Om långresan 1966-67

Bidrag till hemsida angående långresefartyget Älvsnabbens världsomsegling 1966-67.
Insänt av dåvarande fartygschefen kommendörkapten Lennart Lindgren 28 april 2006.

Lennart Lindgren

Ombedd att försöka något komplettera de uppgifter som redan lagts in på denna hemsida om kadettlångresefartyget H.M.S. Älvsnabbens jordenruntresa 1966-1967 vill jag här bara gärna framhålla att det var en stor glädje för mig som fartygschef att få "i med- och motvind" leda denna kanske något udda expedition. Att få förmånen till sjöss och i hamnar i fyra världsdelar under sex månader utbilda och dana cirka 100 aspiranter - blivande sjöofficerare och mariningenjörer - däribland aspirant 001 Kronprins Carl Gustav, att ansvara för ytterligare cirka 200 officerare, underofficerare, underbefäl och värnpliktiga, att med hjälp av denna representativa besättning "få visa svenska flaggan" och vad svensk livsstil, människokvalitet och i viss mån svensk företagsamhet innebär var naturligtvis en mycket ansvarsfull men samtidigt givande och lärorik tjänsteuppgift.

Ett försök till utvärdering av resultatet av denna jordenruntresa ankommer inte på mig men jag vill inte här underlåta att nämna att under de nära 40 år som förflutit, när detta skrivs, jag inte noterat annat än huvudsakligen positiva omdömen från de som haft anledning uttala sig. Jag kan i detta sammanhang inte heller underlåta nämna tre personer, som kanske i större utsträckning ständigt bistod mig och som i hög grad bidrog till att vi levde i ett "lyckligt skepp" och att resan och dess ändamål kunde genomföras framgångsrikt. Sekonden kk2 Emil Charpentier, 1. Kadettofficeren kn Jan Bring samt Navigeringsofficeren tillika PR-ansvarige kn Rolf Nilsson var alla tre klippor i ledningsteamet ombord i Älvsnabben denna utbildnings-resa, övrigt befäl ej att förglömma.

Det är kanske inte så lätt att sammanfattningsvis nu nära 40 år senare försöka göra en kortare skildring av vår resa, upplevelser m.m. Men jag tar mig friheten att i detta hänseende lämna ordet till ovan nämnde PR-ansvarige Rolf Nilsson, tyvärr bortgången sedan flera år. Rolf skrev i september 1968 som en avslutning till den häftade boken "SNABBNYTT världsomseglingen 1966-67" en alldeles utomordentlig sammanfattning som följer här nedan.

Med Älvsnabben till Australien under världsomsegling

av kommendörkapten Rolf Nilsson

När 1966/67 års långresa skulle planeras förelåg bl.a. mångåriga önskemål om svenskt örlogsbesök i Australien och Nya Zeeland och andra fjärran länder. Det stod redan från början klart att det skulle bli en världsomsegling. Endast en sådan resa hade tidigare gjorts i modern tid. Nu skulle Älvsnabben göra sin andra och flottans genom tiderna fjärde världsomsegling. Australien skulle besökas av ett svenskt örlogsfartyg för första gången på 115 år. Nya Zeeland skulle skulle få sitt första svenska örlogsbesök.

När en långresa planeras är det numera många intressen, som skall sammanjämkas. Utbildningen av främst aspiranter är den utan tvekan viktigaste målsättningen. Under en längre sammanhängande tid skall aspiranterna lära sig rutin samt grundläggande strids- och fartygsutbildning vid sidan av rent teoretiska studier. Härutöver blir en lång sjötjänst karaktärsdanande, då alla ombord lever trångt och därvid måste lära sig ta hänsyn till varandra. Det kamratskap som skapas på dessa resor räcker ofta livet ut.

