Pansarkryssaren Fylgias
långresa 1931-32

 

Innehåll

 

Tryggve Kastrup berättar


Tillbaka till startsidan
för Fylgias långresa

Alexandria, Egypten

 

 

 

Bombay, Indien och Perim, Jemen

 

Klicka för att förstora!

 

Söndagen den 17 - måndagen den 18 jan

fortsatte vi vidare mot Bombay under lugnt och bra väder. På måndagsem hade vi kommit staden så nära, att tornspiror, kyrktorn och andra dominerande byggnader kunde urskiljas på avstånd. Vi skulle emellertid inte gå in i hamnen förrän under tisdagen, varför vi kastade ankar på några distansminuters avstånd från målet. Senare fick vi höra, att indierna blivit mycket oroliga, då de sett ett örlogsfartyg ankra ute på redden. Vid denna tidpunkt rådde nämligen ett mycket spänt förhållande mellan Indien och moderlandet England, vilket vi så småningom skulle få konkret erfara, då vi gjorde våra besök i sta’n. Oroligheterna blev en följd av de negativa resultat om Indiens frigörelse från imperiet, som Gandhi underhandlade om i England, och vilken senare vi träffade i Aden under hans återresa därifrån. Indierna trodde nu, att engelsmännen skulle börja dra’ flottenheter till Bombay för att utöva påtryckning.

Då de fick höra, att fartyget var svenskt, blev inställningen en annan. Trots oroligheterna skulle vi under vårt besök mötas uteslutande av välvilja och sympati.

 

Tisdagen den 19 jan

lättade vi kl 8 fin och en halv timme senare voro vi inne i Bombays jättestora hamn. Sedvanlig salut gavs för den engelska befästningen vid hamninloppet och besvarades av densamma. Det är kanske på sin plats att här nämna något om millionstaden Bombay. Jag skall göra det kortfattat.

 

Klicka för att förstora!

 

Staden, som har en folkmängd av 1.200000 invånare är mycket gammal. Den började byggas redan några hundra år före Kristi födelse och utgjorde medelpunkten för all handel på Indien. Många nationer har under tidernas lopp varit herrar i denna världsstad. Otaliga äro de strider, som ägt rum här angående äganderätten till densamma. Dessa strider fortsätta ännu idag, men har nu ett delvis annat syfte. Man kan därför lätt förstå, att staden är befäst och det har den varit i evärderliga tider, ja, den bestod ursprungligen endast av en stark fästning. Där denna gamla fästning då låg, där finner man idag stadens centrum och här ligger också alla de stora, moderna affärshusen. Sta’n är ännu idag väl befäst av engelsmännen, som har tre starka fästen vid inloppet till hamnen. Detta är också ur engelsmännens synpunkt nödvändigt, då indierna blivit mycket oroliga och upproriska av sig numera. Det är den kände indiske folkledaren Gandhi, som delvis är upphovsmannen härtill, men det skulle taga alltför lång tid och för mycket utrymme att närmare gå in på de politiska förhållandena här.

Många äro de olika folkraser och människoslag, som bo här: indier (i majoritet), hinduer, araber, malajer, pager och åtskilliga fler. Givetvis finns också en mängd européer bland vilka naturligtvis engelsmännen är de flesta men det finns också holländare, tyskar, spanjorer samt ett dussin svenskar. De förut nämnda parserna äro tämligen talrika här. De känns lätt igen på sina huvudbonader, vilka ser mycket pittoreska och löjliga ut. De har också många gamla sedvänjor, som följs med största stränghet ännu idag. I synnerhet deras begravningssätt är anmärkningsvärt. De har en egen kyrkogård, som ligger på en höjd strax norr om staden. Längst uppe på ett torn är ett nätverk anordnat på vilket de döda läggs helt nakna för att endast några minuter senare vara uppätna av hundratals skrikande hungriga gamar ända in till benen. Dessa gamar sitter alltid avvaktande uppe i de månghundraåriga träden runt tornet. Därefter kastas de väl avgnagda benen i en djup brunn, där de på lång sikt förmultna och upplösas. Platsen gör ett mycket dystert och beklämmande intryck. Om man tittar upp i träden, kan man där uppe i det täta grenverket urskilja de stora svarta människoätande gamarna inväntande sina måltider. Men i begravningsplatsens omedelbara närhet finner man en underbar terrass med en hänförande utsikt över Bombay omgiven att det blå vattnet och många små gröna öar. På andra sidan staden ser man den kända indiska djungeln utbreda sig, där, endast några km utanför sta’n, man ännu idag kan träffa på både tigrar och leoparder. Ja, detta var något om Bombay och dess historia.

