Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.



Långresan 1956-57

Älvsnabbenmedaljong

 

Innehåll

 

Ur Örlogsposten nummer 5 1956


Tillbaka till
Älvsnabbens
startsida

 

Tillbaka till
startsidan om
resan 1956-57

 

 

Jetong om resan skänkt
av Kjell Högman.
Klicka för att förstora!

 

Klicka på bilderna för att förstora!

 

En drömresa

Gossar, gossar - vad mycket har inte Allmakten i sin hand! Allt, vad man drömt om, allt, vad som så omsorgsfullt förberetts och planerats, allt det grundliga arbete på så många händer, som i åratal nedlagts för att genomföra dessa planer -- allt detta har plötsligt fallit i spillror. Vi är, raske sjömän, när allt kommer omkring, små små brickor i ett stort stort spel.

Detta handlar om HMS Älvsnabben och dess planerade expedition runt Sydamerika - en drömresa i detta ords dubbla bemärkelse, ty det är en resa, som aldrig blev av. Det handlar också i någon mån om våra små härdiga och käcka skonerters - Falken och Gladan - öden. Vi ligger just nu, tre fartyg förande svensk örlogsflagg, i Cadiz i Spanien, den tretusenåriga vita staden, som sett många segel. Klockan är 21.40. Lanternorna brinner klara.

Jag är just ombordkommen efter att ha varit iland och rullat hatt. Köpt en spetsmantilla til! hustrun. En docka till ungarna. En flaska likör till far. Tänka sej - man får en stor helflaska Cointreau för 6:50, swedish money. You bet. Men låt mig berätta vad som hänt oss. Det får bli spontant och som det faller sig - tidpunkten för sista post iland är inte långt borta. Svenske konsuln, senor Scharfenhauser, som haft många omsorger och ordnat allt på bästa sätt för oss, kommer ombord i morgon före avseglingen och tar våra sista brev i fickan.

Denna expedition startade enligt tradition i Karlskrona. Och där är det självfallet, att ett långresefartygs avsegling skall ske enligt vissa hävdvunna former. Men därutöver hände något ovanligt. De anhöriga, som i stor mängd strömmat till på kajen för att vinka farväl, fick under sista timman komma ombord för att där ta avsked av sina gossar. Och så kom det sig att med besättningen blandades hustrur och söta ungar, far och mor och andra kära. Det blev först ett örlogsmässigt korum på däck i kretsen av de anhöriga, som med djup känsla deltog i andakten. Sedan blev det ett hemtrevligt "kyrkkaffe" över hela fartyget. Men vid korum hade chefen sagt några ord, som gick alla djupt till sinnes. Han talade om några av de mest bärande begreppen i den kristna etiken, om tron, hoppet och kärleken.

"Vi kommer att vägledas av kärleken", sade chefen. "Kärleken till våra familjer, till vårt fartyg, till vårt vapen. Och vi skall vägledas av tron - och i detta fall sätter jag likhetstecken mellan tron och troheten mot våra familjer, troheten mot vår uppgift och troheten mot vårt vapen. Vi skall också vägledas av hoppet - hoppet att kunna fylla vår uppgift, hoppet att vi skall kunna friska och helbrägda komma tillbaka till våra familjer och till vårt vapen." Med de orden, underbart vackert utsagda, hade chefen definitivt erövrat hela besättningens hjärtan från gunrum till trossbottnar.

Under uppehållet i Göteborg för kompletteringar gavs tillfälle för anhöriga till besättningen som vistades där att komma ombord och ta avsked på liknande sätt som i Karlskrona. Dagen före avseglingen från Göteborg tog chefen för marinen, åtföljd av marinstabschefen, avsked av besättningen - en högtidsstund, som ingen ombord glömmer i första taget. En far talade förstånd med sina unga söner. Råd och vinkar. Förmaningar. Välgångsönskan.

Och så låg vi då till sjöss. Det var inget direkt dåligt väder över Nordsjön men ändå en kraftig sjö i förening med gammal dyning från nordväst, som kom Älvsnabben att rulla mer än - enligt uppgift -- någonsin förr. Sedan har maskinerna natt och dag igenom arbetat med samma jämna rytm medan stäven plöjt havet mot sydligare farvatten. Men så en dag - plötsligt - kände vi alla ombord, att maskinerna började pulsera i en snabbare takt - som alla sjömän vet är man lyhörd för sådant. Vi hade satt högsta fart - vad har hänt?

