Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.


Resan till Österland

1959-1960

Älvsnabbenmedaljong

 

Innehåll

 

FC Bengt Hedlund berättar


Tillbaka till
Älvsnabbens
startsida

Tillbaka till
startsidan
om resan
1959-1960

 

 

Jetong om resan skänkt
av Kjell Högman.
Klicka för att förstora!



I boken "Vår marin 1961" finns följande
berättelse om resan, skriven av fartygschefen,
kommendörkapten Bengt Hedlund.

Bilderna kommer från Bengt Hammarlund.
 

Klicka för att förstora!

Boken är skänkt av Hans Hellström, Flottans Män i Malmö.

 

Tidigt på morgonen den 12 november 1959 satt vi alla bänkade till avskedskorum i Amiralitetskyrkan, de karolinska sjömännens gamla kyrka i Karlskrona. Dagen för avgång var inne. Snart skulle Älvsnabben kasta loss för att ge sig ut på 1959-60 års övnings-expedition. Färdplanen ingav stora förhoppningar om kommande intressanta och lärorika besök i länder, som även nu i turismens tidevarv ligger utanför de vanliga allfarvägarna. Den omspände länder av högaktuell, världspolitisk betydelse, länder där rasmotsättningar tillsammans med brännande sociala och ekonomiska förhållanden skapade svårbemästrade problem.

Älvsnabbens resa skulle också ge oss tillfälle att göra en färd genom religionshistoriens fascinerande värld. Hamnbesöken — om än ganska korta — och kontakterna med främmande folk och sedvänjor, annorlunda levnadsbetingelser och natur gav många outplånliga minnesbilder på en gång tjusande, intressanta, skrämmande och tänkvärda.

Av resans 140 dygn tillbringades nära 100 till sjöss. Som alltid innebar sjötiden en intensiv kurs- och stridsutbildningsverksamhet, fartygs- och materielvård m.m., som hör till rutinen på flottans fartyg och nu kunde bedrivas under gynnsamma väderleks-förhållanden. Filmförevisningar på däck, intressanta föredrag om länder och folk som vi skulle besöka, skeppsaftnar, Luciafirande och linjedop, hajfiske och strandhugg på paradisöar utgjorde angenäma avbrott i vardagslivet och bidrog till att befästa samhörigheten inom vårt flytande samhälle.

Att sjövanan hos den yngre delen av besättningen från början var ganska dålig gav Nordsjön och Medelhavet ett påtagligt besked om. Ihärdigheten i stormfrekvensen hjälpte emellertid effektivt till att bryta udden av Joniska havets våldsamma slutanfall. Större delen av besättningen var redan “avvand”, när vi nådde dit, och skulle säkert kunna klara t o m en rykande västkuststorm ombord på en minsvepare.

Parthenon i Grekland.

Resans första hamn var Pireus, hamnstad redan åt antikens Aten. Från vår plats i hamnen syntes de mångbesjungna tempelruinerna på Kap Sunion. Vi fick också tillfälle att besöka Akropolis där vi under sakkunnig ledning fick studera och njuta av antikens skönaste byggnadsverk. Oraklet i Delfi utfrågades om den fortsatta resan. Svaret torde ha tolkats gynnsamt eftersom besättningen vid avfärden var fulltalig.

Den 9-11 dec. ligger vi i Aden. Salt behöver uppenbarligen inte importeras.

Under några få timmars landpermission i Port Said konfronterades vi med orientalisk försäljningstalang. Mötet måste ur säljarnas synpunkt ha blivit mer än gott att döma av det stora antal kamelsadlar m m som fördes ombord.

Röda havet mötte med obarmhärtig sol och heta ökenvindar. Till sekondens många sysslor lades nu ytterligare en — att fördela kojplatser på däck under natten. Marketenteriet noterade försäljningsrekord i fråga om läskedrycker och glacemaskinen gick för fullt, medan vi sakta men säkert svettade oss genom Röda havet mot Bab el-Mandeb, Tårarnas port. Resans kortaste hamnbesök hade vi i Aden, vars omgivningar gav ett starkt intryck av månlandskap.

Luciaomröstningens segrare furir Åke Olsson, bördig från Uddevalla.
Klicka på honom för att zooma!

På vägen mot nästa hamn — Karachi i Västpakistan — hyllades Älvsnabbens egen folkvalda Lucia under solenna former.

