Min långresa med
Älvsnabben
1964-65
Punta Arenas
Efter Mar
Del Plata i Argentina gick vi nu ner mot Chiles sydligaste stad Punta
Arenas. Då ansågs den även vara världens sydligaste men idag aspirerar
även Ushuaia, på den Argentinska delen av eldslandet, på denna titel.
Punta
Arenas var en ganska platt och ganska stor stad (idag ca 120000
invånare) som sträckte sig upp mot Patagoniens högre sluttningar. Vi låg
vid en pir, där idag stora kryssningsfartyg lägger till, tillsammans med
ett amerikanskt militärfartyg.
En staty
föreställande Ferdinand Magellan hade en hedersplats på ett torg i
staden. Han har givit namn åt det sund som han upptäckte och som vi
skulle färdas igenom. Sundet gör färden runt Sydamerikas sydkust mindre
riskfylld än att gå runt Kap Horn.
Vi fick
hjälp av en chilensk marinofficer som fungerade som lots. Med Eldslandet
på babordssidan och del sydamerikanska fastlandet om styrbord stävade vi
in i del svårnavigerade Magellans sund som påminde om Norges fjordar med
snötäckta bergstoppar trots högsommar, ca +12 grader. Vi var på samma
avstånd från Sydpolen som Stockholm ligger från Nordpolen men Antarktis
stora ismassa gör att klimatet är kyligare än i Sverige.
Vi
markerade med kanonsalut att vi passerade det sydamerikanska fastlandets
sydligaste udde. Ibland såg det ut som vi gick rakt mot en klippvägg men
plötsligt dök det upp en öppning tvärs om babord eller styrbord där vi
skulle gira.

Magellans
sund.
Alacaluferna
Under vår
färd i den chilenska skärgården stötte vi på en folkspillra på ca 50
personer av en indianstam som höll på att duka under av bl.a.
civilisationens intåg. Alacaluferna bodde i fallfärdiga hyddor på de
karga stränderna och kom roende till oss i små båtar en dag när vi låg
till ankars.
Kvinnorna
hade flätat vackra korgar av en slags vass samt gjort barkbåtar som de
bytte mot cigaretter och godis. De bjöds ombord för att få lite mat och
kläder men vad jag kommer ihåg förbjöd mannen kvinnorna alt komma ombord
trots vårt tjat om att även de var välkomna.

Alacalufkvinna med flätade korgar.
Hövdingen
fick en jacka med blanka mässingsknappar samt en skärmmössa som han var
mäkta stolt över. Dessutom bjöds han och de andra herrarna på lunch.
Valparaiso
Sedan vi
hade gått genom Magellans sund stävade vi längs den långa chilenska
kusten till Valparaiso som är hamnstad till huvudstaden Santiago.
Valparaiso ligger vid en stor bukt med ett centrum som låg på låglandet
nära hamnen. Runt om reser sig bergen med det snötäckta Cordillera i
fjärran.

Valparisobukten.
För att ta
sig upp längs bergssidorna fanns det flera bergbanor, “Ascensores” som
användes flitigt. Det fanns bl.a. ett nöjesfält typ Gröna Lund uppe på
en platå dit vi, en 8-10 sailors, åkte upp till med några tjejer vi
träffade. Vi tyckte att tjejerna luktade illa ur munnen men när vi också
hade ätit en vitlöksrätt återställdes balansen och vi var en erfarenhet
rikare.
När vi gick
in i hamnen upptäckte vi att vattenytan liksom “kokade” av en massa
djur. Det visade sig vara massor av bläckfiskar som senare villigt
nappade på vara beten. Några modiga fick senare smaka på Calamares som
ju ännu inte hade “upptäckts” av oss svenskar.
Som jag
tidigare berättat så fick vi ut en tidning. “Snabbnytt” varje dag som vi
inte låg i hamn. Den framvevades på en stencilapparat och kvaliteten är
som ni kan se här nedan är inte den bästa. Just detta nummer innehåller
en inbjudan till den engelska sjömanskyrkan i Valparaiso:

Klicka på
bilden för att förstora!
Vi gick ju
dit förstås och där fanns en riktig engelsk pub och många andra
förströelser.
När vi gick
från Valparaiso och närmade oss Perus kust blev jag sjuk för första och
enda gången under resan. 40 graders feber i 3 dygn. Det blev att ligga
på ”sjukan” och bli behandlad av nedanstående herrar. Sköterskan i
förgrunden och doktorn i bakgrunden.

Sprutan
görs klar.
Vid detta tillfälle ankrade vi upp vid en gammal peruansk fängelseö där
några av vår besättning klättrade upp på sluttningen och planterade
kaktusplantor vilka bildade ÄLVSNABBEN.

På
blir det Callao, Lima i Peru och Panamakanalen.
|