Göteborg till Valparaiso 1971-72

Älvsnabben i Karlskrona örlogshamn den 18/11, strax före färden upp till Göteborg.

Redan första natten på Nordsjön blåste det upp till storm. Nästan alla inklusive jag själv blev sjösjuka. De flesta repade sig ganska snabbt, men för ett fåtal blev tillståndet närmast kroniskt. Någon fick tillbringa större delen av färden över Atlanten på sjukan. För en del andra - "sjösjukegänget" - räckte det att man under sjögång alltid intog sin skaffning på däck (se bild). Vissa av dessa lär ha blivit goda sjöofficerare.

"Sjösjukegänget" äter på karibiska havet. Närmast kameran aspirant Ahlefelt.

Mer blåst skulle det bli på Biscaya. Där möttes vi av en orkan med vindstyrkor uppåt 37 m/s. Vågorna "blåste av". Det var alldeles vitt i luften av skum och det gick knappast alls att vistas på däck. En av våra 57 mm kanoner i fören slet sig och stod och slog. Två man lyckades med stor möda och med livet som insats åla sig fram och göra fast den. Än värre blev det dagen efter när dyningarna kom. Jag glömmer aldrig den hissnande känslan då man satt på toan längst fram i fören och hissades ett tjugotal meter upp för att sedan pressas ihop till en amöba i vågdalen.

Det hela lugnade så småningom ner sig och den 2/12 anlände vi i god ordning och 20 graders värme till Azorerna. Där stannade vi bara över dagen för att bunkra vatten. De som inte hade vakt fick möjlighet att åka runt lite med en buss och vallas omkring bland gröna kullar och på steniga stränder. Det var någonstans i den vevan vi bytte om till tropikuniformer.

Till ankars utanför Trinidad dagen före besöket i Port of Spain.

Vår första "riktiga" hamn var Port of Spain på Trinidad. Dit anlände vi den 13/12 och stannade i fyra dagar. Flera av oss aspiranter hyrde mopeder och körde omkring kors och tvärs över ön, hittade "egna" badstränder, drack rom ur kokosnötter och tittade storögt in i den täta regnskogen.

Saltvattensduschning utanför Trinidad.

Kvällarna tillbringades mestadels vid poolen på Hotell Hilton, fast med enstaka avstickare till skumma barer och än mer tvivelaktiga klubbar där det simmade feta kackerlackor i ölen. På Trinidad firade vi också Lucia. Aspirant Sjövall gick runt på fartyget och lussade med lyktor i sitt krusiga hår.

Aspirant Dyberg.

Nästa anhalt var Balboa i Panama. Av någon anledning blev vi försenade och anlände mitt i natten. De amerikanska vakterna på basen tyckte vi hade en fin båt, men undrade när "the minecruiser" skulle komma. F.ö. var det som alltid hett och fuktigt i Panama. Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att vi käkade goda hamburgare på den amerikanska basen och såg en massa svettiga tomtar som pinglade i klockor på gatorna. Någon kväll besökte vi ett lyxhotell och spelade på enarmade banditer. Annars är det väl främst själva kanalfärden som är det bestående minnet av den anhalten (se bild).

Panamakanalen.

Panama lämnade vi den 23/12 och styrde ut mot Pärlöarna på Stillahavssidan. Där ankrade vi upp och firade en synnerligen minnesvärd jul. Julafton rodde vi iland och badade, käkade kokosnötter och trodde vi hade hamnat i paradiset (se bild).

Besättningen i land på Pärlöarna och badar. Äbn syns till höger i bild långt ute till havs.

Julafton tillbringade vi på de underbara stränderna vid Pärlöarna.

