Historier från Folke Holm

Pärlöarna

Vi hade lämnat Panamakanalen och var ute på Stilla havet, ankrade vid Pärlöarna för sjömans- och båtexercis. Efter rutinmässiga arbeten ombord i maskin, lånade vi gummibåten för att utforska ön. Vi landade vid stranden där vi såg byns kyrka. När vi kommer upp på torget vid kyrkan såg vi många småflickor som vandrade upp för bergssluttningen, med stora plåtdunkar på huvudet. Andra flickor vandrade ner med vattenfyllda dunkar på huvudet.

Men på torget fanns ett flertal rör försedda med kranar, några rör utan. Vid förfrågan varför det var så svarade byborna att det var vattenledningar, men de fungerade ej. Vi följde flickorna uppför stigen och kom fram till en liten fin pumpanläggning. En vattenkälla fanns i närheten där de hämtade vatten. Vi fick veta att pumpanläggningen tidigare fungerat bra. Vi konstaterade att det var en "japan", inte alls gammal. Vidare fick vi veta att pumpskötaren vid ett tillfälle "mekat" med apparaten, och sedan var det stopp. Pumpanläggningen var automatisk. Maskinpersonalen som var med, var av typen som "såg en uppgift i varje problem, och inte ett problem i varje uppgift". Några av dem åkte ombord efter verktyg och diverse attiraljer. De gick frejdigt till verket och kunde snabbt konstatera att den lilla kolven till bränslepumpen var felvänd. Vi fick vidare veta att en del reservdelar, kranar o.d. förvarades i kyrkan. Vi monterade på dessa och skaffade resten av behövliga delar ombord. Vidare två dunkar dieselolja, det var en liten dieselmotor.

Det led mot kvällen så vi åkte ombord. Dagen efter var vi på plats, allt var monterat och avluftat. Vi provkörde och det fungerade bra. Kranarna på torget öppnades och stängdes, allt var fröjd och gamman. På oljetankens glasrör som visade oljeståndet i tanken märkte vi upp kritiska nivåer, övre och nedre. Med röda snören märkte vi upp övre gräns för stopp och undre gräns för fyllning. Så skrev vi en enkel skötselanvisning och önskade dem lycka till.
Med oss hade vi även sjukvårdspersonal som förband de sårade på benen, de hade många sår. Vidare lämnades förbandsartiklar till dem. Fartygets präst var också med, han donerade en bibel till kyrkan. Efter välförrättat värv åkte vi tillbaka till fartyget.

Som tack ville de bjuda oss på grillade nyfångade ödlor och som särskild delikatess hade de i sina kupade händer ovärpta ägg som de tagit från ödlorna innan grillningen. Vi tackade för vänligheten men åkte ombord till den stundande kvällsmåltiden. På stranden stod en stor del av byns befolkning och vinkade och önskade oss välkomna tillbaka.

Hissa flagga, gös och Kikki Nolla

Hur många känner till ovanstående uttryck? Flagg och gös är kända begrepp, men Kikki Nolla, vad är det? Ändå har det varit ett rätt känt begrepp i flottan. Det hände sig vid den tiden, då råseglare från svenska flottan gjorde långresor till fjärran hav och länder. Besättningen utgjordes till största delen av skeppsgossar mellan 14-17 år. Ombord på ett långreseskepp befann sig en skeppsgosse med epitetet Kikki Nolla.

Alla fick snabbt ett tillnamn, hur han fått sitt känner skrivaren ej till. Emellertid låg skeppet vid kaj i en sydländsk stad, kanhända Tanger. Kikki Nolla med två kamrater fick permission och stegade iland, ity att beskåda staden. De vandrade på gator och i gränder och kom ut på ett stort torg i samma stund som roparen från minareten förkunnade att det var tid för bön. Snabbt som en tanke vecklade stadens infödda ut sina bönemattor, och med pannan mot Mecka förkunnade de sin tro. Torget var stort och många stjärtar i vädret. Detta var ju frestande för en "gammal grabb", sista årets skeppsgosse, som ju Kikki Nolla tillhörde. Han satte sin högra fot där fordom den svenska faderskärleken och uppfostran gick hand i hand, i baken på en Allahs tillbedjare. Ingenting hände, bönen fortsatte, ty ingenting rubbar Allahs tillbedjare under pågående andakt. Men allting har sin ände, så även bönetiden.

