Ralphs vän Bo Hedlund skickade resebrev till tidningen Folket i Eskilstuna med jämna mellanrum under resans gång.  Texten nedan är utdrag ur dessa resebrev plus en artikel av Bertil Askelöf. Katrin Säfström, ansvarig utgivare på tidningen Folket i Eskilstuna, har givit sitt välvilliga medgivande till detta.

Ralph och hans kompisar ombord

"Älvsnabben" på långresa

En fem månaders långresa till bl a Västindien, Nordamerikas västkust, Haiti, Colombo och Galapagosöarna startar minfartyget "Älvsnabben" den 6 november. Det är 272 man, varav 59 sjökrigsskolelever, som får vara med om resan och bl a besöka San Fransisco, Los Angeles, Punta Arenas, Acapulco och Vancouver för att nämna några av de mest lockande stadsnamnen ur hamnförteckningen. "Älvsnabben" går från Karlskrona direkt till Västindien via Kielkanalen och Fort de France på Martinique blir första hamn efter 18 dygns resa. Genom Panamakanalen går färden till Galapagosöarna, Nordamerikas västkust och vid jultid besöker man Mexikos mondäna badortsstad Acapulco. Julen firas traditionellt till sjöss, och i San Fransisco blir det nyårsfirande.

Efter besök i Punta Arenas, Costa Rica och Port au Prince på Haiti ställs kursen hem över, och efter en kort visit i Dover beräknas "Älvsnabben" inlöpa Göteborgs hamn den 4 april. Fartygschef på resan är kommendörkapten av 1 gr Gunnar Norström och sekond kommendörkapten av 2 gr Hans Petrelius.

Eskilstunagrabben Bo Hedlund, Gredbergsgatan 10C, befinner sig -  som han redan berättat i en tidigare artikel i Folket - med "Älvsnabben" på dess färd i varmare farvatten. När vi sist lämnade honom hade man ön Martinique - den franska besittningen - som mål. Och där är han nu, när han fortsätter sin skildring den 25 november. Termometern visade den dagen 39 grader i skuggan.

Kl. 06.00  såg vi solen gå upp över bergstopparna på Martinique. Kl. 08.00 sköt vi salut för den franska nationen. Det var en vacker morgon och mycket folk hade samlats på kajen när vi lade till. Kanske Columbus också tyckte det var vackert när han under sin sista resa den 15 juni 1502 upptäckte ön, som de infödda kallar Martinimo. Var han landsteg är inte klarlagt men troligtvis var det på samma plats, som där vi lade till. Befolkningen uppgår till 265.000 personer och utgörs till största delen av negrer. Det officiella språket är franska men kreolska är det språk som mest talas av negrerna. Det skiljer sig helt från franskan. På den norra delen av ön ligger dess högst belägna topp Mont Pelé på 1.350m. Det är en vulkan som hade sitt sista utbrott i maj 1902. Den gången skämtade ödet på ett makabert sätt med rättvisan: Staden S:t Pierre ödelades, hela dess befolkning 40.000 människor omkom men en enda person överlevde - en till döden dömd neger. Han satt fastkedjad i fängelsekällaren och räddades av de tjocka murarna.

En färd över Martinique från fort de France är en oförgätlig upplevelse. En sådan fick vi vara med på onsdagen 27 november. Det var en tur som sent skall glömmas. Det fanns kurvor, som var så tvära att chaufförerna måste backa för att komma runt. Sist i raden av bilar körde en bärgningsbil, så man var lite till mans skeptisk inför färden. Vi höll oss fast i stängerna på sidorna och tog spjärn med fötterna för att inte flyga ut i alla gupp och kurvor. De reaktionssnabba chaufförerna körde vådligt fort, bromsade aldrig utan körde bilarna enbart med växlarna. så dessa stoppar inte länge. All annan trafik fick flytta sig när vi kom farande. Inga räcken fanns vid kurvorna utom på en del särskilt otäcka ställen. Vi satt på helspänn och tänkte att nu måste det snart hända något. Vi blev följaktligen inte förvånade när chaufförerna inte kunde klara ut en kurva. Vi slängde oss alla ur bilen och såg hur den blev hängande över ett räcke, ett av de få som fanns. Chauffören bara skrattade, hoppade upp igen och backade och så var det bara att köra igen. Det stod "Danger" på en skylt med upp och nervända bilar, men inte saktades farten för det. Ett vägras av öns eruptiva porösa aska gjorde turen extra spännande. På ett ställe hade man fått upp en Carterpillar, som strejkade.  10.000 kbm grus skulle nu flyttas av en handfull bärerskor med små tråg på huvudet. Och på det stället var det inte många centimeter till kanten. Men färden blev trots allt tjusig. Vägen slingrade sig längs tvärbranta sluttningar och över raviner tätt bevuxna med allehanda exotiska träd och buskar. Kring de vilda bergstopparna hängde molnen som slöjor och ständiga regnskurar omväxlar med strålande solsken i det inre av ön. Detta samband med den fruktbara vulkaniska jordmånen gör att ön verkar som ett enda drivhus. Vi äter ständigt bananer, Ananas, apelsiner och kokos.

