vi göra ett gott intryck på våra
spanska värdar och så hade vi amerikanarna
att konkurrera med om gunsten hos de spanska
flickorna. Av alla som samlats vid kajen, så
var det en hel del mörklockiga senioritor
som var lika nyfikna som vi.
Vi var några grabbar som höll ihop när vi
gick in till stan. Det blev givetvis besök
på en bar, vilket var premiär för oss alla
på spansk mark. Krögarna hade ju lärt sig en
del av jänkarna, så det var inga större
problem att göra sig förstådd på vår
knaggliga engelska. Vi startade upp med
varsin cognac. Sedan drack vi något som
heter "Malaga vin" vilket smakade ganska
bra, trots att jag inte är någon vinälskare.
För detta fick vi betala 3 pesetas, c:a 45
öre. Om sanningen skall fram så var det fler
barer som fick vårt besök. Vad det var gott
om, frånsett barer så var det gatuförsäljare
och skoputsare. Sko- putsarna var väldigt
enträgna, så det blev 4 gånger för mej den
dan, á 15 öre. Det var en hel del ungar som
följde oss hela tiden, tiggande pengar och
cigaretter, det var väl jänkarna som skämt
bort dom.
Köpsugna flottister i Malaga.
Överallt på stan, på varenda gata, fanns det
massor av stånd och butiker, det liknar mest
en stad i karneval. De flesta människorna är
mycket dåligt klädda, men det verkar som de
inte har några bekymmer för de skrattar och
babblar hela tiden. Det var en liten söt
svartlockig kille som troget följde mej hela
tiden. Till slut tog jag och satte upp honom
på min vänstra axel och där satt han och
följde mej i säkert 2 timmar. Han visste vad
han gjorde, för han fick ju en hel del. Det
bör nämnas att jag inte är förtjust i deras
mat, för det är på tok för mycket lök i alla
rätter. Kaffet är starkt och generöst med
socker, men passar bra till kask.
På kvällen kom jag ilag med en korpral från
båten, som absolut ville ha tag i tjejer.
Och mycket riktigt, vi fick tag i ett par
mörka fina saker, såna där som man drömmer
om hemma. Vi var med dem hem, men ingen
förstod varandras tungomål så det blev
kroppsspråk som gällde. Något mer skall jag
inte skriva om den första kvällen i Malaga,
utom det, att vi kom lyckligt och väl ombord
kl. 03.30 på morgonen.
Dagen efter
hade vårt kvarter vakt, så jag trodde att
det inte skulle bli någon landgång, men jag
hade tur, för Johan, en furir, och jag blev
avdelade till marinpoliser. Efter den
dagliga rutinen ombord, så gick vi iland kl.
20.00. Vi var som M.P. iförda vita bälten,
vita damasker samt batong. Ni skall inte tro
att kvällen blev tråkig för att vi hade
detta ansvar, tvärtom. Vi gick genom stans
värsta slumkvarter och på de finaste
gatorna, likaledes fina krogar och sämre
barer och överallt blev vi vänligt bemötta.
Vi förstod att före 24.00 skulle det vara
lugnt, så vi hade enbart trevligt.
Det blev lite kallt framåt kvällen, så vi
tyckte vi skulle ha något värmande innanför
västen. Sagt och gjort, Johan tog av sig
munderingen och gick in på en bar och
hämtade en flaska cognac. Sedan gick vi på
en bakgata och drack, och tog en rökpaus. Vi
hade kommit överens om att vi skulle besöka
varenda bordell vi såg, och det fanns det
gott om i slumkvarteren. Det var ju skoj,
för dom kunde inte neka oss tillträde
eftersom vi var M.P. Det var samma sak på
varje ställe, bordellmamman tjattrade
(förmodade vi) att allt var i sin ordning.
Där fanns det både officerare och manskap,
men det hade ju ingen betydelse, för det var
helt egalt. Vår uppgift var ju bara att se
till
att det inte var något bråk.
Ibland kom krögare ut på gatan och ville att
vi skulle ta hand om en del berusade
grabbar, men det var inga större problem,
utan vi tog ut dom, kollade att dom klarade
sig, sen var det OK. Men den amerikanska
M.P. som åkte omkring i jeepar, var desto
tuffare. Dom tog överförfriskade killar och
körde ner dom till båten på direkten.
När klockan blev framemot halv tre drog vi
oss ner mot hamnen, för att se att grabbarna
skötte sig när de skulle ombord. När vi
närmade oss kajen fick vi se en folksamling,
så vi förstod att det var trubbel på gång.
Mycket riktigt, en eldare från båten hade
fått fylldille. Två grabbar satt ovanpå
honom, för att försöka få honom lugn. När vi
kom fram reste vi upp honom och furiren sa
att han skulle lugna sig, annars blir det
arresten. Det såg ett tag ut som det skulle
funka, men så slet han sig lös och drog fram
en kniv. Då var vi ju tvungna att dra oss
tillbaka, så det bildades en ring runt
honom. Johan fick ett tillfälle och slog till
med batongen, men slaget tog bara på axeln
och han blev alldeles vild. Han grinade och
skrek att han skulle slå till hela bunten.
Jag för min del, måste säga att jag tyckte
synd om killen, för jag vet att det är en
bra grabb. Hur som helst så gick jag bakom
hans rygg och slängde mej på honom och låste
hans armar, så att Johan kunde ta kniven.
Efter ett tag, som verkade som en evighet,
lugnade han ner sig. Vi tänkte att vi skulle
hjälpa honom ombord och i säng utan att VO
skulle få nys om det, men tyvärr hade en
fänrik sett alltihop och rapporterat till
VO. De stod vid landgången och väntade när
vi kom. Vi fick beröm för att vi klarat
honom, men det hade jag gott varit utan, för
det innebar säkert permisförbud för honom i
nästa hamn. Efter detta lilla intermezzo
skulle vi få gå till kojs. Då var klockan
redan halv fyra. Alla som kom ombord
berusade måste gå till sjukan och få en
spruta mot könssjukdomar. De nyktra fick gå
om de ansåg sig behöva. Och det var
flertalet som tog sin frofelaxspruta, vilket
bevisar att vi nordbor blev ordentligt
mottagna med stora famnen av dessa till
mycket över genomsnittet vackra flickor.
På onsdagen
gick vi iland efter f.m. rutinarbeten. I dag
var vi 3 som tillhörde M.P. tillsammans. Vi
drack visserligen några drinkar, men vi gick
in för att se på handeln och ta några foton.
Jag hade lovat morsan att köpa en schal, och
det ville jag hålla. För resten så köpte
alla grabbarna sådana. Jag fick en del fina
foton, bl.a. en karl, som gick och sköt på
en åsna som inte ville röra sig. Här används
nästan enbart åsnor. Jag har sett ett fåtal
hästar, och även kärror dragna av oxar. På
kvällen var vi på ett tivoli och åkte
radiobilar bl. a. Vi gick ombord redan halv
tolv för vi var ganska trötta efter
gårdagens vakt.
Torsdagen
den 15 jan avgick de amerikanska båtarna, så
det blev de vanliga ceremonierna med givakt
och vår orkester spelade deras nationalsång. Jag har
adresser till två av grabbarna som jag hade
druckit tillsammans med tidigare en kväll.
Ja, sedan blev ju vi svenskar ensamma sjömän
i stan, utom en del spanska förstås. Vi gick
i land 12.30 efter lunch, och det visade sig
bli en mycket trevlig e.m. och kväll. Vi
träffade en spanjor på en bar som tipsade
oss om ett trevligt ställe med både mat,
dans och tjejer. Vi var ju 3 st., samma som
i går, så vi var inte skraja inför ett
äventyr. Vi tog en hästdroska, som det finns
gott om här i Malaga, och hamnade i den
finare delen av stan. Vi blev som vanligt
vänligt bemötta och en flaska malagavin kom
på bordet på direkten. Efter en stund kom
det 3 tjejer och slog sig ner vid bordet,
och som gentlemän som vi är, så kunde vi ju
inte neka. Vi pratade en del, mest med
gester, men den tjej som föll på min lott,
kunde faktiskt en del engelska, så det gick
ganska bra. Hon hette Pepita och Johans tjej
hette Angela, den tredje uppfattade jag ej
namnet på. Vi blev bjudna på en hel del
frukt, som tur var, för vi gillade inte den
spanska maten.
Vi dansade en hel del, och det gick bra så
länge vi dansade på vårt sätt. Värre blev
det när dom skulle lära oss hur dom brukar
dansa. Det är ingen ide att försöka
beskriva, det måste ses. Pepita hade en
väldigt fin sångröst, hon sjöng sånt där
typiskt spanskt, med darr och hela baletten.
Kvällen blev en verklig fullträff, dans till
bra musik, gott dricka och trevliga tjejer,
till en kostnad av 60 pesetas för 3 man.
Helt otroligt. Kvällen rundades av med puss
och kram och hästdroska tillbaka till båten
och en väntande hängkoj.
Det hade blåst upp under torsdagen, och
värre blev det på fredag då det blåste 35
m/sek och gick hög sjö. Det var t.o.m. så
att båten rullade fast vi låg vid kajen.
Fredagen
som var vår sista dag här hade vi avsatt
till inköp av lite krimkrams och enbart
njuta av tillvaron. Överallt där vi drog
fram, sade alla människor, stora som små,
adios. Förmodligen hade dom hört på radion
att vi skulle avgå under lördagen. Vi
träffade också ett par svenska turister. Vi
talade om att de kunde besöka båten, lördag
f.m. innan avgång, vilket dom också gjorde.
Vår orkester ombord spelade vid 2 tillfällen
i spansk radio, medan vi låg där. Det
uppskattades tydligen, för det pratades
mycket om det på stan.
Det var meningen att vi skulle avgå kl.
11.00 på lördagen, men på grund av den hårda
sjön så drog det ut på tiden till 12.30.
Syskonfartygen "Gladan" och "Falken" var
med kryssaren "Gotland"
under hela
resan. Det här är en av dem i Malagas
hamn, men vilken?
Jag har glömt att nämna det svenska
skolsegelfartyget, Falken, som legat här i
hamn under veckan och nu avseglade 1 timme
före oss med destination Madeira.
Acke
och en kamrat ombord på Gladan eller
Falken -
båda de seglande
utbildningsfartygen var med under resan.
