Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.


Älvsnabbens
långresa 1953-54

Älvsnabbenmedaljong

 

Innehåll

 

FC Oscar Krokstedt berättar


Tillbaka till
Älvsnabbens
startsida

Tillbaka till
startsidan
om resan
1953-54

 

 

 

Jetonger om resan.
Skänkt av Kjell Högman.
Klicka för att förstora!

 

I boken "Vår marin 1955" finns följande
berättelse om resan, skriven av fartygschefen,
kommendörkapten Oscar Krokstedt.

Bilderna kommer också från boken.

 

Boken är skänkt av Hans Hellström, Flottans Män i Malmö.

 

Vintern 1953-54 gick minfartyget »Älvsnabben» för första gången som flottans långresefartyg på den traditionsenliga expeditionen till främmande farvatten. Orsaken härtill var att »Gotland», som tidigare brukat göra dessa resor, hösten 1953 måste läggas på varv för generalöversyn.

»Alvsnabbens» stora aktionsradie och låga driftskostnader kom att sätta sin prägel på färdplanen, som omfattade flera hamnar och längre tid till sjöss än vad som varit vanligt de senaste åren.

När jag nu på några sidor skall skildra »Alvsnabbens» resa, kommer jag inte att kronologiskt följa färden till sjöss och i hamn utan skall i stället försöka att i ett sammanhang ge några intryck av hamnbesöken och därefter av livet till sjöss mellan dem.

 

Las Palmas på Grand Canaria

Den första hamnen åtta dygn efter avgången från Göteborg den 17 november. Ett jämt och milt klimat. Av med de mörka uniformerna och på med de vita. Höga vulkaniska berg med bördiga apelsinlundar och bananplantager, som studerades och vars frukter avsmakades under utfärder inåt landet. Hamnen Puerto de Luz är en av de främsta oljebunkringsstationerna för trafiken mellan europeiska, afrikanska och sydamerikanska hamnar; den svenska flaggan är den som näst efter den engelska oftast ses på de besökande fartygen. Vi såg med stolthet den blåsa från välbyggda välhållna handelsfartyg. Hit kom dagen efter vår ankomst våra färdkamrater »Falken» och »Gladan» inseglande i hård kuling och gjorde eleganta ankringsmanövrer. Vi bytte besättningar, d v s Sjökrigsskolans aspiranter mönstrade av skonerterna och kom till oss, medan Rydbergs-stiftelsens elever, som följt med »Älvsnabben» från Göteborg, gick ombord på skonerterna.

 

Freetown i Sierra Leone

Vid mynningen av en av Nigers flodarmar. Hett. Termometern i durkarna visade över 30 grader Man fick en vision av det vilda Afrika. En obeskrivlig doft från skogarna. Nedför floden kom infödingarna byalagsvis till marknader i staden, roende eller seglande i långa kanoter, packade med varor, kvinnor och barn, med tio till tjugo paddlar, taktfast hanterade av männens muskelspelande svarta armar till trummors dunkande och entoniga sångers ljud ur många strupar. Strax utanför staden låg vildmarken med små byar av lerhyddor och kåkar av trä eller plåt, men inte en by utan något hus med tidens skylt: Drick Coca-Cola.

"Krejare" i Freetown kryllar kring Älvsnabben.

 

Linjepassagen den 9 december 1953.

 

Santos i Brasilien

12 dygn efter primitiviteten i Freetown mötte ögat amerikansk modernism. Santos är hamnstad till Sao Paolo, som är på väg att bli Sydamerikas betydelsefullaste stad och en av världens största städer med dagligen nybyggda, väldiga skyskrapor. Där — i Sao Paolo — bor många svenskar och deras gästfrihet var stor. En söndag bjöds 200 av besättningens 250 man att bese staden från ett 50-tal personbilar, körda av svenskar. Besök på stadion under fotbollsmatch, där vi presenterades, hyllades och televisionerades som representanter för fotbollslandet Sverige. Sista dagen i Santos — dan före dan före dopparedan — hade vi ett hundratal svenskar och brasilianare ombord, åt smörgåsbord och dansade juldanser.

 

Recife i Pernambuco (Brasilien).

Utfärder till den rike svenskättlingen Senor Arturo Lundgrens praia (strand) med bad i ljumma, dånande atlantbränningar, segling i brasilianska flottar med pittoreska tresnibbssegel, och så mycket mat och frukt man orkade äta. Nyårsafton ombord med svenske ministern och svenske konsuln gående runt i alla mässar för att önska Gott Nytt Är i het glögg som endast var obetydligt varmare än temperaturen ombord. Nyårsbaler på klubbar och restauranger. Det var fest och högtidligt ombord, då ministern överlämnade Nordstjärneordens kommendörstecken till professor Joaquim Amazonas, rektor vid Recife-universitetet.

