Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.


Kingston

Jamaica

Medaljong från resan 1958-59. Klicka på den för att förstora!

 

Innehåll

 

Dan Frostberg berättar


Tillbaka till
Älvsnabbens hemsida

Tillbaka till Dans sida
om resan 1958-59

 

 

Jamaicas flagga fram till 1962 - The Independence Day

 

 

Kingston Jamaica 18-22/2 1959

 

Karta över Jamaica och dess många olika attraktioner då det en gång begav sig - året 1959! Klicka på den för att förstora!

 

Kingston harbour 1958

 

"Neger och natt har samma färg"

Barometern har mottagit ett nytt resebrev från D. Frostberg ombord på Älvsnabben .Den här gången har han gjort strandhugg på Jamaica och påhälsning i Kingston town, den som Harry Belafonte sjunger om. - Man kunde se svarta skuggor dyka upp längs långsidan. Man hörde en röst utan att riktigt kunna se vem som talade "neger och natt har samma färg." skriver D. Frostberg.
 

Key West i februari

Vi befinner oss åter i Karibiska farvatten och har senast gjort Jamaica och Kingston den äran. Engelsmännens kanske förnämsta part i den väst-indiska öfloran. Huvudstaden Kingston är något av en motsättningarnas stad. Man kunde inte undgå att lägga märke till att staden låg i närheten av och på samma gång långt borta från brittiskt inflytande. Först det vanliga Woolworth EPA, som man också ser överallt i England, god ordning i trafiken tack vare polisen, dålig gatubelysning och att allt gatuliv avstannat efter kl. 10. Men sedan vidtog det exotiska.

Man kunde se svarta skuggor dyka upp längs långsidan. Man hörde en röst utan att riktigt kunna se vem som talade - neger och natt har samma färg. "Girls? Young nice chinese girls?" Rösten ville visa vägen, kunde tigga om pengar och om man avvisade den mumlade den ett suggestivt hot, som gjorde att man helst höll sig till huvudgatorna.

De färgade gav staden en koloristisk prägel. Deras saluhallar överflödade av korgmakeri, frukt, gräsflätade hattar och av folk! Skeppslaster av turister från många länder debarkerar oupphörligen stora passagerarliners och svämmar upp i staden.

 

Alla öar ingående i "The West Indies federation 1958" - med en ung drottning Elisabeth II som överhuvud - ses på frimärket som små svarta prickar i "Caribbean Sea". Kan man räkna till så många som fjorton stycken? Om Pidgeon Island ska räknas var vi ombord på tre av dessa öar! Stämplat med simpelt pennkryss skickas det annars så vackra frimärket iväg till mina systrar i Kalmar.

 

Hamnen var också typiskt brittisk: Livligt trafikerad handelshamn med alltför omoderna lossnings- och lastningsresurser. Att den behövs visade den tur över ön som somliga av oss gjorde. Vad som exploaterats av markarealer upptogs av banan- och sockerrörsplantager i stor utsträckning. Man kunde nog se att Jamaica var ön i Stora Antillerna med de äldsta traditionerna och en kultur vars rötter når djupast.

Vägen genom ön följde djupa växtrika dalgångar där grenverk och gräsväxter djungellikt böjde sig över oss. Likadant vid floderna - där vi t.o.m. fick syn på en "stor" krokodil.

Målet för vår utflykt var ett turisthotell i bästa amerikanska stil och en enkel lunch som visade sig bestå av inte mindre än tjugoen rätter. Möjlighet fanns att efteråt smälta den myckna maten i hotellets ljuvliga swimmingpool eller på beachen med ett härligt klart saltvatten, medan världsberömda "äkta" calypsobandet "Seven Seas" bedårade oss med sin exotiska folkmusik.

Hemfärden gick genom Spanish Town, kulturstad med gamla spanska byggnader, torg och gator. En zoologisk trädgård besöktes också. Den bjöd på en underbar färgprakt från blommor och tropiska trädplanteringar. Bussen som vi färdades i var föremål för allmän vadslagning - huruvida den skulle "bära eller brista" på den äventyrliga och direkt farliga färden över öns höjdplatå. Den höll - men med all säkerhet nätt och jämt.

Intrycket av Jamaica är hos oss alla starkt. Ännu klingar calypsotonerna i våra öron:

I´m sad to say. I´m on my way,

won´t be back for many a day

My heart is down

My head is turning around,

I had to leave a little girl

in Kingston town.

Vårt "Jamaican Farewell"

D. Frostberg
 

Kingstons huvudgata heter King Street - som synes livligt trafikerad. Det ljusa och trevliga som vi såg och mötte på ljusa dagen var nästan helt borta när natten sänkte sitt mörker över staden. Saknaden av belysning på de flesta av Kingstons gator tog bort alla konturer och förvandlade staden till en otrygg "skumhåla" föga lämpad för nattvandrare.

 

Dokument från Kingston år 1959

 

 

Här ses två glada sjömän ur Älvsnabbens besättning. Hösten 1958 fick de erbjudandet att följa med på fartygets kommande långresa. Ett fantastiskt erbjudande som fick tanken att svindla! Jag fick i handen en liten papperslapp där det utan krusiduller stod - "Uttagna till Älvsnabbens långresa samlas vid västra målet på Sparres kaserngård kl.13 00"! Vi blev en liten grupp nere vid fotbollsmålet bestående av sex-sju rekryter. Jag kommer särskilt ihåg en kille från Landskrona som oroligt trampade omkring, uppenbarligen med stridiga känslor inombords. Han berättade för mig att han var nyförlovad! Kan jag verkligen följa med - vara borta i ett halvår - det är ju omöjligt...hur ska jag göra? Hans kärlek var stark - starkare än längtan ut på de stora haven, till lockande exotiska främmande länder! Säkert var han inte ensam i sin beslutsvånda - denna höst 1958!

Mats Våhlberg har berättat att hans resa faktiskt höll på att gå om intet då ett högre befäl vid avgörande tillfälle påpekat att hans tillstukade -lite slappa- mössa saknade stil, inte var passande på en flottist som ska vara representativ i främmande land! Rätt så stukad rätade Mats upp sin "felstukade" mössa - som synes på bilden!

 

Vykort från Kingston Jamaica 19/2 1959 till Dans systrar.

 

"This is my island in the sun..."

 

Fiskare vid stranden

 

 

Till början