Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.


Livet

ombord

Medaljong från resan 1958-59. Klicka på den för att förstora!

 

Innehåll

 

Dan Frostberg berättar


Tillbaka till
Älvsnabbens hemsida

Tillbaka till Dans sida om resan 1958-59

 

 

 

Livet ombord

 

Älvsnabben stävar mot solnedgången i väster.

 

Det är söndag någon timme efter korum som ägt rum på livbåtsdäck. Vi befinner oss mitt ute på Atlanten på väg mot Karibiens öar. Tre aspiranter sitter och pluggar inför stundande prov.

 

Uppbördstimmermannen - Ut. Flaggunderofficeren Skarström var min närmaste chef ombord på Älvsnabben. Här är han på väg ner i verkstan med Älvsnabbens nymålade vapensköldar för att få dem monterade - d.v.s. på därtill passande,i bandsågen utsågade, putsade och lackade plattor. Av Hondurasmahogny vill jag minnas att dom var. Man kan undra hur många det sammanlagt blev - var alla dessa sköldar "slutligen" hamnade ute i världen?

 

Skeppshantverkarfuriren Nilsson t.v. lyckades av uppbördsskeppare Malm utverka detta köttstycke att använda som hajbete. Vi låg stilla på havet på grund av en skada på propelleraxeln som förstemaskinisten Mattsson arbetade febrilt med i flera timmar. Så tillfället var som gjort för hajfiske. Nilsson efterlyste blodgivare till sjukan genom högtalarna - ju fler desto bättre. Själv infann jag mig och tappades på "stipulerade" 10 cl. Här preparerar Nilsson betet med vårt levererade blod. T.h. sitter skhv Karlsson från Malmö.

 

Köttbiten agnades på en kraftig stålkrok försedd med kedja och wire som fästes stadigt - ingenting lämnades åt slumpen, mer än själva fiskelyckan förståss! Det dröjde inte många minuter förrän dom dök upp -lockade av vårt blod naturligtvis! Det var minsann inte den största av dem som högg och blev fast men lyckan var ändå total! Här hänger den!

 

En av de riktigt heta dagarna ombord. Den tillmätta duschtiden var begränsad av naturliga skäl och tillfällen att få svalka sig på det här sättet bjöd man inte på mer än ett fåtal gånger. När värmen var som värst hade det varit rena himmelriket att få stå under duschen hela dagarna! Under däck var en ruskig värme! Vindfångarna i ventilerna under däck förmådde inte föra in någon nämnvärd svalka -luften stod stilla! Man svettades i floder i dom fyra khakiställ man hade att disponera under loppet av - hela tio dagar! "Tvättarn", i tvätteriet under backen på styrbords sida, uthärdade en värme som jag fann outhärdlig dom få gånger jag besökte honom därinne! Alltnog -under duscharna igenkänner jag de två skeppshantverkarna i mitten - den leende stockholmaren,658 Lundin i "målarlyet" och dalslänningen 655 Karlsson, som ser ut att njuta av varenda svalkande droppe han kan få!

 

Jag tog en smygbild från lejdaren upp mot gunrumsdäck på Sekonden Hans Petrelius när han sitter och gonar sig i solen med sin kikare. Han märkte nog ändå vad som var i görningen - tror jag. För några korta timmar var han fartygets obestridlige herre och "Konung" - som självaste Neptun, stigen direkt ur havet!

 

Vad har inte den här livbåten fått vara med om!

 

Ur Barometern dec. 1958 - Martinique

Julen står ofattbart nog för dörren även för oss ombord på Älvsnabben. Jul är något som man minst av allt kan sätta i samband med de tropiskt varma vindar som blåser här nere. Eftersom det är söndag är större delen av oss helt fria från arbete och kan helt ägna dagen åt sol och vila, medan fartyget stävar fram i Karibiska sjön. En och annan ligger lättjefullt utsträckt och låter tankarna vandra tillbaka till Martinique. Den västindiska vulkanön är oss i färskt minne och vi glömmer den inte i första taget.

D.F.

 

Vackra solnedgångar lockade ofta fram min kamera!

 

Här har Våhlberg kunnat slita sig loss från sin krävande tjänstgöring, tagit sig upp på backen och förevigat en "ledighetskommitté" med sin kamera! I förgrunden ses ankarkättingarna och ankarspelet. När Älvsnabben stävade in mot Stockholms skärgård ett antal månader senare hände det sig att besättningen fick ett abrupt uppvaknande ur middagsslummern. Vid sin lilla kur på babords akterdäck fick dagofficeren en ingivelse att testa posten uppe på backen. Känner posten till föreskrifterna för "nödankare gå" ropade han skrovligt i talröret! Ja - ropade posten i andra änden och skred genast till verket med släggan på sprintarna. Ut rasslade kättingarna med fart och ett fruktansvärt oväsen! Det blev en skräckupplevelse för Håkansson och mig där vi låg och slumrade i våra bingar bara några meter ifrån själva "epicentrum". När ankarna sen började hugga sig fram på sjöbotten (i ca 11 knops fart) skakade fartyget så vi hoppade i bingarna! Uppe på däck mötte ingen grann syn! Halva fartyget hade "sprutmålats" till rostbrunt av dom utrasslande kättingarna. Dom höll! Några skador på fartyget i övrigt hörde jag heller inte talas om.