I Karachi pågår f n ett intensivt arbete för att bygga upp en inhemsk konsumtionsvaruindustri och öka handelsutbytet med andra delar av världen. Man brottas bl a med en hel del sociala och administrativa problem. Här i de stora motsatsernas stad fick vi bl a nöjet att stifta bekantskap med svensk-pakistanska institutet, en läroanstalt skapad och ledd av driftiga och energiska svenskar. Deras arbete fyllde oss med beundran. Vid institutet får åtskilliga pakistanska ungdomar en god utbildning i olika hantverksyrken. Vi kunde konstatera att deras uppskattning av utbildningen bl a tog sig uttryck i ett stort intresse för vårt land.

Julafton firas i Indiska Oceanen med ett rikligt julbord
och tomten kommer med paket från alla Ador i Göteborg.

Julafton firades traditionellt ute till sjöss. Julen blåstes in med en specialkomponerad hornsignal samtidigt som en väl avbarrad julgran hissades som befälstecken. Julmiddagen avåts vid långbord på halvdäck i 28 graders värme under bästa stämning. Väl mättade på smörgåsbord, skinka, julkorv, sylta, grisfötter, lutfisk, vörtbröd och risgrynsgröt samlades vi i respektive mässar för att dricka glögg och äta julgotter. Inga attribut saknades för att skapa en riktig julstämning, utom förstås snö, is och nära anförvanter. Älvsnabbens jultomtekår hade en svettig och ansträngande kväll, deras innehållsrika säckar var bl a fyllda med julklappar från 250 små Ador.

Innan juldagsmorgon hunnit gry, var ett sextiotal frivilliga samlade till julotta. “Var hälsad sköna morgonstund” sjöngs under månens liggande skära. När fartygspastorn predikade över julevangeliet vaknade den nya dagen och medan solen hastigt steg över Mysorebergens höga konturer i öster, sjöng vi den urgamla svenska julpsalmen “Den signade dag”. Det blev också en verkligt fridfull dag med solbad, täta besök under duschen, brevskrivning och läsning av julklappsböckerna. Primitiva dhows med snedställda segel strök förbi i den lätta brisen — en säregen juldag.

Nyårshelgen firades i miljonstaden Madras, där vi fick vår första kontakt med det riktiga Indien. Trots att Älvsnabben i Indien endast besökte Madras och Calcutta under sammanlagt nio dagar hann vi få mycket påtagliga och starka intryck av landets enorma problem. Imponerande var också det målmedvetna arbete som nu pågår för att höja den sociala standarden bland Indiens cirka 450 miljoner invånare.

Här kan för övrigt nämnas att Calcutta är Indiens största stad med 3,5 miljoner invånare Staden är också en av Österns ledande hamnar och har fortfarande världens största juteindustri, järn- och stålverk, garverier och pappersindustri. — Vänlighet och gästfrihet mötte oss överallt och många vänskapsband knöts. Vi har också fått många bevis för att Älvsnabben och hennes besättning inte är bortglömda. Fartygspastorn sammanfattade våra minnen från Calcutta i Älvsnabbens eget dagblad Snabb-Nytt på följande sätt: “Vi har under Calcuttadygnen upplevt så mycket att det är mycket svårt att rapportera någonting på ett vettigt sätt. Det är som att söka ösa ur ett hav med kaffekopp. Så mycket klart, att vi inte lämnar Indien likadana som vi kom hit!” Calcutta är en rad kontraster: Storstadens hektiska pulserande liv blandat med Österlandets mystik. Kalighats upphetsade fanatism och Jaintemplets nästan paradisiska stillhet. Likbränning på flodstranden medan skrattande barn plaskar nedanför i den gulbruna vällingen. Alltsammans en sällsam mosaik av mångskiftande intryck.

Om Älvsnabbens ankomst i Rangoontidningen "The Guardian" fredagen 15 januari 1960. Klicka för att förstora!

Om Älvsnabbens ankomst i Rangoontidningen "The Guardian" fredagen 15 januari 1960.
Klicka för att förstora!

