Med Jagaren Halland till Nordamerika 1967

 

 

Innehåll

 

Bidrag från Thomas Kraepelien


Tillbaka till
Älvsnabbens
startsida

 


Signalmatros 3 Kraepelien berättar

En långvarig tradition inom den svenska örlogsflottan är de årliga utlandsresorna som bedrivs i utbildnings- och PR syfte. De mest välbekanta resorna har varit världsomseglingarna med utbildningsfartyget Älvsnabben som ägde rum mellan 1953 och 1980. För drygt 50 år sedan utfördes en långresa till Nordamerika med jagaren Halland.

Jagaren Halland var tillsammans med systerbåten Småland kustflottans största fartyg under 60 talet. Hallands längd uppgick till 121 m och bredden till 12,6 m. Två turbiner om sammanlagt 58 000 hk kunde få upp fartyget i 35 knop. Fartygets besättning uppgick till c:a 250 man men i samband med långresan fanns en del extra personal. Bland annat medföljde en frisör och två trumslagare.

Avsikten med det aktuella flottbesöket 1967 var att närvara vid Kanadas firande av självständigheten från det brittiska imperiet. Firandet innebar bl.a. närvaro under skandinaviska veckan vid världsutställning i Montreal samt även att delta i ett stort marint flottmöte i Halifax. Denna stad som har stark marin anknytning och är belägen på Nova Scotia kan jämföras med Sveriges Karlskrona. Besök gjordes också i Boston samt i samband med överfarterna besöktes Reykjavik och Saint Johns.
 

Karta över långresan 1967. Klicka för att förstora.


Avfärden från Göteborg skedde i fint försommarväder med svag vind och Halland ”lunkade” på i 16 knop över Nordsjön. På tredje dagens morgon vaknade vi av en begynnande sjögång. Vinden kom in från styrbords låring och tilltog alltmer under förmiddagen. Alla beordrades att stanna under däck och endast vakthavande officerare samt signalman fick vistas ute och då på bryggan. Även vissa ventilationsintag stängdes vilket medförde avsevärt försämrad luft nere i mässarna. Sjösjukan bidrog också till den dåliga luften.
 

Löjtnant Fältström på Hallands brygga i hårt väder på Nordatlanten. Klicka för att förstora.


En liten episod för oss tre signalmatroser inträffade i det hårda vädret. I den kraftiga sjögången kände jag plötsligt något förvånande att fartyget girar och lägger sig i vindögat. I fartygets högtalarsystem beordras signalmatroserna att omedelbart samlas i telefonväxeln medförande levang och hink. Vad som hade inträffat var att en backlagskanna hade vält i detta utrymme. Under den sista natten i Göteborg hade jag övertalat en kamrat som inte brukade ha vakten i telefonväxeln att ta min vakt. Under natten hade han behövt gå på toaletten men inte vågat lämna växeln utan använde en backlagskanna som potta. Kannan glömdes bort och blev stående i utrymmet. I sjögången välte den och då luften för ventilationen till en av mässarna togs från detta utrymme spreds lukten av urin ner i fartyget.

Sjögången tilltog ytterligare och som mest uppmättes 42 graders krängning. Så småningom närmade vi oss Island och äntligen avtog sjögången.
 

Sjögång. Klicka för att förstora.



Island

Det första land som vi siktade var den vulkaniska ön Surtsey, vilken är Islands sydligaste punkt. Den har bildats genom eruption, via en utlöpare 130 m under havsnivån, från en av Västmannaöarna strax söder om Island. Ön såg dagens ljus 14 nov 1963 (Wikipedia). Eruptionen pågick till den 5 juni 1967 d.v.s. 12 dagar efter att vi hade passerat på väg till Nordamerika. Med andra ord passerade vi Surtsey när den var som allra störst. Ön har sedan dess stadigt minskat i storlek och är nu c:a halva sin ursprungliga storlek.
Hej!

Vulkanön Surtsey med Västmannaöarna i bakgrunden. Klicka för att förstora.


Efter att ha anlänt till Reykjavik märkte vi snabbt av det amerikanska inflytande på staden. Från Natos bas Keflavik sändes radio med bra amerikansk popmusik. För första gången fick vi tillämpa utlandsschema ombord på Halland. Det innebar stora friheter förutom vakttjänstgöringen. Då vi rörde oss i staden märkte vi också att befolkningen hade en något sval inställning till militärer, vilket vi tolkade som en orsak av de amerikanska soldaternas närvaro.

En dag bussades vi en bra bit in på ön för att titta på en gejser. Den var inte särskilt aktiv så för att få den att spruta hett vatten upp i luften, pressade man ner såpa i hålet varpå det heta vattnet strömmade ut. Det var naturligtvis väldigt intressant men för flottister i 20 års ålder låg intresset mer på att komma tillbaka till staden, ta ett par öl och spana in isländska tjejer.

 

Mot Nordamerika

Efter några dagar på Island gick resan vidare mot Newfoundland och Saint Johns. Till en början var det ganska bra väder med en lufttemperatur av c:a 15 grader, men då vi närmade oss kontinenten sjönk temperaturen drastiskt och låg strax över noll. Vi hade då kommit in i Labradorströmmen. Denna kalla havsström flyter fån Grönland utmed Kanada för att sedan runda Newfoundland och fortsätta utmed Nova Scotia På vår och försommar kan isberg från Grönland förekomma söderut mot de transatlantiska sjörutterna och orsaka problem. Vid ett tillfälle närmade vi oss ett isberg, som vi fick tillstånd att beskjuta. Det blev alltså en liten skjutövning ute på Atlanten. Sista natten innan vi nådde den kanadensiska kusten hade jag hundvakten på bryggan och beordrades att hålla ordentlig utkik. Inte visste jag då att det var just i dessa vatten som Titanic förliste i april 1912.

