Historier
"stårisar" från
långresan 1977-78
På vår resa
inträffade självklart en massa mer eller mindre återberättbara saker
till sjöss och i hamnarna, s.k. skeppsskrönor. Vår sekond, Bo Nyman,
hade ett uttryck för sådant. Han kallade det "stories" eller "stårisar".
På denna sida kan vi försöka samla alla dessa "stårisar" som inträffade
och som är lämpliga att ligga ute för allmän läsning på Internet. Alla
ombord är välkomna med bidrag!
Klockstölden i Dakar
Första ”stårisen” på
vår långresa:
Stårisar inträffar på
alla sjöexpeditioner och oftast, inte iland och inte, som de flesta är
övertygade om, med Damer! Denna inträffade extremt tidigt under vårt
besök i Senegal.
Skådeplatsen är
faktiskt någonstans mellan båt och land. Ja just båt, då den till
skillnad från fartyg inte har inmönstrad besättning. Det handlade om vår
skeppsbåt av typ Biscaya, som bemannad med aspiranter skulle sjösättas
och stå till allmänt förfogande, när vi gästade Dakar. Biscayan
sjösattes från samma styrbordssida som Äbn skulle ha mot kajen, och vi
var därför tvungna att sätta i henne innan fartyget (med inmönstrad
besättning) kunde förtöja.
Till den trevligaste
formen av skeppsrutin hör, att kvällen före en gästhamns anlöpande, ha
skeppsafton det vill säga ”alle mans gamman”. Kören sjunger, jazzbandet
spelar, förste fartygsläkaren varnar för skamliga sjukdomar, som
förebyggs med ”roll on for men” och sist men inte minst kåserar någon,
som varit i hamnen förut om saker man inte skall, saker man inte får,
saker man måste, saker man skall akta sig för och så vidare.
Kåsören från tidigare
Dakarbesök var i detta fallet vår fartygsintendent med ”Monki Bissniss”
som specialitet. Hans varningens finger var dock inte affärer utan
risken att bli utsatt för småstölder…!
Sätt Er in i följande
situation: Biscayan på väg mot kajen, som är ”svart av folk ” (om
beskrivningen tillåts). Prydlig aspirant utrustad med reglementerat
hållen båtshake. När han skall bära av kröker sig båtshaken som en
hoppstav i friidrott och hotar att gå i mikroflis. Skeppsbåten närmar
sig obevekligt kajen, trots backmanövrer i maskin! Vad göra? Snabbare än
sin egen skugga släpper den stackars aspiranten båtshaken och med
uppbjudande av båda armarnas samlade krafter får han till en
”smörlandning”. Efter detta vågräta styrkeprov slappnar han av en
bråkdel av en sekund. Detta räcker: Då frigör sig nämligen ur den
mänskliga massan på kajen två armar, vars flinka händer knycker den på
aspirantens vänstra handled befintliga klockan….!
Detta måste vara ett
absolut rekord: Första stölden med endast två händer i främmande land!
TL
Historien om
däcken som försvann
"En del av
däcket spärrades av och flera av oss tog fram
slangar och började spola och skura nästan hela däcket."
Från
Stefan Leos dagbok
Måndagen den
12 december, ett par dagar efter att vi lämnat Fortaleza med de
nyinköpta däcken och var på väg mot Djävulsön, kom löjtnant
Julius ned till oss skrovhantverkare i vår verkstad och ville
att vi skulle göra fendertar av däcken. Jag och Ärtan Andersson
tog oss an jobbet. Vi skulle försöka göra hål i sidorna på
däcken så att man skulle kunna trä igenom kedjor som
de kunde hänga i. Men det visade sig vara mycket svårt att få
hål i dessa kraftiga bussdäck. Efter många försök med
borrmaskiner och annat bestämde vi oss för att försöka bränna
hål med en skärbrännare. Vi hade dock problem att få igång denna, så tvättaren och svetsaren Christer Andersson (en
av hjältarna från Salvadorsincidenten) fick komma och hjälpa oss
igång med aggregatet. Till slut fick vi ordenlig sprutt på den
och började bränna ett antal hål i varje däck.
Plötsligt
kom Sekonden och frågade, "Vem är pappa till det här då?". Det
hade nämligen bildats en massa slagg på däcket efter bränningen
som nu hade trampats runt av alla andra. De hade fått
det på sina skor och även dragit det med sig ner under däck och in i
mässarna. Julius kom rusande och beordrade oss att spola av
däcket innan vi fortsatte. En del av däcket spärrades av och
flera av oss tog fram slangar och började spola och skura nästan
hela däcket. När vi var klara med detta efter ca en timme
upptäckte vi till vår stora förvåning att däcken var försvunna!
