|
Acapulco Mexiko 18-22/12 1958
Anlöpning Acapulco! Jag kan tänka mig full aktivitet på bryggan när
ankomsttiden skulle stämmas av på minuten!
Flera runda varv gjorde vi
ute till havs (osynliga från land) innan NO (?) gav signal
till anlopp
på staden Acapulco där borta -bakom de bergformiga öarna.
Älvsnabben i Acapulco – Mexico
Ur Barometern januari 1959
När minfartyget Älvsnabben i sedvanlig majestätisk stil löpte in i
Acapulcos vackra, naturliga hamn och saluterade nationen Mexico med
tjugoen skott, var det många som blev en smula betänksamma inför vad de
redan på avstånd kunde beskåda. Eleganta racerbåtar med åtföljande,
glatt vinkande surfingpar kretsade omkring Älvsnabben när vi gled in mot
kajen. Man riktigt kände att det här var för dollarturister, inte för
svenska sjömän med begränsade tillgångar.
Men staden hade mycket att bjuda utan att medföra alltför stor
påfrestning på klena dollarkassor. Vi var snart inne i nöjeslivet
tillsammans med trevliga och frikostiga amerikaner och det dröjde inte
länge förrän vi nästan helt hade smält in i Acapulcos fantastiska
lyxmiljö.
På förmiddagen var man på beachen - vid den långsträckta sandstranden -
en prick i människohavet. Man solade, badade och njöt av fägringen runt
omkring. En och annan försökte sig på en surfingtur i Bochagrandebukten.
Satte man sig vid någon av strandbarerna kunde det mycket väl hända att
man blev bjuden på drink. Det var lätt att få sig en pratstund. Vi var
verkligen i centrum för allas intresse! Amerikan som mexikan, alla var
nyfikna på de långväga gästerna fån Norden.
Varje kväll gavs en enastående föreställning på eleganta hotell El
Mirador. Tre unga mexikanska män dök med facklor ner i det vitskummande
havet från en fyrtio meter hög klippa. Det hela ackompanjerades av en
ensemble från dansaltanen. Ett skådespel som drog massor av folk varje
kväll.
Till tjurfäktningsarenan var vi bjudna en söndag på eftermiddagen.
Mexikanerna jublade och klappade i händerna. Amerikaner och svenskar på
skuggsidan behärskade, sammanbitna. Mexikaner på solsidan med pukor och
trumpeter! Det var ingen vacker föreställning som vi fick bevittna.
Älvsnabbens besök i Acapulco avslutades med ett representationsparty
ombord - den sista kvällen i hamn. Acapulcoborna hade av allt att döma
trivts bra med oss och det sätt på vilket vi representerat vårt land. På
morgonen när Älvsnabben kastade loss var en stor skara människor från
staden nere vid kajen för att vinka farväl och önska oss god jul på
havet och mycket trevligt i San Francisco - vårt nästa mål.
Dan Frostberg
Här kostar vi på oss en drink på en av
barerna vid plagen i Bochagrandebukten.
Det är Våhlberg som uppvisar
nästan hela sin bleka lekamen.
Solar sig gör ju inte en riktig sjöman,
mer än ofrivilligt i ansiktsplåten,
men inte ens där har solen tagit på
hovmästaren från "Karlstad"!
Mexikansk familjemiddag vid stranden i
Bochagrandebukten. Acapulco visade minsann inte bara sitt lyxiga
ansikte! Folk var intresserade och hjärtliga, tog initiativ till
kontakter. En kväll blev vi inbjudna till ett kolossalt bröllop direkt
från gatan. God och mycket mat, mexikansk musik och dans med självaste
bruden hann vi med innan vi efter flera timmar var ute på gatan igen.
Acapulcos lyx och mondäna miljöer gjorde
starkt intryck på oss.
Hemma hade vi ju ingenting av det här slaget. Men
vi anpassade oss snabbt, trots våra endast 5.20 kronor/dag.
