|
Martinique
Fort de France Martinique 25-29/11 1958
Land i sikte! Guadeloupe. Snart lämnar vi Atlanten.
Min "hyttkompis" 609 Håkansson står här och skådar ett
- "äntligen land",
efter nästan en månad av bara "vand"!
Livbåtsövning utanför Isles des Saintes - innan vi gör vårt
strandhugg där.
Åskådaren som satt sig tillrätta på sina khakishorts för
att inte bränna rumpan, har jag inte namnet på.
Kanske känner någon igen
honom vad det lider! En styrbordsåra synes vara i otakt därnere!
Här brakar vår "minkryssare" in i rena rama idyllen och ankrar upp på
redden! Jag kommer ihåg att jag under inloppet i viken - ju mer vi
närmade oss den lilla byn därinne- hade en stark känsla av overklighet,
att vi gjorde intrång, hotade! Efter nitton dygn på Atlanten hade vi
äntligen möjlighet att trampa fast mark och träffa andra människor. En
katolsk präst guidade oss längs den lilla bygatan, ville göra lite
affärer med oss samtidigt som han gjorde oss en smula bekanta med byns
trevliga människor.
Vi har ankrat upp i viken utanför byn Terre d`Haut, Isles des Saintes.
Vår första kontakt med civilisationen på bra länge kommer utroende från
byn -
far ror och mor med två små barn har fått följa med för att bekika
örlogsskeppet med de stora kanonerna.
Vi lägger till vid kajen i Fort de France.
Så här många svarta män på en och samma gång hade inte många ombord
tidigare sett!
Det kändes verkligen spännande och exotiskt med
välkomstgruppen där nere på kajen som med stort intresse
följde vad som
försiggick på vårt fartyg där uppe!
Man kände att först nu hade vår
långa resa verkligen börjat!
I väntan på permission - lika med tillåtelse, att få gå i land och
uppleva den exotiska staden
Fort de France och under syrsornas envetna
sång utsätta sig för stadens alla frestelser!
Permission -debarkering, sedan in till staden Fort de France!
Med Älvsnabben i Martinique
Redan premiärkvällen intogs huvudstaden Fort de France helt av lätt och
elegant vitskrudade svenska sjömän. Vi i vår tur naturligtvis intagna av
martiniquesers och martiniquinnors svarta charm.
Glada över att äntligen få trampa fast mark blev vi snart bekanta med
vad staden hade att bjuda och lät vårt nordiska "temperament" spela ut
för fullt med franska gester, nyinlärda ord och fraser. Kvällen och
natten genljöd av det sävligt pinglande ljudet från eldflugor blandat
med steelbandmusik. Plåtdunkar, bensinfat och tillbucklade bilfälgar
stämda i olika tonhöjder och de svartas hesa stämmor gav den atmosfär
man så väl har kunnat föreställa sig och hört talas om - men aldrig ens
drömt om att själv en gång få uppleva.
D.F.
Breda svenska hbm-män occuperar - ingen chans man mig
serverar!
Kim Larén och Mats Våhlberg på väg ner för att bada i havet.
Martinique - utanför Fort de France- på eftermiddagen den första
dagen. Nederstigen från baren på berget ovanför går jag - i akt och
mening att taga det allra första dop(p)et i Karibiska sjön - tillsammans
med hovmästaren 620 Kim Larén och dito 615 Mats Våhlberg, som tog
bilden. Vi var nästan till "Paradiset" komna, efter nitton dygns resa
över Atlanten från vår höga Nord
Kan man tänka sig en mysigare badbrygga än den här?
Kim Larén på väg ner från baren däruppe - för att svalka av sig!
Ur Barometern dec. 1958
Tidigt andra dagens morgon åkte vi upp
mot öns höjder. Fem armébilar i kolonn arbetade sig envist uppför den
hårnålssmala, slingrande vägen. Först mot Saint Pierre och sedan vidare
i än brantare stigning i riktning mot bananplantagerna och den fruktade
vulkanen Mont Pelé. Ju längre färden fortsatte desto svårare blev
"vägarna". Ett vägras högt uppe bland molnen fick många ansikten att
blekna under solbrännan. Hela återfärden satt hjärtat i halsgropen på de
flesta av oss.
Efter välbehövligt svalkande strandbad
vid Saint Pierre gjorde vi ett besök i den gamla tidigare huvudstaden.
Intet spår syntes av den katastrof som inträffade 1902 vid Mont Pelés
utbrott - då staden utplånades. I ett museum, vackert beläget nere vid
havet fick vi inblick i utbrottets olika skeden och vulkanens historia.
En gammal vithårig gubbe berättade fullkomligt hänryckt - med vilda
gester och vulkaniska läten - hur det stora utbrottet hade tett sig för
mer än femtio år sedan.
En lugn och fridfull mindre stad med
fiskelägen och palmdungar i pittoresk oordning breder numera ut sig vid
havet nedanför den ännu fruktade vulkanen.
Hemfärden till Fort de France avlöpte
väl och efter en spännande dag på den vackra ön kunde vi avsluta vår dag
i "Fort de France by night" - till eldflugors och västindiska trummors
ackompanjemang.
