Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.


San Francisco

USA

Medaljong från resan 1958-59. Klicka på den för att förstora!

 

Innehåll

 

Dan Frostberg berättar


Tillbaka till
Älvsnabbens hemsida

Tillbaka till Dans sida
om resan 1958-59

 

 

 

 

 

Världens högsta träd alla kategorier år 1958! 111 m högt och 14,33 m i diameter.

 

 

San Fransisco USA 30/12 58-5/1 1959

 

Tidningsartikel om Älvsnabbens besök i SF. Klicka på den för att förstora och läsa hela artikeln!

Tidningsartikel om Älvsnabbens besök i SF.
Klicka för att förstora och läsa hela artikeln!

 

"The Rock" på ön Alcatraz år 1958. Tidigare US Armys´ disciplinbaracker. 1933 blev här federalt straffängelse. Merparten av besättningen stod på däck när vi löpte in i "Frisco Bay". Det blev förstås påtaglig rörelse och många livliga kommentarer när den beryktade ön dök upp i synfältet!

 

Oakland Bay Bridge - San Francisco

 

Brofästet - "Golden Gate Bridge" - med fantastisk utsikt över San Francisco, om inte dimman lägrat sig över staden där nere. Våhlberg och jag orienterar oss och noterar data om den vackra sexfiliga bron. Den invigdes den 27 maj 1937 och öppnades för trafik dagen efter. På "piedestalen" "Chief Engineer" Joseph B. Strauss, om vars bravader Våhlberg står och läser, startade det enorma broprojektet redan 1930. Färgen - "orange vermilion" - bestämdes av Consulting architect Irving Morrow trots att U.S. Navy ville se den svart och gul som man ansåg bättre skulle framhäva flottans fartyg när de passerade bron (tur att dom inte fick sin vilja igenom). Tornen reser sig 227 meter ö.h. 1994 omnämns Golden Gate Bridge såsom varande one of the "Seven Wonders of the Modern World". Det är inte utan att jag skulle vilja hålla med om det!

 

San Francisco 1958

 

 

Älvsnabben i San Francisco

  Staden San Francisco med sina magnifika jättebroar har fått besök av Älvsnabben. Under sex dagars vistelse här har vi fått känna amerikansk gästvänlighet när den är som bäst. Alla har genom nära familjekontakter, som man så frikostigt bjöd på, fått många inblickar i amerikanskt liv och leverne. Vi fick avkoppling här i San Francisco (d.v.s. - efter nyårsfirandet). En tillfällig mättnad på intryck var det nog inte bara jag som kände. Få komma in i mera "civil miljö", i familjers hägn och bli bjudna på god mat, ordentligt uppdukat - var naturligtvis uppskattat.

Inbjudna till en nyårsafton på "Young Scandinavian Club" blev en stor del av besättningen. Här firade vi första delen denna minnesrika kväll tillsammans med många svenskar, svenskamerikaner, norrmän, danskar, amerikaner och holländare. Det var intensiva kontakter åt alla håll. Man fick en känsla av att vara hemma igen genom närvaron av alla skandinaver.

Nyårsafton firas annars varje år med dunder och brak på San Franciscos huvudgata Market Street. Alla näringsställen utefter hela långa och mycket breda gatan är öppna. Väldiga folkmassor strålade samman här - så även vi. Livsglädje och stort oväsen rådde under hela nyårskvällen på denna gata. När sen tiden var inne för det nya året 1959 att göra sin entré "exploderade" ljudnivån till en öronbedövande kakofoni av skrikande och skränande människor, blandat med skärande toner från alla blåsinstrument. Gatan formligen gungade i hela sin längd och blev vit som snö av alla hålslag som tömdes ut från öppna kontorsfönster.