Vad gjorde dom egentligen på stränderna?

Det förut omtalade Fort de France är Martiniques huvudstad och har en befolkning på ca 61.000 människor. I stans centrum ligger något verkligt imponerande - Place de Savanne - som är en jättelik rymlig fyrkantig borggård. Mitt på platsen står en staty av Martiniques namnkunniga kvinna Josephine Rose Tascher de la Pagerie. Hon var gift med Napoleon.

Den franska maten är mycket god och för en billig penning får man sig ett gott mål. När vi tömmer avfall på mornarna kommer det genast en massa negrer och börjar plocka bland allt ruttet som finns. De tar gamla plåtburkar och i dem lägger de potatis, möglat bröd och rutten korv. En fick tag i en kartong med gammal gröt och genast började alla sätta sig och slafsa i sig med bara händerna. Arma människor! Nu ser man hur fattigt en del har det. Vi vet inte hur bra vi har det i Sverige. Annars är allt bra här. Fritiden bedrivs med bordtennis och bridge och filmförevisningar två gånger i veckan är livligt eftertraktade. Vi är tre Eskilstunabor på resan: vpl Ralph Andersson, som ligger i samma mäss som jag, och en furir Ekstedt. Nästa Colombia och Cartagena. Hälsningar Bosse Hedlund.

Inlöpt Cartagena och förtöjt 08.30 onsdagen den 3 december

Avgivit salut som besvarades från fortet i land. Staden som är av samma storlek som Malmö har vänligt vita byggnader och mycket vackra omgivningar med flera gamla fästningsverk från 1600- och 1700-talen. I den livliga trafiken blandas lyxbilar med mulåsnekärror. Delar av den svenska kolonin, huvudsakligen representanter för våra förnämliga exportindustrier, har välkomnats ombord och undfägnats med bl. a. knäckebröd och lapskojs. Våra sambandsofficerare talar perfekt svenska, men så har de också utbildats vid sjökrigsskolan i Sverige. En svenskbyggd jagare av Hallandtyp ligger här. Det är 20 de Julio. Colombias andra svenskbyggda jagare väntas hit senare efter provturer i Sverige.

På torsdagen avreste fartygschefen och sekond med flyg till Bogota på officiella visiter. Kadetterna har övat sig för parad i samband med kransnedläggning vid nationalmonumentet. Befäl och besättning har beretts möjlighet bada i Atlanten och göra utflykter i stadens underbara omgivningar. I går mottogs ytterligare medlemmar av den svenska kolonin ombord och bjöds på fläskpannkaka och andra delikatesser.

HMS Älvsnabben 9 december Läge: Gulf of Panama i Stilla havet

Galapagosöarna

HMS Älvsnabben 13 december. Ankrat kl 8 svensk tid på fredagen i den s. k. Vrakbukten på ön San Cristobal tillhörande Galapagosöarna. Staden San Cristobal har ca 700 invånare och besöks ytterst sällan av några fartyg frånsett den månatliga postbåten. Det finns mycket att berätta härifrån men inga vykort att köpa. Faunan är storartad. Exempelvis är fiskelyckan så god att stora härliga fiskar får utan att kroken ens behöver agnas. Vi har spisat en sorts havsabborrar till middag som var mycket delikata och som till proviantuppbördsmannens stora glädje var alldeles gratis.

