|
Kingston Jamaica 18-22 februari 1959
Karta över Jamaica och dess många olika attraktioner
då det en gång begav sig - året 1959!
Klicka på den för att förstora!
Kingston harbour 1958.
"Neger och natt har samma färg"
Barometern
har mottagit ett nytt resebrev från D. Frostberg ombord på Älvsnabben. Den här gången har han gjort strandhugg på Jamaica och påhälsning i
Kingston town, den som Harry Belafonte sjunger om. - Man kunde se svarta
skuggor dyka upp längs långsidan. Man hörde en röst utan att riktigt
kunna se vem som talade "neger och natt har samma färg." skriver D.
Frostberg.
Key West i februari
Vi befinner oss åter i Karibiska farvatten och har senast gjort Jamaica
och Kingston den äran. Engelsmännens kanske förnämsta part i den
väst-indiska öfloran. Huvudstaden Kingston är något av en
motsättningarnas stad. Man kunde inte undgå att lägga märke till att
staden låg i närheten av och på samma gång långt borta från brittiskt
inflytande. Först det vanliga Woolworth EPA, som man också ser överallt
i England, god ordning i trafiken tack vare polisen, dålig gatubelysning
och att allt gatuliv avstannat efter kl. 10. Men sedan vidtog det
exotiska.
Man kunde se svarta skuggor dyka upp längs långsidan. Man hörde en röst
utan att riktigt kunna se vem som talade - neger och natt har samma
färg. "Girls? Young nice chinese girls?" Rösten ville visa vägen, kunde
tigga om pengar och om man avvisade den mumlade den ett suggestivt hot,
som gjorde att man helst höll sig till huvudgatorna.
De färgade gav staden en koloristisk prägel. Deras saluhallar
överflödade av korgmakeri, frukt, gräsflätade hattar och av folk!
Skeppslaster av turister från många länder debarkerar oupphörligen stora
passagerarliners och svämmar upp i staden.
Alla öar ingående i "The West
Indies federation 1958" - med en ung drottning Elisabeth II som
överhuvud - ses på frimärket som små svarta prickar i "Caribbean Sea".
Kan man räkna till så många som fjorton stycken? Om Pidgeon Island ska
räknas var vi ombord på tre av dessa öar! Stämplat med simpelt pennkryss
skickas det annars så vackra frimärket iväg till mina systrar i Kalmar.
Hamnen var också typiskt brittisk: Livligt trafikerad handelshamn med
alltför omoderna lossnings- och lastningsresurser. Att den behövs visade
den tur över ön som somliga av oss gjorde. Vad som exploaterats av
markarealer upptogs av banan- och sockerrörsplantager i stor
utsträckning. Man kunde nog se att Jamaica var ön i Stora Antillerna med
de äldsta traditionerna och en kultur vars rötter når djupast.
Vägen genom ön följde djupa växtrika dalgångar där grenverk och
gräsväxter djungellikt böjde sig över oss. Likadant vid floderna - där
vi t.o.m. fick syn på en "stor" krokodil.
Målet för vår utflykt var ett turisthotell i bästa amerikanska stil och
en enkel lunch som visade sig bestå av inte mindre än tjugoen rätter.
Möjlighet fanns att efteråt smälta den myckna maten i hotellets ljuvliga
swimmingpool eller på beachen med ett härligt klart saltvatten, medan
världsberömda "äkta" calypsobandet "Seven Seas" bedårade oss med sin
exotiska folkmusik.
Hemfärden gick genom Spanish Town, kulturstad med gamla spanska
byggnader, torg och gator. En zoologisk trädgård besöktes också. Den
bjöd på en underbar färgprakt från blommor och tropiska
trädplanteringar. Bussen som vi färdades i var föremål för allmän
vadslagning - huruvida den skulle "bära eller brista" på den äventyrliga
och direkt farliga färden över öns höjdplatå. Den höll - men med all
säkerhet nätt och jämt.
Intrycket av Jamaica är hos oss alla starkt. Ännu klingar calypsotonerna
i våra öron:
I´m sad to say. I´m on my way,
won´t be back for many a day
My heart is down
My head is turning around,
I had to leave a little girl
in Kingston town.
Vårt "Jamaican Farewell"
D. Frostberg
Kingstons huvudgata heter King Street - som synes livligt trafikerad.
Det ljusa och trevliga som vi såg och mötte på ljusa dagen var nästan
helt borta när natten sänkte sitt mörker över staden. Saknaden av
belysning på de flesta av Kingstons gator tog bort alla konturer och
förvandlade staden till en otrygg "skumhåla" föga lämpad för
nattvandrare.
Dokument från Kingston år
1959
Här ses två glada sjömän ur Älvsnabbens besättning. Hösten 1958 fick
de erbjudandet att följa med på fartygets kommande långresa. Ett
fantastiskt erbjudande som fick tanken att svindla! Jag fick i handen en
liten papperslapp där det utan krusiduller stod - "Uttagna till
Älvsnabbens långresa samlas vid västra målet på Sparres kaserngård kl.13
00"! Vi blev en liten grupp nere vid fotbollsmålet bestående av sex-sju
rekryter. Jag kommer särskilt ihåg en kille från Landskrona som oroligt
trampade omkring, uppenbarligen med stridiga känslor inombords. Han
berättade för mig att han var nyförlovad! Kan jag verkligen följa med -
vara borta i ett halvår - det är ju omöjligt...hur ska jag göra? Hans
kärlek var stark - starkare än längtan ut på de stora haven, till
lockande exotiska främmande länder! Säkert var han inte ensam i sin
beslutsvånda - denna höst 1958!
Mats Våhlberg har berättat att hans resa faktiskt höll på att gå om
intet då ett högre befäl vid avgörande tillfälle påpekat att hans
tillstukade -lite slappa- mössa saknade stil, inte var passande på en
flottist som ska vara representativ i främmande land! Rätt så stukad
rätade Mats upp sin "felstukade" mössa - som synes på bilden!
Vykort från Kingston
Jamaica 19/2 1959 till Dans systrar.
"This is my island in the sun..."
Fiskare vid stranden.
|