 

Korum. FC Gunnar Norström och Pastor Magnus Johansson officierar. Första psalmen -420- är "Din klara sol går åter opp: Jag tackar dig min Gud".

 

Kockarna 625 Jansson och 675 Mattisson

 

656 Ågren från Göteborg t.v. Ses "på bara siluetten" njuta scenariot. Furir, skhv 608 Nilsson t.h. - "bleking",från Karlskrona? Var eldsjäl och organisatör i det framgångsrika hajfisket!

 

Alla som hade en kamera ombord trängdes här för att hitta bästa vinkeln på det åtråvärda objektet! Kanske är "hon" den mest avfotograferade havssköldpaddan i världen - genom alla tider! Kan havssköldpaddor möjligen hamna i Guinness rekordbok?

 

Söndag - i Karibiska sjön någonstans emellan Cartagena och inloppet till Panamakanalen. Det blåser ganska friskt i den tretungade örlogsflaggan i aktern - men till vad nytta - när vindarna mot kroppen känns som komna från ett varmluftsaggregat!

 

Kocken 625 Jansson från Öckerö.

 

Jag var utsedd att ansvara för fallrepstrappan på styrbordssidan. I viloläge satt den väl surrad på utsidan av relingen på akterdäck. Den sattes ut och togs in med hjälp av ett spel - en inte helt okomplicerad manöver som lätt kunde fallera på olika sätt. Någon rutin utvecklade vi ju inte i hanteringen av fallrepstrappan eftersom det var så få gånger den kom i bruk. Vid ett av dessa tillfällen blev det oväntat dramatiskt. Fallrepstrappan var upphissad och färdig att fällas in emot relingen. Jag står och domderar lutad över relingen - då plötsligt min vackra Hilton-pipa glider ur bröstfickan och ner i sjön! Ett förtvivlat läge för mig och min älsklingspipa! Propellrarna har redan vispat igång därnere, fartyget börjat röra på sig - och där ligger min pipa och guppar med huvudet knappt ovan vattenytan - utom räckhåll! Desperat "befaller" jag att snabbt fira ner fallrepstrappan igen - är man bas så är man! I sista momangen lyckas kompisen som följer med trappan ner fånga in min dyrgrip! Puuh! Den var räddad och ingen hade lagt märke till mitt olämpliga och riskabla manövrerande!

Jag har fortfarande pipan kvar -fast jag slutade röka för ganska många år sedan.

 

Styrbords akterdäck. Utanför off-byssans ventil däruppe t.v. står en av dess kockar och hämtar frisk luft. Genom ventilen kunde man ibland få sig en liten smakbit av någon läckerhet - vilken givetvis kunde levereras just härifrån! I off-byssan huserade nämligen de bästa av unga kockar man lyckats rekrytera från svenska stjärnkrogar till Älvsnabbens långresa! Till vänster om off-byssans ventil vill jag minnas att redogöraren Egerland hade sitt kontor. Här fick man kvittera ut sin lilla "lön": 52 kr/ 10 dag - var då detsamma som 10 dollar, en dollar om dagen! Inför kostnadskrävande hamnbesök kunde det ibland betalas ut förskott! De gånger man i USA frågade mig vad jag hade för lön och nämnde denna summa uppstod en närmast generande tystnad! Det hjälpte då inte med förklaringen att en värnpliktig svensk sjöman hade övriga livets väsentliga nödtorft gratis - lön "in natura". På utsidan ses "min" fallrepstrappa apterad på relingen. Den tjänstgjorde (vid besök från sjösidan) som trappa utefter styrbordssidan med riktning akterut och med plana avsatser upptill och nertill. Det var här jag sånär höll på att förlora min pipa av märket Hilton!

 

"Debarkering - embarkering" via vaterbommen och repstegarna! Många av oss längtade efter att få komma iland - känna fast mark under fötterna.

 

Vaterbommen är utfälld och motorbåtarna är snart satta i sjön. Alltfler nyfikna bybor kommer utroendes.

 

Här kan man tydligt se hur "Min Fallrepstrappa" var surrad! En "utsatt" position hade den - i alla väder!

 

Ett "stjärn"-gäng kopplar av akterut. Färden går mot Engelska kanalen och Dovers kritklippor - hemåt!

 


Livat i fänrikshytten

Våra grannar "mittemot" snickarboden var fänrikarna Drake af Hagelsrum och Jakobsson. En dag meddelas från fänrikshytten att "det ska bli party härnere - ett  antal gäster är i antågande redan till kommande hamnbesök". Idén var helt fantastisk, dock ofattbar med tanke på den synnerligen spartanska miljön och det smala, "skumma" utrymme som stod till buds. Jodå! Fänrikarna hade tänkt igenom det hela i detalj men behövde en del hjälp av sina grannar snickarna. Det gällde att möblera om i "farstun" - att trolla bort lejdaren med tillhörande ledstänger som härifrån ledde ner i hålskeppet. Förvandla hela nedfarten till ett inbjudande buffébord med gott om plats för alla de delikatesser som här skulle dukas upp! Imponerade av en så frisk satsning ställde vi förstås gärna upp - Håkansson och jag. Den största lamellskivan vi kunde uppbringa ombord riggades upp och gjordes ordentligt fast. Över det hela lades ett "elegant" nystruket, kungsblått överkast som jag i egenskap av högste befälhavare af "tygförrådet" naturligtvis inte hade några som helst svårigheter att utverka!