Detta hände den 5 november, just i skymningen. Tidigare på dagen hade vi haft Kap Ushant, Frankrikes västligaste udde, tvärs om babord och stävade sedan ut över Biscaya i gott väder. Snart skulle vi ha Kap Finisterre i sikte. På den tiden de män, som mänskligheten har så mycket att tacka dem för -- jag menar de djärva sjöfararna och upptäckarna Columbus, Vasco da Gama och Magellan - gav sig ut på det väldiga havet och bevisade att det fanns land bortom horisonten, på den tiden var hela mänskligheten övertygad om att denna långt ut i det ökända havet utskjutande udde var världens ände åt det hållet - därav namnet Finis terre. Vi skulle vidare få se Kap Vincente - ack, dessa kända namn från lord Nelsons och "Horatio Hornblowers" tid, och kanske skulle vi också få Trafalgar i sikte. Vi skulle alltså överfara de klassiska vatten, där världens öden upprepade gånger avgjorts under strid till sjöss. Här var det som britterna det året 1588 tillintetgjorde den mäktiga spanska armadan. Här kämpade och dog på däcket av linjeskeppet Victory lord Nelson med sina brittiska sjömän mot fransmän och spanjorer under de stora Napoleonkrigen. Här har under nyare tiders nya krig många sjömän fått sin grav - ·ack, om dessa vågor kunde tala!

Nå, sedan skulle vi fara vidare ungefär i upptäckaren Magellans spår från spanska kusten över Atlanten mot Sydamerika.

Vi har glatt oss mycket åt allt detta. Vi har haft de största förväntningar på att få göra en intressant expedition och att få samla massor av nyttiga erfarenheter. Vi har på kort tid hunnit bli en väl sammansvetsad besättning, helt besjälad av att göra sitt allra bästa för att hedra det svenska namnet i alla de länder, som skulle besökas. Vi trivs med varandra och är mycket goda vänner. Andan och stämningen ombord, till vilken chefen - det må sägas högt och rent - på ·ett enastående sätt personligen angett tonen, är den bästa tänkbara. Men vad är det nu, som har hänt. Varför har vi satt högsta fart?

I skymningen kallades alle man på däck. Hon rullade smått men den milda luften påminde oss om, att vi redan befann oss i ett sydligare klimat.

Chefen var djupt allvarlig. "Jag har" , sa han, "kallat er samman för att tillkännage, att jag nu låtit sätta högsta fart för att snarast uppnå Cadiz Bay. Där ämnar jag lämna över Rydbergseleverna till skonerterna Falken och Gladan, som redan ligger där, och sedan vi fått sjöofficersaspiranterna över hit ombord, ämnar jag snarast återvända till Sverige. Detta enligt en order som jag nyss mottagit från chefen för marinen.

Jag vet, att detta innebär en djup besvikelse för er alla. Ni är gott folk. Jag är mycket nöjd med er. Ni utgör tillsammans en god besättning. Ni har alla varit glada och . besjälade av er uppgift. Jag önskar er av hjärtat att ni en annan gång under lyckligare stjärnor skall få alla dessa era önskningar uppfyllda - det har ni förtjänat - men nu drar vi ett streck över allt detta och inriktar oss helt på de nya uppgifter, som kommer att föreläggas oss. Från och med nu skall stridsutbildningen intensifieras."

Man kan ju aldrig låta bli att hoppas. Vi har hängt kring högtalarna ombord vid varje nyhetsutsändning från Sverige för att genom bruset och knastrandet söka uppfatta, vad den svenska rösten säger om händelseutvecklingen och vad denna kan komma att innebära för oss här ute. Vi har kastats mellan nytänt hopp och besvikelser. Vi är i dessa dagar i dubbel mening ett flarn på havet, som inte vet sitt öde från den ena stunden till den andra. Nu står det emellertid klart för oss, att vårt hemkallande är definitivt. Vi har inrättat oss därefter och är vid gott mod.

Just när jag kom ner till kajen i kväll för att fara ombord, fick jag veta, att även skonerterna blivit hemkallade. Därmed är det slut även på de trevliga Rydbergspojkarnas drömmar och planer. Nåväl, sådant är livet. Detta är skrivet till ankars i Cadiz Bay. Klockan är 0030. Lanternorna brinner klara.

B. J.         

 

Till början