Ja, så har vi lämnat Malaga bakom oss. Det
var med sorg samtidigt som det var skönt,
för vi var alldeles utchasade. Vädret blev
efterhand bättre, och framåt kvällen var det
lugnt och fint. Ingenting särskilt hände
under kvällen eller natten och alla som hade
chans låg och sov.
Söndagen
den 18 jan hade vi korum kl. 11.00, lunch
11.30, sjövakt mellan 12 och 16, då jag satt
arrestvakt. Kl. 15.30 gick vi mycket nära
staden Alger. Där är det en amerikansk
flygbas samt engelsk marinbas. Sedan gammalt
är Alger känt som ett näste för sjörövare.
Det var t.o.m. så att vi svenskar betalade
lösen till Alger. Det lär finnas 329 000
människor i stan, som verkade vara mycket
modernt byggd. Det såg jag i en kikare. På
kvällen hände inget särskilt, utom att vi
fick vin till maten och bananer, vilket inte
händer varje dag.
Jag skriver
måndag 19 jan och det är fortfarande
fint väder. På e.m. passerade vi ön Gatila,
som är mycket lik ön Stromboli, där Ingrid
Bergman spelade in sin kärlekssaga. Den här
ön är c:a 500 meter hög och är befolkad.
På kvällen hände en fruktansvärd olycka i
babords turbinrum. En pump sprängdes och
dödade en eldare. Det hände kl. 21.30. Jag
låg redan och sov och fick inte reda på det
förrän på tisdags-morgonen då det hölls
minneshögtid för den avlidne. Prästen höll
tal och det sjöngs några psalmer. Vi var då
klädda i permissions-kostymen med utfälld
blåkrage. Det var mycket högtidligt.
Aspiranterna ombord håller nu hedersvakt vid
kistan tills vi kommer till Pireus.
På grund av skadan fick vi ligga stilla hela
natten. På kvällen blåste det upp till grov
sjö och tillika blev det åska och ösregn.
Jag hade arrestvakt mellan 18 och 20, då
passade jag på att ge fiskarna min intagna
måltid. Direkt efter vakten gick jag till
kojs för jag mådde pyton. Ovädret fortsatte
med regn och åska under natten och även när
jag kom upp på
onsdagsmorgonen. Vi hade sedan
sjövakt mellan 08 och 12, då jag återigen
satt arrestvakt. Sådana törnar minns man
säkert länge.
PIREUS OCH
ATEN
På e.m. omkring 16.00 fick vi Grekland i
sikte, men det var bara en massa snötäckta
berg. När kl. var 17.00 utsändes på
högtalaren varning för storm, och allt som
redan var sjösurrat fick vi syna. Det var
svårt att få någon sömn den natten, men allt
har sin övergång och på
torsdagsmorgonen kl. 08.00 fick vi
lots in i Pireus hamn. Fram till permisdags
kl. 16.00 hade vi massor att göra, för att
få ordning på allt efter stormen.
Jag gick i land efter maten, ungefär vid
18-tiden. Det var ju ungefär lika här, som i
Malagas hamnkvarter, om inte än värre. Men
en sak var det gott om, och det var barer.
Säkert ett 30-tal, bara i hamnområdet, och
alla hade namn som Chicago Bar, Skandinavia
Bar, Miami Bar, Tony's Bar, John Bull o.s.v.
De tre sistnämnda får nog ses som de bästa i
den här hamnstaden. Frånsett att det var
mysiga ställen, så hade dom tjejer som var
anställda enbart, nästan, som gästernas
danspartners. Första kvällen var både
intressant och trevlig. Det ligger 3 st.
engelska jagare bredvid oss i hamnen. Så
naturligtvis träffade vi dessa grabbar på
barerna, vilket bara bidrog till att förhöja
stämningen. Det är lite svårt att i detalj
skriva ner vad som hände på kvällen,
eftersom jag inte var alldeles nykter. Men
en sak är klar, att som turist i dessa
länder behandlas man bra, alla hejar och
pratar en massa goja som man inte begriper
ett dugg av.
En
anonym präst i grekisk-ortodoxa kyrkan,
någonstans i Aten 1953.
På fredagen
efter lunch, stack jag och några grabbar,
med buss in till Aten. Man har ju hört så
mycket om den här stan, så det var spännande
att se om verkligheten var bättre än
"sagan". Men, gott folk, det var
fascinerande. Det ligger ett berg mitt i
stan, som liknar en sockertopp. Högst upp på
toppen ligger ett sånt där bönehus,
motsvarande vår svenska kyrka. Det var några
gevärsposter utsatta på den där höjden,
varför vet jag ej. Till det där bönehuset
kom och gick folk hela tiden. De gick in och
gjorde korstecken, sedan stod de där inne
medans kyrkans enda präst sjöng en del
psalmer, som mer liknade klagolåtar. Den där
prästen var förresten i sig själv en
attraktion. Han hade långt svart skägg och
en sorts kåpa på huvudet samt en svart dräkt
som nådde ner till fötterna.
En
grupp officerare från "Gotland" på
guidad tur i Aten.
Från den här toppen hade vi utsikt över hela
Aten, med bl.a. den olympiska idrottsborgen
i mitten. Efter det här intressanta besöket
gick vi ner på stan, vilket tog en
halvtimme.
Vi åkte tillbaks till Pireus med buss igen.
Vi behövde inte stå i den säkert 30 meter
långa busskön, utan den polis som
dirigerade, gav oss förtur, en fin gest mot
oss stackars sjömän.
Att åka en sån här buss, är faktiskt en
upplevelse som man sent glömmer, för man kan
gott säga att dom kör som idioter. Här
gällde principen, hoppa åt sidan om du vill
överleva, det gällde både folk och fä. Det
bör nämnas att det var frigående höns och
getter överallt. Chauffören, den enda lugna
i sällskapet, satt småvisslande lugnt och
rökte cigarr.
Åter till Pireus, gick vi ombord med våra
kameror, sen ut för att "göra stan". Vi gick
till Miami Bar, dansade, drack och hade en
trevlig kväll.
Akropolis har i århundraden varit ett
utflyktsmål för guidade turer.
På lördagen
åkte vi återigen till Aten, nu anordnad som
guidad tur. Färden gick till Akropolis, de
världsberömda pelarna efter det bästa
byggnadsverk, som presterats i gamla dagar.
Den här byggnaden är gjord i marmor och helt
byggd för hand. Det var 300 arbetare som
utförde bygget. Det anses än i dag som ett
häpnadsväckande arkitektarbete. Flera av
världens främsta bildhuggare har sina verk
placerade här i templet. Det byggdes 450 år
före Kristus och tog c:a 50 år att uppföra.
Det är många av Greklands kungar som varit
bosatta här. Vid ett krig, år 1687, blev det
skadat av en kanonkula. Allt detta enligt
vår guide.
Akropolis gissar vi, anno 1953.
Nedanför detta tempel, som ligger på en
höjdplatå, är ännu ett berg som är berömt.
Jag vet inte vad det heter, men det var på
detta berg som Petrus höll sitt tal till
grekerna när han försökte införa
kristendomen. Senare på dagen när vi
återkommit, var vi ut och dansade och hade
skoj i vanlig ordning.
Söndagen
den 25 jan hade vi vakt, så då fick man
snällt vara ombord, vilket kroppen säkert
var tacksam för. Det var inget av vikt som
hände under dagen, mer än att några grekiska
sailors kom ombord. Jag gick löpare 15-18
samt 05-08 på morgonen.
På måndagen
var jag lite piggare igen, eftersom jag fått
sova en del under söndagen, så vi tänkte gå
i land och ha lite skoj igen. Men så kom det
order att vi skulle jobba på e.m. Bl.a. så
skulle vi hissa stor flagg, för den grekiska
drottningen skulle besöka dom engelska
jagarna som låg vid sidan av oss. Jag fick
naturligtvis vara med om slavgörat att hissa
140 meter flagg för hand. På e.m. såg vi
henne gå ombord på en av jagarna. Det var en
riktigt snygging på så där en 35 år.
Framåt 18-tiden fick vi äntligen gå i land.
Det blev den trevligaste kvällen i Pireus,
för jag fick tag i en alla tiders brallis
som jag var tillsammans med hela kvällen. Vi
höll på och dansade mest hela tiden, det var
så skoj för hon dansade nån slags huladans
med höfterna. Här bör jag sluta skriva om
kvällens händelser med tanke på censuren.
Om måndagen var händelserik så blev
tisdagen
desto lugnare. Vi var visserligen i land,
men vi gick enbart en shoppingrunda. Någon
minnessak vill man ju ha med sig, så det
fick bli en marmorstatyett som både Johan
ock jag köpte. Vi gav 20.000 drachmer per
st., vilket blir c:a 7 svenska kronor. Vi
gick ombord tidigt för att vila ut, eftersom
det var meningen att vi skulle avgå till
Ismir i Turkiet på onsdagen. Men resan blev
uppskjuten en dag av okänd anledning.
En
grupp flottister fångade på bild på en
paradtrappa någonstans i Aten.
På onsdagen
fick vi veta att drottningen skulle besöka
vår båt. Då förstod vi ju anledningen till
varför avresan blev fördröjd. Det blev en
massa uppsnyggningsarbeten naturligtvis,
vilket inte var så populärt. Det blev stor
flaggning igen kl. 12 och paradstationer på
halvdäck kl. 16.00. Där fick vi stå och
vänta en hel timme, för hon skulle inte
komma förrän kl. 17.00.
Det var 60 grabbar som bildade kedja på
kajen, och så var grekiska militärpolisen
närvarande med 50 man, så hela hedersvakten
var 110 man stark. Vår orkester var
naturligtvis med på paraduppställningen. Kl.
17.15 kom hon åkandes i en Opel Kapitän. Det
spelades N.S. och när hon kom ombord blåstes
givakt. Då stod man där och rullade med
ögonen för att se så mycket som möjligt. Det
blev som tur var en ganska kort ceremoni på
halvdäck, för dom försvann ganska snart ner
till officersmässen. Vi fick göra avtropp
17.45. Då gick vi i land ett par timmar,
mestadels för att ta ett par glas och ta
adjö av våra nytillkomna vänner.
