|
Pansarkryssaren Fylgias
långresa 1931-32
Bombay, Indien och Perim, Jemen
Klicka för att förstora!
Söndagen den 17 - måndagen den 18 jan
fortsatte vi vidare
mot Bombay under lugnt och bra väder. På måndagsem hade vi kommit staden
så nära, att tornspiror, kyrktorn och andra dominerande byggnader kunde
urskiljas på avstånd. Vi skulle emellertid inte gå in i hamnen förrän
under tisdagen, varför vi kastade ankar på några distansminuters avstånd
från målet. Senare fick vi höra, att indierna blivit mycket oroliga, då
de sett ett örlogsfartyg ankra ute på redden. Vid denna tidpunkt rådde
nämligen ett mycket spänt förhållande mellan Indien och moderlandet
England, vilket vi så småningom skulle få konkret erfara, då vi gjorde
våra besök i sta’n. Oroligheterna blev en följd av de negativa resultat
om Indiens frigörelse från imperiet, som Gandhi underhandlade om i
England, och vilken senare vi träffade i Aden under hans återresa
därifrån. Indierna trodde nu, att engelsmännen skulle börja dra’
flottenheter till Bombay för att utöva påtryckning.
Då de fick höra, att
fartyget var svenskt, blev inställningen en annan. Trots oroligheterna
skulle vi under vårt besök mötas uteslutande av välvilja och sympati.
Tisdagen den 19 jan
lättade vi kl 8
fin och en halv timme senare voro vi inne i Bombays jättestora hamn.
Sedvanlig salut gavs för den engelska befästningen vid hamninloppet och
besvarades av densamma. Det är kanske på sin plats att här nämna något
om millionstaden Bombay. Jag skall göra det kortfattat.
Klicka för att förstora!
Staden, som har en
folkmängd av 1.200000 invånare är mycket gammal. Den började byggas
redan några hundra år före Kristi födelse och utgjorde medelpunkten för
all handel på Indien. Många nationer har under tidernas lopp varit
herrar i denna världsstad. Otaliga äro de strider, som ägt rum här
angående äganderätten till densamma. Dessa strider fortsätta ännu idag,
men har nu ett delvis annat syfte. Man kan därför lätt förstå, att
staden är befäst och det har den varit i evärderliga tider, ja, den
bestod ursprungligen endast av en stark fästning. Där denna gamla
fästning då låg, där finner man idag stadens centrum och här ligger
också alla de stora, moderna affärshusen. Sta’n är ännu idag väl befäst
av engelsmännen, som har tre starka fästen vid inloppet till hamnen.
Detta är också ur engelsmännens synpunkt nödvändigt, då indierna blivit
mycket oroliga och upproriska av sig numera. Det är den kände indiske
folkledaren Gandhi, som delvis är upphovsmannen härtill, men det skulle
taga alltför lång tid och för mycket utrymme att närmare gå in på de
politiska förhållandena här.
Många äro de olika
folkraser och människoslag, som bo här: indier (i
majoritet), hinduer, araber, malajer, pager och åtskilliga fler.
Givetvis finns också en mängd européer bland vilka naturligtvis
engelsmännen är de flesta men det finns också holländare, tyskar,
spanjorer samt ett dussin svenskar. De förut nämnda parserna äro
tämligen talrika här. De känns lätt igen på sina huvudbonader, vilka ser
mycket pittoreska och löjliga ut. De har också många gamla sedvänjor,
som följs med största stränghet ännu idag. I synnerhet deras
begravningssätt är anmärkningsvärt. De har en egen kyrkogård, som ligger
på en höjd strax norr om staden. Längst uppe på ett torn är ett nätverk
anordnat på vilket de döda läggs helt nakna för att endast några minuter
senare vara uppätna av hundratals skrikande hungriga gamar ända in till
benen. Dessa gamar sitter alltid avvaktande uppe i de månghundraåriga
träden runt tornet. Därefter kastas de väl avgnagda benen i en djup
brunn, där de på lång sikt förmultna och upplösas. Platsen gör ett
mycket dystert och beklämmande intryck. Om man tittar upp i träden, kan
man där uppe i det täta grenverket urskilja de stora svarta
människoätande gamarna inväntande sina måltider. Men i
begravningsplatsens omedelbara närhet finner man en underbar terrass med
en hänförande utsikt över Bombay omgiven att det blå vattnet och många
små gröna öar. På andra sidan staden ser man den kända indiska djungeln
utbreda sig, där, endast några km utanför sta’n, man ännu idag kan
träffa på både tigrar och leoparder. Ja, detta var något om Bombay och
dess historia.