Det visade
sig så småningom att ITO hade kastat alla däck överbord! Alla de
däck som vi hade köpt för dyra pengar i Fortaleza! Både Julius
och vi tyckte att det var för jäkligt...
Ambassadrisens kamera
När vi låg till ankars vid Martinique, dagen
före inlöpandet till Fort de France, skulle det bli mottagning ombord
för bl.a. den svenske ambassadören med fru.
Här gällde "stora förfarandet": Hedersbevisning med musköteri, appeller, skepparpipor och
fallrepspojkar! En slup med Gästerna anlände vid pass 1200 till
fallrepet. Vid ombordstigning på nedre trallen hände det: Hedersgästens
fru råkade tappa sin kamera på utsidan!
Gästerna fortsatte dock att embarkera,
eftersom vi låg uppankrade på djupt vatten och därtill på svaj och
kameran rimligtvis måste anses förlorad. De ledsagades till kajutan,
vilken utgör FC representationshytt med tillhörande bostadsinredning.
Episoden sedd i höjd med vattenytan på cirka 150 m avstånd....
Som tur var hade fanjunkaren, tillika
dyktjänstledaren Malte Martinsson, sett hela episoden och mer eller
mindre reflexmässigt tagit ensmärken i rät vinkel iland.
Regoffaspiranten Lars
Fridman, som var dykkunnig skickades ner enligt Maltes direktiv. Vi
låter Lasse, sedermera känd marinflygare på Västkusten själv berätta
(2008-04-08): ”Jag minns det som om det var igår: Vattnet var
kristallklart med en nästan oändlig sikt! Jag hade dock inte väntat mig,
att det skulle vara så djupt. Jag gick ner till 50 (!) metersnivån. Med
min utrustning fick man bara vistas där i max fem minuter enligt
dyktabellerna om man ville göra en direkt uppstigning. Alternativet
skulle ha varit att gå upp i etapper, men det hade jag inte tillräckligt
med luft till. Som tur var hittade jag genast kameran, då den turligt
nog låg på ett stycke kritvit sand!”
Samtidigt rådde naturligtvis viss förstämning
i kajutan, där FC bjöd på lunch.
När kameran kommit till ytan tillkallade
Martinsson en av våra fotografer och beordrade honom att försöka rädda
vad som räddas kunde av kamera och film . Fotografen ilade iväg till
sitt labb längst in i eldarmässen och skred till verket.
Det visade sig att ambassadörens fru (och
fotografen) hade haft en otrolig tur: Kameran innehöll svart/vit film!
Fotografen framkallade den och gjorde kopior i standardformat. Han
renoverade dessutom kameran så att den blev som ny.
Som kronan på verket hade löjtnant Lars
Olsson, som hade som hobby att trolla, anmodats att underhålla i kajutan
till kaffet. Ur FC skärmmössa trollade han under allas jubel, fram såväl
ambassadrisens nyladdade och renoverade kamera, som framkallade
fotografier!
TL
Eldfågeln
Rostknackning har
aldrig varit någon sjömans högsta nöje. Likväl är den mycket viktig för
att fartyget inte skall ”upphöra” under en. Vår kära Snabb var väldigt
utsatt för rostangrepp speciellt där någon svetsat med galvaniska
strömmar och korrosion till följd och som påskyndande faktor.
Speciell känslig var
minrälsen på halvdäck. Denna var nämligen fäst mot underlaget med
otaliga så kallade notchar . Den tropiska sältan från havet gjorde
säkert också sitt till. I stort sett dagligen knackades rost under
överinsyn av inretjänstofficeren, som även hade ansvaret för alla ”väderytor”.
Vid ett tillfälle var
det särskilt mycket rost, som trängt genom däcksfärgen och därtill inför
ett stundande hamnbesök, som ju tarvade ett snyggt skepp! Det var
tydligt att avdelad personal inte skulle räcka till utan ITO behövde
frivilliga.
Sådana efterlystes på
orderanläggningen, som i ”vila” spelade dämpad och stillsam musik, men
inget hände. Det var mycket varmt och alla höll sig undan i skuggan. Då
fick ITO, som hade minst en räv bak varje öra en snilleblixt: Han
uppsökte tandläkaren, som han visste hade en diger musiksamling i sin
hytt och fråga om han fick låna något att spela på orderanläggningen.