Resans vändpunkt var Rangoon i Burma, de gyllene pagodernas land. Stadens borgmästare, överste Tun Sein, var en dynamisk och garvad djungelkrigare. Under hans stränga regemente har Rangoon genomgått en metamorfos. Staden är inte längre en av Asiens smutsigaste, husen är nymålade, trottoarerna rena, 200.000 dagdrivare har flyttats från de värsta slumkvarteren och inrangerats i samhällslivet, 80.000 halvvilda hundar och mängder med kråkor har avlivats. Det senare en nog så känslig åtgärd med hänsyn till att Buddhas milda lära har format burmanernas livssyn. Det var en färgsprakande upplevelse att sakta vandra på tempelgården vid Schvee Dagon Pagoda bland Buddhabilder och miniatyrpagoder, bland tiggarmunkar i saffransgula kåpor och burmaner försänkta i stilla kontemplation.

Ceylons innevånare hade alltjämt Älvsnabben i friskt minne sedan hennes senaste besök i samband med jorden-runt-resan 1954–55. Vi hade också stor glädje av det goda anseende som våra kamrater grundlagt, liksom av de goda tips de välvilligt gett oss. Vi fick fullgott belägg för att deras entusiastiska skildringar av öns naturskönhet inte innebar några överdrifter. Besöket var kort och en inbjudan till björnjakt måste avböjas på grund av bristande tid. Den byttes av värdfolket mot en ny invitation till beckasinjakt i de vattendränkta risfälten utanför Colombo. Huvudet av en senare skjuten björn är nu emellertid på väg till Sverige som gåva från en minnesgod jaktkollega. Kanske en lycklig lösning.

Kenya blev en ståtlig upplevelse för Älvsnabbens vildmarksälskare. För oss som bara sett Afrikas vilda djur i fångenskap eller på bild är våra safaris till Game Park eller Nairobi National Park oförglömliga, omöjliga att skildra. Våra gästfria landsmän här nere var också outtröttliga i sina omsorger om oss och de cirka femtio Älvsnabbenmän, som i drygt två dygn fick gästa olika farmer i Kenya var fulla av beundran över vad svensk företagsamhet förmått bygga upp här fjärran från hemlandet. En flygfärd från Nairobi till Mombasa med Kilimandjaros snötäckta toppar som effektfulla fondkulisser och vilda elefanter som statister tillhör också de oförgätliga Afrikaminnena.

Men så småningom stävade vi åter nord- vart genom Röda havet. Suezkanalreglementets detaljerade bestämmelser och restriktioner vållade oss denna gång inga bekymmer och snart plöjde vi åter Medelhavets blå vatten på väg mot Istanbul, staden på de sju kullarna och med de 500 moskéerna, där en dag ägnades åt besök i den turkiska sjökrigsskolans bas på ön Heyheliada, utanför vilken vi ankrade i vinterns första snötjocka.

Vi fick sällskap av Flottans nyaste ubåt Illern.

På väg mot Sicilien mötte vi ubåten Illern, som startat sin resa från Sverige i januari. Efter samövningar till sjöss angjordes sedan Messina. Där mötte vi åter våren och njöt av vackra utflykter till bergstaden Taormina och intressanta bilfärder på slingrande bergsvägar till gamla vördnadsbjudande slott.

Scylla och Carybdis passerades utan frestelser. Efter tolv ganska stormiga dygn angjorde vi vinets huvudstad, Bourdeaux. För Illern blev färden en hård pers och ubåten blev ett dygn försenad. Traktens vinodlare hoppades att det svenska örlogsbesöket skulle innebära god och förnämlig vinskörd. Kryssaren Gotlands besök 1949–50 hade nämligen givit en sådan. Provsmakning lovade också gott.

Efter slutinspektion i Skagerack hissades “hemlängtan” den 9 april och Älvsnabben förtöjde på Nya Varvet.

Det är alltid svårt att summera slutintrycken efter en resa. Varje resenär har sina intressen och en bedömning blir därför alltid högst individuell. Istället är det därför kanske på sin plats att efter denna övningsresa ge ett par siffror som något belyser långresornas PR-värde för vårt land — en deluppgift vid sidan av huvudändamålet: Närmare 20.000 människor har besökt Älvsnabben; cirka 200 journalister och fotografer har vid presskonferenser ombord fått stoff till fylliga reportage om fartyget och dess hemland, representanter från fartyget har deltagit i sju radio- och TV-intervjuer. Dessutom har var och en efter bästa förmåga bedrivit enskild PR-verksamhet.

 

Till början