Undertecknad i aktern på Älvsnabben

Långresan 1964-65 startade i Karlskrona den 11 november 1964. Avskedskommittén bestod bl.a. av anhöriga och Flottans musikkår.
När vi stävade mot Utklippan var det minus 2 grader och lätt snöfall så det var inte utan att värmen lockade. För en nittonårig yngling som innan påmönstringen som längst hade varit i södra Norge kändes långresan som ett pirrande äventyr.

Vi var 283 personer ombord (endast män) som bestod av officerare, underofficerare, underbefäl, kadetter. (alla dessa med egna mässar med uppassning) samt officersaspiranter och värnpliktiga. Förutom de vanliga “yrkena” ombord på ett fartyg såsom maskinare, däckspersonal, skeppshantverkare, kockar, mässpersonal och navigatörer hade vi även följande:

Lite statistik: Tandläkaren hade 1418 behandlingar med bl.a. 632 tandfyllningar, 14 rotfyllningar och 78 utdragna tänder.

En vpl (värnpliktig) hade som enda uppgifter att diska och att tillverka mjölk (av torrmjölk, smör och vatten). Han tillverkade 20000 liter mjölk under resan,

Vår första kontakt med land efter Karlskrona var när vi gick in i Kielkanalen far vidare färd över Nordsjön och genom Engelska kanalen mot Casablanca i Marocko.

När vi gick över den beryktade Biscayabukten visade det sig att ryktet talade sanning. Vi råkade ut för vår första storm. Det var som värst en dag när vi skulle äta lunch, spagetti med köttfärssås. Då vi hade dåligt med slingerskott blev det att hålla i allt som stod på bordet vid de värsta överhalningarna. Alla händer var upptagna att hålla i grejor när en stor våg kom, då såg vi att ingen hand fanns ledig när den stora skålen med köttfärssås. Resultatet blev att skålen vändes uppochner i knät på en av mina kompisar. Som tur var fanns det mer mat i byssan. En annan av besättningsmännen fick en smäll av ett fallande bord och bröt benet. Vi hade två läkare och sjukhytt med röntgen ombord så patienten behövde inte föras iland utan gipsades och var åter i fall tjänst efter några veckor. Dagen innan vi kom till Marocko var vi övningsmål för amerikanska jaktplan så samarbetet med Nato började tidigt. När vi stävade in i Casablancas hamn var det tät dimma så vi såg inte mer än hundra meter men vi kände på lukten att vi var någon annanstans än i Sverige. Vi mottogs med musikkår och övriga hedersbetygelser när vi lade till. Besättningen var uppdelade i fyra vakter (kvarter) som under gång var rullande på följande tider: 08-12, 12-16, 16-18, 18-20. 20-24, 00-04(hundvakten) och 04-08. När vi inte hade vakt hade vi andra jobb under dagtid. I land hade vi vakt ett dygn, slutade 12.00 dag två, 16.00 dag tre och 12.00 dag fyra.

Casablanca

Marockanska sjömän tar emot landgången

Nu var vi i Marocko. Inför varje destination fick vi mycket information om landet och staden vi skulle besöka dels genom en liten tidning. “Snabbnytt”, som gavs ut varje dag “i sjön” och dels muntligt genom högtalarsystemet ombord.

Före Casablanca fick vi förhållningsorder att alltid vara minst 5 i grupp och till “Gamla Medina” (gamla stan) fick vi överhuvudtaget inte gå efter mörkrets inbrott för att risken att bli rånad var ganska stor. Vi sailors från ett “exotiskt” land var dock ganska populära bland flickorna så det tummades en hel del på att vara minst fem när kärleken pockade på. Dock gick allt bra i denna hamn.

Ett gäng fick åka till huvudstaden Rabat och vara med på en mottagning på svenska ambassaden. I varje hamn anordnades ett antal utflykter som vi fick anmäla oss till. Det kunde vara ambassaden, svenska företag eller någon lokal organisation som bjöd oss. Det skulle då vara ett representativt urval av besättningen. alltså värnpliktiga, underofficerare, officerare osv. Vi lärde oss snart att om det stod “medtag badbyxor” på anmälan så var utflykten antingen vid havet eller vid någon pool så dessa listor blev snart fulltecknade.

Som jag skrev i förra numret så var vi lediga från kl. 12.00 varannan dag när vi låg i hamn. Då blev det utflykter eller att göra stan nå egen hand. Inför varje gång vi gick iland var det permissionsuppställning där vi skulle se representabla ut. Det gick ju an när vi hade marinblå permissionskläder och bara den vita sjömansmössan, “dansbanan”, att hålla riktigt ren men det blev värre när allt var vitt och tvättarkillarna inte hann med att tvätta det vi smutsade ner. Då försökte vi fuska genom att krita de värsta fläckarna och ibland gick det vägen.