Klicka för att förstora!
Första dagen hade
jag vakt och kunde alltså inte fara iland. Jag hade i Bombay en gammal
bekant från Lund, Gunnar Persson - studentkamrat till
min bror Allan
- och som var anställd vid Svenska Tänsticksbo1aget där. Han hade i förväg
underrättats om Fylgias och min ankomst och därför väntade jag med
spänning antingen ett besök av honom eller annat livstecken. Idag hörde
jag emellertid inte av honom.
Klicka för att förstora!
Onsdagen den 20 jan.
Idag erhöll jag
meddelande från Gunnar P, vari han föreslog tid och plats för ett
sammanträffande nästföljande dag. Eftersom jag även den dagen hade vakt,
blev vi tvungna uppskjuta sammanträffandet ännu en dag. Jag har glömt
nämna, hur jag fick hans brev. Jag var under fm iland och då bl.a. på
huvudpostkontoret
- enligt uppgift ett
av världens största och inrymt i ett ofantligt rikt ”utsirat”
byggnadsverk. Då jag kom in i den stora hallen i mitten och såg in i
fyra långa, oändliga hallar, vilka liksom utgående som fyra flyglar i
var sin riktning, kände jag mig verkligen mycket liten. Jag hade just
uträttat mitt ärende, då en posttjänsteman kom bort till mig med ett
brev och bad mig medtaga detta till adressaten ombord. Av en
tillfällighet tittade jag på namnet och, döm om min förvåning, då jag
där fann mitt eget. Då sedan såg, att det var poststämplat i Bombay,
fattade jag “galoppen”. Resten av dagen utnyttjade jag till att vandra
omkring och förvåna mig över den obeskrivliga skillnaden mellan
folklivet i Lund och här med ett helt annat brokigt och omväxlande
gatuliv. Mycket intressant och minnesvärt.
Fredagen den 22 ian.
Kl 1100 for jag
iland för att träffa Gunnar P, vilket jag enligt avtal skulle göra på
Tändsticksbolagets kontor. Eftersom detta låg ganska långt upp i sta’n
och jag säkerligen skulle få svårt att finna dit, beslöt jag mig för att
ta’ en droska. Som läsaren av denna reseskildring torde erinra sig, blev
jag i Aden lurad i samband med en taxiresa. Då jag skulle betala
avkrävdes jag den gången det dubbla priset mot det avtalade. Idag tänkte
jag: “Nu Tryggve, låter Du inte lura Dig utan är allt god och bestämmer
priset med gycken i förväg”. Jag frågade, vad han begärde för att köra
mig till den honom uppvisade adressen. Till att börja med begärde han 15
annas (1 annan=9 öre). Jag visste emellertid, att 6-8 annas var
lagom. Efter 5
- 10
min:s prutande (då jag upprepade ggr låtsades gå ifrån honom
- varje gång jag
gick sänkte han priset med en anna) fick jag ner priset till 7 annas.
När vi kom fram och jag skulle betala, hade jag inte jämna pengar, utan
måste lämna honom en rupee (en rupee = 16 annas). Nu
lämnade han mig endast 2 annas tillbaka istället för 9. Då jag begärde
en förklaring, sade han, att han hade kört två engelska miles och vi
hade kommit överens om 7 annas/mile. Detta var ju en stor lögn och
därför förklarade jag för honom så gott jag kunde, att han var den
dummaste människa, någonsin träffat, men ingenting hjälpte. Jag tänkte
emellertid inte låta luras utan tog upp en anteckningsbok, låtsades
skriva upp bilnumret och skulle just gå då han med den hämndlystnaste
min i världen lämnade tillbaka mina 7 annas. Sådana här intermesson
med överpriser, prutningar och allsköns skojeri — hör till ordningen
i dessa länder söderut och måste man alltid vara uppmärksam på. Jag var
tämligen nöjd med mig själv och min åktur, då jag minuten därefter
stegade in i “Vulcan House” i vilket svenska konsulatet,
Tändsticksbolaget och övriga svenska företag och institutioner äro
samlade. Här träffade jag efter ett oändligt frågande hos de indiska
kontoristerna var mister Pearsson var att träffa. Omsider fann jag honom
i hans privata kontor. Att vårt sammanträffande blev hjärtligt är säkert
lätt att förstå. Efter en stund begåvo vi oss ut på en biltur i hans
privata 2—sitsiga sportfiat. Det blev en mycket intressant rundtur, men
i början tyckte jag det gick något väl fort eller 65 km/timmen under
hela färden inne i sta’ns centrum med massor av människor även ute på
gatan. Jag lugnade ner mig, då jag snart märkte jag hade en mycket säker
chaufför vid ratten. Bl.a. voro vi ute och besåg parsernas
begravningsplats och den närbelägna tjusiga utsiktsterassen. vilka båda
platser redan tidigare orienterat om.