 

Kanada

Det blev ett kort uppehåll i Saint Johns med dimmigt och gråkallt väder. Äntligen lämnade vi den sakta lunken när vi stävade över Saint Lawrenceviken och in i Saint Lawrence flodens mynning. Då inträffade ett meteorologiskt fenomen i och med vi lämnade inverkan av Labradorströmmen. Under en halvtimme steg temperaturen med nästan 20 grader. Värme var något alla längtade efter. Helt plötsligt fanns besättning som njöt både på backen och halvdäck.
 

På väg söderut i Saint Lawrencefloden mot Quebec och Montreal. Däcksmatros Bodell i förgrunden. Klicka för att förstora.


Förväntningarna steg då vi äntligen började förbereda oss för ankomst till Montreal. Staden är Kanadas näst största och belägen i provinsen Quebec. Regionen är tvåspråkig med engelska och franska. Staden är belägen runt en park med ett berg, Mont Royal, vars högsta punkt är 233 m.ö.h. (Wikipedia). Enligt lag får ingen byggnad i staden Montreal överstiga denna höjd.

Värmen steg ytterligare och passerade 30 graders strecket. För de tre signalmatroserna blev det småsvettigt då signalstället skulle vara färdigmonterat vid angöringen som skedde långt inne i en hamnbassäng nära världsutställningens område.
Dagarna förflöt lugnt och vi hade en behaglig tillvaro med stor frihet. En viss oro spreds emellertid då Sexdagarskriget i mellanöstern utbröt dagen efter vår ankomst. Frågan uppkom om vi skulle kallas hem eller om vi kunde fullfölja vår långresa. Gudskelov slöts freden snabbt och ingen stormaktskonflikt hann bryta ut. Vi kunde fullfölja resan som planerat.


Efter en vecka i Montreal lämnade vi staden och stävade mot vårt nästa delmål som var Boston. Under denna etapp ankrade vi upp några timmar för ett besök av svensk personal från ett skogsföretag beläget i östra Kanada. Det ordnades underhållning i form av teater och musik av Hallands egen besättning. Helikopterplattan på halvdäck blev en bra scen.
 

Jagaren Hallands egen orkester. Klicka för att förstora.



Boston

Vi stävade sedan vidare mot Boston som var resans sydligaste punkt. Det var varmt och besättningen försågs med tropikuniform d.v.s. vit uniform. Förtöjning gjordes i ett varvsområde där vi låg nära hangarfartyget Wasp. Fartyget var då mest känt för att ha plockat upp några bemannade rymdkapslar typ Gemini efter landning i havet. Det blev några lugna dagar med utflykter som huvudsaklig sysselsättning. En av dagarna anordnades ”Öppet hus” på båten. Några av de nyfikna besökarna som jag och min kompis kom i kontakt med visades vara en familj med skandinavisk anknytning. Det slutade med trevlig middag hemma hos dem senare på kvällen.
 

Hallands besättning i tropikuniform med hangarfartyget Wasp i bakgrunden. Klicka för att förstora.



Halifax

Det blev några dagar i Boston innan vi stävade vidare mot Halifax och deltagandet i det stora örlogsmötet ”Naval Assembly Atlantic”, Halifax Nova Scotia, 21-26 juni 1967.

I Halifax ankrades c:a 40 örlogsfartyg upp i tre rader med det största fartyget som var den amerikanska kryssaren Newport News i första ledet. Detta Fartyg sjösattes 1948 och klassades som ”heavy cruiser” vilket i detta fall innebar en imponerande storlek av nästan 220 meters längd.
 

Några av de 40 örlogsfartygen som förtöjdes på redden i Halifax. Klicka för att förstora.



Ett minne från detta besök är en parad genom staden av besättningarna från de besökande fartygen. Mycket folk kantade kortegevägen och Hallands besättning gjorde succé! Anledningen till det var knappast ett fulländat marscherande i knivskarpa led och synkroniserande armpendlingar (marsch exercis var det nog lite si och så med). Det berodde snarare på de två trumslagarna som vi hade med oss på resan, vilka var mycket duktiga.

Det roligaste minnet var definitivt att besättningen bjöds till ”samkväm”. Jag och mina kompisar var väldigt tveksamma till att gå då vi inte förstod vad ett samkväm skulle innebära och vi tyckte att det lät ganska tråkigt. Ack vad vi bedrog oss. Samkvämet visade sig äga rum i en hangarliknande byggnad tillsammans med c:a tusen andra flottister (egen uppskattning) från världens alla hörn. Utmed ena sidan fanns en scen med ett rockband och i mitten ett berg med öl och för övrigt inget mer i lokalen. Det blev en riktigt kul fest och en fantastisk förbrödring.
 

Hemfärd

Midsommar hade nu passerat och många av oss började få lite hemlängtan. Det var dags att kasta loss och påbörja den långa resan till Sverige. Hemfärden blev odramatisk och vi anlände till Göteborg en vecka in i juli. Totalt hade vi tillryggalagt drygt 8000 M enligt egen uppskattning och jag konstaterade också det hade varit en mycket bra resa.
 

Till början