Men denna viktigaste målsättning bestämmer ej resrouten. På fregatten Eugenies världsomsegling 1851-53 ålåg det fartygschefen att inspektera svenska beskickningar och konsulat runtom i världen. Idag är uppgiften avsevärt vidgad. Flottans långresefartyg skall genom den goodwill, som följer med örlogsbesök, söka hjälpa till att öka handelsintressena med de besökta länderna. Sveriges Allmänna Exportförening och Handelsdepartementet blir därför alltid stora intressenter i resans uppläggning. Till långresefartygets uppgifter hör även att, som det heter i Kungl. Maj:ts instruktion, "visa svenska örlogsflaggan och sprida kännedom om och intresse för Sverige samt härigenom lämna ett indirekt stöd åt rikets representanter i de besökta länderna och stärka svenska undersåtars ställning därstädes". Härigenom får således även Utrikesdepartementet ett stort intresse av routen. I juni 1966 kunde efter många diskussioner med olika myndigheter Älvsnabbens långresa under den kommande vintern slutligen fastställas.

Efter generalöversyn av fartyget under sommaren 1966 stod endast en månad till förfogande för rustning, provturer, förrådskomplettering och en kortare "shakedown period" innefattande bl.a. ett veckoslutsbesök i Stockholm. Tack vare ett utomordentligt arbete av såväl landmyndigheter som Älvsnabbens egen besättning kunde fartygschefen, kommendörkapten Lennart Lindgren, den 10 november 1966 konstatera Älvsnabben klar för världsomsegling. Den besättning han då förde befäl över bestod av totalt 284 man. Aspirantdivisionen var större än på tidigare resor. hela 97 unga män med "Kungl. Sjökrigsskolan" i mössbandet var inmönstrade. Bland dessa var även HKH Kronprins Carl Gustaf, som ombord tilldelades numret K 1. Efter några års uppehåll fanns denna gång även mariningenjörsaspiranter ombord, medan däremot stamintendentsaspiranter ej mera ingår i marinens personal. 23 officerare samt underofficerare, högbåtsmän och furirer tillhörde dessutom den förväntansfulla skara, som under världsomseglingen skulle dana och leda dessa 97 aspiranter och de värnpliktiga.

Efter det traditionsenliga programmet avgångsdagen med kyrkmarsch genom Karlskrona, korum i Ulrika Pia och kyrkkaffe ombord för anförvanter och vänner, kastade Älvsnabben loss i tät dimma. En avfärd med ett långresefartyg innebär alltid en känslomässig kamp mellan längtan ut till spännande upplevelser och en önskan att stanna kvar hemma. Det dröjde emellertid inte länge förrän tankarna helt inriktades på resan. Redan färden genom Kielkanalen, över Nordsjön och ner över Biscaya blev för de flesta en ny upplevelse. Den ger dessutom rikliga tillfällen att öva manöver, navigation och signalering. Vädret var alltför fördelaktigt varför de riktiga sjöbenen ännu inte infann sig, men alla började så smått "leva med i skeppet".

Under gång i Kielkanalen.

Kanske karakteriseras en världsomsegling mer än andra resor av livet till sjöss. Över två tredjedelar eller på denna resa mer än 4 månader skall tillbringas under gång. Den första tiden blir tröttande främst beroende på ovana vid vaktgöringen. Under tre månader kommer man längre och längre bort hemifrån. Men ovanan och osäkerheten att vara sjökommenderad och leva i det miniatyrsamhälle, som ett långresefartyg utgör, skall nötas in och många problem lösas, bl.a. hälsovården. Hemlängtan måste genom meningsfylld och fulltids sysselsättning hållas vid en lagom nivå. Efter en vecka märks en viss förändring Efter en månad börjar självsäkerheten - som ibland kan gå för långt - återspeglas i besättningens uppträdande. Lektioner, stridsutbildning, fartygstjänst och vakt medger inte många timmars sömn varje dygn. Några finner livet ombord snart arbetsamt, men flertalet känner stimulans, är "med i båten" och kommer underfund med att yrkesvalet är det riktiga.

Älvsnabben har stundom utsatts för kritik i egenskap av långresefartyg. Hennes yttre linjer kunde ha varit mycket vackrare och farten vara högre. Men de som har gjort en resa med henne vet hur synnerligen lämplig hon är för aspiranternas första grundläggande utbildning. Utrymmena ombord är inte spaciösa, men mindurkarna ger avsevärt bättre plats för lektioner och förråd än vad andra fartyg idag kan erbjuda. Älvsnabben är dessutom billig i drift. Efter tolv vinterexpeditioner har hon också blivit en ofta sedd silhuett, främst i europeiska och amerikanska farvatten. Älvsnabben är idag nästan lika välkänd och erkänd som Fylgia var på sin tid.

