Älvsnabbens vapen, som fastsatt på en träplatta delades ut till värdarna vid varje hamnbesök.


Martinique

Medaljong från resan 1958-59. Klicka på den för att förstora!

 

Innehåll

 

Dan Frostberg berättar


Tillbaka till
Älvsnabbens hemsida

Tillbaka till Dans sida
om resan 1958-59

 

 

Martiniques flagga

 

 

Martinique 25-29/11 1958

 

Land i sikte! Guadeloupe. Snart lämnar vi Atlanten.

 

Min "hyttkompis" 609 Håkansson står här och skådar ett - "äntligen land", efter nästan en månad av bara "vand"!

 

Livbåtsövning utanför Isles des Saintes - innan vi gör vårt strandhugg där. Åskådaren som satt sig tillrätta på sina khakishorts för att inte bränna rumpan, har jag inte namnet på. Kanske känner någon igen honom vad det lider! En styrbordsåra synes vara i otakt därnere!

 

Här brakar vår "minkryssare" in i rena rama idyllen och ankrar upp på redden! Jag kommer ihåg att jag under inloppet i viken - ju mer vi närmade oss den lilla byn därinne- hade en stark känsla av overklighet, att vi gjorde intrång, hotade! Efter nitton dygn på Atlanten hade vi äntligen möjlighet att trampa fast mark och träffa andra människor. En katolsk präst guidade oss längs den lilla bygatan, ville göra lite affärer med oss samtidigt som han gjorde oss en smula bekanta med byns trevliga människor.

 

Vi har ankrat upp i viken utanför byn Terre d`Haut, Isles des Saintes. Vår första kontakt med civilisationen på bra länge kommer utroende från byn - far ror och mor med två små barn har fått följa med för att bekika örlogsskeppet med de stora kanonerna.

 

Vi lägger till vid kajen i Fort de France.

Så här många svarta män på en och samma gång hade inte många ombord tidigare sett! Det kändes verkligen spännande och exotiskt med välkomstgruppen där nere på kajen som med stort intresse följde vad som försiggick på vårt fartyg där uppe! Man kände att först nu hade vår långa resa verkligen börjat!

 

I väntan på permission - lika med tillåtelse, att få gå i land och uppleva den exotiska staden Fort de France och under syrsornas envetna sång utsätta sig för stadens alla frestelser!

 

Permission -debarkering, sedan in till staden Fort de France!

 

Med Älvsnabben i Martinique

Redan premiärkvällen intogs huvudstaden Fort de France helt av lätt och elegant vitskrudade svenska sjömän. Vi i vår tur naturligtvis intagna av martiniquesers och martiniquinnors svarta charm.

Glada över att äntligen få trampa fast mark blev vi snart bekanta med vad staden hade att bjuda och lät vårt nordiska "temperament" spela ut för fullt med franska gester, nyinlärda ord och fraser. Kvällen och natten genljöd av det sävligt pinglande ljudet från eldflugor blandat med steelbandmusik. Plåtdunkar, bensinfat och tillbucklade bilfälgar stämda i olika tonhöjder och de svartas hesa stämmor gav den atmosfär man så väl har kunnat föreställa sig och hört talas om - men aldrig ens drömt om att själv en gång få uppleva.

D.F.
 

 

Breda svenska hbm-män occuperar - ingen chans man mig serverar!

 

Kim Larén och Mats Våhlberg på väg ner för att bada i havet.

 

Martinique - utanför Fort de France- på eftermiddagen den första dagen. Nederstigen från baren på berget ovanför går jag - i akt och mening att taga det allra första dop(p)et i Karibiska sjön - tillsammans med hovmästaren 620 Kim Larén och dito 615 Mats Våhlberg, som tog bilden. Vi var nästan till "Paradiset" komna, efter nitton dygns resa över Atlanten från vår höga Nord

 

Kan man tänka sig en mysigare badbrygga än den här?
Kim Larén på väg ner från baren däruppe - för att svalka av sig!

 

Ur Barometern dec. 1958

Tidigt andra dagens morgon åkte vi upp mot öns höjder. Fem armébilar i kolonn arbetade sig envist uppför den hårnålssmala, slingrande vägen. Först mot Saint Pierre och sedan vidare i än brantare stigning i riktning mot bananplantagerna och den fruktade vulkanen Mont Pelé. Ju längre färden fortsatte desto svårare blev "vägarna". Ett vägras högt uppe bland molnen fick många ansikten att blekna under solbrännan. Hela återfärden satt hjärtat i halsgropen på de flesta av oss.

Efter välbehövligt svalkande strandbad vid Saint Pierre gjorde vi ett besök i den gamla tidigare huvudstaden. Intet spår syntes av den katastrof som inträffade 1902 vid Mont Pelés utbrott - då staden utplånades. I ett museum, vackert beläget nere vid havet fick vi inblick i utbrottets olika skeden och vulkanens historia. En gammal vithårig gubbe berättade fullkomligt hänryckt - med vilda gester och vulkaniska läten - hur det stora utbrottet hade tett sig för mer än femtio år sedan.

En lugn och fridfull mindre stad med fiskelägen och palmdungar i pittoresk oordning breder numera ut sig vid havet nedanför den ännu fruktade vulkanen.