En liten karl i rund hatt med små brätten följde efter mig och Våhlberg hela tiden när vi strosade omkring utefter Market Street denna nyårsnatt. Han höll sig nära oss på endast några få meters avstånd hela tiden. När vi sneddade över gatan följde han efter och vi började undra vad han kunde vara ute efter. Vi korsade den breda gatan än en gång men han var fortfarande med oss på nära avstånd. En aning pressade av situationen bestämde vi oss för att stanna.  "Förföljaren" kommer nu fram till oss, frågar om vi är från Sverige. Javisst  - du också?  Han är från Örebro berättar han, är 68 år och har bott i San Francisco sen 1930-talet. Han vill så gärna prata med oss "på svenska" - få kontakt! Gråter när han berättar att han helst av allt skulle vilja åka hem till Sverige - att det är för sent, att han heller inga pengar har för att kunna förverkliga en sådan dröm! Vi skiljs åt i folkvimlet.

 Vi kommer in på en bar på Market Street, som vi på "Young Scandinavian Club" blivit rekommenderade att besöka. I trängseln vid baren härinne möter vi ännu en "svensk", fast amerikansk medborgare. Han är krigsveteran och riktigt på "dekis"!  På "ren svenska" berättar han om bakgrunden till sin träbensprotes, den som Koreakriget orsakat honom. Han berättar bittert hur han supit bort hela sin familj, hustru och barn - att han ingenting har kvar!

En nyårsafton på Market Street är inte bara glädje och yra!

Längre turer med bussar förde oss ut till de kaliforniska vindistrikten och i slutet av veckan till de fantastiska Redwoodskogarna. Här står världens högsta träd, 111 meter högt och en diameter  (inte omkrets) på hela 14,33 meter!

Det här med världens största, högsta, längsta och dyraste - vad saker och ting kostat i imponerande dollarsiffror har man blivit upplyst om allt som oftast. T.ex. - det må vara att Golden Gate Bridge varken är världens längsta eller högsta bro, men den har den absolut tjockaste och längsta brobärande kabeln i världen! Oakland Bay Bridge innehåller som sagt mer stål än någon annan bro kan visa upp!

En höjdpunkt av annat slag var den stora banketten på Villa Hotel i San Mateo, en bit utanför centrum - ett verkligt elegant ställe med smakfull lyxinredning. Hotellet är byggt av svenskamerikanen, tillika ölänningen - byggmästaren Halvard Nelson från Vickleby. En man som arbetat sig fram till stora framgångar i Amerika  och som  ölänningarna således kan känna sig stolta över.

Att Nelson var en av våra värdar så även mr Hugo M. Hultberg - också han svenskamerikan och framgångsrik "builder" i San Francisco- fick vi minsann senare klart för oss. 

När vi anlände till hotellet, min kamrat från Karlstad och jag från Kalmar, inviterades vi genast till en drink av ett par som satt i baren. Det visade sig vara Halvard Nelson själv och hans hustru Elin. Efter kort presentation var samtalsämnet förstås givet - Kalmar, respektive Öland. Nelsons visste knappt till sig av förtjusning när jag svarade jakande på frågan om jag möjligen kände Elins yngre släkting Inga-Britt Robertsson från Öland. Jag kände till henne ganska väl  från skoltiden i Kalmar läroverk.

"Nice shiner you've got there"! - kommenterade Nelson min väns blåtira där vi satt och hade trevligt tillsammans i baren. Han hade fått den nere i maskinmässen av fotograf M. och sedan menat att den var orsakad av en plåtdörr, som av misstag slagit upp i ansiktet. Istället var det så att min gode vän - rakt på sak och utan omskrivningar - hävdat att M:s bilder inte var något vidare - att såna där lika väl kunde tas med en vanlig simpel lådkamera! Pang! - så var det klippt. Fortsättningen på den något beklämmande historien bör nog lämnas därhän.

I alla fall, innan vi visste ordet av, eller ens hunnit fundera på var i den stora festmatsalen vi skulle inta våra platser, bjöd Nelson oss välkomna till bords. Inte anade vi att han var en av bankettens huvudvärdar, att vi gick för att sätta oss vid "honnörsbordet" - i festsalens absoluta centrum! Genast insåg vi att vi "hamnat fel"! Men det var försent! Snart befann vi oss i glatt samspråk med  gästerna vid det stora runda bordet - där bland andra satt Sveriges generalkonsul i San Francisco. Det var en utsatt men samtidigt mycket trevlig position vi hade (för)satt oss i!