Torsdag
den 29 jan avgick vi kl. 09.30. Vädret var
perfekt. Molnfri himmel och spegelblankt
hav. Det var 27 gr. på dagen, och på natten
hade vi 15,5 gr. Det var för varmt under
däck, så natten tillbringade vi mest på däck
och njöt av en röd himmel och månsken. Det
hände inget särskilt under resan till Izmir
som tog 24 tim. varav 4 tim. ingick det
stopp i maskin, för nödvändig översyn.
IZMIR
(SMYRNA)
Om
Smyrna och Palermo anno 1953.
Fredagen den 30 jan kl.
09.00 anlände vi till Izmir, där det blev
salut i vanlig ordning, som besvarades.
Sedan kom det en massa "höga" gubbar ombord,
så vi sköt salut 4 ggr. till under dagen.
Denna gång låg vi för ankar på redden.
Staden är, som det visst är vanligt här i
södern, inkilad mellan två bergskedjor.
Titta
till vänster om palmen, där skymtar
"Gotland" på redden i Izmir.
Vi fick inte landpermis förrän kl. 19.00 och
då var det redan mörkt när vi kom i land.
Något utpräglat nöjescentrum kunde vi inte
hitta, utan vi strövade omkring mest på
måfå. Det är ju alltid kul att se andra
kulturer, men jag tycker att det här verkar
vara i tristaste laget. Vi hade, genom
information på båten, fått reda på att den
enda nattklubb som fanns i stan var bevakad
av vår egen M.P. för av vissa skäl (förmodligen
smittorisk) fick vi inte besöka den. Det
enda kvinnliga som fanns tillgängligt, och
gott om, så var det katter för dom var
gudbevars "heliga". Trist sa Kasper, vad
göra? Jo, inköp av några flaskor, samt
ombord och flirta med kocken (som var
Gävlegrabb), resulterade i några mackor, som
blev tilltugg till dålig sprit och ett par
timmars kortspel.
På lördagen
låg vi och slöade på däck hela e.m. för
vädret var bra, och det var det enda vi
uppskattade, just då, på den här platsen.
Söndag
den 1 feb hade jag och kompisarna planerat
att gå i land och fotografera, men därav
blev intet för vädret var lika dåligt som
min ekonomi. Så det blev åter en slappardag
ombord. Ingen av oss sörjde, för det här var
ingen plats att skriva till mamma om.
I dag måndag
har vi vakt, och jag satt vid arresten 08-11
samt 20-23. Dessutom har jag målat en del.
På kvällen blev det ett jäkla blåsväder och
det regnade hela natten. När klockan var 18.30
fick vi sätta på kapellen på samtliga
kanoner, och efter det skulle vi ta upp tre
livbåtar, vilket är mycket svårt när det
blåser så här kraftigt. Jag och 22:an fick
gå ut på vattenbommen och ta oss ner till
den aktre av de två som låg på babordssidan
och slå fast blocken. Sedan fick vi sitta
kvar och se till att inte blocken snor under
upphalningen. Det här är en svår uppgift
under svåra förhållanden, men samtidigt lite
kul att bryta den vanliga rutinen ombord.
Efteråt hade vi en ganska lugn kväll.
Tisdagen
den 3 feb var det fortfarande regn i luften,
så det blev inte nåt fotograferande då
heller. På e.m. skulle jag gå på ett party,
som ett femtiotal av besättningen var
inbjudna till av turkiska marinen. Det var
uppställning och avfärd kl. 16.15, framkomst
kl. 17.00. Där var det en massa officerare
som tog emot. Bordet var dukat i E-form. Det
blev naturligtvis en hel del artighetsfraser
innan vi kunde sitta ner. Bordsplaceringen
var gjord så att vi satt mittemot våra
värdar. Vi blev serverade kaffe, kex och
annat smågodis. På den flanken där jag satt,
var det bara jag som kunde konversera med
turkarna på min svenskengelska. Men med
kroppsspråk och några glosor samt ett glatt
humör ordnar sig det mesta, så även den här
gången. Kl. 22 bröt vi upp och då fick jag
och en skåning sällskap av två officerare
ner till stan. Som tur var så var ju svenska
brottare välkända här i Turkiet, vilket blev
räddningsplankan för oss under promenaden.
Palmer
och sjövy i Izmir.
När vi kom ner på stan skildes våra vägar,
och eftersom det här var sista kvällen i
hamn, så ville jag gärna ha åtminstone en
liten souvenir. Det ända jag ägde var 2
paket cigarretter. Jag fick låna av
skåningen så att jag kunde köpa en ganska
originell vattenrökpipa. Priset blev 2 paket
cigaretter samt tre pund. Efter inköpet, som
hade tagit all självkänsla p.g.a. prutning,
gick vi ombord eftersom det i övrigt inte
fanns något att göra i den här stan.
Onsdagen
den 4 feb avgick vi kl. 10.00. Strax efter
avgång fick vi veta att grabben som blev
akterseglad i Malaga (vet inte om jag nämnt
det tidigare) hade hittats drunknad i
hamnen. Man vet inte om han blivit robbad
eller bara varit berusad. Det var andra
dödsoffret ombord på en månad.
Det är just nu en massa grabbar som är
förkylda, och ur funktion. I dag har jag
sjövakt mellan 16 och 18 e.m., men vädret är
lugnt, så det är enbart trevligt. På e.m.
passerade vi ön Syros, som har en stad med
samma namn. Där bor c:a 3000 personer.
På torsdagen
passerade vi ön Milos. Det är ju därifrån
"Venus från Milos" kommer. Ön verkar vara
sagolikt vacker.
Vi hade "klart skepp" kl. 14.00. Det blev
skjutning med liten tub 30 skott. Jag är ju
1:ste laddare vid förligaste tornets första
kanon, en bamsing på 15 cm. Det är ganska
intressant när det är skjutning, annars är
det bara rutiner. På kvällen kl. 19.30 hade
vi sjukvårdsundervisning.
På fredagen
den 6 feb fick vi reda på att grabben i
Malaga hade drunknat och orsaken var 3
knivhugg. Så det var ingen olycka, utan
mord.
Det blev ett jäkla väder framåt e.m. med
regn och grov sjö. Kl. 14.00 blev det "
klart skepp" med skjutning 25 skott, och på
kvällen 19.30 upprepades samma sak. En av
mina kompisar, Johan, åkte in i arresten för
ordervägran, 5 dagar kostade kalaset.
På lördagen
kl. 08.40 fick vi vulkanen Etna i sikte, den
ligger på Sicilien och är 3850 m. hög.
Tyvärr så är det moln som täcker övre
halvan, men det man ser är mycket vackert.
Kl. 08.55 fick vi syn på staden Riggo som
ligger i en dal. Snettemot den ligger en
annan stad som heter Messina. Den har givit
namn åt ett sund som ligger mellan Sicilien
och Italiens sydspets, Messinasundet.
Det är genom det sundet vi nu går. Sundet är
42 km. långt och på vissa ställen endast
3000 meter brett. Kl. 9.40 hade vi en val på
babordssidan. Den såg enorm ut där den låg
och myste, tills den fick syn på oss och
stack. Efter det var det en massa tumlare
som lekte runt båten.
På e.m. fick vi den mycket omtalade ön
Stromboli i sikte. Det var ju där som Ingrid
Bergman spelade in sin kärlekssaga med
Rossolini. Det är sällan man ser något så
vackert som detta höga berg omgivet av moln
i en ring runtom. Den är bebodd på norra och
södra sidan av c:a 1800 personer. Det är
nämligen så att vulkanen som rätt så ofta
sprutar ut lava, gör det endast åt den
västra sidan, där syns tydligt en lavagata
rätt ner i havet. Det är vanligt på dessa
öar jag sett, en samling gårdar, och mitt i
ligger den obligatoriska kyrkan.
Ön liknar en sockertopp och är mycket
vacker. Jag hoppas att de bilder jag tagit
blir bra, trots att solen inte var framme.
Vi har gott om tid till nästa hamn, så vi
skall göra en sväng upp efter Italienska
kusten, till Capri utanför Neapel.
Det blåste upp och blev regn framåt kvällen.
På natten 24 till 04 hade jag arrestvakt,
efter det var det svårt att få någon
nattsömn.
På söndagen
den 8 feb var det lika grov sjö, men regnet
hade upphört. Kl 09.30 hade vi korum och då
hölls minneshögtid över den mördade
korpralen. Kl 11.00 var vi utanför Capri men
vi fick tyvärr inte gå så nära som vi
önskat. Vi såg iallafall hur det såg ut där,
de branta klipporna och en liten by i ett
grönområde. Jag tog en bild av ön som ett
minne av besöket. Till vänster om ön ligger
den mycket vackra staden Neapel och mellan
staden och Capri så ligger den mäktiga
vulkanen Vesuvius. Allt detta är mycket
tjusigt. Ur högtalarna ombord hördes "Det
var på Capri vi mötte varandra" som spelades
om och om igen. Så trots det dåliga vädret
var det skaplig stämning ombord.
PALERMO
Om
Smyrna och Palermo anno 1953
Vi var inte kvar i området så länge utan tog
kurs ut mot öppna havet. Återigen kom vi ut
i grov sjö och båten rullade mycket
kraftigt. Allt var sjösurrat ovan däck, men
i mässarna under däck åkte bord och bänkar
fram och tillbaks, vilket gjorde det farligt
att vara där. Frampå natten satte vi kurs
mot Palermo. Kl 08.45 fick vi lots ombord
och kl. 09.00 var vi i hamn.
I dag måndag
den 9 feb. har jag sjukskrivit mej för jag
har en besvärlig maginfluensa som medför en
jäkla mag- och huvudvärk så jag kommer nog
inte i land dom närmaste dagarna. Jag låg
inne måndag
och tisdag,
men på
onsdagen var jag mycket bättre så jag
friskskrev mej.
På kvällen gick jag ut på stan. Den här stan
är mycket snyggare och renligare än de
ställen vi tidigare besökt. Den har en
mycket imponerande hamn, sen finns det ju en
del skumma hamnkvarter förstås, men dom är
nästan helt utplånade, för det var ju här
som jänkarna satte in slutstöten mot
tyskarna. Det blev en hel del skada på stan,
men mest naturligtvis i hamnen. Det ligger
två jagare och en lätt kryssare med
italiensk flagg vid sidan av oss och på den
andra sidan ligger ett amerikanskt
transportfartyg.