Hemfärden till Fort de France avlöpte väl och efter en spännande dag på den vackra ön kunde vi avsluta vår dag i "Fort de France by night" - till eldflugors och västindiska trummors ackompanjemang.

På återseende
Dan Frostberg
 

 

Här satt hon ensam vid landsvägen och väntade på att svenska flottan skulle komma stormande för att köpa av hennes bananer. Hon var säkert förvarnad om vår ankomst och hade som synes laddat upp ordentligt under soltaket. Trots att byn, ett stycke härifrån, säkert valt den vackraste av sina flickor till uppdraget att sälja bananer denna dag fick hon sorgligt nog inte sälja så värst många - vad jag kan minnas.

 

"En svensk sjöman" försöker gömma sig i den täta - nästan ogenomträngliga, "bananskogen"!

 

Interiör från bananodlarby på Martinique.

 

Har jag lyckats fånga hela familjen på min bild? Jag undrar om byarna finns kvar? Det är snart ett halvt sekel sedan jag stod här med min kamera! Mor i huset föredrar att vända ryggen till!

 

I djupaste grönska - i skugga och svalka för solen - såg vi bananodlarnas enkla men vackra byar uppe på Martiniques höjder. Nära grannar med vulkanen Mont Pelé!

 

Skönt att få doppa sig i havet efter den vådliga
bilfärden uppe på Martiniques höjder!

 

Vi har invaderat stranden vid Saint Pierre med våra vita kroppar - men sanden dom promenerar på är som synes långt ifrån vit! Kan det vara så att vulkanen Mont Pelé - som faktiskt verkar ha fått ett nytt utbrott där uppe - fortfarande bär kvar sina avtryck från utbrottet 1902 då byn Saint Pierre helt ödelades?

Jag kan tänka mig att vulkanen Mont Pelé däruppe ofta försöker dra till sig en molntuss - för att imponera, sätta sig i respekt och hålla skräcken vid liv hos folket nere i Saint Pierre. År 1902 var det inte fråga om någon molntuss! Det är första fasen i vulkanens utplånande av den lilla staden vid viken nedanför som pågår däruppe! Det ser idylliskt ut med fartygen på redden -väntar dom på bananer från plantagerna däruppe på höjderna? Sjömännen ombord kan känna sig trygga på sina fartyg men för människorna i staden inträffar snart den totala katastrofen! När Mont Pelé upphört att spy ut sin glödande "galla" återfinner man endast en överlevande i staden Saint Pierre - en fastkedjad fånge som suttit skyddad i sin källarhåla!

 

Saint Pierre homme-ruines 1902

 

Vi träffar på en grupp trevliga och rara ungar i Saint Pierre. Blyga men samtidigt intresserade av att få träffa oss och få veta från vilket land vi kommit. Dom talade sin franska och vi försökte med engelska! 653 Janérus t.v. och 609 Håkansson t.h.

 

Här sitter dom, ungdomarna, i skuggan och svalkan under träden på torget i Saint Pierre. Nästan samtliga vänder dom bort sina ansikten när jag "siktar" på dom med min kamera. Detta är staden som helt ödelades av vulkanen Mont Pelé 1902 men sedan återuppbyggdes. Endast en fånge, fastkedjad i en källare, klarade sig med livet i behåll!

 

En av Våhlberg dokumenterad förbrödring. Tillsammans med fartygspastorn Magnus Johansson är gruppen fotograferad nere vid sjöbodarna i hamnen vid Saint-Pierre på Martinique.

 

Älvsnabbens fotograf,692 Myhrén, t.v. Här poserande med nyfunnen vän nere i hamnen vid Saint Pierre -rustad med både "Hasselbladare" och Leica-kamera!

 

620 Kim Larén träffade på glada skolbarn nere vid fiskhamnen i Saint Pierre.

 

 

Bara underbara barer bar på sina lockelser av svalka och kalla goda drycker innan vi kom igång med att upptäcka staden Fort de France.

 

Säger möjligen Våhlberg till Larén att det är dags lämna det här "mysiga" bordet vid gatan? Det var i alla fall vad vi gjorde och tog gatan som ledde ner mot strandparterren.

 

Nu ska det bli roligt att få pröva fiskelyckan i främmande vatten där framme! Vi fortsatte sedan promenaden, forcerade en lång uppförsbacke men kom inte riktigt ända fram och heller inte in på Fort Saint-Louis där borta på höjden. Fästningen är från 1640 och byggd enligt den berömde fästningskonstruktören, fransmannen Vaubans teorier. Numera ingår fästningen i huvudbasen för flottstyrkorna på Antillerna. Detta var säkert anledningen till att vi inte nådde fram till det lockande målet - Fort Saint Louis vid Fort de France!

 

Våhlberg t.h. håller i spöt. Det blev inget napp och vi gav oss iväg upp mot Fort Saint-Louis!

 

Här poserar jag - avnjuter på samma gång den sköna solnedgången över havet medan kompisarna står och metar.

 

En liten rar flicka från Fort de France är och hälsar på ombord.

 

 

Simone från Fort de France stod i baren. Här låter hon sig
fotograferas tillsammans med svenska flottans grabbar.

 

 

Till början