Till
Älvsnabbens
startsida


Tillbaka till
långresan
1977-78

 

República Federativa
do Brasil

 

 

 

 
Fortaleza Brasilien
och ekvatorpassage på väg norrut

8 december 1977

Fortaleza, Brasiliansk stad vid kusten norr om Salvador. Detta var egentligen inte en hamn som vi från början hade tänkt besöka. Vi förtöjde långt ut på en kaffekaj några timmar för att bunkra färskvatten. Fartygsintendenten örlogskapten Christer Busck gjorde där en god affär eftersom det hade varit mycket dyrare i Salvador! Ingen gick iland utom de vakter, som hade till uppgift att slå ihjäl kackerlackor stora som möss och som försökte komma ombord genom att klättra på förtöjningsgodset. Det räcker att en hona kommer ombord så är det kört. I brist på hanar kör de med jungfrufödsel!
 

Fortalezabesöket

Från Stefan Leos dagbok

Denna dag vid 17-tiden kom vi in till Fortaleza. Vi skulle bara stanna några timmar för att bunkra färskvatten. Efter middagen skulle vi ha standardstridsövning 1. Utgångsläget var följande: Sverige befinner sig i krig sedan två månader med en stormakt. Älvsnabben, som just nu ligger i hamn i Göteborg, har fått order om att gå till Norge och därifrån eskortera en konvoj tillbaks till Göteborg tillsammans med två minsvepare. Ungefär utanför Smögen upptäcker vi ett par raketbestyckade fartyg samtidigt som två fientliga flygplan anfaller från babord. Vi som tillhör inre skyddet har inte så mycket att göra, men de av oss skrovhantverkare (under strid var vi bl.a. brandsoldater) som är på däck fick släcka lite bränder. Det avlossades även ett par skott från lv-pjäserna.

Efter övningen sa min chef Löjtnant Björn Julius att jag skulle följa med i land och köpa lite bildäck.. Det hade ju visat sig efter incidenten i Salvador att vi hade för lite fendertar och dylikt med oss. Så direkt efter maten bytte jag om till permissionsuniform, och så gick vi iland. På kajen väntade en stor Chevrolet pickup på oss med en brasiliansk marinkorpral som chaufför. Vi hoppade in i bilen. Det var jag, Julius, fartygsingenjören Gunnar Karlsson och fartygsintendenten Christer Busck. Vi lyckades förklara för den brasilianske korpralen att vi ville köpa däck, så han körde iväg med oss in mot stan. Det blev rätt många misslyckade försök på bensinstationer innan FI såg två däck inne på en verkstad. Han snackade med dem och så fick vi köpa dem för 100 Cruzeiros (motsvarade ca 40 svenska kronor på den tiden). Efter ytterligare en stunds letande kom vi till en bussverkstad där de hade stora bussdäck. Julius förhandlade med dem, och så fick vi köpa 9 stycken för 500 Cruzeiros. Eftersom de var så stora fick vi köra två rundor för att lämna dem.

På vägen tillbaka stannade vi vid en bar och drack lite öl. Sedan bestämdes det att bara jag och FI skulle åka tillbaka med däcken till båten. Därefter skulle jag själv åka tillbaka med korpralen till baren där Julius och Intendenten väntade. Efter ca en halvtimme var jag tillbaka, och då hade Julius och Intendenten hunnit dricka var sin drink också. Vi åkte iväg och hämtade de återstående däcken, men sedan ville vi titta mer på stan och även äta en bit. Vi lyckades få med korpralen på noterna.

Sagt och gjort, vi stannade till vid en uteservering. Intendenten ville ha hummer, så vi beställde in detta till alla. Det tog ganska lång tid innan maten kom och under tiden pratade Julius på spanska med korpralen. Till maten, som för övrigt smakade förträffligt, drack vi två flaskor vin av ett fint märke, enligt korpralen. Alltihop kostade 700 Cruzeiros, och det var precis vad vi hade kvar efter att ha betalt däcken. På vägen tillbaka sade korpralen, som nu hade blivit lite onykter, att han inte gillade amerikaner. De är alldeles för nonchalanta. Men vi svenskar däremot, var mycket mer demokratiska, och vi brydde oss tydligen inte så mycket om gradskillnader. Han var ju själv korpral och Intendenten var örlogskapten. Och så var ju jag också med, en enkel menig! I Brasilien gör man militärtjänst i 6 år inom flottan, om jag förstod honom rätt.