Våra svenska vänner hade just då passerat torget. Som dragna i ett snöre reste sig alla upp och under fruktansvärda tjut jagade de sjömännen. Dessa gjorde en snabbkalkyl och förstod att här var bättre fly än illa fäkta. Genom gator och gränder, över torg och genom prång gick jakten. Under skrik och rop ökades den förföljande skaran, med dragna kroksablar och fäktande armar förföljdes våra vänner. Så småningom siktades skeppet. Att gå över landgången gavs icke tid till. I full fart från kajen, tog de ett skutt över relingen, samtidigt som de hälsade på flaggan akterut, just innan hopen hunnit upp dem.

Under skrän och rop krävde hopen på kajen av fartygschefen att få mannen utlämnad, han hade ju hädat. Endast döden kunde sona detta brott. Kajen var full av svartmuskiga män med dragna kroksablar, för dem fanns bara ett; mannen måste plikta med sitt liv. Fartygschefen var en klok och vis man, som ju fartygschefer pläga vara. Från sitt skepp lyckades han lugna den upprörda skaran genom att lova att deras önskan skulle villfaras såtillvida att han själv skulle låta den gå i verkställighet på för fartyget övligt vis; genom att hänga mannen i rånocken. Enligt svensk sed skedde detta i samband med att flagga och gös hissades, och fartyget måste då ligga till ankars ute på redden. Alltså i morgon, när solen går upp kan ni samlas, ni hör en signal och kan från kajen se att så sker.

Fartyget kastade loss, och ute på redden, lagom långt från kajen, gick ankaret. Under natten gjordes en docka, klädd i flottans blå, med krage och allt, mössa och topplänta.
På morgonen hade det samlats mycket folk på kajen, även ombord var det liv och rörelse. När tiden var inne ljöd en signal på fartyget och följdes av ordern: "Hissa flagga, gös och Kikki Nolla!". Flaggan och gösen gick till väders, så ock vår docka, dinglande från rånocken, där den hängde tills det var tid att hala flagga och gös. Från kajen kunde de, med god hörsel ombord, höra hur det ropades; "Ske Allahs vilja, allt är förlåtet!". Permission beviljades utom för Kikki Nolla och hans kamrater. Kikki Nolla fick betala sina byxor då det visade sig att sabelhugget orsakat en reva i baken. Sens moral, låten dem bedja!

Möte i Mar del Plata

Mar del Plata är en plats söder om Buenos Aires, Argentina. Mer eller mindre ett sommartillhåll för boende i Buenos Aires.

Efter ett par dagar i Buenos Aires låg vi i Mar del Plata. I Buenos Aires hade vi besökt ett av världens största slakteri. Ca 10000 djur dagligen var kapaciteten under rusningstiden. Vi fick följa djuren från Pampas till spolningen i badet, uppför landgången och in i "fabriken". Vi blev klädda i vita skyddskläder och fick följa gången genom anläggningen och slutligen in i en fin matsal där det serverades "Boccadillos", smörgåsar och öl. Aptiten var inte översvällande. Jag fick emellertid stort förtroende för corned beef.

Under tiden i Mar del Plata blev jag och ett par kamrater bjudna på en biltur till Samboronbon eftersom Evert Taube gjort platsen känd vida omkring, och han var en landsman till oss. När vi kom tillbaka var det allmänt besök ombord. En lång kö vittnade om att de var stort intresse att komma ombord. Jag iakttog en äldre man med otvivelaktigt drag av "Inka". Jag tilltalade honom och frågade om jag fick bjuda honom ombord och visa fartyget. Han tackade och följde med ombord. Det visade sig att han var 82 år, lång och reslig.

Jag bjöd på öl och pepparkakor, han egen önskan. Helt plötsligt talade han perfekt svenska, med värmländsk brytning. Jag frågade honom när han varit i Sverige. "Jag har aldrig varit i ert land", sade han. "Men var har du lärt dig tala perfekt svenska?", frågade jag. "Jo, sade han, jag arbetade på en båt på Titicaca, uppe på Anderna. Vi hade en styrman som var från Värmland".