Postgången ute i vilda världen är inte vad vi svenskar vant oss vid. Folket-rapportören på "Älvsnabben" - Eskilstunagrabben Bosse Hedlund - har sedan i mitten av december kontinuerligt skickat resebrev från de exotiska vatten jagaren passerar. Först nu har ett par av dessa brev nått Eskilstuna. Här är de:

Galapagosöarna, fredagen 12 december, ankring vid San Cristobal. Temperaturen omkring plus 24 grader. Vi är nu sju timmar efter svensk normaltid. Den här ögruppen är fridlyst och här finns levande exemplar av de gamla skräcködlorna. Den 13 december begav vi oss till ön Santa Crus, där ödlorna skulle leva. Det var luciamorgon och fartygsläkaren kom klockan 5.30 med en specialutbildad kör och vi blev bjudna på nybakade lussebröd och kaffe. Fartygspastorn spelade dragspel.

Luciasången löd så här:

Natten är mörk och stor
Sov gott i bingen
Du som från Sverige for
dig väcker ingen.
Likväl för denna dag
purrut med vacker sång
Sankta Lucia, Sankta Lucia

Älvsnabben bjuder att
fika på morron
bönor och lussekatt
hälsar god morgon
härmed parad kvarter
ljusriggad söt du ser
Sankta Lucia, Sankta Lucia"

Ralph med en havsleguan

Men när vi kom ner i vattnet dök det upp ett stor huvud och gav ett frustande. Vi blev förskräckta och skyndade upp på land. Men det visade sig snart att det bara var ett stim sälar och då hoppade vi i plurret igen. Sälarna var mycket nyfikna och vi kunde ta på dem. Genom att krypa på alla fyra och utstöta allehanda oljud lurade vi dem att följa efter oss upp på land. De trodde väl att vi var några missbildade exemplar av deras egen art.

Vi lärde också att fånga ödlor. Var man riktigt snabb och fick tag i dem i svansen och killade dem under magen föll de i dvala och var ofarliga. På hemvägen badade vi i en liten vik men det kom så många hajar att vi gick upp på land igen. Sedan skyndade vi hem till picknicken. där fick vi potatismos och korv, senare krabba och ännu senare chokladkakor. Vi satt kring en eld och sjöng svenska sjömansvalser. Det var en härlig stämning och tankarna gick hem. Den tropiska natten med fullmåne och vågornas kluckande kommer nog alla att minnas.

HMS Älvsnabben 17/12

Emellanåt blåste det friskt.

Lika fort som stormen kom lika fort drog den bort igen och just nu går vi återigen fram över ett nästan spegelblankt vatten allt medan himlen står djupröd i väster. Skjutningar mot ballongmål under förmiddagen. Vi sköt ner alla ballonger utom en för att kunna utföra en lyckad tilläggningsövning vid denna. Sett en haj som jagat ett fiskstim så att vattnet formligen kokade om babord. Gjorde fartyget rent på eftermiddagen för att vara fina till morgondagens hamnbesök. Alla längtar efter brev, det var över tre veckor sedan vi sist fick några.

Älvsnabbens chef, kommendörkapten K. G. Norström, togs på fredagen emot av Mexicos president Adolfo Lopez. Kommendörkaptenen följdes vid presidentbesöket av svenske ambassadören Lennart Nylander och ett flertal av Älvsnabbens officerare. Presidenten nämnde i sitt samtal med de svenska officerarna bland anat att tätare besök av svenska flottenheter i Mexico skulle vara en avsevärd hjälp då det gäller att förbättra de redan utmärkta relationerna de båda länderna emellan. Älvsnabben fortsätter på måndagen till San Francisco.

Acapulco 18-22 december

Ralph i hyrd bil från Mexico City

Lördagen den 20 december träffade vi en svensk studerande Ulf Gustav Nelin från Kristinehamn. det var roligt att så här långt borta träffa en svensk jämnårig grabb. Han hade varit åtta år i Mexiko. Vårt besök blev det allmänna samtalsämnet i mexikanska flottan, som inte har någon motsvarighet i Älvsnabben. De har fem båtar själva och kör aldrig någon längre tur med dem. De eldar skräp i pannorna en gång i veckan, så att det skall se ut att de är i trim.

Söndagen den 21 december, tredje advent. Dagens höjdpunkt var tjurfäktningen på stadens väldiga arena dr det rymdes 10.000 människor. Det var rätt läskigt och de flesta av oss höll med tjurarna. Fyra djur fick släppa livet till.