 

Port of Spain på Trinidad

Columbus heliga trefaldighetsö. Nu var vi inne i Karibiska sjön och den sköna västindiska övärlden. Hit kom också »HMS Sheffield», flaggskepp i den brittiska eskader, som var stationerad till denna del av världen. Vi spelade fotboll med engelsmännen och vann med 2—1. När vi gick från hamnen gav vi en uppvisning i svenskt sjömansskap; aspiranterna fick ro i livbåtarna förbi »Sheffield» och 3 distansminuter ut till sjöss, innan vi hissade båtarna igen.

 

Bequia

En liten ö i Små Antillernas halvmåneformade arkipelag. Resans paradis. On var bebodd av endast en handfull vita och så bara infödingar. Ingen representation, inga middagar, inga »parties.» Här låg vi till ankars i nära en vecka och övade segling och rodd omväxlande med målning och andra arbeten samt strand- hugg med bad. Det var vemodigt att se ön försvinna i kölvattnet den 22 januari.

Sjöofficersaspiranter på permission i Västindien.

 

Cartagena i Colombia.

En gammal spansk stad med ärriga fästningsmurar, som sett Frances Drake’s segel och hört hans skeppskanoner dundra. Här fick besöket en i hög grad officiell karaktär och den största uppmärksamhet och artighet visades fartyget. Det blev officiella luncher och middagar, kransnedläggningar och förbimarsch i parad förbi guvernörens palats, där den svenska truppen trots nu salta sjöben marscherade bra och gjorde ett gott intryck. För att uppvakta presidenten flög fartygschefen med svenske ministern till huvudstaden Bogota över djupgröna urskogar och höga bergsplatåer och mottogs vid ankomsten med hederskompani och kungssången.



Svensk parad för guvernören i Cartagena

 

Kingston på Jamaica.

Här sammanträffade vi efter två månader åter med »Falken» och »Gladan» och fartygschefen på »Alvsnabben» kunde såsom den äldste kalla sig (på skämt förstås) Commanderin-Chief Royal Swedish West-India Training Squadron och med berättigad stolthet anmäla fartygens ankomst för den brittiske guvernören, som intresserade sig mycket för alla tre fartygen. Jamaica var förstås en idealisk ö för utfärder till gnistrande stränder och gröna plantager.

 

Vera Cruz, Mexico

För de 90 lyckliga, som utvaldes att vara svenske ministerns, den svenska kolonins och de mexikanska myndigheternas gäster, blev resan till och besöket under 3 dygn i Mexico City, huvudstaden, naturligtvis långresans absoluta höjdpunkt. Det var ett land, ett folk och rester av en gammal kultur man fick se, som starkt skilde sig från allt annat. Den svenska kolonins gästfrihet var storartad, och de enskilda medlemmarna offrade tid och möda på oss som gruppciceroner och värdar vid luncher och middagar ute och i sina hem. Man fick förutom allt sevärt i själva staden göra utfärder till de flytande trädgårdarna i Xochimilco och till aztekernas gamla pyramider i Teotihuacan. Jag, som gjorde färden till och från Mexico City i flygplan — med tåg tog färden 12 timmar — skall aldrig glömma det overkliga månlandskap jag såg under mig och Popocetepetis och Orizabas väldiga toppar i fjärran.

 

New Orleans, Luisiana

Vem visste att New Orleans, Förenta Staternas näst största hamnstad, låg nära åtta timmars gång uppför Mississippi? New Orleans är en glad stad, som söker upprätthålla den gamla franska traditionen. Dess French Quaters har naturligtvis kommersialiserats, men åtskilligt av originell charme och färg finns alltjämt kvar. Vi kom i karnevalens början och bevittnade festliga tåg genom gatorna och några fick också äran att deltaga i en stor galaföreställning med maskerad, där temat var Griegmusik och de agerande föreställde kungligheter vid det svensk- norska hovet 1885. Det var ett egendomligt sammanträffande och den högtidsklädda publiken jublade, då i det sedan lång tid fastställda och inövade programmet några scener improviserades: en där aspiranter med svensk flagga marscherade in, och Griegmusiken avbröts för kungssången och en där fartygschefen »in full regalia» fördes fram och presenterades för scenens kung Oscar II och drottning Sophia.

 

Charlotte Amalie, St Thomas

Resans sista amerikanska hamn. St Thomas är en gammal dansk besittning, som övergick i amerikansk ägo så sent som 1917. Det var tjusande och för amerikanarna hedrande att se de danska gatunamnen bevarade: Kongens gade, Norregade, Virnmelskaftet etc. Många — även om de nu var åtskilligt mörka i byn — vårdade danska traditioner och kunde litet danska. Här gavs inga tillfällen till rundturer eller badutflykter av det enkla skälet att erforderliga kommunikationsmedel (bussar) saknades. Men staden och dess omgivningar var intressanta nog, och man gick gratis på bio två kvällar i rad.

Öborna uppskattade »Älvsnabbens» besök; det var med påtaglig och erkänd glädje de såg en skandinavisk flagga blåsa från ett krigsfartyg i denna gamla danska hamn. Så här på andra sidan Atlanten i ett litet samhälle spelar det inte så stor roll om man är svensk, dansk eller norrman; man är skandinav helt enkelt.

 

Santa Cruz, Teneriffa.