Moringen

På femtiotalet tjänstgjorde jag på sky_skolan, Örlogsberga.

Vid ett tillfälle satt jag i vårt dagrum på slottet, efter det jag ätit lunch. En inkallad styrman kom fram till mig och frågade om jag var dykare. "Så är det", svarade jag. Han talade då om för mig att då han var inkallad en gång tidigare låg han på en minsvepare, mindre typ. Vid en nattlig övning med krigsförtöjning hade han varit uppe på en bergsklyfta och fäst förtöjningsgods i en moring. Hur han arbetade så tappade han sin vigselring. Han såg att den studsade ner för bergsklyftan och hörde att den med ett plask föll ned i vattnet. Trots ivrigt sökande kunde han ej finna den.

Det var flera år sedan. Han frågade då om jag trodde att jag kunde hjälpa honom att finna den. Jag bad honom att göra en skiss över området. Jag fick en fin skiss över området, och vetskap om platsen. Våren och sommaren gick. Året efter erinrade jag mig uppdraget. Letade reda på skissen, rustade en liten båt, tog dykattiraljer och en medhjälpare med.

Vi fann platsen och bergsklyftan. Jag gick till verket. Vattnet var rätt kallt. Jag såg bergskrevan ner i djupet. Jag följde den ner, och var mycket noga att inte slamma upp, så att sikten blev sämre. Jag letade länge, utan resultat. Jag tänkte då att han kunde inte ha tagit fel på platsen. Inom mig tänkte jag, har han tappat ringen och hört plasket så skall jag finna den. Gjorde ett nytt försök. Från vattenbrynet och ner vek jag undan växter och bråte, och kom så småningom ner till sandbotten där det planade ut. Djupet var 10 till 12 meter. Som så många gånger tidigare log försynen mot mig. Det blänkte till i sanden, det var ringen, den låg där.

Vid jultiden åkte jag hem till Göteborg, med ringen i kuvert och adressen i handen sökte jag upp ägaren. Ringde på, ägaren öppnade, jag kände igen honom. Överlämnade ringen i kuvertet. Han tackade, funderade en stund, sedan sade han med en låg röst "Det är inte aktuellt längre". Jag önskade god jul. Tog vagnen hem till min bostad.

Sensmoral: Moringar sitter säkrare än vigselringar!
(Moring = en järnring fastsatt i berget för att förtöja fartyg)

Julaftonskåseri 1977 - Jiri Havir berättar

Jiri Havir var med som plutonsofficersaspirant i maskin på långresan 1977-78. På julafton berättade maskinchifen Folke Holm följande för maskinarna, då han tillsammans med jultomten (Bo Nyman?) överlämnade några julklappar inklusive en öl till dem var:

Så som jag minns det så hände detta under en av Folkes vandringar i Sydamerikas/Centralamerikas djungler. Förmodligen vid samma tillfälle som berättelse om Mayaindianen.

Efter en dags vandring anlände Folke i skymningen till en liten by. I byn fanns en hacienda, en lokal som i skymningen såg värre ut än den egentligen var. Folke äntrade lokalen, satte sig ner och beställde mat och dryck samt avtalade övernattning med ägaren. Efter måltiden kom några indianer (huvudjägare?) som funnits i lokalen fram till Folke och ur sitt bagage tog de fram några krympta människohuvuden. De undrade om Folke ville köpa någon av dessa. Folke som var trött och egentligen helst av allt ville gå och lägga sig och inte alls var intresserad av att göra affärer, avfärdade indianernas erbjudande med att inget av deras huvuden/ansikten enligt hans tycke var fint nog. Indianerna accepterade detta och lämnade strax därefter lokalen.

Efter en kort stund återkom de dock, slog sig ner vid Folkes bord, pekade lite försynt ut över lokalen och frågade viskandes, "finns det något fint huvud här inne ?". Vad Folke svarade kommer jag faktiskt inte ihåg längre, men vad jag vet så hade inte Folke något förkrympt huvud bland sina souvenirer.

Jiri Havir