Alla affärer stängde kl. 19.00 så jag hann
inte köpa nånting men hann konstatera att
priserna här är jämställda med våra hemma.
Jag hittade i alla fall en frisör, så jag
blev klippt för, hör och häpna, 3:40 i
svenska pengar. Jag var ej länge på stan,
utan gick ombord redan vid 10-tiden.
Svenska flottister på parad i Palermo.
På
torsdagsmorgonen fick jag höra av
kompisarna att dom hade hittat en del
trevliga ställen. Ett annat gäng från båten
hade blivit knivhotade av en degos, men med
lärdom av tidigare händelser så hade ju även
vi knivar med oss när vi var i land, så han
fick tji.
På torsdag e.m. var Bernt, Johan, Blomman
och jag tillsammans ute på stan. Vi köpte
bl.a. en flaska taggtråd (Haven) som snart
var urdrucken. Blom och jag träffade på ett
par tjejer som vi gladde med vår närvaro ett
par timmar. Senare på kvällen träffade vi
dom andra grabbarna och vi gick på bio
tillsammans. Vi såg en film som hette
Carmen, med Rita H. Det är kul att gå på bio
här, för man får käka, dricka och röka hur
man vill i salongen. Vi hade sen en hel del
kul, innan vi gick ombord frampå
morgonkröken.
På fredagen,
den sista dagen i den här stan, gick vi
iland tidigt för att hinna plåta. Tyvärr var
det disigt och utan sol, så det blev inget
av. Hasse, Johan, Blomman och jag drack ur
en flaska taggtråd, sen blev stämningen
genast lite trevligare. Vi gick in på ett
ställe och käkade bläckfisk och spagetti
samt en massa andra rätter som jag inte ens
vet namnen på. På kvällskvisten stötte vi på
ett gäng som satt på en bakgård och spelade
dragspel. Vi var ju i bra form, så vi satte
igång och dansade till deras musik. Efter
ett par timmar i glatt sällskap fortsatte vi
och hamnade på en biograf där de visade
"Vild skörd". Passande titel tyckte vi, och
den fick runda av en trevlig kväll innan vi
gick ombord.
På lördagen
var det meningen att vi skulle avgå kl.
09.00, men blev uppskjuten för vi inväntade
olja som inte levererats i tid. Avgången
uppsköts till midnatt 24.00. Då upptäcktes
att det saknades en grabb som inte kommit
ombord. Då kom tankarna tillbaks, vad som
hände den andra grabben som blev
akterseglad. Tre patruller skickades ut för
att leta, men utan resultat. Då uppsköts
avgången till kl. 09.00 nästa dag. Det hade
utfärdats stormvarning, och med två så
starka skäl ansåg chefen det befogat.
Eftersom vi hade hamnvakt, så var det ur
vårat kvarter som dom tog patrullerna. Så
när de andra tre patrullerna kom tillbaka
kl. 02 på natten, blev det jag och 4 andra
grabbar som fick gå ut att leta. Vi gick
igenom hela hamnområdet men utan resultat.
Klockan 04.00 gick vi ombord, och då hade
han tagit sej ombord för egen maskin kl.
03.00. Om vi inte hade stannat kvar, utan
avgått kl. 24.00 som det var menat, då hade
han ju blivit akterseglad. Chanserna att
klara sig då, hade säkert varit små, så den
grabben hade tur.
Palermos katakomber får besök av svenska
flottister.
Söndagen
den 15 feb gick vi i alla fall från Palermo,
ett dygn försenade. Solen sken helt
tillfälligt när vi gled ur hamnen så
grabbarna som hade sina kameror tillhands,
fick chans att ta några fina bilder.
Palermo var helt klart den mest civiliserade
stan vi besökt hittills. Den hade en stor
affärsgata mitt i stan som gott och väl
kunde mäta sig med Kungsgatan i Stockholm. I
övrigt var det väl ordnat med bl.a.
bevakning av örlogsstationen där vi låg.
Bland det mest imponerande var, när någon
hög militär kom på besök, eller när någon av
våra egna officerare skulle i land, så
eskorterades dom av två stycken poliser på
motorcykel och med tjutande sirener som
hördes över hela hamnområdet. På kajen var
det som vanligt en massa försäljare som
sålde allt från vykort till mattor.
När vi kom ut på öppet vatten hade vi sjön
snett framifrån, så det blev ganska hård
rullning (30 grader) och det blåste 25
sekundmeter så även den här stabila
kryssaren stampade så det stod härliga till.
Innan vi hann sjösurra allt i mässen blev
det en jäkla oreda bland bänkar och bord som
for huller om buller. Det blev något bättre
med rullningen framåt natten, men då blev
det regnoväder istället som varade tills
tisdagsmorgonen, då vädret slog om
och det blev solsken som varade hela dan.
Den dagen hade vi hårda övningar ombord
bl.a. med gasmask. På kvällen skulle vi ha
skjutningar, men jag satt arrestvakt, och
blev ej avlöst så jag slapp delta.
GIBRALTAR
I dag onsdag
den 18 feb är det mycket lugnt på havet och
vädret är fint, i övrigt har jag sjövakt 08
till 12. I morse var det en mycket tjusig
soluppgång. Kl. 10.00 hade vi en massa
tumlare som lekte runt fartyget, det var
minst 30 st. Det kom besked genom högtalaren
att vi skulle gå in till Gibraltar och
bunkra. Vi ankom hit till Gibraltar kl.
17.30 och då kom det genast två tankpråmar
som direkt satte igång med bunkringen. Här i
hamn är det ett flertal brittiska jagare
samt en lätt kryssare. Jänkarna har även 3
jagare samt ett hangarfartyg i hamn. Som
vanligt när vi angör en hamn, så har vi även
nu paradstationer. Ett flertal flygplan har
kretsat runt oss hela e.m., troligen
spanska.
Vi har nu gått genom hela Medelhavet, längst
in till Turkiet och tillbaka hit igen till
Gibraltar där Medelhavet börjar. Jag skulle
egentligen ha hamnvakt de få timmar vi
ligger här, men av någon anledning fick
sjövakten fortsätta. Vi fick gå på kl. 20
till 24 istället. När jag som arrestvakt kom
på plats, fick jag se att det var en furir
och en högbåtsman jag skulle vakta, vilket
inte hör till vanligheterna. Men man får väl
ursäkta dem eftersom vi var i utlandet och
det var för fylla dom satt inne.
Det är mycket vackert att se ut över denna
lilla stad med Gibraltar i bakgrunden, nu
när det börjar skymma och lamporna tänts
överallt, ända högst upp på toppen av
klippan. Allt gick planenligt och vi tankade
på utsatt tid och kl. 21.30 lättade vi ankar
och satte kurs ner mot Afrikas guldkust. Det
var fint väder hela natten och på
torsdagsmorgonen såg jag en mycket
vacker soluppgång. Rund som ett klot och
knallröd steg den upp kl. 7.08.
Det blev en arbetsam f.m. för vi fick skrapa
hela styrbords båtdäck. Vid 10-tiden var det
ett gäng tumlare runt båten igen, man får
lätt den uppfattningen att dom är
sällskapssjuka. Kl. 12.30 gick jag sjövakt
men blev avlöst för då blev det "klart
skepp".
Vid lunchtid passerade vi Casablanca, synd
att vi inte fick angöra den hamnen. På e.m.
blev det "drabbningsdivisioner" kl. 17.00
till 17.45., enbart för MS artilleri. Sedan
när de andra hade "klart skepp" kl. 19.15 då
slapp vi delta. Det har idag varit helt
perfekt väder, enbart sol och knappast en
vindpust.
I dag
skriver jag den 20 feb. Vi hade
sjövakt kl. 24 till 04 i morse som blev
ganska så gemytlig för man kunde sitta ute
på däck, för det var så fint väder.
Soluppgången var minst lika vacker som i
går, och än har jag inte sett till något
moln. Klockan 07.20 på morgonen har vi + 16
grader och total stiltje. Vi har kurs rakt
mot Kanarieöarna. Det blev under dagens lopp
det finaste vädret hittills under resan.
Solen sken hela dagen och det fanns inte ens
vind som kunde fånga fanan. På lunchrasten
var det allmän solbadning, gångbord,
halvdäck och lv-däck var fullbelagda av
däckare och eldare, och på backen höll
officerarna till. Det fanns säkert inte en
ledig man som inte låg i solen, för det var
alldeles omöjligt att vara i mässarna. Det
liknade mer ett större badställe än ett
krigsfartyg där vi låg och pyste. Vår
orkester underhöll oss och det var hur
trevligt som helst. Efter pausen åkte jag på
jobb en timme, sen kl. 15 hade vårt kvarter
vaskning av blåställ på backen. Efter
vaskningen med lutvatten spolades sedan
plaggen och då passade grabbarna på att få
sej en dusch. Kl. 16 hade vi sjövakt till
kl. 18, då det blev käk. Sen var det
meningen att det skulle bli film kl. 19.00,
men det gick inte för värmen, så det
ordnades med underhållning på backen i
stället. Det var löjtnant Stark som ordnade
det hela. Det började med att orkestern
spelade några fina låtar bl.a. gamla härliga
"Symfoni". Sen höll ett flertal officerare
på och berättade historier och händelser
från tidigare utlandsresor med kryssaren
Fylgia, som livligt uppskattades. Sen var
det en del av grabbarna som visade sig på
styva linan, bl.a. så spelade en kille som
heter Friberg dragspel. Efter det hade vi
allsång vilket var höjdpunkten på det hela
för alla skrek så det stod härliga till. När
allt detta var över, vilket tog nära nog 2
timmar, bjöds vi på kaffe och bullar. Hela
kvällen var väldigt lyckad, och inte blev
det sämre av ett härligt månsken och ett
spegelblankt hav. Efteråt, kl. 21.00,
blåstes tapto, sen var det kojdags, och det
var ju tur att man var rejält trött annars
hade man väl inte somnat i den här värmen.
Dopet vid
kräftans vändkrets
På
lördagsmorgonen hade vi sjövakt från
04 till 08. Sedan blev det som vanligt varje
lördag, rengöring hela f.m. När kl. var
10.00 fick vi Kanarieöarna i sikte. På
babordssidan hade vi Las Palmas, som tyvärr
inte var synlig för oss, för vi gick i
stället nära en annan av öarna där Santa
Cruz ligger. Staden är mycket tjusig, den
ligger liksom i en bred ränna ner mot havet,
från ett högt berg, men på en grön plätt.
