Våhlberg studerar det rika souvenirutbudet vid ett av stånden nere i hamnen i Port au Prince. Voodoo, den religiösa dansriten återspeglas i det konstnärliga även när det gäller enklare men skickligt tillverkade souvenirer. På landsbygden, hos enskilda konstnärer, hade vi möjlighet komma över överdådiga saker i form av bl.a. avancerade, intressant formgivna träskulpturer - till "överkomliga" priser dessutom. Notabene - ej för något till fattig sjöman dock!

Från hamnen i Port au Prince, Haiti - 1959

Vår sopcontainer nere på kajen var frestande för många, varje dag och den bevakades noga!
Alla rester från våra byssor och mässar hamnade ju här.
"Bossen" t.h. bestämde vem som skulle "få" ta hand om vad ur det ofta mycket "slafsiga" sortimentet.
Våhlberg fotograferade.

En underbar men mycket varm dag tillbringade en del av
oss på den här stranden utanför staden Port au Prince

Här dåsar vi i värmen - under enkla men "naturliga" pauluner!

Sitter Johan af Klint och skisserar på Snabbspegelns kommande
rapport från Haiti i värmen under torra palmbladstaket?
Av hovmästare kan man antagligen inte begära att dom ska vara särskilt på alerten under dagtid?
Kim Larén här, har ju tuppat av fullständigt!

Mats Våhlberg studerar utbudet av voodoo - souvenirer, skålar
och mycket annat - det mesta tillverkat av olika träslag.

Haiti och dess huvudstad Port au Prince var det sista vi upplevde av tropikerna. Starkt glödde färgerna, skarpt avtecknade sig de exotiska konturerna, intensiva var dofterna och dunsterna. Afrika slog igenom.

Här var det kvinnorna som arbetade. Hon skötte torghandeln och hon var dragare. Maken gick i regel före och visade henne vägen.

Eftersom Port au Prince är centrum för det mesta av "vikt och betydelse" som sker på Haiti, som är den västra delen av ön Hispaniola (där den östra utgöres av republiken San Domingo) gavs oss rika möjligheter att studera de haitiska konstarterna. Trummorna dominerar i voodoon, en delvis religiös, rytmisk dansrit med starka inslag av mysticism i extatisk utlevelse. Voodoon sätter sin prägel på allt som kan förknippas med konst och konstliv på Haiti. Det gäller smide, skulptur och måleri - mystiken finns där hela tiden. En naiv, livsbejakande målarglädje fick vi se på Centre d´Art och i stadens protestantiska kyrka.

Näst sista dagen i hamn lunchade president Duvallier ombord. Kajen hade i förväg rensats - ett försiktighetsmått betingat av att 15 av de hittills 23 statsöverhuvudena på Haiti suttit lösare än de själva önskat!

Hamnpatrullbåten knattrade ut ur sitt skjul och gjorde "klart skepp". På kajen lekte "secret police" (Tontons Macoutes) kurragömma. De var lätt igenkända på sina hattar och kostymer. De tjugo inbjudna ministrarna visade sig vara en 120 man stark livvakt. Ett par tyska k-pistmynningar plirade under hela lunchen ut genom två av gunrumsventilerna. President Duvallier lät enligt urgammal afrikansk sed "sin mun" - en elegant och trevlig orator - hålla det officiella talet.

Hjärtevärmande och prestigestärkande var slutligen Älvsnabbens sydländska hyllning till Haitis ledande man: - kanonsaluten ekade mot bergen, stor flaggning. relingsmanning (på alla däck), hurrarop med "rak mösslift" modell 1959!

Fransmännen kastades ut ur republiken i början av 1800-talet. När den franska blåvitröda tricoloren för sista gången revs ned från en haitisk flaggstång sade en av revoltörernas generaler; att nu skulle Haitis flagga vara endast blå och röd. Den vita färgen skulle inte längre ha någon hedrad plats i landet.

Älvsnabbens vita män var ändå glada över att ha fått besöka den soliga örepubliken.

Dan Frostberg