Fänrikshytten förvandlades till att mer likna ett "gunrum" i miniatyr. Sängarna blev till en  bekväm soffa med ryggstöd för åtminstone fyra personer. Ventilgardinerna byttes ut mot fräscha nytvättade i "kungsblått", likaså "sofftyget" - även detta genom "min försorg". Ljus behövdes ut till farstun så Håkansson och jag fick städa ordentligt i verkstan så att dörren kunde lämnas öppen. Vår styrbordsventil och fänrikarnas babordsventil förmådde härigenom nödtorftigt belysa härligheterna i det mörka "bufférummet", så länge dagsljus rådde. "Lägenheten" i sin nya skepnad blev härigenom nästan "spatiös"!

Rinnande vatten fanns inte här nere, inte heller i fänrikshytten. Denna var istället utrustad med en gammaldags kopparcistern med en tappkran i mässing. Vad ska vi ha detta vatten till tänkte fänrik Drake af H. och kom plötsligt på...! Ut med vattnet - vi fyller på starköl här istället! Vilken lysande idé!  Nu kunde festen börja!

Håkansson och jag fick bara se en skymt av vackra damer och herrar som med viss möda tog sig ner för lejdaren - till drinken och välkomstskålen med  två nöjda och stolta fänriksvärdar därnere. Lamellskivan var till bredden fylld av läckerheter!

Det rapporterades dagen efter att festen varit synnerligen lyckad!


 

Denna bild är tagen av Leif Bladner.
 

Dagarna före vår ankomst till USA: s stora flottbas i Key West vid Floridas sydspets förenade sig Älvsnabben med enheter ur amerikanska östkustflottan för gemensamma övningar till sjöss. Här nedan hänger en amerikansk sambandsofficer i wiren, efter fullgjort uppdrag ombord på Älvsnabben, för att tas ombord på U.S. Navy's helikopter. Den manövrerade helt nära vårt fartyg av den skicklige piloten där uppe.
 

 

Denna bild är tagen av Leif Bladner.

 


Jagarepisoden

Ur dagboken fredagen 27/2 -59. Temp i luften 26 grader och i vattnet 27 grader kl.0900.  Vi följer hela Cubas kust och ser vid horisonten siluetter av två jagare. Den ena av jagarna styr ner med kurs mot oss och vi ser att farten ökar då bogskummet från fören ändrar karaktär till vitt skum. Fascinerade stirrar vi på fartyget som hastigt närmar sig, vi ser att båda fartygen signalerar till varandra och får besked via Älvsnabbens högtalarsystem att en amerikansk jagare närmar sig på styrbordssidan. Vi lämnar våra sysslor för att få en titt på en av havens vinthundar. Den amerikanska jagaren saktar in och då, på ca 20-30 meters håll ser vi att det råder klart skepp på jagaren.

 

NO Eurén spanar - jagarna närmar sig med hög fart.
 

 

Även FC är på bryggan och följer jagarna med sin kikare.

 



Alla kanoner är bemannade, hjälmarna på, signaler ljuder över vattnet, vi vinkar med både händer, borstar och målarpenslar. Inte en rörelse från besättningen, men från bryggvingen kan vi se amerikanska örlogsbefäl som studerar oss med kikare. Vi är nu så nära att vi kan se kanonbetjäningen i ögonen. Det är kusligt och skrämmande, som en film från 2:a världskriget.

Efter att ha studerat oss girar jagaren, ökar farten och vi hör skeppssignaler ljuda. Jagaren är snart borta. Vi fick aldrig reda på om det rörde sig om en vanlig patrullering eller någon form av visitering av fartyg till Cuba. Kl.1300 lämnades en kort orientering i högtalarna om Havanna - ett namn med färg! Staden ser imponerande ut från sjösidan med skyskrapor och hotell. På grund av det spända läget, det talades om avrättningar på stora torget, får vi inte gå in i hamnen meddelade högtalarna.
 


 

Mjölkkossan Rosa matas av kocken Sven-Ingvar
Mattisson och ekonomisten Tom Gustav Orhamn t.h.

 

Mjölkkossan Rosa matas av kocken i manskapsbyssan, 675 Sven-Ingvar Mattisson och ekonomisten, förrådsmannen 633 Tom Orhamn t.h. Båda två har de berättat hur procedurerna med ROSA gick till. Orhamn jobbade bl.a. i den fruktansvärda kyla som var förhanden i kylrummen -om hur han varje gång måste slussas ut i intervaller till värmen därute som tidvis var nästan olidlig under däck.
 

 

 

Till början