(Den enda gröna fläck vi såg från vår
vinkel). Här på Kanarieöarna är ju bästa
tänkbara klimat sägs det, och det tror jag
absolut för vi har inte haft en molntapp i
sikte på 2 dygn, och solen värmer så det
står härliga till, och inte en vindpust. Det
är dock efter våra förhållande för torrt
här, för det har hänt att det inte har
fallit en regndroppe här på 8 år, vilket vi
skulle lida svårt av. Den här ögruppen
består av 7 st. öar varav 3 st. ej är
bebodda. Det är ju som jag tidigare nämnt
mycket varmt nu, och på e.m. har vi ju
ledigt eftersom det är lördag, så jag och
alla övriga grabbar går klädda i endast
badbyxor. Kl. 18 gick vi på sjövakten och
jag har som vanligt arresten som vaktställe,
där jag nu sitter och skriver dessa rader.
När kl. blir 20.00 går vi av sjövakten och
det blir alldeles lagom för då blir det film
på halvdäck. Jag kan ju på förhand tala om
att i morgon blir det en stor attraktion
ombord. Det är en sak som varje sjöman
sätter värde på och har som ett minne från
seglartiden. Vi skall nämligen döpas, som det
helt enkelt kallas. Det har kommit till att
när man passerar kräftans vändkrets, vilket
vi gör i kväll kl. 21.00, så har det i alla
tider, på alla fartyg, utförts en procedur
på besättningsmän som tidigare inte passerat
detta ställe, som kallas dop eller döpning.
Det är ju först efter en sådan döpning som
man kallas sjöman. Jag skall i morgon
redogöra för hur det hela gick till. Filmen
vi såg kl. 20.00 hette "Skeppare i
blåsväder" och var mycket bra. Det ryms ju
många på halvdäck, så alla hade bra plats
och såg bra. Efter filmen var det kojdags.
Dopet
när kryssaren passerade ekvatorn var en
pärs för de som skulle döpas.
Det blev
söndagsmorgon i vanlig ordning, solen
skiner lika vackert som den gjort nu i tre
dagar, och bränner kroppen så jag är
alldeles röd. Det svider men det svider
gott, för när jag kommer hem till svedala så
är man ju ganska ensam om att vara brun. Vi
har sjövakt nu kl. 08 till 12. Kl. 10.00
blev det korum, men då kunde jag ju ej vara
närvarande. Vi åt lunch kl. 12.30. Sedan
varskoddes det i högtalaren om divisioner
med alle man. Klädsel blåställ utan blåkrage
och utan skor och strumpor. Det var ju inte
svårt att gissa varför. Vi skulle
naturligtvis döpas.
Det började mycket pampigt, först kom
orkestern upp på halvdäck utklädda i
färggranna kostymer, sedan kom konung Neptun
själv och drottningen åtföljd av en massa
representanter för havsriket, bl.a. 6 st.
kannibaler som var svartmålade och hade
dödskallemärken och djurtänder hängande runt
halsen. Det började med tal om döpningens
värde för sjöfolk o.s.v. Sen brakade det
löst. Kannibalerna sprang omkring och
smetade in oss med sot och olja. Sedan kom
konditorrepresentanten och slängde omkring
påsar med mjöl, så man var svart och vit
över hela kroppen, och inte togs det någon
hänsyn till håret, utan det gnuggade dom in
med sot och olja, med stor glädje. Sen blev
det upprop i högtalaren att vi en och en
skulle gå fram till drottningen, buga och
sedan kyssa hennes fötter som var insmorda
med olja. Gissa om det var gott. Det var en
fänrik som var utklädd till drottning. Sedan
föstes jag fram till ett bord, där det fanns
tre olika slags drycker. Jag skulle under
strikt bevakning dricka en klunk ur varje
glas, som i tur och ordning bestod av
peppar, ättika och saft (samt en del olja).
Det smakade naturligtvis pyton, men
räddningen fanns i form av en vattenslang i
närheten, så jag kunde skölja ur mun, så att
den värsta smaken försvann. Nästa lovvärda
försök att göra "sjöman" av mej kom när jag
blev insmord med olja och mjöl över hela
kroppen, samt nedslängd på en rutschkana i ett
stort kar fyllt med vatten (oljeblandat). Där
stod fyra man (negrer) och tryckte ner mej
mot botten av karet, detta upprepades 6
gånger innan jag fullständigt utmattad drogs
upp. Efter detta blev jag spolad med
kallvatten, men nu var det enbart till
fördel. I och med detta var mitt "dop"
slutfört så jag kunde koppla av och kosta på
mej att stå och vara skadeglad åt de övriga.
Det var ju inte enbart vi matroser som blev
döpta utan även ett flertal löjtnanter,
högbåtsmän, fänrikar samt en del styrmän
o.s.v. så det var skoj att se när dom kom
nerdansande på rutschkanan skitiga och
bedrövliga. Det var bl.a. en högbåtsman, som
vilkens namn ej bör nämnas, som tog till
lipen. Gissa om vi tjöt när den där tjocka
lunsen kom nerdansande på rutschkanan, svart
över hela kroppen och håret insmort med olja
och mjöl, och därtill satt karlstackaren å
grina. Han behandlades likadant, upp och ner
i karet sex gånger, det var ett skådespel
utan like. Detta och den egna upplevelsen
från "dopet" kommer med säkerhet att vara
ett bestående minne. När allt sedan var
över, blev det en omfattande rengöring, men
då smet jag och några grabbar upp på lv-däck
och spelade kort, vilket kunde ske tack vare
den allmänna oredan ombord, just då. När det
lugnat ner sej lite, blev det kroppslig
tvagning ett flertal gånger innan man kände
sig någotsånär ren. Skall sanningen fram så
tog det flera dar innan man kände sig fräsch
igen.
På kvällen kl. 19.00 var det spex på backen
igen, men jag kunde inte vara med så länge
eftersom jag hade sjövakt kl. 20 till 24,
sen blev det några timmars välbehövlig vila.
På
måndagsmorgonen var det mulet, men
vid lunchtid blev det solsken och vackert
igen. Vi har idag haft skjutning med stor
tub, 8 skott, det gick bra trots att det var
handstyrning. På f.m. såg jag några
flygfiskar, dom liksom skruvar sig upp i
luften , och flyger iväg c:a 10 meter. Nu är
kl. 12.00 och vi skall gå på sjövakt strax,
12.30 till 16.15. På sjövakten fick jag för
ovanlighetens skull vara med i
livbåtsbesättningen. Efter e.m. kaffet
spelade vi kort, sen åt vi middag kl. 17.30
som vanligt.
Det metades haj av chefen och några
officerare på e.m. men utan resultat trots
att detta vatten är det mest hajrika som
finns. Förmodligen berodde det dåliga
resultatet på att det nästan hela e.m. var
hundratals springare runt fartyget. Det är
en fisk som är något mindre än tumlaren och
grön till färgen. Hoppar gör den så det står
härliga till, rätt upp i luften c:a 3-4
meter. Springaren angriper hajen, så det var
väl anledningen till att inte hajarna var
här just nu. Efter bara en liten stund,
precis när dom tagit in sina fiskelinor, så
dök det upp hajfenor bara ett hundratal
meter från båten, snopet men typiskt.
På kvällen kl. 19.30 hölls föredrag om
Dakar, för vi kommer ju dit i morgon. Senare
på kvällen, såg vi en svensk film
"Sommarlek". Det har varit en hel del
aktiviteter ombord senaste dagarna, säkert
beroende på det vackra vädret som vi har. I
morse hade vi 23 grader i skuggan och nästan
40 grader i solen. Havet är som en spegel,
endast svaga dyningar och ingen vind trots
att vi går med 13 knop. Fr.o.m. i morgon är
det vit permismundering som gäller, så jag
snyggade till den innan jag gick till kojs.
På
tisdagsmorgonen den 24 feb. purrades
vi ut kl. 6.00, frukost 6.15 , städning kl.
6.45 samt paradstationer kl. 8.45.
DAKAR
Dakar
och Lissabon var de två sista hamnarna
Gotland besökte.
Det var ett lika strålande väder i dag som
tidigare. När vi stod där framme på backen,
i 40 graders värme, och båten sakta gled in
i hamnen, så kände jag hur svetten rann
efter ryggen.
Staden var vacker med sina moderna vita
byggnader, åtminstone var det så från hamnen
sett, men det visade sig senare på dagen,
att vi skulle få se riktiga negerhyddor i
stadens utkanter. När vi lagt till vid
kajen, kom en fransk officer ombord. Detta
är ju en fransk koloni, så det finns några
franska krigsfartyg här. Det ligger även ett
svenskt lastfartyg här i hamnen.
Dakar har ett av världens största och mest
trafikerade flygfält, vilket man inte kunde
undgå att se och höra.
I hamnens inlopp var det en massa negrer som
hade såna där smala kanoter som man brukar
se på film. Dom höll troligen på med att
fiska. När vi hade skjutit salut, och fått
den besvarad, så hissades det upp en svensk
flagga på deras örlogsbas. Det var en fin
gest från deras sida. Vi fick sätta igång
och jobba så fort vi lagt till. I den här
värmen måste vi ha våra solskydd uppspända,
och det är ganska omständigt att få upp ett
sånt här "cirkustält". När kl. var 14.00 var
vi klara, och det beordrades ledighet. Vi
svidade om och stack i land redan kl. 15.00.
När jag och kompisarna kom ner på stan, så
möttes vi av en massa svartingar, som pekade
mot oss, skrattade och hade kul på våran
bekostnad. Dom tyckte väl att vi var riktiga
blekfisar. Befolkningen här består till 80
procent av färgade, resten är blandat, mest
fransmän. Den färgade befolkningen går
mestadels omkring i vad vi kallar
nattskjortor, fast färggrannare. Fast det
händer att man ser en del som liknar
swingpjattar. Det är ju naturligtvis en
massa olika raser som samlas i en sån här
stor stad. En del är så svarta så man tycker
att det bara är hatt och byxor som kommer
och går.