 

Klicka för att förstora!

 

Första dagen hade jag vakt och kunde alltså inte fara iland. Jag hade i Bombay en gammal bekant från Lund, Gunnar Persson - studentkamrat till min bror Allan - och som var anställd vid Svenska Tänsticksbo1aget där. Han hade i förväg underrättats om Fylgias och min ankomst och därför väntade jag med spänning antingen ett besök av honom eller annat livstecken. Idag hörde jag emellertid inte av honom.

 

Klicka för att förstora!

 

Onsdagen den 20 jan.

Idag erhöll jag meddelande från Gunnar P, vari han föreslog tid och plats för ett sammanträffande nästföljande dag. Eftersom jag även den dagen hade vakt, blev vi tvungna uppskjuta sammanträffandet ännu en dag. Jag har glömt nämna, hur jag fick hans brev. Jag var under fm iland och då bl.a. på huvudpostkontoret - enligt uppgift ett av världens största och inrymt i ett ofantligt rikt ”utsirat” byggnadsverk. Då jag kom in i den stora hallen i mitten och såg in i fyra långa, oändliga hallar, vilka liksom utgående som fyra flyglar i var sin riktning, kände jag mig verkligen mycket liten. Jag hade just uträttat mitt ärende, då en posttjänsteman kom bort till mig med ett brev och bad mig medtaga detta till adressaten ombord. Av en tillfällighet tittade jag på namnet och, döm om min förvåning, då jag där fann mitt eget. Då sedan såg, att det var poststämplat i Bombay, fattade jag “galoppen”. Resten av dagen utnyttjade jag till att vandra omkring och förvåna mig över den obeskrivliga skillnaden mellan folklivet i Lund och här med ett helt annat brokigt och omväxlande gatuliv. Mycket intressant och minnesvärt.

 

Fredagen den 22 ian.

Kl 1100 for jag iland för att träffa Gunnar P, vilket jag enligt avtal skulle göra på Tändsticksbolagets kontor. Eftersom detta låg ganska långt upp i sta’n och jag säkerligen skulle få svårt att finna dit, beslöt jag mig för att ta’ en droska. Som läsaren av denna reseskildring torde erinra sig, blev jag i Aden lurad i samband med en taxiresa. Då jag skulle betala avkrävdes jag den gången det dubbla priset mot det avtalade. Idag tänkte jag: “Nu Tryggve, låter Du inte lura Dig utan är allt god och bestämmer priset med gycken i förväg”. Jag frågade, vad han begärde för att köra mig till den honom uppvisade adressen. Till att börja med begärde han 15 annas (1 annan=9 öre). Jag visste emellertid, att 6-8 annas var lagom. Efter 5 - 10 min:s prutande (då jag upprepade ggr låtsades gå ifrån honom - varje gång jag gick sänkte han priset med en anna) fick jag ner priset till 7 annas. När vi kom fram och jag skulle betala, hade jag inte jämna pengar, utan måste lämna honom en rupee (en rupee = 16 annas). Nu lämnade han mig endast 2 annas tillbaka istället för 9. Då jag begärde en förklaring, sade han, att han hade kört två engelska miles och vi hade kommit överens om 7 annas/mile. Detta var ju en stor lögn och därför förklarade jag för honom så gott jag kunde, att han var den dummaste människa, någonsin träffat, men ingenting hjälpte. Jag tänkte emellertid inte låta luras utan tog upp en anteckningsbok, låtsades skriva upp bilnumret och skulle just gå då han med den hämndlystnaste min i världen lämnade tillbaka mina 7 annas. Sådana här intermesson  med överpriser, prutningar och allsköns skojeri hör till ordningen i dessa länder söderut och måste man alltid vara uppmärksam på. Jag var tämligen nöjd med mig själv och min åktur, då jag minuten därefter stegade in i “Vulcan House” i vilket svenska konsulatet, Tändsticksbolaget och övriga svenska företag och institutioner äro samlade. Här träffade jag efter ett oändligt frågande hos de indiska kontoristerna var mister Pearsson var att träffa. Omsider fann jag honom i hans privata kontor. Att vårt sammanträffande blev hjärtligt är säkert lätt att förstå. Efter en stund begåvo vi oss ut på en biltur i hans privata 2—sitsiga sportfiat. Det blev en mycket intressant rundtur, men i början tyckte jag det gick något väl fort eller 65 km/timmen under hela färden inne i sta’ns centrum med massor av människor även ute på gatan. Jag lugnade ner mig, då jag snart märkte jag hade en mycket säker chaufför vid ratten. Bl.a. voro vi ute och besåg parsernas begravningsplats och den närbelägna tjusiga utsiktsterassen. vilka båda platser redan tidigare orienterat om.