Själva "blåtiran" tänkte vi väl inte så mycket på under kvällens lopp, men några dagar senare uppkallades jag till FC och fick den strängaste förmaning att inte fler gånger låta oss representeras på ett så olämpligt sätt. En den svenska flottans man, Älvsnabbens värnpliktige representant i världen, borde med ett blått öga (eller gult!), överhuvudtaget inte visa upp sig vid ett tillfälle som detta! Jag blev tvungen hålla med FC om det

Under de två dagar vårt fartyg var upplåtet för besök ombord visade det sig att intresset var enormt. Många ville väl trampa ett stycke svenskt territorium och träffa svenskar, en del hade släktingar ombord. Omkring femtusen besökare var ombord på Älvsnabben dessa dagar. Långa köer stod tåligt och väntade i flera timmar på den stora "begivenheten".

Att vi fick se oss runt i San Francisco med omgivningar genom utmärkt välorganiserade arrangemang och tillställningar var vår svenske generalkonsul och konsulatets förtjänst.

Många tyckte nog att San Francisco var det mest spännande besöket hittills.

San Francisco kan bland mycket annat ståta med att ha den absolut största kinesiska stadsdelen i världen - "Chinatown". Här gjordes de flesta inköpen - så bäva fruar och fästmör därhemma, årets mode blir kinesiskt eller japanskt!

 

Våra värdar på den stora festen i San Mateo utanför San Francisco
och vår FC får här tillsammans visa upp sina visitkort.

 

Mellan 5-6000 besökte Äbn de 5-6 dagar vi låg vid Pier 5 över nyår i San Francisco. Flertalet var svenskamerikaner! Market Street denna nyårsafton
var en upplevelse av sjudande liv och rörelse.

 

 

 

Sonoma California - Haraszthy Wine Cellars.

Historisk mark med de äldsta stenvinkällarna i staten Kalifornien. Traditionen går tillbaka till den ungerske adelsmannen greve Haraszthy, som lade grunden. Efter besöket här blev vi bjudna på en verkligt superb lunch.

 

Den 5 januari 1959 åkte vi till Mill Valley, fem mil utanför San Francisco för att se Redwoodskogen. Det blev en stor upplevelse av nationalparken uppkallad efter naturforskaren John Muir  - "Muir Wood National monument". Tre Redwoodträd förenar sig till ett där uppe - på nittio meters höjd! Svenskamerikanen Carl Sandburg ger oss orden för vad vi kände när vi stod där nere under träden:

To be like these, straight true and fine,
To make our world like theirs a shrine,
Sink down Oh traveller on your knees,
God stands before you in these trees.

 

"Old man burl" i Redwoodskogen.

 

Ett 1021 år gammalt Redwoodträd enligt räknade årsringar.

 

En man från U.S. Navy av 1958 års "flotta" amerikanska modell. Steinhart Aquarium i San Francisco har han måhända just ägnat ett besök.

 

Här var samlingspunkten för en stor del av besättningen innan vi gav oss ut i folkvimlet, nyårsaftonen 1958.

 

Roy M. Peterson var en trevlig bekantskap vi gjorde i San Francisco. Verksam i sitt eget företag "California Steam & Plumbing Supply Co". Han bodde på Church Street med sin familj. Bjöd på middag med sill och nubbe därtill! Som synes önskar han träffa mig igen!

 

"Cable car" är en ganska tuff variant av utförsåkning!

 

Likaså den här -"cable car turning around" -situationsbild från år 1958!
Snart en halvsekelgammal bild!

 

Fishermans Fleet

 

Att San Francisco inte är en stad med höga hus och skyskrapor, på nyåret 1959, kan konstateras från denna vår magnifika utsiktspunkt.

 

Ett San Francisco insvept i dimma är ju ingen ovanlig företeelse. Vi kan ändå urskilja "Frisco Bay" och Oakland Bay Bridge långt där borta - från vår position vid Golden Gates brofäste. Några andra gator än "Market Street" göre sig inte besvär där nere i dimman!

 

 

 

Chinatown San Francisco

 

 

Till början