Vi stack ner på stan och tog reda på var den
berömda djurparken låg. Vi tog en taxi dit,
efter den vanliga prutceremonin, för den låg
7 km. utanför stan. Jag skriver "vi" jämt
beroende på att vi är ett gäng som alltid
håller ihop. Parken var enormt stor,
välordnad och hade en massa afrikanska djur,
mest apor av olika slag. När vi varit där
två timmar, kom taxin tillbaks och hämtade
oss. När vi kom in till stan igen, gick vi
runt bland gatustånd och affärer, för att se
vad som fanns. Det fanns stor sortering av
skor och väskor, i krokodilskinn, men
köplusten var inte så stor just då, men den
räckte till en helflaska (naturligtvis
enbart för vätskebalansen).
Nästa mål blev en biograf, vi såg en fransk
film. Det var inte för filmens skull, utan
det var för att det var en väldigt pampig
anläggning med enbart väggar, så allt var
under bar himmel.
Efter det träffade vi en kille, som sa att
det var några tjejer som ville träffa oss
(bondfångeri kallas det). Det var ju ingen
fara, för vi var ju några stycken, så vi
åkte med i hans bil. När vi kom fram så hade
vi hamnat i en sån där negerby som man
brukar se på tarzanfilmerna. Det vimlade av
svartingar runt oss, när vi steg ur bilen.
Det skall villigt erkännas att visst var vi
lite byxis. Det hela verkade lite
motbjudande , men det gällde ju att hålla
masken. Konstigt nog så var det några gubbar
som satt och spelade kort. Så medan två av
grabbarna var med ett par tjejer i en hydda,
försökte jag och Hasse lära dem poker utan
resultat. När grabbarna hade förljuvligat
tillvaron för tjejerna (och säkert blivit
lite fattigare) stack vi därifrån fortast
möjligt. Så här efteråt, så tycker jag det
var en ganska trevlig upplevelse. Killen som
kört oss dit, körde oss tillbaks ända ner
till hamnen, bussigt gjort. Det finns ju
olika sätt att försörja sig på. När vi kom
ombord var klockan redan kojdags.
Palmer, vatten, ångande hetta - miljön i
Dakar
hade få svenskar upplevt
själva 1953.
På onsdagen
blev det utlandsrutin, vilket innebär att vi
som inte har vakt är lediga från kl. 12. Vi
var fem grabbar, som hade tänkt att vi
skulle hyra en jeep och köra runt på egen
hand. Men tyvärr så fanns inga tillgängliga,
men vi lyckades efter mycket rabalder
övertyga en färgad taxichaufför om att vårt
bud på 5 timmars körning var hans vinstlott
här i livet.
Vi åkte omkring i stan, och han försökte
verkligen på sin knaggliga engelska, ge oss
en bild av stadens sevärdheter. Sen
dirigerade vi ut honom på landsbygden, för
det är ju det som är det intressanta, att se
hur dom lever där. För min del tycker jag
att det är välplacerade pengar att göra en
sån här resa, för då får man verkligen se
sej om. Efter att ha passerat några
negerbyar, så hamnade vi på ett av världens
största flygfält, nämligen S.A.S. här i
Dakar. Härifrån går ju all förbindelse
mellan Europa och Amerika, samt en hel del
andra platser i världen.
Det kom fram en fransman och frågade vad han
kunde stå till tjänst med. Jag sa som det
var att vi ville se oss omkring på
flygfältet och han ville gärna visa oss,
förstod jag av hans babblande på
fransk-engelska. Vi följde honom mot en
kontorsbyggnad, där vi fick träffa en
stilig, välklädd herre. Hör och häpna,
chefen på flygfältet, en norrman som talade
utmärkt svenska. Han var glad att träffa
oss, och skakade hand med oss alla. Sen
lovade han att visa oss omkring, så att vi
fick se alla instrument och grejor dom har
på ett sånt här ställe. Tyvärr så var det
ingen trafik just då, men det var ju
intressant ändå.
Vi stod och tittade på en karta över
området, när han kom fram och frågade om vi
var intresserade av att se oss omkring i
området runt stan. Vi sa som det var, att vi
hyrt en taxi just av den anledningen. Betala
taxin, sa han, så kör jag er omkring. Sagt
och gjort, så där satt vi fem grabbar, en
färgad privatchaufför och chefen för S.A.S.
i en Chevrolet herrgårdsvagn och mådde som
prinsar. Det var verkligen en givande resa,
för han berättade om alla platser vi åkte
förbi. Vi passerade även en kamel som reds
av en neger, han stannade bilen så att vi
fick plåta. Vi blev erbjudna att rida, så
Hasse och jag med assistans fick rida en
liten bit. Under färden så berättade han att
hans chaufför var muhammedan och hade 3
hustrur, dom får ha 5 stycken. Vi passerade
många byar och alla såg ungefär likadana ut.
Enkla hyddor men tydligen praktiska. Ofta
såg vi hur dom, helt ensam, stod och dansade
och tycktes trivas med tillvaron.
Folket i dessa trakter kallas Wollofnegrer
och är det svartaste i hela Afrika. Tyvärr
så förekommer det mycket könssjukdomar bland
den färgade befolkningen. Inte mindre än 8
av 10 har syfilis eller gonnore.
Muhammedanerna (halvnegrer) bär alltid
bönemattor med sig, som dom begagnar minst 5
gånger om dan.
Kvinnorna går klädda i färggranna kläder och
har en stor turbanliknande huvudbonad. De
flesta kvinnorna har även ringar runt armar
och hals. Vår färgade chaufför talade om att
de har en viss betydelse, de betecknar hur
stor kärlek de har till sin man och så är
vissa ringar till beskydd mot sjukdomar.
Vi reste omkring i över 2 timmar och till
slut kom vi till en
handels-trädgårdsmästare. Där fanns allt av
växter som finns i hela Afrika. Det fanns
bl.a. apelsinträd, bananträd och kokos (som
dom höll på och tog saften ur), när vi var
där. Det fanns även massor av olika blommor
och det var som i en saga att se alla dessa
tjusiga blommor med alla tänkbara färger.
Den by som låg längst bort på vår färd hette
Sangalkam och låg 6 mil från Dakar.
När vi så småningom kom tillbaks till Dakar,
frågade han om vi ville följa med in på en
drink. Vi tackade givetvis ja och följde med
upp till hans svit. Han bodde i stans
finaste hus, där även amerikanska konsuln
höll till. När vi kom in mottogs vi av en
färgad tjänare som hette Mammadu. Vi blev
visade in i gästrummet som var väldigt stort
och hade österländsk stil. Där fanns mängder
av fina föremål, de flesta av elfenben. Men
det fanns ett stilbrott för längst ut mot
altan fanns en grupp av stolar och bord från
N.K. i Stockholm.
Han tog fram en flaska cognac av finaste
märke (Martell V.S.***) samt en flaska
pepparmint. Vi försåg oss med en varsin
drink, som snabbt följdes av fler. Vi drack,
under en viss tidsrymd naturligtvis, ur två
flaskor cognac och en flaska pepparmint. Han
ville absolut bjuda på mer, men det måste ju
finnas nån gräns på vänligheten, så vi
avböjde. Den här trevliga mannen, vars namn
jag utelämnar, tycktes ha lika trevligt som
vi. Det drabbade ju för all del ingen
fattiglapp, för han betalade 1 600 kr. i
mån. i hyra för lägenheten. Jag vill dock
framhålla, att jag aldrig mött en sådan
generös och trevlig människa.
Den här e.m. blev mycket intressant eftersom
han berättade om sina resor genom
djungelområden och även Saharaöknen. Det
uppskattas till 40 olika språk i Afrika, och
lägg sen till alla dialekter så förstår man
att det är stor språkförbistring. Det finns
även en stam som är fullkomligt vilda, de är
ej så många tusen, och de lever
tillbakadraget vid en flod längre in i
landet. Det är så oändligt mycket vi fått
reda på under dessa e.m. timmar vi haft
nöjet att vara tillsammans med den här
trevliga och välberesta mannen. Han har
varit i Sverige tidigare, även Gävle, vilket
han tycker är en fin sommarstad. Han har nu
varit i tropikerna i 30 år, varav 6 år i
Dakar. Han gav oss sin adress, och lita på
att vi skall sända honom en hälsning från
gamla svedala. En lång och händelserik dag
avslutades med att fem glada, men trötta
sjömän, gick ombord till välbehövlig vila.
Vilket
vattendrag det här är framgår inte av det
gamla albumet.
Torsdagen
den 26 feb. hände inget särskilt, för då
hade jag vakt 7,5 tim . Jag gick vakt från
16.00 till 23.30 vid infarten till
örlogsvarvet. Vad jag särskilt minns är hur
vänliga dessa franska flottister var mot
oss, inte enbart för att några av dom vid
23-tiden kom till mej med en flaska vin,
utan rent allmänt.
I dag fredag
den 27 feb är det fortfarande fint väder.
Efter kl. 12 när vi ätit, beslöt vi i gänget
att vi skulle sticka iväg och bada. Vi blev
ett gäng på 9 grabbar som traskade 3 km, ut
till en mycket vackert belägen badort. Det
var fantastiskt salt vatten, det blev
saltlager kvar på kroppen när vattnet hade
torkat. På stranden fanns det även en bar,
där vi kunde släcka törsten med bl.a. öl.
Badplatsen var tydligen populär för det var
mycket folk, men endast ett fåtal negrer.
Vid 17-tiden var vi nöjda med badlivet och
traskade tillbaks till stan. Vi passerade då
den "finare" delen av stan, vilket
innefattade enorma villor, oftast omgärdade
av murar. Vi blev kvar på stan och festade
om ett par timmar, men sen gick Hasse och
jag ombord, men de övriga fortsatte.
På lördagen
låg vi och solade på lv-däck och jag blev
röd över hela kroppen, så det sved vid varje
rörelse . Inte så konstigt för det var 37
grader varmt. Kl. 16, strax efter kaffet,
gick jag iland för att köpa några saker,
eftersom det var sista dagen i hamn. Jag
köpte en träsnidad negerfigur c:a 30 cm. hög
och ett ormskinn som var 5 m. långt.
(Ormskinnet stals tyvärr, när jag efter
resans slut, åkte tåg hem på permis). Ombord
var det fest, 150 inbjudna gäster, stort
flaggspel och orkestern spelade dansmusik.
Tack vare detta "oväsen" och min ömma kropp
så blev natten sömnlös.
Jag skriver idag den
1:sta mars.