Julfirandet

HMS Älvsnabben den 1/1. San Francisco Kl. 09.00 lokal tid

San Francisco 4 jan

HMS Älvsnabben den 6/1 på väg till Victoria

Gårdagen bjöd på gudstjänst i sjömanskyrkan i San Fransisco där den svenska sjömanspastorn Torsten Malmström predikade och vår fartygspastor förrättade altartjänst. Sedan intervjuades fartygschefen i radio av den kände radiostjärnan Jane Todd. Älvsnabben besegrade ett fotbollslag från land med 4-1. På eftermiddagen höll fartyget på att tyngas ned av tusentals besökande svenskar. Dagens avgång uppsköts på grund av storm. De amerikanska marinmyndigheterna uppsökte chefen och avrådde på det bestämdaste avgång från hamnen. För att hinna i tid till nästa hamn avgick vi dock kl. 17.00 men utan sjölots enär denne ej kunde avlämnas i den hårda sjön. Strax innan losskastningen höll vår generalkonsul ett högtidstal till besättningen och tackade varmt för det utmärkta sätt på vilket den hedrat vårt land, vår flotta och vårt fartyg. Talet åhördes av stolta män. Vädret är nu mycket hårt.

Älvsnabben i Vancouver

Minsveparen Älvsnabben inkom programenligt den 11 januari till Vancouver i Kanada efter några dagars besök på den traditionsrika ön Viktoria

Fartygets besök i Vancouver - det första i stadens historia av ett svenskt örlogsfartyg - blev en stor händelse för svenskkanadensarna. Fartygschefen, kommendörkapten Gunnar Norström åt lunch med biträdande guvernören för British Columbia. Svenskarna i staden hade anordnat rundturer, välkomstfester med dans i Svenska hallen och inbjudningar i privata hem. Efter ett par dagars övningar i Stilla havet utanför Santa Barbara i södra Kalifornien angör Älvsnabben Long Beach utanför Los Angeles den 23 januari.

HMS Älvsnabben 17 jan

Ralph och Bo Hedlund (skribenten) på skidor i Kanada

Trots att vädret är grått och kallt och att sjön går rätt hög känns det skönt att åter vara till sjöss. För varje timme kommer vi nu närmare hemlandet även om vi är lyckliga nog att ha många hamnar kvar på vår resa. Under gårdagen omedelbart efter avgången från Vancouver hade vi artilleribeskjutningar mot mål som bogserades av en båt från kanadensiska flottan. Resultatet blev mycket lyckat.

Fest i Los Angeles

Apelsinplockning St Monica

Söndagen den 25 hålles svensk gudstjänst i norska sjömanskyrkan i San Pedro och på eftermiddagen ger radio- och TV-stjärnan, svenskättade Edgar Bergen ett cocktailparty för en stor grupp av besättningsmedlemmar och svenskamerikaner. Konsul Walther G. Danielsson har mottagning för officerare och ett antal svenskamerikaner i sitt hem på ankomstdagen. Inbjudningar till privata hem föreligger också i stort antal. Fartygschefen återgäldar gästfriheten med att ta "öppet hus" ombord, då allmänheten får tillfälle att bese det svenska fartyget. Nästa hamn på Älvsnabbens program är Puntarenas i Costa Rica i Mellanamerika, dit fartyget beräknas anlända den 3 februari.

HMS Älvsnabben  den 3 februari

Hajbete. Killarna fick ta blodprov som de sedan sprutade in i bytet. Hajar gillar nytt blod.
Denna haj fick Ralph på kroken, fenan sitter fortfarande på väggen hemma hos honom. Fiska gjorde de för att de hade propelleraxelfel, så de stod still.

Anlände klockan 11.00 lokal tid på måndagen till Puntarenas

 Puntarenas, en liten hamnstad på ca 10.000 invånare i Costa Rica. Sveriges generalkonsul, representant för beskickningen och en imponerande patrull med musikkår mötte. Costa Rica har ingen flotta och dess arme är av symbolisk art. Landet kallas också Amerikas Schweiz. Vi har gått i land på de stekheta gatorna och badat på härliga plager.