Kl 1400 skulle
följa med på en utfärd till en badrestaurant c:a två svenska mil norr om
Bombay anordnad av Tändsticksbolaget för Fylgias besättning. Därför
vände vi efter någon timme tillbaka till hamnen. Kl 1400 embarkerade
Fylgias babordsvakt c:a 200 personer ett 10-tal moderna bussar för
transport till Palm Beach Hotell, Juhu. Efter ett skönt, men ack så
salt, bad blevo vi på restaurangen bjudna på té lemonad, öl, smörgåsar,
kakor, cigarretter eller vad helst, vi önskade och så mycket vi kunde
dricka, äta eller röka. Tändsticksbolaget betalar !. Stämningen var
bästa tänkbara och säkerligen en av hela resans höjdpunkter. Tal hölls i
massor för våra värdar (tändsticksgubbarna), för Fylgias besättning,
officerare, prins Bertil och Sverige. Efter förplägnaden satte sig en av
musikkonstaplarna vid pianot och dansen började på den där befintliga
dansbanan. Det var en lustiger syn med alla dessa vitklädda svenska
flottister dansande par om par med varandra under palmernas skugga och i
en tropisk värme.
Klicka för att förstora!
Men även en mängd
andra förlustelser hade våra svenska värdar i beredskap. Där fanns
trollkonstnärer, som försökte överträffa varandra med sina
häpnadsväckande konster, där fanns ormtjusare, som blåste i en sorts
trumpet för sina djur. En del ormtjusare hade en hel uppsättning ormar
samt de vessleliknande djuren mungos. De plockade fram en orm och en
mungo, läta sedan dessa slåss med varandra, vilket alltid slutade med,
att mungon så småningom bet ihjäl sin fiende. Kl 7 ställdes färden
tillbaka till sta’n och denna trevliga utfärd var endast ett synnerligen
angenäm minne
blott.
Klicka för att förstora!
Söndagen den 24 jan.
Kl 1400 träffade
jag GePe igen och vi företog tillsammans en mycket intressant biltur
tillsammans en god bit ut i djungeln. Vi åkte ibland genom små indiska
byar och dessa voro i sådan fullständig avsaknad på allt som hör
civilisationen till, att man hade svårt att fatta, att man befann sig
endast några få svenska mil från en världsstad av Bombays storlek. Vid
ett tillfälle passerade vi ett vägbygge, att jobbarna slet mycket ont
med primitiva handverktyg i en stekande grym sol. Då GePe berättade, att
deras timlön låg på c:a 20 svenska ören, förstod jag bättre, vilket
underutvecklat nödens land, jag gästade. Och orsaken till alla de inre
oroligheterna.
Å
andra sidan
var allting mycket billigt och själv köpte jag vid besöket i Bombay en
handväska i äkta läder för c:a två svenska kronor. Ja, färden blev
mycket givande på både gott och ont. Efter bilturen åkte vi hem till
Gunnar bostad, där vi intog ett mycket välgörande mellanmål, uppassade
av ungkarlens 3-4 “boys” eller tjänare. Där hörde det till god ton att
inte själv uträtta någonting. Man fick knappt lyfta sitt glas själv
-
man nästan
väntade att en boy skulle springa fram och hjälpa sig. Eftersom Gunnar
skulle gå en för Fylgias officerare av Tändsticksbolaget anordnad
middag, skiljdes vi åt redan vid 6-tiden på kvällen efter en mycket
angenäm dag.
Jag har glömt
nämna, att under lördagen höll Fylgias officerare en fest ombord för
dels de tolv svenskarna i Bombay, dels en del engelska amiraler och
generaler, stadens guvernör samt alla övriga lokala pampar, alltså en
synnerligen lysande och representativ samling. Där sparades det
sannerligen inte på tusenlapparna. Ja, en så påkostad fest lär knappast
ha kunnat firats på Fylgias traditionsmättade däcksplankor tidigare.
Måndagen den 25 jan.