På kvällen var det julbord med alla man på däck. Mitt under julskinkan nappade en två meter lång tigerhaj på köttkroken som en av kockarna då och då slängde i. Den förde ett himla liv och fick skjutas med pistol av en handlingskraftig VO, löjtnant Larsby tror jag det var. Hajen hissades sedermera upp och hängdes ut till allmänt beskådande på akterdäck. Det ryktades att FC fick hajfenssoppa till middag på juldagen. Vi fick julklappar i mässen av våra kadettofficerare, fänrik Söderling och löjtnant Lindemalm. Jag har glömt vad jag fick, men jag kommer ihåg att vi under vilt sjungande broderligt delade på de få romskvättar som fanns kvar från Trinidad.

Besättningsmän på upptäcktsfärd på Galapagosöarna.

Fem dagar senare anlände vi till San Cristobal på Galapagosöarna och stannade där två dagar. Vädret var helmulet, men det var ju inte för att bada och sola vi hade kommit dit. Istället var det givetvis jättesköldpaddor, leguaner och annat slemt som lockade. Jag och aspirant Dyrssen var ute en hel eftermiddag för oss själva och klev runt bland tusentals läbbiga svarta leguaner och flockar med röda krabbor som rasslade omkring bland de vulkaniska klipporna. F.ö. fanns det vid hamnen några primitiva barer, som livligt frekventerades av delar av besättningen.

Jättesköldpadda från Galapagosöarna.

Från Galapagos stävade vi söderut mot det som räknades som resans definitiva huvudmål: Valparaiso de Chile. Det fanns en speciell anledning till det besöket. Chilenska marinen hade för ett hemligt antal miljoner just inhandlat kryssaren Göta Lejon. Hela hösten hade det sprungit omkring chilenska matroser i Karlskrona som deltagit i renoveringen av denna den svenska flottans tidigare stolthet. Göta Lejon, nu lystrande till namnet Amirante Latorre, lämnade Karlskrona några veckor efter oss. Bemanningen var chilensk, men med ombord fanns även kk Tornerhjelm som året innan varit FC på Älvsnabben. Meningen var att de båda fartygen under pompa och mycken ståt skulle anlöpa Valparaiso samtidigt. För att ytterligare manifestera det högtidliga ögonblicket var det meningen att självaste president Allende skulle flygas ut till Latorre och vara med vid ankomsten till "Valpo". Planerna sprack emellertid p.g.a. strejker och politisk oro i Chile (minns att militärkuppen inträffade ett och ett halvt år senare - Latorre lär då med sina hotfulla kanoner ha hållit hela Valparaiso i schack). Dessutom blev Latorre kraftigt försenad från varvet i Karlskrona. Under resan till Valparaiso passerades ekvatorn med åtföljande påhälsning av kung Neptun. På nyåret befordrades vi aspiranter till korpraler.

Innan partyt hos ambassadören i Santiago. Fr v aspiranterna Stenberg,
Ljung, Levén, Jonsson, Olofsson, Borglin, Lindgren och Åberg.

Till Valparaiso kom vi den 8/1. Dessförinnan hade vi legat för ankar söder om staden i en liten vik och knackat rost och målat en hel dag. Löjtnant Larsby undervisade oss om Chile och chilensk politik. Besöket hade en mycket officiell prägel, och som sagt mycket pompa och ståt över sig: klingande militärmusik, party på ambassaden, mottagning på sjökrigsskolan, cocktailbjudningar ombord, parader i Santiago (se bild) och en massa guldbehängda höga herrar som ständigt besökte varandra hit och dit.

En av flera parader under Chilebesöket. Klicka på den för att förstora.

Själv var jag med om både ett vansinnigt lyxigt gardenparty på svenska ambassaden och på en synnerligen stel mottagning på sjökrigsskolan. Från den senare tillställningen lyckades jag tillsammans med några andra aspiranter "rymma". Efter några cocktails smet vi helt sonika från stället och begav oss genast ut på barrunda i Valparaisos hamnkvarter. Jag tror aldrig den "fanflykten" uppdagades. Många ur besättningen gladdes åt de chilenska flickornas vackra utseenden och otroliga vänlighet. På den tiden ansågs sydländska skönheter som höjden av exotism.

Älvsnabben i Valparaiso, på väg att bogseras ut. Klicka på den för att förstora.