Vi purrades kl. 7.00 som vanligt, då åt vi
frukost, sen blev det rengöring och kl. 9.45
paradstationer för avgång. Det gick ganska
bra att komma ut och när vi gled ut ur
hamnen spelade vår orkester franska N.S. som
besvarades med givakt och musköteri.
Kl. 11.00 blev det korum som vanligt, sen
var vi lediga hela e.m. Men då låg jag i
barbetten och sov igen min förlorade
nattsömn. Kl. 18.00 hade vi sjövakt till
20.00. Ingenting särskilt hände, mer än att
vi mötte ännu ett svenskt fartyg som var på
väg till Dakar.
I dag måndag
den 2:dra mars var det fint väder som
vanligt, vi hade sjön rakt framifrån så vi
slapp rullning för det var ganska stora
dyningar. Vi hade sjövakt 8 till 12. Kl.
14.00 hade vi skjutning med stor tub, 10
skott. Det bör nämnas att kl. 12 hade vi en
val styrbord akter. Den låg helt stilla, men
så fick den syn på oss, rullade över på
sidan och försvann i djupet. Kl. 20.00 var
det meningen att det skulle bli film, men
det hade kommit fukt in i maskineriet så det
blev inget av.
Jag har nu slutat i vaktgruppen och är nu
med i livbåts-besättningen, vilket är en
fördel eftersom det är kortare törnar. Det
har övergått och blivit ganska hård sjö, och
den häver ideligen över gångborden. Värmen
håller i sig, men det blåser c:a 15 m/s. Det
är ungefär 40 grader varmt i mässen om
nätterna, så vi har luckan upp till
gångbordet öppen, annars skulle vi stekas.
Det händer att det slår ner en våg ibland,
men det kan inte hjälpas. Det är en sak jag
glömt att skriva, och det är att vi har en
apa ombord. Det var nämligen en grabb som
fick den av en fransman i Dakar. Han hade
väl smugglat den ombord skulle jag tro,
hoppas den överlever resan. Vi har ju en
egen fotograf ombord, så jag har köpt en
bild när apan sitter på axeln på en av våra
styrmän.
Kamelförare i Dakar.
I dag
skriver jag den 3 mars och det är nu
bara 16 dagar kvar av resan. Vi har nu bara
en hamn kvar och det är Lissabon i Portugal.
Sjön har nu tilltagit, likaså vinden, men vi
har en stadig gång utan rullningar. Kl.
14.00 blev det "klart skepp", men det var
endast fingerade skjutningar. På kvällen kl.
19.30 likadant. Jag har ju som jag tidigare
nämnt, blivit med i livbåtsbesättningen,
vilket medför en timmes vakt vid
frälsarkransen. Det är visserligen ett jäkla
blåshål, men ibland om nätterna när månen
lyser, kan det vara väldigt tjusigt.
I dag den 4
mars är det mulet och det ser ut att
dra ihop till ett riktigt busväder. Det
visade sig att farhågorna besannades, för på
e.m. utfärdades det stormvarning i vårt
område, så vi ökade farten några knop för
att försöka hinna undan det värsta. Vi såg
redan nu hur det ösregnade alldeles söder om
oss, och sjön hade ökat avsevärt. Framåt
midnatt började det åska och vi fick lite
regn. Det blev dock värst på
torsdagsmorgonen. Då hade vi sjövakt
4 till 8 och jag hade törn vid
frälsarkransen mellan 6 och 7. Då regnade
det så att jag inte kunde se handen framför
mej, säkert det värsta regnväder jag
upplevt. Men efter vår sjövakt förbättrades
vädret avsevärt.
Kl. 14.00 hade vi "klart skepp", vi
förberedde då för kvällens övningar. Kl.
19.00 var det dags. Vi avfyrade 6 skott per
kanon samt 3 raketer. Efteråt blev det
insmörjning av eldrör, så vi var ej klar
förrän kl. 21.30.
På
fredagsmorgonen var det bättre väder,
men det märks att vi närmar oss nordligare
breddgrader för det har blivit kallare i
luften. Under min sjövakt 8-12 f.m. såg jag
en flygfisk som var i höjd med relingen.
Aspiranterna ombord hade anordnat ett spex,
som började kl. 20.00, just som vi började
sjövakten. Men eftersom jag inte hade någon
törn då, så fick jag se alltsammans. Det var
mycket bra hopsatt program. Dom hade skrivit
en prosa som handlade om befäl och var
mestadels pikar, och ibland mycket grova
sådana. Men chefen och övriga officerare som
var där, tyckte enbart att det var roligt.
De hade även en egen orkester som spelade
både bra och variationsrikt, vilket bidrog
till att det blev en riktigt trevlig kväll.
LISSABON
Trädgårdsanläggningen framför kungens
slott vid Lissabon.
På
lördagsmorgonen var det mycket
vackert väder och när vi blev purrade kl.
6.00, låg vi utanför Lissabon. Kl. 8.15 blev
det paradstationer och vi styrde in i
hamnen. Ett mera färgrikt ställe tror jag
inte finns. Det var sagolikt vackert med de
gröna platåerna och den blå himmeln i
bakgrunden, vita hus och nästan hela vägen
sandstrand. Det är omöjligt att beskriva det
med ord, men jag kommer säkert att minnas
det länge. Det tog två timmar innan vi lagt
till och då var klockan över tio.
Det var mycket folk samlat på kajen för att
se oss, för vi hade ju som vanligt avgivit
salut, och sånt hörs ju. Vi fick sedan sätta
upp solskyddet på backen. Vi var klar i
12-tiden, sen var vi lediga för dagen. Jag
vill nämna att idag är det halvmuck för mej,
jag har nu avverkat 222 dagar i svenska
marinen.
Chefen åkte iväg i en tjusig bil, som
ställts till hans förfogande. Lite senare
kom han tillbaks och hade då med sig den
portugisiska marinchefen. Senare kom även
den svenska ambassadören ombord, även han i
uniform.
Vi gick i land kl. 15, och hann inte mer än
utanför porten förrän en kille kom fram med
en adress till en madam. Vi fem killar som
brukar hålla ihop, gick ut på stan och såg
oss omkring. Det bör nämnas att det var rent
och fint och mycket välordnat, åtminstone i
stadens centrum. Här ser man inga spår efter
kriget, och utan överdrift kan stan
betraktas som mycket vacker, likaså
flickorna och det dom har, det har dom här i
Lissabon.
Det går ju inte att skriva ner allt som man
upplever, utan det får bli lite
minnesbilder. Guld visste vi var en bra
affär här i Portugal, så Hasse och jag var
in i en affär, där han köpte en tjusig ring
för, hör och häpna, ungefär 60 svenska
kronor. Vi besökte även ett café, där vi
drack lemonad och åt goda bakverk samt
rundade av det hela med lite starkare varor.
Vi strosade runt på stan till framåt
kvällen, då hittade vi ett dansställe som vi
besökte. Där träffade jag en tjej som jag
var tillsammans med hela kvällen. Hon var en
riktig snygging och dansa kunde hon
verkligen så vi hade riktigt trevligt
tillsammans. När jag sent omsider,
tillsammans med mina kompisar skulle gå, så
gav hon mej sin halskedja. Jag förstod ju
inte allt hon sa, men så mycket fattade jag
att hon menade att kedjan skulle vara en
garanti att jag skulle komma tillbaka dagen
efter. Vi får väl se hur det blir med det,
men en sak är klar "i Lissabon där dansar
de....... " Kvällen får betraktas som
lyckad.
På
söndagsmorgonen var det ett strålande
väder. Solen skiner från en blå himmel, sjön
ligger spegelblank och det doftar vår i
luften. Nu kl. 10 skall det bli korum på
backen. Svenska kolonister här i Lissabon
har inbjudits till gudstjänsten. Jag kom
nyss därifrån och jag må säga att det var en
mycket trevlig tillställning, med kaffe
efteråt. Det var c:a 40 st. gäster
närvarande.
När kl. blev 14.00 var det färdigt för en
bussutflykt runt om i Lissabon. Det var 3
st. bussar till vårt förfogande. Vi åkte
runt om i stan först, och det var många
vackra saker vi fick se. Stora torg med
vackra statyer, stora palats och breda lång
avenyer. Att Lissabon är en mycket vacker
stad, råder det inget tvivel om. Överallt
blir vi vänligt bemötta, vilket gör det hela
mycket trevligt. Vi åkte sedan ut på
landsbygden och besökte ett flertal byar. De
ligger mestadels nere i dalarna. På
sluttningarna är det stora plantager, mest
citronodlingar. Utefter vägarna finns det
mängder av barer, för oss stackars
resenärer. Senare kom vi till det berömda
slottet, där Don Pedro den 3:dje byggde och
bodde. Det var en fantastisk byggnad, med en
ännu stiligare trädgård. Färden fortsatte
sedan några mil och vi hamnade på en
restaurang, där dom serverade oss hur mycket
vin som helst. Vi besökte även den stora
vackra Olympiastadion som ligger utanför
själva stan. Rundresan tog 6 timmar, så vi
kom ombord igen c:a 20.00.
Efter uppsnyggning var vi redo att "göra
stan" på egen hand. Vi var på en nattklubb
och åt en god supé samt drack champagne av
bästa märke, 8 kr. flaskan (45 escudos).
Efter besöket gick vi hem till några tjejer
som vi lovat att vi skulle besöka. Vi hade alla tiders skoj där, och tjejen jag var med,
var ett litet svarthårigt kvicksilver som
hette Mario de Carmo. Vi var där ett bra
tag, jag tror att kl. var närmare två när vi
gick därifrån, men vi gick inte ombord utan
fortsatte på en annan nattklubb. Där var det
tidernas drag. Vi beställde flera låtar av
orkestern, bl.a. lärde vi dem "Svinsta skär"
och "farfar dansar gammal vals". Vi höll
igång och dansade allt från tango till
rumba, men det var inte så lätt att dansa
med tjejerna, för dom var ju som gelé i
händerna. Stället stängda kl. 5, så vi kom
ombord lagom till kl. 6 då nattpermisen
slutar. En sömnfri natt var priset, men det
var det värt.
