Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.


Hur jag blev Mayaindian

Älvsnabbenmedaljong

 

Innehåll

 

Folke Holm berättar


Tillbaka till
Älvsnabbens hemsida

Tillbaka till historiesidorna
 

 


Folke Holm


Jag tjänstgjorde en tid i Guatemalas marin, i Centralamerika. Det var varmt och fuktigt i vår bas i djungeln. När jag var ledig gick jag ofta i djungeln, klädd i kaki och beväpnad med machete, en djungelkniv.

En lördagsmorgon när jag vandrade i djungeln hörde jag barnagråt. Jag gick efter oljudet och fann en liten pojke som grät. Han var otroligt smutsig, stora skorvor på armbågarna och knäna. Han var ca fem eller sex år, samma ålder som min egen pojke hemma i Sverige.

Jag frågade honom varför han var ledsen. Han svarade att han hade förlorat sin lilla sköldpadda. sin "tortuquita". De hade dessa djur som sällskap, men även som reservproviant. De borrade ett hål i stjärten och band ett snöre i detta. Gossens sköldpadda hade rymt, därför tårarna. Jag erbjöd mig att hjälpa honom att leta. En högre makt höll ett öga på mig även denna dag, som många gånger förr. Jag fann tampen bland löv, kvistar och grenar. Tårarna försvann, och han blev åter glad. Som Mayaättling ville han göra mig en gentjänst. Vi befann oss i en stor bananodling. Jag svarade honom om han ville visa mig en bananorm. Det tog inte så lång stund så tog han mig i armen och pekade på en hängande orm. "Venenoso", giftig, sade han. Vi vandrade vidare och så visade han mig var han bodde. En liten hydda täckt med palmblad. Av hänsyn ville jag inte gå fram, jag var väl medveten om deras syn på "gringos", namn på den vite mannen, klädd i kaki. Han bad mig att komma tillbaka en annan gång, vilket jag lovade, men deras begrepp om tid enligt vår beräkning var inte detsamma.

Vi satte oss vid en liten vattenpöl, där lade jag ut sju stenar i rad och sade till honom; "När solen går upp, gå hit och lyft bort en sten. När det bara är en sten kvar så kanske jag kommer tillbaka". Vi träffades flera gånger, så småningom följde jag honom till hans hem och träffade den övriga familjen. De hade en liten ananasodling. Vi blev så småningom goda vänner.

När jag talade om för dem att jag skulle återvända till Sverige ville de bjuda på en "fiesta de despedida", en avskedsfest. Jag tackade och kom som avtalat. Hyddan var liten och trång. Mitt på golvet stod ett stenbord, runt bordet några stockar att sitta på. På bordet stod en stor kalebass med diverse tilltugg. Muggarna var mindre kokosnötter, urholkade till bägare. Dessa var fyllda med "pulke", ett hemgjort öl, vitt som mjölk. Vidare fanns deras "tortillas", majsplättar. I vänstra handen tog vi en tortillas, kupade den och med den högra handen tog vi och fyllde dem med blandningen från kalebassen. Vek majspannkakan samman och åt, sköljde ned med drycken, den vita pulken. Vi, det var endast manliga gäster, satt alla tysta och åt. Jag iakttog dem och tänkte för mig själv, skall jag bli accepterad som en av dem, så måste jag följa deras ritual.


"Vi vandrade vidare och så visade han mig var han bodde. En liten hydda täckt med palmblad."

"Vi vandrade vidare och så visade han mig var han bodde.
En liten hydda täckt med palmblad."


När de satt och åt satte de ner händerna under bordet varje gång de ätit och druckit en bit. Jag gör väl likadant tänkte jag, och gjorde så. Men snabbt drog jag tillbaka mina händer. Inte med en min visade mina bordsgrannar att de observerat min reaktion. I själen väluppfostrade i generationer. Jag tänkte då, skall jag godkännas så måste jag följa deras ritual. Nästa gång när jag stack ner händerna under bordet fick jag svaret. Under bordet var det hundar som slickade händerna rena. Jag höll mina händer kvar (något för husmödrar att tänka på, istället för servetter). Efter denna ceremoni skulle de nog anse mig som värdig Maya, en av dem. Jag kände mig mäkta stolt.

Vi pratade en stund, jag tackade och frågade den äldste, mest av åldern fårade, "Vad är det som är mest signifikativt för en Maya?". Han såg mig i ögonen, jag kunde skönja generationer av erfarenhet i hans ögon. Så tog han mig i båda armarna och sade med djup och lugn röst, "En Maya sviker aldrig ett löfte". Så dröjde han en stund och fortsatte, "Men glömmer aldrig en oförrätt". Så kramade han mina armar extra hårt, och ceremonin var över.

Jag begrundade orden mycket noga och så tänkte jag, "Då har jag varit en Maya i hela mitt liv!".

(Maya, indianfolk i Guatemala, södra Mexiko, Honduras och Yucatan. Högtstående kulturfolk omkr Kr födelse, byggde pyramider och tempel.)

 

Till början