HMS Älvsnabben 13 febr. Det känns skönt att vara till sjöss igen och börja arbeta. Tyvärr gavs ingen svalka på havet idag. Luften stod nästan still och termometern måste placeras i skuggan för att skalan skulle räcka till. Ändå visade den plus 32 grader. Avgick klockan 8 från Puntarenas. Stor paradtrupp med musikkår på kajen. Båda ländernas nationalhymner spelades och presidentens förhoppning, uttalade vid audiensen för fartygschefen att vårt besök skulle bli lyckat, har infriats. Det andra fartyget som låg inne vid den lilla träkajen i hamnen var Danska Robert Maersk. Nästa hamn blir Pigeon Islands utanför Jamaica.

HMS Älvsnabben 19/2 kl. 1 svensk tid: Anlänt Kingston

Bunkring av olja på förmiddagen varefter fartyget flyttades under eftermiddagen till Downtown. Vi ligger alltså mitt i staden och har bara några få steg till huvudgatans affären och badhotellens plager. Befolkningen består nästan enbart av verkligt kolsvarta negrer, och borgmästaren är en ladylik negress. Här kommer vi att köpa calypsoskivor och lädervaror.

HMS Älvsnabben 20 februari: Andra dagen i Kingston ägnades mest åt köpenskap. Mängder av grammofonskivor med calypso har inhandlats och trummor och korgarbeten har haft god marknad. Mittemot oss ligger ett Holländskt lastfartyg och lossar styckegods och hela kajen genljuder av negersånger och vinschrassel.

HMS Älvsnabben 22/2: Sista dagen i Kingston bjöd på samma ljuvliga trafik som de tidigare dagarna. Stora passagerarfartyg fyllda med dollarturister, kommer in här flera gånger i veckan. Idag har två amerikanska jagare ankrat här. Vårt vattenpololag kämpar väl mot ett armélag och har vunnit med 12-1. Vi lämnar kajen redan halv sex imorgon för att bereda plats åt ett handelsfartyg.

Brev från Älvsnabben. "En riktig söderhavsö"

Innan Älvsnabben tränger in i bebodda delar av calypsovärlden kastas ankar utanför en liten ö, Pidgeon Island - på vårt sjökort markerad mindre än ett knappnålshuvud. Jag kommer ihåg en from önskan från långresans början: hoppas att vi kommer till en riktig Söderhavsö. Och här har denna önskan faktiskt blivit uppfylld. Visserligen har civilisationen förstört en del i mitten av den lilla ön i form av rostiga plåtburkar och cementfundament till kanonlavettage från andra världskriget. Men ön är helt obebodd; det finns en lång strandremsa med snövit sand och kristallklart azurblått vatten framför och bakom palmträd med buskage av exotiska växter. Hela besättningen har möjlighet att gå land för att fritt ströva omkring eller för attt bada under en hel dag.

Så kommer Älvsnabben till Kingston redan från början calypsostämning efter det föredrag med musikackompanjemang som en av officerarna höll före vår ankomst. På kajen har det hela tiden varit starkt liv och rörelse med många ljudsensationer. Några var inbjudna till en danstillställning  på ett hotell. Det blev dans i fria luften med en mörkblå stjärnhimmel som tak och stilla palmdungar som väggar. I detta dunkel dansade vitklädda svenska sjömän med vita och mörkhyade flickor från Jamaica - den mjukt färgrika scenen gav en stämning som som gjorde att ingen önskar sig tillbaka till Skansens utedansbana i sommar.

Så småningom faller dock fjället från våra ögon. Trinidad är den riktiga calypsoproducenten och Jamaica gör dessa tillfälliga dagsländesånger endast för turisternas skull. De inhemska verkliga folksångerna heter mentos - och har en helt annan rytm.

I Kingstons utkanter ligger två regementen och naturligtvis ställs flera hästar till vårt förfogande. Iförda olika beklädnader, mera lämpade för maskerad - vem packar ned en riddräkt för en långresa - närmar sig flera Älvsnabbspojkar de stora bruna djuren och faktiskt - även här finns det användning för den bekanta tesen: en sjöman till häst är en styggelse. I den mån nu sjömannen verkligen kommer till häst, förstås. När dessutom vårt numera segervana fotbollslag vinner en övertygande seger över ett Jamaicalag är vi alla nöjda med besöket och tycker det är tråkigt att vårt fartyg stannar så kort tid i varje hamn.

MEDDELANDE FRÅN ÄLVSNABBEN 22 febr : kl 10.00 lokal tid. Avgått från Kingston till Cayman Islands.