Så här såg det ut, det främsta av
amerikanska semesterparadis år 1958! Inte desto mindre så var det här
jag drabbades av "Montezumas hämnd". Bjudna till mexikansk restaurang
valde jag naturligtvis deras verkliga "specialitet", som var exotisk och
kryddstark! I bingen nere i snickarbón, där jag senare på natten lade
mig tillrätta, började de våldsammaste av kramper härja i min stackars
mage! Tur att det var vår sista kväll i Acapulco. Jag hamnade på sjukan,
som hade en ljuuvlig "air condition" (jag inte ens kände till fanns) -
en angenäm överraskning och en lisa för både kropp och själ i den
påfrestande värmen som vi hade under däck. På julafton var jag uppe men
kunde knappt stå på benen. Det var skönt att åter bli intagen på vårt
underbart tempererade sjukhus. En veckas omvårdad och sedan var jag
precis lagom utsläppt för att få se när vi stävade in i Frisco Bay och
gick under "Golden Gate Bridge" i San Francisco en vecka senare.
Besättningen blev bjudna på tjurfäktning
en söndagseftermiddag.
En grym och olustig tillställning med
amatörmässigt agerande av både matadorer, picadorer och banderillos.
Älvsnabbens vita mössor sågs i spridda grupper på en glest befolkad
arena, mest på skuggsidan.
Man ska väl inte vara för kaxig när man okunnig recenserar sin allra
första tjurfäktning. Vi buade faktiskt ut matadoren och hans klumpiga
förehavanden där nere på arenan - vi svenskar som lider så med tjuren!
Det ruskigaste tyckte jag ändå var picadorens ofta helt utlämnade häst -
inte alls tillräckligt skyddad av sin madrassering. Några år senare,
1962, såg jag en, vad jag tror, "högklassig" tjurfäktning i Gerona i
Spanien - även den var plågsam men gav ändå en viss förståelse för hur
spanjoren upplever "kampen" mellan tjuren och matadoren och det
"estetiska dödandet". Konsten att döda tjuren smärtfritt är en svår
konst! Den behärskade inte matadoren på arenan i Acapulco!
Det är någon timme före avgång Acapulco. Jag är i skriande behov av
att få med mig några lämpliga souvenirer hem till Kalmar! En vacker,
tung och bred silverring med mexikanska evighetstecken inskurna runt om
är inhandlad - tänkt till min bror. Ett magnifikt, kraftfullt och flera
gånger tyngre silverarmband till Mor! Jag stannar till vid en lite
flottare butik och får syn på ett par badbyxor av boxertyp - rasande
snygga och lite ovanliga tycker jag! Jag går in och frågar mexikanskan i
butiken om priset. Tyvärr, efter mina omständigheter, är det alldeles
för högt. Jag kan trots allt inte helt släppa tanken på dom granna
badbyxorna. Jag glömmer tiden, klockan går ju! Frågar på lite andra
prylar i butiken lämpliga som gåva och är i färd med att lämna butiken
då kvinnan plötsligt visar tecken på att vilja förhandla om priset på
den åtråvärda varan! Efter cirka fem minuter är dom mina till ett
kraftigt reducerat pris - dock ändå, alldeles för dyra! Ute på gatan med
mitt paket inser jag plötsligt att det är krisläge. Det är inte många
minuter kvar till avgång! Jag lägger bokstavligen benen på ryggen mot
kajen. Avståndet är längre än jag tänkt mig men jag hinner ändå ner i
tid enligt klockan - min klocka - inte Älvsnabbens! Landgången är redan
indragen, propellrarna piskar vattenytan där nere! Där uppe står
dagofficeren, fänrik Carl Gustaf Hammarskiöld, och ser "mordiskt" arg
ut. För en kort sekund får jag i min ömkliga position en känsla av att
han inte tänker beordra ut landgången igen! Men efter snabbkontroll med
bryggan däruppe kommer den ändå ut - med en hiskelig fart! Han frågar
inte efter några förklaringar eller ursäkter, inte vad jag har i paketet
heller. Jag får på stående fot en råutskällning av värsta slaget -inför
en publik på akterdäck som i spänning väntar på vad som ska drabba en
stor "syndare"!
Jag har en sällsynt tur! Ingen påföljd!
Men mycket nära ögat var det att jag fått gå omkring nere på plagen
vid Bochagrande i Acapulco i väntan på någon lämplig transport hem till
Sverige. Visserligen i nya badbyxor - men akterseglad!
|