 

 

Kl 1400 skulle följa med på en utfärd till en badrestaurant c:a två svenska mil norr om Bombay anordnad av Tändsticksbolaget för Fylgias besättning. Därför vände vi efter någon timme tillbaka till hamnen. Kl 1400 embarkerade Fylgias babordsvakt c:a 200 personer ett 10-tal moderna bussar för transport till Palm Beach Hotell, Juhu. Efter ett skönt, men ack så salt, bad blevo vi på restaurangen bjudna på té lemonad, öl, smörgåsar, kakor, cigarretter eller vad helst, vi önskade och så mycket vi kunde dricka, äta eller röka. Tändsticksbolaget betalar !. Stämningen var bästa tänkbara och säkerligen en av hela resans höjdpunkter. Tal hölls i massor för våra värdar (tändsticksgubbarna), för Fylgias besättning, officerare, prins Bertil och Sverige. Efter förplägnaden satte sig en av musikkonstaplarna vid pianot och dansen började på den där befintliga dansbanan. Det var en lustiger syn med alla dessa vitklädda svenska flottister dansande par om par med varandra under palmernas skugga och i en tropisk värme.

 

Klicka för att förstora!

 

Men även en mängd andra förlustelser hade våra svenska värdar i beredskap. Där fanns trollkonstnärer, som försökte överträffa varandra med sina häpnadsväckande konster, där fanns ormtjusare, som blåste i en sorts trumpet för sina djur. En del ormtjusare hade en hel uppsättning ormar samt de vessleliknande djuren mungos. De plockade fram en orm och en mungo, läta sedan dessa slåss med varandra, vilket alltid slutade med, att mungon så småningom bet ihjäl sin fiende. Kl 7 ställdes färden tillbaka till sta’n och denna trevliga utfärd var endast ett synnerligen angenäm minne blott.

 

Klicka för att förstora!

 

Söndagen den 24 jan.

Kl 1400 träffade jag GePe igen och vi företog tillsammans en mycket intressant biltur tillsammans en god bit ut i djungeln. Vi åkte ibland genom små indiska byar och dessa voro i sådan fullständig avsaknad på allt som hör civilisationen till, att man hade svårt att fatta, att man befann sig endast några få svenska mil från en världsstad av Bombays storlek. Vid ett tillfälle passerade vi ett vägbygge, att jobbarna slet mycket ont med primitiva handverktyg i en stekande grym sol. Då GePe berättade, att deras timlön låg på c:a 20 svenska ören, förstod jag bättre, vilket underutvecklat nödens land, jag gästade. Och orsaken till alla de inre oroligheterna. Å andra sidan var allting mycket billigt och själv köpte jag vid besöket i Bombay en handväska i äkta läder för c:a två svenska kronor. Ja, färden blev mycket givande på både gott och ont. Efter bilturen åkte vi hem till Gunnar bostad, där vi intog ett mycket välgörande mellanmål, uppassade av ungkarlens 3-4 “boys” eller tjänare. Där hörde det till god ton att inte själv uträtta någonting. Man fick knappt lyfta sitt glas själv - man nästan väntade att en boy skulle springa fram och hjälpa sig. Eftersom Gunnar skulle gå en för Fylgias officerare av Tändsticksbolaget anordnad middag, skiljdes vi åt redan vid 6-tiden på kvällen efter en mycket angenäm dag.

Jag har glömt nämna, att under lördagen höll Fylgias officerare en fest ombord för dels de tolv svenskarna i Bombay, dels en del engelska amiraler och generaler, stadens guvernör samt alla övriga lokala pampar, alltså en synnerligen lysande och representativ samling. Där sparades det sannerligen inte på tusenlapparna. Ja, en så påkostad fest lär knappast ha kunnat firats på Fylgias traditionsmättade däcksplankor tidigare.

 

Måndagen den 25 jan.