På återseende
Dan Frostberg
Här satt hon ensam vid landsvägen och väntade på att svenska flottan
skulle komma stormande för att köpa av hennes bananer. Hon var säkert
förvarnad om vår ankomst och hade som synes laddat upp ordentligt under
soltaket. Trots att byn, ett stycke härifrån, säkert valt den vackraste
av sina flickor till uppdraget att sälja bananer denna dag fick hon
sorgligt nog inte sälja så värst många - vad jag kan minnas.
"En svensk sjöman" försöker gömma sig i den täta - nästan
ogenomträngliga,
"bananskogen" och Interiör från bananodlarby på Martinique.
Har jag lyckats fånga hela familjen på min bild? Jag undrar om byarna
finns kvar?
Det är snart ett halvt sekel sedan jag stod här med min
kamera! Mor i huset föredrar att vända ryggen till!
I djupaste grönska - i skugga och svalka för solen - såg vi
bananodlarnas enkla men
vackra byar uppe på Martiniques höjder.
Nära
grannar med vulkanen Mont Pelé!
Skönt att få doppa sig i havet efter den vådliga
bilfärden uppe på Martiniques höjder!
Vi har invaderat stranden vid Saint Pierre med våra vita kroppar -
men sanden dom promenerar på är som synes långt ifrån vit! Kan det vara
så att vulkanen Mont Pelé -
som faktiskt verkar ha fått ett nytt utbrott
där uppe -
fortfarande bär kvar sina avtryck från utbrottet 1902 då byn
Saint Pierre helt ödelades?
Saint Pierre homme-ruines 1902
Jag kan tänka mig att vulkanen Mont Pelé däruppe ofta
försöker dra till sig en molntuss - för att imponera, sätta sig i
respekt och hålla skräcken vid liv hos folket nere i Saint Pierre. År
1902 var det inte fråga om någon molntuss! Det är första fasen i
vulkanens utplånande av den lilla staden vid viken nedanför som pågår
däruppe! Det ser idylliskt ut med fartygen på redden -väntar dom på
bananer från plantagerna däruppe på höjderna? Sjömännen ombord kan känna
sig trygga på sina fartyg men för människorna i staden inträffar snart
den totala katastrofen! När Mont Pelé upphört att spy ut sin glödande
"galla" återfinner man endast en överlevande i staden Saint Pierre - en
fastkedjad fånge som suttit skyddad i sin källarhåla!
Vi träffar på en grupp trevliga och rara ungar i Saint Pierre.
Blyga
men samtidigt intresserade av att få träffa oss och få veta från vilket
land vi kommit.
Dom talade sin franska och vi försökte med engelska! 653
Janérus t.v. och 609 Håkansson t.h.
Här sitter dom, ungdomarna, i skuggan och svalkan under träden på
torget i Saint Pierre.
Nästan samtliga vänder dom bort sina ansikten när
jag "siktar" på dom med min kamera.
Detta är staden som helt ödelades av
vulkanen Mont Pelé 1902 men sedan återuppbyggdes.
Endast en fånge,
fastkedjad i en källare, klarade sig med livet i behåll!
En av Våhlberg dokumenterad förbrödring.
Tillsammans med
fartygspastorn Magnus Johansson är gruppen fotograferad
nere vid
sjöbodarna i hamnen vid Saint-Pierre på Martinique.
Älvsnabbens fotograf,692 Myhrén, t.v. Här poserande med nyfunnen vän
nere i
hamnen vid Saint Pierre -rustad med både "Hasselbladare" och
Leica-kamera!
620 Kim Larén träffade på glada skolbarn nere vid fiskhamnen i Saint
Pierre.
Bara underbara barer bar på sina lockelser av svalka och kalla goda
drycker
innan vi kom igång med att upptäcka staden Fort de France.
Säger möjligen Våhlberg till Larén att det är dags lämna det här
"mysiga" bordet vid gatan?
Det var i alla fall vad vi gjorde och tog
gatan som ledde ner mot strandparterren.
Nu ska det bli roligt att få pröva fiskelyckan i främmande vatten där
framme! Vi fortsatte sedan promenaden, forcerade en lång uppförsbacke
men kom inte riktigt ända fram och heller inte in på Fort Saint-Louis
där borta på höjden. Fästningen är från 1640 och byggd enligt den
berömde fästningskonstruktören, fransmannen Vaubans teorier. Numera
ingår fästningen i huvudbasen för flottstyrkorna på Antillerna. Detta
var säkert anledningen till att vi inte nådde fram till det lockande
målet - Fort Saint Louis vid Fort de France!
Våhlberg t.h. håller i spöt. Det blev inget napp och vi gav oss iväg
upp mot Fort Saint-Louis!
T.H. poserar jag - avnjuter på samma gång den sköna solnedgången
över
havet medan kompisarna står och metar.
En liten rar flicka från Fort de France är och hälsar
på ombord.
Simone från Fort de France stod i baren.
Här låter hon
sig
fotograferas tillsammans med svenska flottans grabbar.
|