Givet är, att upplevelserna i hamn är något som alla länge minns. En summering av intryck blir alltid subjektiv. Tillfälligheter gör, att värdet av upplevelserna växlar högst avsevärt hos den ene och den andre. En summering blir även alltför kort. men låt oss ändå återvända till de olika hamnarna.

Kartago utanför Tunis.

Tunis kvarlämnar intrycken främst från Kartago, där underbart vackra mosaikarbeten på utgrävda ruiner visar en gången storhetstid. Trots vissa språksvårigheter mellan guiden och den svenske sjömannen kommer fantasin att spela i det historiska. Den mäktige presidenten Bourguiba syntes ha kommit ganska långt i utvecklingen i detta av vänliga araber befolkade turist- och åkerbruksland. Svensk marin utlandshjälp kunde studeras i bl.a. Kalibia på den från andra världskriget beryktade Kap Bon-halvön där en rationellt, med svenska instruktörer, driven fiskeskola nu förestås av förre kommendörkaptenen och Älvsnabbenchefen Olle Mellin.

Alexandria gav för de flesta närmast intryck av en tråkig hamnstad. Istället blev bussutflykterna till Kairo och för vissa en flygtur till Luxor och Assuan så mycket större upplevelser. Ett foto med kamelritt förbi pyramiderna är säkert något som får en framträdande plats i det privata albumet. Utan tvekan gav detta land det största kulturella utbytet på hela resan. Den enorma makt och prakt som återspeglas i pyramider, moskéer och andra historiska minnesmärken stod i en bizarr kontrast till landet i övrigt. Även fattigdom och politiska olikheter är emellertid något att minnas liksom återfärden till Alexandria genom öknen där på kvällen enstaka ljus från beduintält är det enda som syns bland ändlösa sanddyner. I såväl Tunisien som Egypten finns alltjämt en hel del av Orienten och dess särart. För Älvsnabbens del återspeglades detta i den enorma pinalköplust, som spred sig bland den ganska välbesuttna besättningen. Det fanns inte många utrymmen i skeppet, som inte snart var inpyrda med den omisskännliga doften av kamelsadlar och andra arabpinaler. Efter ett kortare uppehåll i det livligt trafikerade men mycket fattiga och förfallna Port Said och passage av en mycket väladministrerad Suezkanal mötte Älvsnabben för första gången den verkliga värmen i Röda Havet. Tropikuniformernas för långa kortbyxor och vice versa framkallade månget leende.

Aden angjordes för bunkring. Det politiska förhållandet där, gjorde att någon vistelse utanför de brittiska styrkornas förläggningsområde ej kunde beviljas. För en utomstående kan dessa stridigheter synas mycket meningslösa, ja närmast barocka. Säkert finns här ett prestigespel och andra motsättningar, som gör att den tillfällige besökaren inte skall försöka sig på att döma. Kvar står emellertid att under Älvsnabbens 12 timmar långa uppehåll skadades 11 personer i olika attentat i stadens centrum. När vi lämnade förstod och uppskattade besättningen till alla delar den inhiberade ledigheten, liksom att de också insåg att vår värld inte är så trygg och lugn som vi hemma inbillat oss.

Ankomsten till Colombo.

Colombo på Ceylon kan visa upp de mest skiftande och underbart vackra naturscenerier. Skönt klimat och intressanta människotyper gjorde också att mången såg detta som ett framtida turistmål. Ceylonbesöket gav även tillfälle till elefantritt , icke ofarliga kamerasafaris och fascinerande dykningar på korallreven.

Samkväm och långdans på julafton.