”Botanisera på bara”
svarade TL. Efter en stund återvände ITO viftande med en ljudkassett
och sade triumferande: ”Hjälpte inte det ena så hjälper säkert det
andra! Nu skall jag röka ut dem med STRAVINSKY!”
Efter en kort stund
kom på relativt hög volym på orderanläggningen Igor Stravinskys
”ELDFÅGELN”, de arbetsovillige stod som popcorn ut på däck och ITO hade
snart alla ”frivilliga” han behövde…..
TL
Vänster och
Höger i Vera Cruz
Några Skeppskamrater skulle göra sig en
lyxig dag i rubricerade stad och tänkte slå på stort: Man hade hyrt en
bil på Hertz inte långt från vår förtöjningsplats. Våra svenska körkort
gällde enligt biluthyraren, som dessutom gav de unga männen rådet att ha
sidorutorna i bilen uppvevade. Ingen förstod varför, när det var så
varmt. Luftkonditionering var långt ifrån standard 1978.
Det dröjde inte mer
än någon minut förrän värmen gjorde det obekvämt i bilen och föraren
vevade ned sidorutan och rådde kamraten på passagerarplatsen i framsätet
att göra detsamma. Klimatet blev genast bättre ombord.
Efter några hundra
meters körning kom man fram till en trafikkorsning med rött ljus.
Föraren lutade sig lojt tillbaka och lade ut armbågen på fönsterbrädan.
Han hade inte lagt märke till gatpojkarna på trottoaren.
En kö av bilar
bildades snabbt bakom den svenska bilen, som stod först. Precis när det
slog om till grönt och bilarna satte sig i rörelse rusade en av pojkarna
fram till vår bil och rev åt sig chaufförens armbandsklocka! Det fanns
ingen chans att stanna och där rök klockan!
De övriga i bilen
skrattade gott och alla förstod genast vad biluthyraren hade åsyftat,
när han talade om sidorutorna. Skakad av sin förlust vägrade föraren att
köra längre och vid närmaste stoppmöjlighet bytte han och kamraten i
framsätet plats.
Vis av kamratens
olycka satte den nye chauffören genast sin klocka på höger handled.
Efter några kvarter blev det åter rött ljus. Föraren satt på samma sätt
som sin föregångare. Klockan var i tryggt förvar mitt inne bilen. Precis
när det slog om till grönt, kände han en brännande smärta på vänster
underarm. Rent instinktivt tog han sig på det smärtande stället. En ny
gatpojke hade helt avsiktligt bränt honom med en cigarett och stal i
samma huj den till höger handled alldeles nyss förpassade klockan! Gissa
om det skrattades i bilen….
Historien fick dock
ett tragikomiskt men lyckligt slut: Dagen efteråt erbjöds nämligen de
bestulna på playan flott av andra barn att återköpa sina klockor till en
ringa penning!
TL
ORIENTALISK
VISDOM
och liten engelsk läsövning
Vid vårt besök i New
Orleans bestods hela besättningen av en hart när obegränsad gästfrihet
av våra värdar ur US Navy. Detta tog sig många olika uttryck. Bland
annat bjöd man på tvätt av hela besättningens vita tropikuniformer, alla
lakan etc. Detta för att varje man, och i just detta avseende
våra värderade tvättare, vilka arbetade dygnet runt och alla dagar,
skulle kunna vara maximalt lediga under besöket.
Scenario:
Två stora lastbilar
bågnande under all vår tvätt passerar en kinesisk så kallad trashank,
som slår ut med händerna, pekar först på lastbilarna och sedan på sina
egna allt annat än rena paltor och utbrister med ett saligt leende:
”Poor
man happy man – No laundry
problems!”
(laundry=tvätt)
TL
31 KNOP och 21 CIG
Legenden amiral Arleigh '31 knot'
Burke (1901-1996)
En kväll i Washington
DC inbjöds ”gunrummet” (Äbns regementsofficerare) till sjöofficersmässen på
US Navy Yard.
Efter ett tag gick
det ett uppskattande sus genom den församlade gruppen av nyanlända
gäster. Assisterad av två (mycket söta) kvinnliga fänrikar ur
amerikanska marinflyget anlände en av USA:s genom tiderna mest populära
sjöofficersprofiler nämligen den 76:årige och femstjärnige amiralen
Arleigh ”31 knop” Burke. Smeknamnet hade han erhållit redan under andra
världskriget då han som ung chef för en jagardivision brukade kommendera
”kör så det ryker”. Många jagarmaskinerier klappade ihop under
dygnslånga forceringar och havererade jagare lär ha legat som ett
pärlband i kölvattnet efter ”Burkes Beavers”, som hans jagare brukade
kallas. Denna enkla taktik var mycket effektiv eftersom de amerikanska
jagarna kom till drabbning ett dygn tidigare än japanerna hade räknat
med.
