Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.

                    Resan hemåt

          1971-72

Älvsnabbenmedaljong

 

Innehåll

 

Text


Tillbaka till
Älvsnabbens hemsida

Tillbaka till
Långresan 1971-72

 

 


Aspirant Jonsson i Lima på indianmarknaden.

Aspirant Jonsson i Lima på indianmarknaden.


Nästa hamn var Limas hamnstad, Callao. Även där var det officiella inslaget påfallande. Påfallande var också fattigdomen i kåkstäderna, dit några av oss begav sig för att gå på "indianmarknad". I hamnen fanns en bar som hette Bar Sweden där man kunde dricka rysk vodka och lyssna till Sven-Ingvars ur jukeboxen. En del ur besättningen gjorde en endagstur upp i Anderna till de forna inkaindianernas tillhåll i Cuzco och Macchupichu. Själv fick jag under en vakt fungera som militärpolis tillsammans med en värnpliktig. Vi fick följa med den lokala polisen i deras bilar för att hålla reda på eventuella överförfriskade svenska sjökrigare. Bl.a. patrullerade vi vad som sades vara världens största horhus - ett nedlagt fängelse modell Alcatraz, där de prostituerade betjänade sina kunder i vad som tidigare hade varit fängelseceller. Så många sjökrigare hittade vi inte där men bara att skåda anläggningen var i sig en oerhört omtumlande och stark upplevelse för en nittonåring.


Mötet med "La Torre" i stilla havet på väg till Valpariso.

Mötet med "La Torre" i Stilla havet på väg till Valparaiso.


Nu var vi framme i slutet av januari. Efter ett par dagars gång på nordlig kurs stötte vi ihop med La Torre som stävade söderut. Det hanns med lite vinkande och snopna leenden på någon kabellängds avstånd, det var allt. Sjöhävningen var för stor för att det skulle kunna sättas i båtar och utbytas visiter. Passerade Panamakanalen utan stopp. Det började kännas hemväg och vi aspiranter blev mer och mer uppslukade av vårt pluggande. Varje natt togs det stjärnhöjder. De fåtaliga och vältummade nautikalalmanackorna förvandlades till hårdvaluta och otillgängliga förrådsdurkar och andra krypin blev till halvt om halvt privata studieceller. Det räknades solhöjder och azimuter så ögonen glödde. Varje kväll vid solens nedgång stod det klasar av sextantbeväpnade aspiranter på bryggan och höll tummarna för att solen inte skulle gå i moln.


Bron över inloppet till Willemstad är på väg upp.

Bron över inloppet till Willemstad är på väg upp.


Vi stävade vidare mot Willemstad på Curacao, men möttes av storm som orsakade någon form av skada på propelleraxeln. Det ryktades att vi skulle läggas in på varv och därmed få resan förlängd. Så blev det nu inte, men p.g.a. stormen blev vi försenade och fick skippa en tilltänkt uteankarplats vid Aruba. Istället gick vi direkt till Willemstad, som anlöptes den 31/1. Det fanns nästan inga träd på ön, bara nakna ljusröda klippor. Vi hyrde bilar och fräste runt mellan olika playor. På kvällarna fylkades vi på norska sjömanskyrkans terrass och lät oss väl smaka av hembakta bullar och tropiska juicer. Fjärde kvarterets aspiranter började gnälla över orättvisor i vaktschemat. Slumpen hade gjort att 4:de kvarteret systematiskt hade missgynnats beträffande hamnpermissioner. Nu krävde man kompensation och omstuvning i schemat, men fartygsledningen ställde sig kallsinnig till deras propåer. Detta lilla trätoämne skulle komma att förfölja oss resan ut.

Sista anhalten före Atlanten var en uteankarplats vid Saint John, en tidigare dansk numera amerikansk besittning i ögruppen Virgin Islands. Här var det meningen att vi skulle få tillfälle att koppla av och bada innan vi anträdde den långa resan över Atlanten. Så gjorde vi också, alldeles ensamma på en väldig tropisk strand. Jag minns särskilt hur häftigt det var att snorkla där. Man kunde simma olika banor med små skyltar utsatta på bottnen som berättade vad man såg runt ikring sig. Här inträffade emellertid också det som skulle bli resans mest dramatiska händelse.

Det var så att det fanns en miniliten bar en bit upp i djungeln. Ett gäng besättningsmän fattade posto i denna och när det framåt kvällningen var dags att ro tillbaka med livbåtarna till Älvsnabben hade en del ganska svårt att reda sig. Det visade sig till råga på allt att en värnpliktig i det gänget saknades. Solen höll på att gå ner och det var bortåt en nautisk mil ut till fartyget. Några stannade kvar och letade inåt land. Resten rodde tillbaka till Älvsnabben. Väl utkomna bordades vi av en amerikansk fritidsseglare som sa sig ha sett en simmande människa ungefär halvvägs mellan Älvsnabben och stranden. Man hade försökt ta ombord honom, men han hade skrikit åt dem på något underligt språk och vägrat låta sig hjälpas. Nu var det beckmörkt och det fanns gott om hajar i vattnet. Coastguard tillkallades. Samtliga livbåtar i sjön. Strålkastare och lysraketer kastade olycksbådande ljuskäglor över det mörka vattnet. Allvar och förstämning rådde i besättningen. En timme gick. Två timmar, inget resultat. Då plötsligt syntes en naken svensk sjökrigare flämtande greppa tag i ankarkättingen. Aspirant Dyberg kastade sig handlöst i vattnet från livbåtsdäck och lyckades bärga den utmattade soldaten. Jag har för mig att det för hans del slutade med några dagars arrest plus permissionsförbud i återstående hamnar. Historien hamnade även i en del svenska tidningar.