Idag har GePe och jag inte haft tillfälle vara tillsammans, men jag var ändå iland nästan hela dagen, besåg sta’n ordentligt till fots och handlade. På kvällen, då jag stod på kajen och väntade på Fylgia-slupen, en 3-4 grabbar och språkades vid, kom en elegant klädd herre bort till oss och på en god svenska men med någon brytning och frågade om vi var svenskar. Då han hörde detta, sken han upp som en sol och började ett intressant samtal med oss. Han var svensk—amerikan, men hade aldrig varit i Sverige, vilket han mycket beklagade. Till yrket var han någon slags redaktör för en av Chikagos största tidningar. För tillfället var han i Bombay för att hämta nyheter till sin tidning om Gandhi-oroligheterna. Ja, det var en väldigt uppfriskande bekantskap att göra och säkerligen med “sitt på det torra”. Till slut ville han bjuda oss alla fyra på middag på sitt hotell, men eftersom det redan var sent avböjde vi hans generösa inbjudan. Han var riktigt rörd, då vi efter en timme tog farväl av honom. Han gjorde gällande, att detta var ett av hans angenämaste sammanträffanden i hans liv.

 

Tisdagen den 26 jan.

Kl 1400 for jag iland och gjorde en sista rundvandring på sta’ns gator. Kl 1800 träffade jag Gunnar P och efter en kort promenad gick vi in i en restaurangträdgård för att höra på musiken och förtära “Soda-Eis-Cream”, en slags fruktglass - den godaste glass, jag någonsin ätit. Jag satt vi resten av kvällen och språkade om Lund och gemensamma bekanta m.m. Kl 2100 tog vi farväl av varandra för sista gången under detta besök och jag for ombord. Nästa dag på fm skulle nämligen Fylgia fortsätta resan hemåt.

 

Klicka för att förstora!

 


Onsdagen den 27 jan.

Kl 1100 lättade Fylgia och nu vändes fören riktigt på allvar kända Sverige. Vädret var lugnt och bra samt lagom varmt.

 

Torsdagen den 28 jan — torsdagen den 4 febr.

Nu var vi riktigt på hemväg och närmade oss stadigt kolhamnen Perim vid södra infarten till Röda Havet, där vi skulle kola. Under sju dygn hade vi inte sett vare sig land eller något annat fartyg. Vädret hade varit bra under resan med undantag av de två första februaridagarna, då vi fick en ordentlig storm över oss. Den siste januari låg oceanen spegelblank, men här nere kommer omslagen blixtsnabbt. På kvällen förändrades vädret hastigt och det började blåsa upp mer och mer för att slutligen den 1 febr på morgonen ha nått stormstyrka. Stormen varade inte så länge och började avtaga den 2 för att slutligen på morgonen den 3 febr åter blivit vindstilla. Allt hade varit väl surrat ombord och inga skador uppstod. Tiden under den gångna veckan användes som vanligt till stridsmässiga övningar, skjutningar o.d. Natten till den 5 febr mötte vi några fartyg med vilka vi växlade hälsningar och önskningar om lyckad resa medelst morsering.

 

Fredagen den 5 febr.

Kl 0800 anlände vi till kolstationen Perus. Denna plats, som knappast kan kallas stad, är belägen på en ö, där det inte kan uppvisas ett grönt grässtrå. Överallt möter blicken en svart bergart - troligen stelnad lavamassa. De enda européer, som bor här, är 12 engelsmän. Inte en enda butik lär finnas i byn. Detta var första hamnen, som jag inte varit iland i, men i motsats till våra tidigare hamnar utövade denna inte någon som helst dragningskraft. Kolningen vidtog omedelbart efter vår ankomst och var undanstökad på 3-4 timmar, troligen vår snabbaste kolning hittills.

 

Klicka för att förstora!

 

Lördagen den 6 febr.

Denna dag inträffade egentligen endast en notabel händelse i och med, att jag satte ett personligt rekord för resan. Jag erhöll nämligen nio brev och fyra korsband - den 7:e skulle jag nämligen fylla 20 år. Kl 1700 fortsatte vi den avbrutna hemresan två dagar tidigare än resplanen. Nästa hamn blir Alexandria, där vi enligt färdplanen skall inträffa tisdagen 16 februari.

 

Söndagen den 7 - torsdagen den 11 febr.