Cirkeln sluten. Åter på Kanarieöarna vid foten av den snöglänsande Teneriffas Peak. Uppehållet här förlöpte lugnt utan mottagningar och festligheter av officiell prägel. Genom konsuln ordnades bussturer inåt den bergiga, vilt sköna ön. Det var angenämt med detta lugn, allas tankar kretsade kring nästa hamn, Göteborg, dit vi kom den 30 mars och var hemma.

 

Vi hade legat sammanlagt 47 dygn i de 12 hamnarna. Resten av resan, 87 dygn, tillbragtes till sjöss.

Livet till sjöss får en lugn och jämn rytm men blir aldrig långtråkigt ens under de längsta tiderna, 12 dygn i taget. Rutinen ombord är fylld med växlande övningar, arbeten och förströelse och så skiftar ju väder, sjö, himmel och stränder. Man går från dis och kyla vid Vinga, över Nordsjön och genom Kanalen fortfarande i dis med radarn igång och så bäst som det är så smeker solen, överliv och ansikten börjar bli bruna. Passaden blåser över Atlanten, Linjen och Stenbockens vändkrets passeras, Karlavagnen kryper ned i norr och Södra Korset stiger. Natthimlen är klar med myriader av stjärnor, och man förstår att det var på andra latituder än våra molniga och regniga, som stjärnorna gavs namn och deras kretsgång studerades. De gula vattenmassorna från Amazonfloden går långt ut till sjöss. Man kommer in i Karibiska havet och märker att han som stod vid mesanseglets bom på briggen »Tre Bröder» hade rätt: luften är verkligen »fylld utav tusende salvor.» Man utbyter hälsningar med Amerikalinjens »Kungsholm» på dess jungfruresa utanför Magdalenafloden och överraskas av hårt väder på natten med motsjö, som drar ner farten till 6—7 knop. Inne i Mexikanska golfen kommer den hårda nordan, »Norte», och drar förbi i lagom tid att göra inseglingen till Vera Cruz möjlig. Så kommer färden upp och ned för Mississippi och ostadigt väder utefter Cubas nord- kust, där korvetten Carlskrona gick under 1846. En krans sänks i havet till minnet av de flottans män, som följde henne i djupet. Åter i Karibiska sjön med milda vindar och hajkroken ute i kölvattnet, med springare kring stäven och flygfiskar pilande över ytan. Och så Atlanten i ödsligt rullande vågor tills Teneriffas Peak glänser som förtrollad i månskenet. Hårt väder uppför portugisiska kusten men lugnt på Biscaya och så Kanalen och Nordsjön igen med sin eviga tjocka och sitt kalla gråa vatten tills Marstrands fästning och Vinga fyr siktas en kall sol- strålande marsdag och man seglar upp i Göta älv.

Örlogssjömannen lär sig två yrken: sjö- krigarens och sjömannens. Därför blir rutinen en rytmisk växling mellan stridsexercis och sjömansövningar samt arbeten att underhålla fartyget: rostknackning och målning. Det sista är ju alltid nödvändigt, men måste göras oftare här än hemma för det gäller att visa upp ett snyggt fartyg utomlands, och det salta vattnet fräter hårt. Allt har sin tid och arbete måste förenas med underhållning. Neptunus kommer med linjedop, och varje man får medicin, blir rakad, klippt och döpt i vederbörlig ordning. Biografen surrar ett par gånger i veckan på däck; underhållningar med sång och spel och lekar och frågesport ordnas; det traditionella kadettspexet spelas på i hast uppsnickrade tiljor. Studiecirklar i navigation och engelska ordnas, och pastorn läser med anmälda konfirmander. Då och då en predikan: julotta kl 0415 i marschallers sken innan solen höjer sitt glödande klot över juldagens våta horisont. Alle mans kojer som hängas på däck, när värmen är tryckande. Allvar och lek, arbete och vila.

Meningen med en långresa kan väl i korthet sägas vara att höja personalens sjömannaegenskaper, att visa den svenska örlogsflaggan i främmande farvatten och att sprida kännedom om Sverige och stärka svenska undersåtars ställning utomlands. Vi på »Älvsnabben» tyckte vid hemkomsten, då resans intryck summerades, att vi på ett hyggligt sätt hade löst de uppgifter som anförtrotts oss.

Sammanträffandet med svenskar utomlands, särskilt i Santos-Sao Paolo och Mexico City, där kolonierna var stora, blev en glädjande manifestation av sammanhållning mellan svenskar ute och hemma.

Glädjande var också att en lång tid efter hemkosten se i en daglig tidning ett uttalande av en utländsk affärsman på sitt första besök i Sverige: han hade inspirerats därtill efter att i Bequia ha sett först »Falken» och »Gladan» och därefter »Älvsnabben», tre välskötta svenska fartyg.

Dessa minnens nedtecknare, som var fartygschef på resan, ber att än en gång få tacka alla dem som var med — och som kanske läser dessa rader — för den insats de gjorde, för god vilja och för ett uppträdande i land, som hedrade Sverige och det vapen vi tjänar, flottan.

 

Till början