Världsomseglingen 1954-55

Radiominnen berättat av Sören Strand från Visby.

Strax innan vi lämnade Göteborg för att påbörja jordenruntresan 1954-55 kom chefen för flottans sambandsavdelning ombord för att inspektera radiohytt Ada och Båt samt radiobesättningen under flaggradiomästare Friberg. Vi var två sändareamatörer i radiobesättningen; SM5CWC furir Stig Johansson och jag SM3AQD Sören Strand.

Sändareutrustning i radiohytt A under resan.
Till vänster lång- och gränsvågssändaren 200 Watt, och till höger om denna den modernare IGO-sändaren från Philips för telegrafi/foni på fasta kanaler.

Vi frågade något försynt om det skulle kunna vara möjligt att få köra amatörradio ombord under den 6 månader långa resan. Han gav ett positivt svar på stående fot och menade att det säkert skulle innebära en god PR för Äbn inför de kommande hamnbesöken. Vi fick efter någon vecka ett skriftligt tillstånd via radio - och därmed inleddes vad som sedan kom att bli en återkommande rutin; att långresefartyget hade en aktiv amatörradioverksamhet.

Men någon specifik Älvsnabbensignal fick vi inte utan Stig och jag kom att använda våra egna signaler ; SM8CWC resp SM8AQD.

1:e radioman under långresan var högbåtsman Stig H-son Hedin, som dock ej var aktiv som sändareamatör. Som synes disponerade vi 3 engelska GEC-mottagare av typ BRT-400S på kortvågen (och inte 2 som jag tidigare uppgivit). Mikrofonerna som syns på bilden användes dock inte. Vid de ytterst få tillfällen vi förmedlade kortvågssamtal via Göteborg radio användes handmikrotelefoner och semiduplex-förbindelse.

Redan tidigt anmälde sig ett antal av våra radiovänner via kortvågen, och en av dem var SM7QY i Karlskrona som kom att bli vår ständige följeslagare via radio under merparten av långresan.

Våra signaler väckte ganska tidigt en stor uppmärksamhet på banden , och det blev vad man idag brukar kalla "pile up" när hade tid att köra. Det blev mestadels nattetid när det ordinarie arbetet i radiohytt A så tillät.

Allt efter att resan fortsatte österut genom Medelhavet, Suez-kanalen och vidare ut i Indiska oceanen kom vi i kontakt med många sändareamatörer i de hamnar vi skulle komma att besöka. Bland andra 4S7YL - en trevlig dam med radiointresse och hennes familj på Ceylon, och Shanti 4S7WP ( bild kommer).

Men det dagliga arbetet kunde ibland vara något knepigt när man hade stora krav på sig från bryggan att ständigt leverera färska och trovärdiga väderleksrapporter. Vid förestående utpassage ur Röda Havet med kurs mot Bombay var vi i kolonnen av fartyg hänvisade till att få den avgiftsfria väderrapporten från kanalbolagets egna radiostation. Felet var bara det att den telegrafi som dess operatör producerade var totalt oläsbar - och inte enbart för oss - utan för samtliga telegrafister i fartygskolonnen. Sändningen bestod mest av korta teckendelar till 85 procent vars läsbarhet inskränkte sig till start och stopptecken.

Efter att vi begärt repetition 3 gånger tröttnade en amerikanare ombord i ett USA-fartyg som låg sist i konvojen på eländet och sände ett allmänt anrop till oss alla och sa´ - guys - jag bjuder på ett väder från en annan station - lyssna på frekvens ..........  Och så blev det. Hans erbjudande om en dollardyr prognos från en annan station kom som en skänk från ovan till oss övriga.

Besöken vid landgången av intresserade radioamatörer fortsatte i Singapore, Bangkok , Manila (se bild nedan), och kulminerade i Tokyo där stora delar av JAL Japan Amateur League mötte upp och inbjöd Stig och mig till en välbesökt träff. Där fanns bland alla JA-amatörer även mr Yaesu JA1MP - numera avliden - men jag använder idag en sändare/mottagare FT 1000MP som hans tillsammans med sina medarbetare inom YAESU-koncernen har konstruerat.

Från besöket i Manila.