Vi hade två uppsättningar av varje sorts kläder:
Vid jobb ombord hade vi blå “kypertbussarong”, blåkrage, blå längbyxor, mörkblå strumpor och svarta skor i kylan samt beige skjorta, shorts, strumpor och bruna sandaler “på värmen”. Permisuniformen var den vanliga marinblå men när det blev varmt hade vi blåkrage, vit “permisbussarong” vita långbyxor/shorts vita strumpor och vita skor. Dessutom vita, beige och blå bälten till respektive klädsel så det var mycket att hålla reda på.

Lite statistik:

Under resan tvättades 25 ton tvätt med hjälp av 600 kg tvättmedel och 600 ton vatten.

Vi gick 22.000 distansminuter med hjälp av 13 miljoner propellervarv.
 

Atlanten

Med huvudet fullt av nya intryck från den arabiska kulturen stävar vi nu vidare ut på Atlanten med kurs mot Elfenbenskusten. Det börjar bli varmare och varmare ju närmare Ekvatorn vi kommer så vi uppmanas att dricka mycket vatten och vi tilldelas även malariatabletter i förebyggande syfte. Maskinpersonalen tilldelas även salttabletter som också finns för övrigt manskap vid behov. Trots värmen såg vi snö på vulkanberget Teide (3718 m.ö.h.) på Teneriffa när vi gick mellan Kanarieöarna.

Fritid ombord

Som lite tidsfördriv anordnades olika kurser och tävlingar. Det fanns kurser i navigation, spanska, livsåskådning, motorlära, körkortsteori, konfirmationsundervisning och t.o.m. en äktenskapsskola. Kursavgiften var överkomlig. 7 kr. och 50 öre.
Dessutom hade vi musikgissning, pingis- och schackturnering, atlantspelen m.m.
Atlantspelen bestod av dragkamp, äppelstafett och ballongblåsning och utfördes av lag från de olika mässarna.
Vi hade även ett skeppsbibliotek samt filmförevisning (oftast på däck).
Det var rätt så kul att spela pingis när det gungade, ibland var bordet borta när man slog en boll som borde gått in och nästa gång var det tillbaka igen när man trodde att bollen skulle gå utanför.

Kackerlackor

Trots att Älvsnabben hade sanerats innan resan mot bl.a. kackerlackor dök de upp igen när det blev varmt. De var inte så stora, ca 2,5-3 cm, men var nog så obehagliga när vi hittade dem på brödet vi skulle äta. När man gick på vakten kl. 06.00 doftade det ibland gott från byssan när bagarna hade bakat under natten och då gällde det att skaka om plåtarna så att kackerlackorna smet iväg innan man “stal” ett smakprov av en kanellängd. Kackerlackorna trivdes i byssan där det var varmt och fuktigt samt fanns massor med föda. Ibland ”sanerade” vi genom att stänga av strömmen och spola vatten bakom och under spisar och ugnar, då flöt det fram en “matta” av kackerlackor som vi fick skyffla i sjön.

Abidjan

Innan vi gick in i hamnen i Elfenbenskustens huvudstad låg vi under natten till ankars på redden och vaknade av ett sjudande liv. Det låg flera fartyg runt omkring och lastade ädelträstockar (mahogny?) direkt från vattnet. I denna f.d. franska koloni blev kontrastupplevelsen om möjligt ännu påtagligare, urinnevånarna var väldigt svarta och det fanns inte många vita människor.

Det var ju därför inte så underligt att vi betraktades mycket och som mycket exotiska när vi kom i våra vita “kortbyxeuniformer”.
När vi hade permis blev vi skjutsade i minibuss av en militär till bl.a. olika marknader där vi inhandlade diverse souvenirer. Jag har fortfarande kvar en hjort i mahogny som inhandlades där.

"Kalleankor" på marknadsbesök

Vi åkte även till en by vid havet där vi bjöds på kokosvin och fotade nyfikna barn. Några tonårsflickor erbjöd sig att, mot en peng, visa sina knoppande behag inför kameran. Vi avstod dock från förevisningen och plåtandet men de fick en slant ändå. Precis som när vi gick in till kaj fick vi också gå ut genom en smal kanal där det gällde att välja rätt tidpunkt då tidvattenströmmen kunde uppgå till 6-7 knop.
 

På nästa sida går vi över ekvatorn med tillhörande dop,
sedan Santos och Sao Paulo.