I dag måndag
är det strålande väder. Vi hade den vanliga
rutinen på f.m. sen gick vi iland direkt
efter lunch. Vi var bl.a. och tittade på
stans flottaste hotell "Hotell Palace" och
det var ingen dålig byggnad. Sen var det
meningen att vi skulle gå och dansa, men
hamnade i stället på en biograf. Det var en
imponerande lokal. Entréplanet var enormt
stort, sen var det 4 våningar med balkonger.
Vi satte oss högst upp och det var en
imponerande syn, att se ut över hela lokalen
som rymde 3000 pers. Filmen, ja den hette "
Caruso". Efter filmen tog vi en taxi till
båten. Det kostade inte mer än 5,50 , vilket
blir c:a en svensk krona. Billigt, eller
hur, för det var ju dock ungefär 3 km.
Tisdagen
blev en mellandag, för då hade vi vakt och
inget av värde hände.
Onsdagen
däremot blev en mycket innehållsrik dag. Det
började med en utflykt till en vinfirma. Det
var fantastiska mängder vin som tillverkades
där. Det var jättestora ekfat i långa rader.
Vi fick gå igenom hela anläggningen, vilket
var intressant. Höjdpunkten blev dock när vi
bjöds att sitta ner vid ett långbord. Vi var
sextio man, och bordet var säkert 30 meter
långt. Framför var och en fanns det 6 olika
flaskor. Som dekoration fanns svenska och
portugisiska bordsflaggor samt som enda
tilltugg skålar med oliver. Allt eftersom
nivåerna i flaskorna sjönk, så steg
stämningen. Jag har ju aldrig varit förtjust
i vin, men eftersom det inte fanns något
alternativ, så slank det ner några glas.
(Det var förresten då jag lärde mej tycka om
oliver). När vi senare lämnade våra generösa
värdar, så var det på svaga ben, fylld
blåsa och en erfarenhet rikare.
Vi gick därefter på en restaurang och tog in
läsk och bakelse, som en motvikt till allt
vin, även en cognac slank ner. Medans vi
satt där och snackade, kom det in två fina
tjejer. Den ena var precis i min smak. Hon
hade en fin figur, svart hår och ett par
pigga bruna ögon. Vi blev ju naturligtvis
intresserade, och som tur var så hade vi
furir Modig med oss som kunde lite av
språket, så han bjöd dom sitta ner vid vårt
bord. Efter mycket om och men så slog dom
sej ner, och vi bjöd på kaffe och trevligt
sällskap. Den mörka, som hette Mario, och
jag fick kontakt direkt. Det var väl något i
min stirrande kärlekskranka blick som gick
hem. Det framgick att dom senare skulle gå
på dans, så vi frågade om vi kunde göra
sällskap, vilket var O.K. Vi beställde fram
två bilar för vi måste göra en sväng till
båten med kameror och dylikt. Jag tog snabbt
plats i baksätet med Mario och medans Hasse
och Modig var ombord med grejorna så passade
jag på och första kyssen var ett faktum.
Vi stack sedan till en nattklubb som hette
Teatra Viktoriana, ett snyggt ställe med en
bra orkester. Vi åt, drack och dansade och
livet lekte. Det var även uppträdande av
kastanjettdansande spanska flickor i
färggranna dräkter. Vi rundade av den här
trevliga natten i två-tiden efter mycket
dans och värkande fötter. Jag fick sällskap
med Mario, så vi bröt från gänget och gick
hem till henne. Hon hade eget rum, så jag
blev kvar hela natten. På morgonen så grät
hon, för vi förstod ju båda att vi inte
skulle ses igen. Vi tog en taxi ner till
båten som hon fick betala för jag var black.
Efter puss å kram så lovade hon att komma
ner och vinka av mej. Jag kom ombord kl.
06.00.
Trots det fina vädret, så var man ju inte på
särskilt bra humör, eftersom
det idag var
avgång och slut på en underbar vecka.
Avgångstiden var satt till kl. 12.30, men
redan kl. 9 började det samlas folk på
kajen. Fler och fler strömmade till, mest
tjejer, många med blomkvastar. Allteftersom
våra bekanta kom, så fick vi gå ner på
kajen. Min kom 9.30, men som tur var hade
hon inga blommor, för då vet i sjutton om
jag gått i land. Jag skulle tro att det var
ungefär hundra par som stod på kajen och
kramades och kysstes, och tyckte att livet
var grymt.
Samtidigt hade vi en entusiastisk publik på
båten, säkert 200 man. Det var många
kärleksförklaringar och löften som gavs på
kajen den förmiddagen tills vi kallades
ombord kl. 11.00. Jag gick ner i mässen och
hämtade min kamera för att ta en minnesbild.
När jag skrek åt henne att ta av sig kappan
för att få en fin bild, blev det allmän
visselkonsert, och jag förstår dom för hon
var grann. Det blev stationer på backen för
avgång och orkestern spelade båda
nationalsångerna som brukligt är.
Minnesbilden av Marios vinkande på kajen
medans vi sakta gled ur hamnen, kommer jag
sent att glömma. Nästa hamn vi skulle angöra
var i Sverige, men den rätta glädjen kunde
jag inte känna.
Vädret var bra hela dagen. På kvällen fick
vi lämna in våra vita uniformer, för nu
skulle vi gå mot kallare breddgrader. Vi
hade sjövakt 16 till 18 samt 4 till 8 på
morgonen.
På
fredagsmorgonen gick vi in i Biscaya
och där blåste det som vanligt och vi
rullade en hel del, men konstigt nog blev
det bättre framåt kvällen. Vi hade sjövakt
18 till 20 så jag fick sova hela natten.
På
lördagsmorgon kl. 8.00 gick vi på
sjövakten igen men blev avlösta för
rengöring, så vi slapp hela vakten. Vädret
var ganska bra under dagen och c:a 21 gick
vi ur Biscaya- bukten.
I dag söndag
blev korum inställt för det var för kallt.
Kl. 10.30 siktade vi Englands sydvästra
udde. Vi gick sjövakt 12 till 16, sen blev
det kortspel hela kvällen. Vakten som jag
skulle ha kl. 24 fick bytas mot vattenutkik
för Hasse var fyllsjuk av allt vin han
druckit (vin var den dryck vi hade istället
för mjölk under hela resan). Det var inte så
kallt uppe på bryggan, så det var enbart
till fördel. Vi mötte kl. 02.55 ett mycket
tjusigt passagerarfartyg, det var ingen
mindre än "United States".
I dag måndag
är det fint väder. Vi gick ur Engelska
kanalen i morse. Kl. 13.00 blev det
visitation ombord. Tullen visiterar ju inte
örlogsbåtar, så befälen får sköta den
uppgiften. Vi fick skriva ner vad vi hade
för souvenirer på en lista som sen kollades.
Vi gömde undan våra limpor cigaretter, de
andra sakerna var O.K. På e.m. hade vi
klädmönstring. Mellan 16 och 18 hade jag
sjövakt, sedan blev det mässvakt fram till
eldronden kl 21, då jag äntligen blev ledig.
I dag tisdag
den 17 mars hade jag sjövakt 04 till 08.
Vädret var bra, men det märks att vi närmar
oss Sverige, för det är kallt i luften. Man
fryser som sjutton, men det är väl för att
vi vant oss med varmare klimat. Jag har idag
på f.m. jobbat med torpeder. Vi har laddat
för eventuell skjutning på torsdag när
amiralen kommer på inspektion.
MARSTRAND
Åter
till Nordsjön, som svallar och brusar...
På onsdagen
gled vi in mot Marstrand, som vi fick i
sikte kl. 09.50. Vi låg där utanför och hade
skjutövning på f.m., senare ankrade vi i
Marstrands skärgård. Tyvärr fick vi inte ha
landpermission.
På torsdag
blev det stationer med alle man kl. 08.50
och kl 09.00 kom chefen för marinen ombord,
amiral Strömbäck. I sällskap hade han en
kommendör samt en kapten. Det blev, som sig
bör, mönstring av divisionerna. Kl. 13.00
blev det skjutning, sen satte vi kurs mot
Göteborg.
Utanför örlogsvarvet var en orkester samlad,
precis som när vi åkte, som spelade
"Sverige". Vår orkester svarade med ett
annat stycke, men jag hörde ej vilket, för
vi stod ju i paradstationer framme på
backen. Tilläggningen gick bra, och vi lade
till kl. 18.20. Där hade samlats mycket
folk, för att ta emot sina kära och nära.
Det var även folk från radio och film som
kom ombord för att göra reportage.
Här vill jag nu sluta min s.k. dagbok, för
nu är vi ju tillbaka i gamla svedala. Det
jag skrivit ner varje dag, eller dagen
efter, är gjort med gott samvete och utan
lögner. Tvärtom finns det en del som kan
tilläggas i vissa sammanhang, men jag tror
jag fått med allt som är av vikt att minnas.
Jag hoppas att denna bok kan ge mej en
överblick från denna intressanta resa på
senare dagar.
Slut den
19:de mars 1953
Acke
Söderström
Om Acke
Var bara 21 år när han följde
med kryssaren Gotland på sitt
unga livs stora äventyr. Han
var förste laddare på en av
kryssarens stora
15,2-centimeters kanoner.
Kryssarens huvudbestyckning var
sex 15,2-centimeters kanoner
plus sex torpedtuber. Varje morgon när gänget i
kanontornet städade fick han tid
till att föra sin dagbok. Det
blev till slut 113 handskrivna
sidor.
- Jag var tvungen att skriva
på baksidan av sidorna, minns
han.
Förvånas inte över
språk-bruket. När Acke skrev
dagboken var ord som neger och
andra i dag värdeladdade uttryck
fullständigt vardagliga. Vi har
inte ändrat något - så här
uttryckte sig en kaxig ung man
anno 1953. Acke var under resan
med kryssaren Gotland ingen
kändis i Gävle. Men med start
1968 började han bli det.
Då startade han nämligen Ackes
dansskola efter att året innan
ha tvingats sluta med den egna
billackering han drivit sedan
50-talet på grund av
ryggproblem.
Att dans blev den nya
inrikt-ningen var ingen slump,
Acke hade tillsammans med
partnern Alice Eriksson
tävlingsdansat och nått landets
toppskikt i modern dans. Med en
pegagog-utbildning i bagaget var
grunden lagd för en dansresa som
varade i 30 år, till 1998. Acke
blev "Mr Dans" för tusentals
gävlebor.
Skolan han startade finns
fortfarande kvar, under samma
namn men i annan regi förstås.