Det var verkligen en lyckad kväll! Jag var ju den enda värnpliktige som varit iland i den här hamnen. Och på kronans bekostnad dessutom!


Historien om däcken som försvann

"En del av däcket spärrades av och flera av oss tog fram slangar och började spola och skura nästan hela däcket."

Från Stefan Leos dagbok

Måndagen den 12 december, ett par dagar efter att vi lämnat Fortaleza med de nyinköpta däcken och var på väg mot Djävulsön, kom löjtnant Julius ned till oss skrovhantverkare i vår verkstad och ville att vi skulle göra fendertar av däcken. Jag och Ärtan Andersson tog oss an jobbet. Vi skulle försöka göra hål i sidorna på däcken så att man skulle kunna trä igenom kedjor som de kunde hänga i. Men det visade sig vara mycket svårt att få hål i dessa kraftiga bussdäck. Efter många försök med borrmaskiner och annat bestämde vi oss för att försöka bränna hål med en skärbrännare. Vi hade dock problem att få igång denna, så tvättaren och svetsaren Christer Andersson (en av hjältarna från Salvadorsincidenten) fick komma och hjälpa oss igång med aggregatet. Till slut fick vi ordenlig sprutt på den och började bränna ett antal hål i varje däck.

Plötsligt kom Sekonden och frågade, "Vem är pappa till det här då?". Det hade nämligen bildats en massa slagg på däcket efter bränningen som nu hade trampats runt  av alla andra. De hade fått det på sina skor och även dragit det med sig ner under däck och in i mässarna. Julius kom rusande och beordrade oss att spola av däcket innan vi fortsatte. En del av däcket spärrades av och flera av oss tog fram slangar och började spola och skura nästan hela däcket. När vi var klara med detta efter ca en timme upptäckte vi till vår stora förvåning att däcken var försvunna!

Det visade sig så småningom att ITO hade kastat alla däck överbord! Alla de däck som vi hade köpt för dyra pengar i Fortaleza! Både Julius och vi tyckte att det var för jäkligt...


Passagen över ekvatorn på väg norrut

Från Stefan Leos dagbok

10 december 1977. Idag hade vi rent skepp, men vi skrovhantverkare höll oss undan i vår verkstad där framme i fören. Vid 09-tiden kom vår chef Julius och NO Bertil Malmberg ned till oss för att inviga oss i ett litet skämt som vi skulle lura hela besättningen med.

Eftersom fartyget under dagen skulle passera ekvatorn igen, denna gång på väg norrut, skulle vi försöka lägga ut en vitfärgad linje i  vattnet och lura övrig besättning att detta var själva ekvatorlinjen. Vi var förstås med på noterna och satte genast igång. Första idén var att hälla ut en massa spannar fyllda med pva-färg blandat med vatten, men det visade sig inte vara någon bra idé. Efter många olika försök kom vi fram till att det som gav bäst effekt och syntes mest i havsvattnet, var  vanlig skumvätska, som vi använde till brandsläckning, blandat med vit karamellfärg.

Ekvatorlinjen, som vi simulerade med en blandning av skumvätska och karamellfärg.

När vi ett par timmar senare var framme vid ekvatorn stod vi beredda i aktern och hällde ut flera tunnor fyllda med denna blandning så att det bildades en lång, vit, skumfylld linje i vattnet. Fartyget gjorde en jättegir för att kunna gå tillbaka och passera genom denna linje. I högtalarna ropade NO ut att alla skulle komma upp på däck för att se själva ekvatorlinjen och att vi  vi strax skulle passera den. Det tutades även i dimmistlurarna för att förstärka effekten. Många var de som kom ut på däck för att beskåda den vita skumlinjen, fast de flesta bara skakade på huvudet och förstod att det var ett skämt. Man lurar nog inte svenska sjöman så lätt...

 

Många var de som kom ut på däck för att beskåda den vita skumlinjen, fast de flesta bara skakade på huvudet och förstod att det var ett skämt.
Man lurar nog inte svenska sjöman så lätt...

Klicka här för att följa med till Frälsningens öar!

Till början