Atlanten korsades på fjorton dagar. Vad jag kommer ihåg var det mycket ksp-skjutning från 40/48:orna, delfiner och flygfisk, valar och albatrosser, klart skepp, bio på halvdäck och ständigt misslyckade "humleuppskjutningar" (Humlan var en liten röd raketdriven grunka som skulle skjutas iväg och fungera som Lv-mål. En allt mer frustrerad fänrik Söderling skötte ruljansen och fick klä skott de fiaskobetonade uppskjutningarna. Undrar om han någonsin kommit över det?) . Den 17/2 lade vi till i Funchal på Madeira. Att hyra bil hade nu utvecklats till det normala tidsfördrivet. Här hyrde vi bl.a. en "Folkabubbla" som vi körde av vägen med på serpentinvägarna uppe i bergen. Som tur var hade vi tagit en extra försäkring som täckte kostnaderna för den intryckta dörren. En kväll gick jag och aspirant Svensson på Hilton och tjuvbadade i bassängen. Där samspråkade vi med Raymond Burr - han som spelade detektiv i den omåttligt populära tv-serien Ironside.

Därifrån in i Medelhavet. Då vi passerade Gibraltarklippan ljussignalerade man rutinmässigt "What ship?" till oss. Anropet returnerades lakoniskt med "What rock?". Såg Tunisien på avstånd. Ganska mycket sjögång. Angjorde Valletta på Malta den 24/2. Nya bilar och nya bråk om vaktscheman. Nya barer. Inga träd på den här ön heller och dessutom kallt i vattnet. Vi stötte ihop med brittiska soldater som berättade rövarhistorier från kolonialkriget i Malaya. Malta blev aldrig någon riktig höjdare.


Smala gränder i Napoli.

Smala gränder i Napoli.


Från Valletta vidare mot resans sista anhalt, Neapel. Den hamnen föregicks dock av en liten malaver i Messinasundet, då någon av misstag lyckades avlossa en 40/48 mitt framför nosen på ett gäng vänligt guppande sicilianska fiskeskutor. Stort rabalder ombord och enligt ryktet diplomatiska förvecklingar mellan Sverige och Italien. I Neapel hade våren anlänt, men med våra mått kändes de 15 graderna på tok för kylslagna. Här käkade vi pizza, åkte spårvagn, gick på fina mottagningar, frotterade oss med amerikanska marinkårssoldater och blev bedragna av smarta gatuförsäljare. Dessutom var det förstås utflykt till Pompeji. En liten skara, däribland jag själv, tog också en endags busstur till Rom med start klockan 5 på morgonen, där vi under några hektiska timmar hann med att beskåda bl.a. Colloseum, Peterskyrkan och Spanska trappan. Sista kvällen i Neapel var aspiranterna kommenderade att övervara en mottagning hos borgmästaren. Vi läppjade cocktails, käkade snittar och konverserade italienska officersdöttrar i ett stort rum med tunga röda gardiner och guldkantade porträtt på väggarna. Jag och aspirant Åberg gjorde diskret sorti. Återigen var det barlivet som drog. Kvällen slutade med att vi glatt sjungande hamnade på fel spårvagn och fick ta en dyr taxi hem från en avlägsen förort.


Svenska sjömän på Petersplatsen i Vatikanstaten.

Svenska sjömän på Petersplatsen i Vatikanstaten.


När vi stävade ut från Neapel var det bara tretton dagar kvar till hemmahamnen! För varje dag blev det allt kyligare och för varje dag intensifierades övningarna. Den stora frågan var om vi skulle våga avlossa några skott med 15 cm-kanonerna m/98. CM skulle embarkera under slutövningen i Östersjön och det ryktades att han alltid önskade höra dånet av dessa. Någon förutspådde att däcket skulle ge med sig av rekylen och andra trodde att de skulle explodera. Hur som helst kom det aldrig att avlossas några salvor från dessa båda ärevördiga pjäser under den långresan. Tur var kanske det. Vi gick genom Kielkanalen i soldis och såg hur tyska bönder var i full gång med vårbruket. Dagen efter ankrade vi upp utanför Karlshamn för den sedan länge med spänning emotsedda tullklareringen. Så vitt jag kommer ihåg avlöpte den dock helt odramatiskt. Slutövningen blev lite av ett antiklimax. Inga salvor med 15 cm-kanonerna avlossades som sagt och CM såg vi inte så mycket av. Själv stod jag och svettades vid plottingbordet iförd hjälm och gasmask under ledning av löjtnant Stenberg. Hemkomsten förlöpte i övrigt helt enligt traditionellt mönster med saluter och väntande anhöriga

 

Till början