Julen tillbringades till ankars utanför Ceylons kust. För de flesta var detta det första julfirandet utanför den egna familjen. Fantasi och allas hjälpsamhet i förberedelserna gjorde att det mesta "var som hemma" även om tomten såg sig något missanpassad uti trettiogradig värme. Den verkliga julklappen överräckte den ceylonesiska marinens patrullbåt, som sent på julaftonen lämnade den dittills försvunna julposten. Nyårsfirandet ägde rum på Cocos Islands - en samling korallöar formade som en stor hästsko. Ett halvt tusental malaysier under närmast feodalt styre av den senaste ättlingen i den skotska familjen Clunies-Ross, som förärats öarna 1835 av brittiska kronan på 999 år, bildade en skarp kontrast till den på en annan närbelägen ö blomstrande lilla australiska koloni, som administrerar bl. a. en flygplats och en livräddningsstation. För Älvsnabbens besättning innebar dock detta besök framförallt tillfälle till härliga bad och misslyckade försök att äntra upp för cocospalmer.

Den kända bron i Sydney.

Australien har icke besökts av ett svenskt örlogsfartyg på de senaste 115 åren. Förväntningarna var därför på båda håll stora. Den gästfrihet och det eleganta värdskap som kom besättningen till del var översvallande. Ingen behövde fundera på vad som skulle göras. Vakthavande officeren hade istället problem att få fatt i någon som kunde svara upp på alla invitationer. Besättningens goda språkkunskaper kom väl till sin rätt vid alla utflykter, barbecues och andra tillställningar.

Västaustraliens utomordentligt sköna klimat, ofantliga naturtillgångar och snabba utbyggnadstakt, Tasmaniens vänliga och sköna naturscenerier, Sydney och dess omgivningar som en blomstrande affärs- och industribygd men med något av storstadens fart och fläkt bland de 2 1/2 miljoner innevånarna är väl kanske de intryck, som närmast fastnade på näthinnan. Till detta kommer australiensarnas utomordentligt stora från hjärtat kommande vänlighet, vilket kombinerat med såväl effektivitet som en viss form av behagligt "lazy life" fascinerade oss alla.

Från Sydneybesöket vill vi också gärna minnas Sir Francis Chichesters avfärd den 27 januari 1967 på sin andra ensamseglingsetapp jorden runt; denna gång Sydney - England via Kap Horn utan mellanlandning. Mången tvivlade väl då på att denna färd skulle lyckas. Nu vet vi att Sir Francis ingalunda överskattat sina seglingskunskaper eller sin psykiska uthållighet.
Australien kan väl närmast betecknas som en blandning av USA och England, där man eftersträvat att ta tillvara det bästa från båda hållen. Kontinenten erbjuder stora omväxlingar från snöklädda berg till oändliga ökenområden, från fuktigt hett tropikklimat till tempererat behagligt Medelhavsklimat, från storstadsliv till isolerat farmarliv, men överallt karakteriseras den unga kontinenten av sjudande verksamhetsiver. Säkert kände sig många lockade att emigrera hit efter besöket i de tre australiska hamnarna

Storm på väg till Nya Zeeland.

Till en långresa hör, att någon gång möta hårt väder. Cyklonen Dinah med vind på över 40 meter per sekund kom i otrevlig närhet av oss under förflyttningen mot Wellington. Det blev några stormiga dygn, som visade sig nyttiga både för besättning och fartyg. Båda klarade sig elegant och de verkliga sjöbenen infann sig, men ett dygns försening i ankomsttiden till Wellington kunde inte undvikas. Här fann vi att Nya Zeelands samhörighet med England var större än Australiens. Victorianska seder och bruk levde kvar, livsrytmen var dämpat lugn och gästfriheten och vänligheten imponerande. De vackra vyerna i stadens omgivningar och ett besök vid de varma källorna i Rotorua blev ävenledes minnesrika liksom också kontakter med de av polynesisk härstamning första innevånarna på Nya Zeeland, maorifolket, som nu på ett skickligt sätt integrerats med de inflyttade européerna.

Hamnen i Wellington, Nya Zeeland.

För dem som fick tillfälle att lite närmare se och uppleva Nya Zeelands fascinerande natur och förtjusande människor blev nog denna, från oss tyvärr så långt bort belägna delen av världen, kanske den mest intressanta.

Open ship en dag på Samoa.