Med en hård, kall motvind gick färden genom det i vanliga fall varma Röda Havet. Detta lär ju vara en av jordens varmaste trakter, men detta märkte vi ingenting av denna vecka. Vi har inte haft så kallt sedan vi lämnade Nordsjön på utresan. Om nätterna hade vi endast 10 grader varmt. Det blåste också en kall, snål NO- vind hela veckan, vilket troligen resulterade i kylan. Vår tropikutrustning måste hastigt bytas ut mot den för svenska förhållanden traditionella. Kavajerna, som nästan legat i malpåse, började på nytt bli populära persedlar. Natten till den 12 kom vi upp till den långsträckta vik, som från Röda Havet skjuter upp mot staden Suez och kanalen med samma namn.

 

Fredagen den 12 febr.

I gryningen kunde man långt borta i fjärran på vår styrbordssida urskilja land med oändligt höga berg. Det var Sinaihalvön samt bergen med samma namn. Hela dagen fortsattes färden genom den redan nämnda viken med mycket höga berg på båda sidor. Vid 20—tiden kunde man långt i fjärran för över svagt urskilja en mängd ljus. Det var staden Suez och det är här, som södra inloppet till kanalen är. Redan efter en timme voro vi framme och lät ankaret gå. Eftersom vi fortfarande låg två dagar före färdplanen, bestämde chefen, att vi skulle stanna här ett dygn och i Port Said ett dygn. En stund efter vår ankomst anlände en båt med den svenske konsuln, som tillika är direktör för det stora Kanalbolaget.

 

Klicka för att förstora!

 

Lördagen den 13 febr.

Samma fruktansvärda kyla hela dagen. Under natten hade temperaturen varit ända nere vid + 10 grader. Detta är under normala förhållanden ingen kyla för oss nordbor, men då vi i två månader vistats i 50-55° värme, är det inte så märkvärdigt, att denna kraftiga temperaturförändring skall göra sig starkt påmind. Det har för oss känts lika kyligt, som vad några minusgrader hemma i Sverige motsvarar.

På kvällen medgavs landpermission, men eftersom ett av en del officerare och kadetter anordnat spex skulle framföras ombord samma kväll, beslöt jag mig för övervara detta och stannade alltså ombord. Tillställningen började 19.45 och hade, som det heter på landkrabbsspråk, dragit “fullt hus”. Bland publiken märktes svenske konsuln med tre damer (troligen hustrun och döttrar), chefen samt de icke medverkande officerarna och största delen av övriga besättningen. Spexet blev enligt allas uppfattning mycket lyckat och mottogs med stormande bifall. Bland skådespelarna tycktes publiken främst gilla löjtnant Ahlmark, som spelade en äkta infödd indier, fänrik Edenberg som “direktör för den store, store cirkus”, prins Bertil som tillsammans med en Göteborgskadett (med utpräglad göteborgsk dialekt) drog vitsar i mängd om ombord timade händelser. Vidare uppträdde en trupp “dancing-girls”, balettflickor bestående av ett par fänrikar och några kadetter. Även här medverkade prinsen och skötte sig, liksom de övriga rent professionellt. Till sist men inte minst den till 10 man uppgående musiken, som med sina nummer skulle gjort succé var som helst hemma i Sverige. Allt mycket lyckat men så hade också programmet förberetts under två månader med ihärdigt repeterande. Alltnog, då jag plockade fram min hängkoj vid 22-tiden, hade jag haft en mycket lyckad kväll om ock mot slutet, trots kavaj, i kyligaste laget.

 

Klicka för att förstora!

 

Söndagen 12 febr.

När jag vid uppvaknandet på morgonen såg ut genom ventilen, möttes mina ögon av vidsträckt sandöken, bara sand och åter sand. Vi hade ett par timmar tidigare utan att jag vaknat lämnat Suez och var nu på väg norrut genom kanalen mot nästa hamn, Port Said, dit vi anlände efter en ganska enformig dagsetapp kl 1700. Efter de obligatoriska förtöjningsarbetena blåstes permission för fria vakten och även jag for iland och mjukade upp benen efter tre veckor till sjöss jag hade ju inte känt fast mark sedan Bombay.

 

Klicka för att förstora!

 

Måndagen den 15 febr.

Kl 1700 lämnade vi åter Port Said och med sakta fart fortsatte vi till dit vi skulle anlända nästa morgon.

 

Klicka i menyn längst upp till vänster för
att läsa om nästa hamn, Alexandria, Egypten!

 

 

Till början