HMS Älvsnabben den 9 mars. Anlänt Port au Prince under lördagen

Hamnen är ett populärt mål för kryssningsfartyg fyllda med dollarturister och just nu ligger också två sådana inne. Här köper vi de mest underbara träsniderier i mahogny och teak samt bastarbeten av olika slag. Värmen är tryckande och 34 grader i skuggan är normalt väder under dagen. Tuppfäktningar har anordnats både lördag och söndag och funnit många åskådare från Älvsnabben.

Haitis president på besök. Fullt pådrag, säkerheten var enorm. Livvakter åt av hans mat innan han fick pga ev förgiftning.

HMS Älvsnabben 11 mars

De två senaste dagarna har varit innehållsrika. Aspiranterna har paraderat vid fartygschefens kransnedläggning vid nationalmonumentet. I fotboll led vi nederlag med 3-1 men imponerade desto mer vid en gymnastikuppvisning som genomfördes på ett strålande sätt. Idag har vi haft besök av presidenten, en äldre gentleman. Alla övriga hedersbetygelser såsom salut, relingsmaning, stor flaggning och dylikt gavs. Besöket varade i ett par timmar och innefattade lunch med älgstek som huvudrätt. Detta uppskattades mycket.

Parad någonstans. Ralph minns inte var.

Presidentsvakt provåt flottans mat. Av Bertil Askelöf

DOVER (ST:s utsände) Det låg en hård sydvästan på och piskade Engelska Kanalen smaragdgrön, när svenska sjökrigsskolans kadett- och träningsfartyg Älvsnabben på påskaftonen svepte in under Dovers vita kritklippor med 270 brunbrända och saltstänkta gastar ombord efter sin 5 månaders långkryssning på varmare vatten.

Dover är sista hamnen innan Älvsnabben kl. 13.30 den 4 april löper in till nya varvet i Göteborg och faktiskt var det också första europeiska hamn det svenska krigsfartyget angjorde sedan man lämnade Karlskrona den 6 november förra året. Sista dagarna har man inte sett annat än just havshorisonter och Atlantsjöar med undantag för ett litet solgassigt mellanspel för att fylla vattentankarna för en vecka sedan på Azorerna. Lite småsnålt kändes det därför med det eviga korsdraget i Engelska Kanalen, när Dover kritklippor till slut dök upp som hela engelska nationens visitkort på påskaftonen. Ett friskt marint skådespel blev det emellertid  som slutvinjett på halvårsäventyret, då Älvsnabben på slaget kl. 13 girade upp mot Dovers huvudpir, som står ut som ett spetsigt bogspröt från den lilla engelska kanalhamnen.

Kl. 13 skulle Älvsnabben efter tidtabellen vara utanför Dover och på slaget 13 lät också fartygschefen kommendörkapten Gunnar Norström salutkanonerna dundra sina 21 salvor, medan "The White Ensign" flög ut från huvudmasten och Dovers fästning - den medeltida engelska sagoborgen - högst uppe på klipputsprången svarade med en ny salva. Inget kunde ha klaffat mera precis och exakt än ceremonin gjorde och det var sannerligen ingen dålig prestation efter en veckas seglats över Atlanten. Detta var upptakten till det svenska marinbesöket i Storbritannien och sedan dess har den lilla engelska kanalhamnen varit invaderad av solbrända svenska blåkragar.

Huvudpiren i Dover, där Älvsnabben nu ligger, har sedan dess varit invaderad av allt vad Kent kan trolla fram av påskbrudar och att döma av den skönhetsparad som på påskaftonen strömmande ned på piren föreföll det inte vara så litet.

Själv dök vi ner i Älvsnabbens innandömen för att höra hur grabbarna själva haft det under sina fem månaders kryssning, som fört dem runt Mellanamerika, genom Panamakanalen och upp längs den amerikanska västkusten, förbi Hollywood och ända up till Vancouver i British Columbia.

Nå, det är naturligtvis inte så lätt att vaska ut höjdpunkterna från en sådan här tripp på en kafferast, men naturligtvis är det några saker som fastnat starkare i minnet än andra - som exempelvis när Haitis svarta president kom ombord med en livvakt, rustad till tänderna i automatpistoler och andra skjutvapen. Han var onekligen världens mest omsorgsfullt beskyddade president.