Meetinget hos JARL Japan Amateur Radio League samlade en mängd av Tokyos unga och gamla sändareamatörer... (klicka på bilden för att förstora!)

...vilket även blev orsaken till att en redaktör från DX-tidskriften gjorde en intervju på däck intill landgången med mig och Stig. Som synes bär vi vinteruniformerna i det något kylslagna Tokyo, som dock erbjöd färska jordgubbar till försäljning på Ginza street....

Det icke planerade besöket på Midway - som orsakades av att en cylinder i motorn havererade - innebar även det träffar med amerikanska sändareamatörer som var stationerade där, och för fartygets kör under ledning av dr Mosesson att sjunga i den lokala mellanvågsstationen. Som omväxling till de stora 33-varvsskivor man spelade hela dagarna med program från Voice of America.

I San Diego som var nästa hamn mötte San Diego DX-club upp på kajen. En rejäl middag med stora biffar i sällskap med detta exklusiva sällskap som dock fick ett problem på halsen - SM8AQD dvs. jag var nog inte tillräckligt gammal för att tillåtas servera drink och vin till middagen. Men jag observerade snabbt deras förlägenhet och meddelade att det nog gick lika bra med Coca Cola.

Middag hos San Diego DX-club. Klicka för att förstora!

Efter middagen blev det bilkaravan hem till ett par av medlemmarna som presenterade radiostationer som för våra ögon nog mer gav sken av kommersiell radiosändningar - som exempelvis W6BZE Hugh Shank´s station från Collins Mfg.

Efter middagen hos San Diego DX-club gjordes hembesök hos Bob Shanks -
chairman i klubben som visade upp en för den tiden imponerande anläggning.

Utrustningen ombord som vi fick använda var den på moderna IGO-sändaren från Philips som kunde förinställas på 12 (?) fasta frekvenser. Men eftersom vi ständigt fick lov att jobba på olika anropsfrekvenser till kuststationer runt jorden slets fixeringsskruvarna sönder så avstämningsmotorerna fortsatte att snurra utan låsning. Uteffekten var c:a 3-400 Watt till en vertikal wireantenn som fungerade hyfsat större delen av resan. Men under passage av Pacific fick vi lov att transitera våra telegram hem till Göteborg radio via Svenska Amerikalinjens Kungsholm som låg ett par dygn efter oss i sjön och hade bättre effekt och antenner.

Där hade man f ö linjeparty när man passerade ekvatorn, vilket var något frustrerande för oss att höra när vi just genomgått dopet al a´ flottan med olja i håret och enbart saltvatten att tvätta sig.

I övrigt hade vi utrustningsmässigt 2 st. engelska BRT-400S-mottagare för kortvågen ( tunga - och som knäckt många ryggar bland flottans teletekniker...)och en magnifik engelsk klump till mottagare för långvågen för nödfrekvenspassningen. Långvågskonceptet på sändaresidan utgjordes av en trygg 200 Watts-station av äldre datum plus en 10 - wattare med klafsande antennrelä på väggen ovanför luckan in till kryptotekniker Lönne som ibland satt på andra sidan skottet.

I radiohytt B som i Båt - som f ö blev "min" hytt hela resan - strax intill torget och glassmaskinen - innehöll en kompletterade IGO-sändare med ljudlig fläkt. Den fjärrmanövrerades från A-hytten. Men jag hade en tyst överenskommelse med övriga operatörer att inte starta den nattetid när jag sov.

Min radiologg från långresan innehåller cirka 400 kontakter varav många kom att fortsätta efter att vi återkommit till Sverige och jag hade lämnat flottan. Ett ytterst fåtal av dem finns i livet idag - men några av dem pratar jag med ibland via telegrafi på 14 och 21 MHz.

Slutligen kan sägas att jag fysiskt ännu har ett minne som jag aldrig avstår från att visa min tandläkare här i Visby. Under en ganska rullande passage av Indiska oceanen gjorde en av de 2 medföljande tandläkarna Norman från Härnösand ( f ö broder till den något mer kände Charlie Norman) en lagning som fortfarande håller och som mer än en tandläkare blivit imponerad av eftersom den är såväl svårtillgänglig som prydlig.

Med vänlig hälsning
Sören Strand
Visby