Söderhavet klingar alltid romantiskt och spännande. Färdplanen medgav ej uppehåll vid alla små ögrupper, som passerades. Många längtansfulla blickar sändes mot t ex Tonga. Pago-Pago på Östra Samoa var från början avsedd som en ren rekreationsplats, men den blev istället ett spännande uppehåll med goda möjligheter att utöka förrådet med typiska långresesouvenirer. Det är inte enbart i sägnen som Waiwaika existerar på Samoas stränder. Hon finns där i verkligheten också liksom det förtrollande månskenet.

Från besöket på Hawaii.

Mottagandet i Honolulu var traditionellt. Hulaflickor klädda i gräskjolar under framförandet av sina eggande danser fanns där, liksom härligt doftande leis och skyltar med "Aloha". Kanske mötte oss en något mera industrialiserad bild av själva staden än vi hade väntat oss, men något av paradiset fanns ändå kvar. Att förutsättningarna för turism är enorma kan var man understryka. Många tog tillfället i akt att i stället för plageliv på Waikiki bland sköna amerikanskor göra utflykter och njuta av Hawaiiöarnas storslagna scenerier

Besöket på Hawaii gav oss också vår första kontakt med US Navy, som inte sparade någon möda på att ta hand om besättningen. Pearl Harbour, US Navys största Stilla Havsbas, var onekligen av amerikanska mått.

Tidningsartikel som skänkts av Dan Frostberg. Klicka för att förstora!.

Stilla Havet gjorde skäl för namnet. Övningar och annan verksamhet bedrevs som vanligt. San Francisco förestod. Då drabbades fartyget av en tragisk händelse. En högbåtsman saknades efter vaktförfångningen efter hundvakten 9/2. Genomsökningar i fartyget gav inget resultat, och det möjliga område inom vilket han kunde ha gått överbord genomsöktes under den ljusa delen av samma dag. Hjälp erhölls dessutom av ett US Coast Guard tillhörande spaningsplan. Vid mörkrets inbrott måste tjänsteförrättande fartygschefen, som då var ordinarie sekonden, kommendörkapten Emil Charpentier - ordinarie FC hade opererats för njursten i Wellington och skulle återembarkera i San Francisco - konstatera att vidare sökande var lönlöst. En skeppskamrat var borta. En god sjöman och en uppskattad kamrat hade lämnat vår krets. En sådan händelse sätter sina spår, särskilt som inget finns som kan förklara försvinnandet.

Golden Gate, San Francisco.

Varje örlogsfartyg strävar att vara i tid till ett planerat örlogsbesök. I San Francisco med starka tidvattenströmmar är det en särskild sport. Älvsnabben var 45 sekunder för tidigt under den både imponerande och vackra Golden Gate bron. Tid fanns inte att sörja över detta då ett drygt 50-tal journalister strax därefter embarkerade och med denna yrkeskårs eminenta förmåga snabbt spred sig runt fartyget. Efter vissa svårigheter med förtöjning i den starka strömmen började ett fem dagar långt hamnbesök. Många kom i kontakt med svenskamerikanare bl.a. Kronprinsen, som här gjorde sitt första officiella framträdande utom lands. I ett uppskattat tal inför en svenskamerikansk förening framförde han hälsningar från Sverige, från sin farfar och sin farbror Prins Bertil, vilka båda tidigare gästat föreningen. Andra upplevde San Francisco på egen hand. En del aspiranter fick uppskattat tillfälle att åka skidor i Squaw Valley. Den efter resan företagna omröstningen visade att de flesta av Älvsnabbens besättning helst ville återvända till San Francisco av nu besökta hamnar.

Svenska företag bjöd på grillfest i Costa Rica.

Puntarenas i Costa Rica erbjuder mest nöjen av tvivelaktigt slag. I gengäld hade det ordnats så att alla fick möjlighet att besöka huvudstaden San José. Ett något skrangligt tåg inklusive Presidentens egen vagn förde oss upp i bergen till en höjd av c:a 1200 m ö h. Eftersom landsvägar i det närmaste är obefintliga i Costa Rica ligger nästan all bebyggelse utefter den slingrande järnvägen och ofta på de branta sluttningarna. Trots vackra scenerier var man nöjd att stiga av tåget i huvudstaden. Än nöjdare var emellertid lokföraren som till Kronprinsens ära slagit banrekordet med c:a 30 min på den 12 mil långa järnvägen.

