Min långresa med Älvsnabben 1964-65

Puerto Barrios

Efter att vi hade lämnat Panamakanalen bakom oss stävade vi mot Guatemala som har en smal kustremsa mot Karibiska havet. Vi lade till i en liten hamn. Mattias de Galves som tillhörde staden Puerto Barrios.

Där låg redan en gammal svensk minsvepare. som byggdes om och såldes till Guatemala 1959. 1 Sverige hette den HMS Snapphanen. Svenska sjömän följde med och hjälpte till med utbildning och bildandet av en inhemsk flotta i Guatemala.

Gatuhandel i Puerto Barrios.

Några av mina kamrater fick flyga till huvudstaden Guatemala City. Vi fick höra att det var oroligheter i närheten (det pågick ett inbördeskrig i landet) och jag avstod därför utflykt på egen hand.

Charleston

När vi färdades mot USA gick jag vakt som frälsarkranspost en stjärnklar natt då vi passerade mellan Florida och Kuba. Jag såg då ljuset mot himlen från bägge länderna.

I Charleston låg en flottbas (och en flygbas) och Älvsnabben låg nära USA:s modernaste robotkryssare. Vårt fartyg, från 1943, såg inte så uppkäftig ut i jämförelse.

Jag och två av mina kompisar blev bekanta med en amerikansk sjöman och vi blev hembjudna till honom, hans fru och två barn. Vi hyrde en ny grön Ford Galaxie 500 och fick specialtillstånd att åka in på flygbasen där vår nyvunne vän bodde. Vi fick köttfärslimpa med potatismos och grönsaker till middag. Det var också första gången vi såg TV med fler än en kanal (7st) och med fjärrkontroll, visserligen sladdförsedd men ändå. sitta i soffan och ändra kanal! I Charleston såg vi också färg-TV för första gången i ett skyltfönster.

Några andra kompisar i en annan bil.

Ett exempel på vår dåliga skolengelska var när vi beställde hamburgare och expediten frågade om skulle ha “raw or fried onion” och vi inte förstod att det var lök hon menade förrän hon visade oss några lökringar.

Så började vår färd över Atlanten mot Europa igen. Meningen var att vi skulle gå till Azorerna och huvudstaden Ponta Delgada men eftersom vår drottning Louise hade avlidit blev vi beordrade att gå direkt till England där en minnesceremoni skull anordnas. Vi blev naturligtvis besvikna att vi blev “snuvade” på ett strandhugg.

Uppställning i storm.

Under överfarten höll vi på med en hel del övningar men drabbades även av storm. Som du kan se på bilden så försöker vi hålla balansen så gott det går under en uppställning på däck. En man klarar det inte riktigt utan lutar sig mot relingen stället.

I och med att vi skulle gå förbi Azorerna och direkt till England p.g.a. Drottningens bortgång hade vi lång tid till sjöss över Atlanten och därmed också tid för olika övningar.
 

Nisse Levin vid signalraketstället.

Portsmouth

I Portsmouth ligger Lord Nelsons fartyg “HMS Victory”, byggt 1765, som naturligtvis fick ett besök. Det var ett imponerande fartyg men vi kunde konstatera att vi hade det betydligare bekvämare ombord på Älvsnabben än Victorys sjömän hade på sin tid. När vi gick hem från puben en kväll, i värsta Londondimma, dök det upp en äkta och vänlig “Bobby” och tystade ner vårt skrålande.

London

De som ville åka till London hade gratis resor med tåget från Portsmouth. Det dominerande inslaget vid Londonbesöket blev naturligtvis den minneshögtid som hölls i Westminster Abbey för vår avlidna drottning Louise. Där blev bl.a. våra kadetter engagerade.

Prinsessan Margaretha och Lord Ambler
med Älvsnabbens kadetter som paraderar.

Marstrand

Innan vi gick in till Göteborg ankrade vi utanför Marstrand. Långresan innan vår blev känd som den stora smugglarresan och fartyget döptes i folkmun om till “Älvsnapsen”. Tullen, “Svarta gänget”, med 4 man, gjorde därför en noggrann undersökning under 10 timmar och fann endast 1000 cigaretter och en flaska sprit vilket gav oss ett gott betyg.

Göteborg

Inför hemkomsten hade en blågul vimpel som kallas för “Hemlängtan” tillverkats ombord. Den blev hela 25 meter lång och hissades innan vi kom till hamnen.

Den 2 april 1965 lade vi till i Göteborg där många släktingar och vänner väntade. Min mamma väntade på mig.

Det hade bestämts att halva besättningen med styrbords vakt skulle få 14 dagars permission medan babords vakt fick stanna ombord och “rusta av” fartyget innan det blev deras tur att vara lediga. Jag hade turen att tillhöra styrbords vakt och fick därmed permis direkt.
 

Epilog

283 man var vi ombord när vi åkte och 283 man var med hem igen. Efter 4 månader och 3 veckor, 13 miljoner propellervarv samt fyra världsdelar avverkade avslutar jag här min långresa med HMS Älvsnabben. Jag hann även med en repmånad ombord innan fartyget såldes för skrotning år 1982.

När jag har nedtecknat mina minnen har även många hågkomster dykt upp under tiden. Jag hoppas att du som läsare har uppskattat mina alster. Tack.