En mycket god middag
hade avätits och taffeln bröts. Alla väntade på att den gamle amiralen
skulle sätta sig, vilket han strax gjorde efter att ha valt ut en skön
stor läderfåtölj och till mångas förvåning bjöd vår tandläkare (!) att
sätta sig i stolen närmast bredvid.
Stämningen kring
amiralens kaffebord var mycket hjärtlig efter det att ett antal
konjakskupor tömts.
För att bringa
klarhet i vad som hände sedan förtjänar nämnas, att TL dittills hade
rökt 20 cigaretter i hela sitt liv. Dessa utgjordes av ett paket
Robin Hood, vilket hans far tvingat honom att förbruka i nedre tonåren i
avskräckande syfte. Mycket riktigt: Efter denna skräckupplevelse i
nikotinets tassemarker hade doktorn aldrig mera tagit något bloss.
Däremot var han en inbiten snusare.
Efter en stunds gemyt
med amiral Burke i centrum, vände sig denne plötsligt mot TL och frågade
i det han halade upp ett cigarettpaket: ”Wanna have a cig, doc? På denna
fråga fanns i under rådande omständigheter enligt den så kallade
etiketten bara ett svar, som löd : ”Yes please Admiral (konstpaus) –
Sir!!” Den gamle amiralen tände artigt doktorns cigarett.
TL puffade försiktigt
på sin ”tagg” och var noga med att inte dra sitt livs första halsbloss.
Äntligen hade
cigaretten nått fimpstadiet och avlivades på ett utstuderat och till
synes belevat sätt, som TL lärt sig av sin klasskamrat i gymnasiet Tomas
von Brömssen. Nikotinbegäret var dock långt ifrån stillat och sin vana
trogen halade doktorn upp sin kära snusdosa och försökte att i smyg
dribbla in en prilla.
Då sa amiral Burke,
som tydligen var en driven iakttagare: ”My grandpa used to do that!
(Amiral Burke hade 1968 korats till det årets svenskamerikan) Please doc,
can I have one?” På denna fråga fanns enligt samma invecklade etikett
inte heller något prejudicerande alternativ, utan TL tillverkade enligt
konstens alla regler under amiral Burkes ivriga iakttagande en måttligt
stor pris och räckte den till den förväntansfulle amiralen.
Ve och fasa: I detta
ögonblick passerade vår värderade Fartygschef amiralens bord. Han hade
ju inte varit med från början och utbrast mån om sin fortsatta karriär
för att markera för den unge kaptenen vad som gällde vid ett fint
kaffebord: ”Så där gör man verkligen inte!”
Amiralen, som varit
med förr och mycket väl förstod att doktorn fått en så kallad
uppsträckning log förbindligt mot den svenske kommendörkaptenen och sa
med ett saligt leende: ”Don´t blame the doc- I asked for it!”
Nikotinhalten var nog lite högre än vad Arleigh Burke varit beredd på
för precis när chefen försvunnit ur sikte (som tur kanske var för
doktorn), ”kantrade, som marinflygarna brukade säga, gyrot” på den gamle
amiralen…!
Läs gärna mer om
svenskamerikanen Arleigh Burke på webbplatsen för "Vasa Orden av Amerika" genom att klicka på deras vapen nedan!
E-g
Mystisk fyrstjärnig
Amiral i Washington
Vid vårt
besök i Washington var det en kväll bjudning ombord för bl.a. höga
amerikanska officerare. VPL Mats Rofors och Peter Weinert var utsedda
att servera och vakta garderoben under kvällen. Fulla av upptåg som
dessa två var, så klädde de sig i gästernas ytterkläder och tog kort med vår
FC:s kamera!
Bertil
Daggfeldt visste inget och upptäckte inte detta lilla fräcka roliga tilltag förrän han
framkallade diafilmen efter resan. Döm om hans förvåning när två
värnpliktiga plötsligt dyker upp på detta sätt bland hans foto från
resan! Det skall även finnas ett foto på både Rofors och Weinert, men
det hittar inte Bertil.
Den
fyrstjärniga Amiralen Mats Rofors.
|