Besöket i San José var utomordentligt välordnat med svenska generalkonsulatet och svenska industriföretag som arrangör. För de flesta av oss var det första gången sightseeingbussar genom en stad föregicks av motorcykelpoliser med pådragna sirener. Presidenten tog emot 60 man i audiens. I stadens alla butiksfönster skyltade man med Kronprinsens porträtt. Trots alla påpekanden från svensk sida att K1 verkligen bara var en av aspiranterna fick besöket nästan karaktär av ett statsbesök av vår Kronprins.

Ett kortare uppehåll gjordes i Balboa för bunkring. En färd genom Panamakanalen är oförglömlig. Tropisk urskog, imponerande trafik, ett smart slussningsarbete med hjälp av elektriska tåg är allt nyheter för oss. Väl uppe i Gatunsjön kunde vi också för första gången riktigt slösa med färskvatten ombord.

Shopping i Nassau.

Nassau och Bahamasöarna håller på att växa upp till en jättelik turistmetropol. Stora passagerarfartyg, lyxkryssare och flygplan tömmer stora laster turister. Vad möter de? Härliga bad men knappast den orörda idyll Axel Wennergren en gång fann. Vid sidan av calypsosångerna kvarstår ett intryck av att "Bahamas smells a little money" som en amerikan träffande uttryckte sig. Den som åker hit får inte glömma att först fylla plånbok och checkkonto.

Atlanten erbjöd medvind, vilket knappast förekommit tidigare under resan. Men vädret var kallt. Besättningen, efter månader i varma länder, fick åter plocka fram novemberutrustningen. De sista skrivningarna och intensifierad stridsutbildning fyllde de båda veckor, som förflyttningen till Dublin tog. Besöket i resans sista hamn karakteriserades till stor del av Kronprinsens 21-årsdag. Besättningens födelsedagsgåva bestod av en sjömanskista tillverkad ombord. Men tillfälle gavs också att njuta av irländarnas gästfrihet och bese delar av den gröna ön, som nu stod i sin vackraste vårgrönska.

Sverige siktat efter drygt 6 månader.

Efter drygt 177 dygn kunde ankaret den 5 maj 1967 åter fällas på svensk botten utanför Marstrand. En avslutande passage förbi de magnifikt snöklädda Hebriderna, nytt fartrekord för Älvsnabben - 17 knop över grund genom Pentland Firth - och en grå och mulen Nordsjöpassage utgjorde dessförinnan slutetappen. Chefens för marinen inspektion var det sista provet innan fartyget dagen därpå gick in till Nya Varvet. Väntande anförvanter och vänner kunde räknas i tusental. Det bistra vädret kunde inte förta värmen i återföreningens glädje. Tre dagar senare förtöjde vi i Karlskrona; cirkeln var helt sluten, världsomseglingen fullbordad.

Var den då olik andra långresor? Ja, den var längre både i tid och distans än någon tidigare resa under detta sekel. Genom Kronprinsens närvaro ombord tilldrog den sig kanske större uppmärksamhet i hamnarna och bidrog därmed till ett ökat PR-värde för Sverige. Men annars skilde den sig nog icke nämnvärt från en långresa i allmänhet.

Samtidigt som denna besättning nu lämnar Älvsnabben pågår förberedelserna för nästa långresa. Andra skall nästa år få uppleva lika mycket, genomgå samma utbildning och känna på samma sätt som vi gjort. Många bevis finns på att 1966/67 års långresebesättning har trivts och många bevis finns också på hur uppskattade besöken varit hos våra värdar. Våra aspiranter och örlogssjömän har med ett trevligt och artigt uppträdande skapat en goodwill ej enbart för fartyget och flottan utan också för vårt land, som svårligen skulle kunna uppnås med andra medel. Naturligtvis skall andra bedöma resultaten av en långresa. Men fartygsledningen kan inte finna att vi med våra till buds stående medel skulle kunna uppnå ett bättre resultat . Därmed hoppas vi att tillräckliga motiv finns för att långresor skall bestå. Och att ett svenskt örlogsfartyg med prydlig besättning är både välkommen och efterlängtad i hamnar över hela världen, det har vi fått full visshet om.