Gorée en verklig djävulsö

av Internetsekonden

Som de flesta vet, finns längs vår resrutt ett besök på ”Djävulsön”, vilken skulle det visa sig, bestod av tre öar. Den verkliga ö, som borde göra skäl för det namnet ligger mitt i idyllen och är belägen strax utanför Dakar. Ön heter Gorée och var en verklig djävulsö om man jämför med den franska fångkolonin utanför Guyana i Sydamerika, som i sammanhanget närmast är att likna vid ett ”sommarkollo”.

Gorée på avstånd. Klicka för att förstora!

Skillnaden är oerhört stor: Internerna på Djävulsön var grovt kriminellt belastade och nästa ”snäpp” på skalan torde i många fall ha varit just ett snäpp hos ”Madame Giljotin”. Stackarna på Gorée hade inte gjort något mer än att vara svarta!

De på 1600- och 1700- talen relativt nykoloniserade ”amerikorna” och karibien behövde oerhört mycket kroppslig arbetskraft. För att klara denna uppgift krävdes mannakraft van vid värme, tropiska sjukdomar och andra umbäranden. Den vite kolonisatören betraktade sig själv som gudomlig inte minst beroende på det bemötande, som Cortez fick i Mexico.

Det visade sig mycket snart att indianerna ej mäktade med de tunga arbeten, som oftast krävdes och att de var helt motståndslösa mot mässling, som tog flera liv än någonsin alla ”indiankrig”.

(Sent skall syndaren vakna, men tänk vad många själar missionärerna ”frälste” snarare än omvände..)

Typisk fransk kolonialbebyggelse. Klicka för att förstora!

Man visste redan mycket tidigt att urbefolkningen i Afrika besatt många av de egenskaper, som arbetskraften i kolonierna ”krävde”. Därför uppstod en slavhandel, vars fasor ingen i dag levande kan bilda sig en uppfattning om! Det primära och vidrigaste var att denna befolkning inte betraktades som människor utan en högre form av djur. Att ha ihjäl ett sådant var inget brott! Kvinnor, även gravida, män, åldringar och barn från hela västafrika föstes likt boskap mot väster och slutligen Dakar. Många dukade under vid transporten som naturligtvis skedde till fots.

Slutstationen var Gorée. Här skingrades familjer för att aldrig mera återses. Spädbarn och åldringar slogs ihjäl.

När man passerat porten fanns ingen återvändo:
Utanför låg slavskeppen!

 Slutstationerna var ”amerikorna” och Karibien. Väldigt många dukade under vid transporterna, då man låg hundratals hopkedjade såväl på som under däck på slavskeppen. Stanken från dessa märktes många hundra distansminuter i lä! Om någon, vars stat tagit avstånd från verksamheten närmade sig med agg i sinnet, ”dumpades” hela lasten, fortfarande slagen i kedjor, överbord!

TL (förf) utför här själv Salto Mortalis det vill säga
Dödshoppet mot det den ovissa framtiden...
 

 Så småningom började under framför allt den så kallade upplysningen människor att reagera mot den vidriga hanteringen. En som gick i bräschen var engelsmannen William Wilberforce (1759-1833), som efter en uppenbarelse av Gud 1787, förde en livslång kampanj för avskaffandet av detta gränslösa elände. På grund av hans långa kamp beslutade det brittiska parlamentet om slaveriets avskaffande 1833. Wilberforce fick dock, ironiskt nog aldrig uppleva detta, då han avlidit en månad tidigare.

På "kolonilotten" odlas för livets nödtorft lite crack, kat och allt vad det heter...

Ett högt pris i fick dock innevånarna i USA återbetala i form av döda och skadade i amerikanska inbördeskriget 1861-65 som till syvende och sidst gick ut på slaveriets avskaffande.

Det finns många aspekter på det förhatliga begreppet slaveri: Det första är att ingen svart i ”amerikorna” och Karibien någonsin bett om att få vara där!

Slaveri förekommer dessvärre än i dag: Uttrycket vit slavhandel (speciellt när det gäller prostitution) är allt för välbefogat liksom barnarbete under slaveriliknande former i några asiatiska länder.

Författaren kan dock inte avsluta dessa rader utan ett ironiskt konstaterande: Vitt är en kombination av alla färger ingående i spektrum exempelvis regnbågen. Svart är avsaknaden av alla färger! Det är alltså hela vår besättning, som är färgad och inte våra värdar!