|
Hemkomsten till Karlskrona
16 mars 1978
Efter att ha lämnat Toulon och Medelhavet styrde
vi åter hemåt mot det kalla Sverige. Vi korsade
Biscaya igen som för ovanlighetens skull var
lugn. Här fick vi plötsligt besök av en
späckhuggarfamilj precis när aspiranterna
övade i valbåtarna. Vi fick snabbt hissa ombord
dessa och istället kom kamerorna fram.
I engelska kanalen fällde vi, förmodligen
som första svenska skepp någonsin, ett antal
minor. Dessa var dock övningsminor och för
säkerhets skull märkta med texten
"Ofarlig". De lyftes upp igen efter
övningen. Minfällningen ingick i en avslutande
12 timmars stridsövning. Vi passerade även den
norska barken Christian Radisch som vid
tillfället gick för motor.
Den 11 mars 19.00 ankrade vi utanför Brunsbüttelkoog precis vid inloppet till
Kielkanalen eftersom vi låg före i tidtabellen.
Det hade verkligen blivit kallare nu. De flesta
längtade tillbaka till värmen även om det
skulle bli spännande att komma hem igen.
Nästa dag bunkrade vi olja och gick sedan
dagen efter igenom Kielkanalen. I Holteau tog vi
ombord CM's inspektionsgrupp som skulle
kontrollera den utbildning vi bedrivit under
resan. Måndagen 13 mars kl. 18.37 återinträdde
Äbn i Östersjön efter fyra och en halv månads
bortavaro!
Hela färden genom Östersjön skedde i tät
dimma. Vilken skillnad det var att åter segla i
detta hav jämfört med t ex Karibiska havet! På
morgonen 15 mars ankrade vi utanför Hanö
och CM (chefen för marinen) Amiral Bengt
Lundvall kom ombord för slutinspektion. Han
höll även ett tal och önskade oss välkomna
hem. Vid Karlshamns redd ankrade vi sedan
för tullklarering.
På
morgonen 16/3 1977 hissades Hemlängtan - läs mera om denna
speciella vimpel längre ned! - vi var alla välbehållna
och HEMMA efter 137 dygn på Havet och andra Platser. Vi hade
tillryggalagt en sträcka uppgående till 20.052 distansminuter,
eller om man så vill, 37.992 km! Detta är ungefär ett varv runt
jordklotet sånär som på avståndet mellan Malmö och Haparanda med
en hastighet påminnande om en (äldre) mopeds...
Vi passerade angöringsbojen vid Karlskrona och vi förtöjde
vid mobkajen på exakt beräknad tidpunkt.
Här är vi
på väg in till Karlskronas Örlogshamn. Denna och de tre följande
bilderna är tagna av Conny Magnusson som var fotograf på resan
74-75 och som kommit till vår resas hemkomst för att ta emot sin
vän Anders Wendt, skepparens karl.
Flaggsignalen, som blåser från signalrån betyder
TACK. Detta var säkert vad Alla ombord i korthet ville säga!
Med
all rätt säkert mycket nöjd över en lyckligt genomförd
expedition, besvarar FC, som sig bör, med honnör hälsningen från
bryggan.
Kajen var svart av väntande anhöriga och
vänner. Vi själva stod på våra paradstationer
och vinkade glatt.
Fartygskören, His Masters Boys, gjorde sitt
sista framträdande och framförde bl.a. "Do
you know what it means to miss New Orleans".
Vi själva stod
på våra paradstationer och vinkade glatt.
Vi var hemma igen efter en oförglömlig färd
på 132 dagar som för alltid kommer att finnas
kvar i våra hjärtan på ett eller annat sätt.
Det var med blandade känslor som vi återsåg
Sverige och våra anhöriga. En del av oss tyckte
det var skönt att komma hem, andra ville åka
iväg direkt igen.
Vi värnpliktiga muckade ett par dagar efter
hemkomsten vilket naturligtvis var skönt, men
samtidigt kände vi oss oerhört privilegierade
och stolta över förmånen att få vara med på
en sådan här resa under sin värnpliktstid.
När man nu t om flera år efteråt pratar
lumparminnen med vänner och bekanta är det
INGEN som kan berätta bättre, roligare eller
intressantare lumparhistorier än vi som varit
med på kära gamla Älvsnabben!
Stort tack till svenska flottan!
Tidningsurklipp om
hemkomsten. Klicka för att förstora!
Urklipp från Örjan Sundkvist, Öfu på resan:
.jpg)
.jpg)
Hemlängtan
Vår resa varade i
132 dagar och då blev hemlängtan för oss 132 x
0,28 = 36,96 meter.
Som på alla andra långresor hade även vi
inför hemkomsten hissat "hemlängtan".
En speciell vimpel som fartygets skräddare
Anders Bohman sytt efter följande kriterier:
Man delar fartygets längd på 103 meter
med antalet dagar på året och får då fram
0,28 meter hemlängtan per dag. Därefter
multiplicerar man detta med antalet bortadagar
från hemmahamnen. Som regel hissas vimpeln 08.00
inlöpningsdagen i hemmahamnen.
Vår resa varade i 132 dagar och då blev
hemlängtan för oss
132 x 0,28 = 36,96 meter.
Mullbärsträden från Toulon
Bertil Daggfeldt, FC på resan 1977-78, har berättat:
”Vi
köpte två små mullbärsträd i Toulon.
Det var tradition att långresefartygen medförde exotiska träd till
Kungsholms fort. Klimatet vid havet och innanför fortets murar tillät
att dessa träd från varmare breddgrader kunde överleva. Parken
innehåller många av dessa träd.
När vi passerade Kungsholms fort sköt man salut för oss och en motorbåt
kom ut och hämtade de två träden.
Mullbärsträd odlades även i Stockholm på 1800-talet för den svenska
sidenväverinäringen. Silkesfjärilens larver livnär sig på
mullbärsträdets blad. Men det gick inte bra. Det var för kallt. Jag bor
i den svenske sidenvävaren K A Almgrens fastighet på Götgatan/
Repslagargatan. Där finns ett museum i de gamla lokalerna och vävning
pågår. Sidentråden är dock importerad.”
Men
enligt Harry R:son Svensson, Fil. dr Karlskrona, finns det inga
skriftliga belägg för att detta verkligen är en gammal tradition, utan
bara en muntlig tradition som berättats i många år.
Harry har gjort en grundlig undersökning i arkiv och annan
dokumentation, men inte hittat något som bekräftar att något
örlogsfartyg innan Älvsnabben den 16 mars 1978, verkligen hade med sig
några exotiska växter hem. Detta berättar han bl.a. om i artikeln
”Parkanläggningen på Kungsholms fort i Karlskrona” som är publicerad i
tidskriften Ale, nr 2-3 2018.
I så
fall skulle det egentligen vara långresan 77-78 som startat denna
tradition. Älvsnabbens två efterföljande långresor, 78-79 och 79-80 (som
blev hennes sista) hade också med sig växter från fjärran länder. Och
även hennes efterföljare HMS Carlskrona har bidragit med växter till
fortet från flera av hennes många långresor.
Dessa bilder är tagna sommaren 2012 av Dick Heimsten från Flottans Män i
Malmö. Det finns bara ett träd kvar av de två vi tog med oss hem 1978.
Klicka på bilderna för att förstora!
|