Idag har GePe och
jag inte haft tillfälle vara tillsammans, men jag var ändå iland nästan
hela dagen, besåg sta’n ordentligt till fots och handlade. På kvällen,
då jag stod på kajen och väntade på Fylgia-slupen, en 3-4 grabbar och
språkades vid, kom en elegant klädd herre bort till oss och på en god
svenska men med någon brytning och frågade om vi var svenskar. Då han
hörde detta, sken han upp som en sol och började ett intressant samtal
med oss. Han var svensk—amerikan, men hade aldrig varit i Sverige,
vilket han mycket beklagade. Till yrket var han någon slags redaktör för
en av Chikagos största tidningar. För tillfället var han i Bombay för
att hämta nyheter till sin tidning om Gandhi-oroligheterna. Ja, det var
en väldigt uppfriskande bekantskap att göra och säkerligen med “sitt på
det torra”. Till slut ville han bjuda oss alla fyra på middag på sitt
hotell, men eftersom det redan var sent avböjde vi hans generösa
inbjudan. Han var riktigt rörd, då vi efter en timme tog farväl av
honom. Han gjorde gällande, att detta var ett av hans angenämaste
sammanträffanden i hans liv.
Tisdagen den 26 jan.
Kl 1400 for
jag
iland och gjorde
en sista rundvandring på sta’ns gator. Kl 1800 träffade
jag
Gunnar P och efter
en kort promenad gick vi in i en restaurangträdgård för att höra på
musiken och förtära “Soda-Eis-Cream”, en slags fruktglass - den godaste glass,
jag
någonsin ätit. Jag
satt vi resten av kvällen och språkade om Lund och gemensamma bekanta
m.m. Kl 2100 tog vi farväl av varandra för sista gången
under
detta besök och
jag for ombord. Nästa dag
på fm skulle
nämligen Fylgia fortsätta resan hemåt.
Klicka för att förstora!
Onsdagen den 27 jan.
Kl 1100 lättade Fylgia och nu vändes fören riktigt på
allvar kända Sverige. Vädret var lugnt och bra samt lagom varmt.
Torsdagen den 28 jan —
torsdagen den 4 febr.
Nu var vi riktigt
på hemväg och närmade oss stadigt kolhamnen Perim vid södra infarten
till Röda Havet, där vi skulle kola. Under sju dygn hade vi inte sett
vare sig land eller något annat fartyg. Vädret hade varit bra under
resan med undantag av de två första februaridagarna, då vi fick en
ordentlig storm över oss. Den siste januari låg oceanen spegelblank, men
här nere kommer omslagen blixtsnabbt. På kvällen förändrades vädret
hastigt och det började blåsa upp mer och mer för att
slutligen den 1 febr
på morgonen ha
nått stormstyrka. Stormen varade inte så
länge
och började avtaga
den 2 för att slutligen på morgonen den
3 febr åter
blivit vindstilla.
Allt hade varit väl surrat ombord och inga skador uppstod. Tiden under
den gångna veckan användes som vanligt till stridsmässiga övningar,
skjutningar o.d. Natten till den 5
febr mötte
vi några fartyg med vilka vi växlade hälsningar och önskningar om lyckad
resa medelst morsering.
Fredagen den 5 febr.
Kl 0800 anlände vi
till kolstationen Perus. Denna plats, som knappast kan kallas stad, är
belägen på en ö, där det inte
kan
uppvisas ett grönt
grässtrå. Överallt möter blicken en svart bergart - troligen stelnad
lavamassa. De enda européer, som bor här, är 12 engelsmän. Inte en enda
butik lär finnas i byn. Detta var första hamnen, som jag inte varit
iland i, men i motsats till våra tidigare hamnar utövade denna inte
någon som helst dragningskraft. Kolningen vidtog omedelbart efter vår
ankomst och var undanstökad på 3-4 timmar, troligen vår snabbaste
kolning hittills.
Klicka för att förstora!
Lördagen den
6 febr.
Denna
dag inträffade
egentligen endast en notabel händelse i och med, att jag satte ett
personligt rekord för resan. Jag erhöll nämligen nio brev och fyra
korsband
-
den
7:e
skulle jag nämligen fylla 20
år. Kl 1700 fortsatte
vi den avbrutna
hemresan två dagar tidigare
än resplanen. Nästa hamn blir Alexandria,
där vi enligt färdplanen skall inträffa tisdagen 16 februari.
Söndagen den 7 - torsdagen den 11
febr.
Med en hård, kall
motvind gick färden genom det i vanliga fall varma Röda Havet. Detta lär
ju vara en av jordens varmaste trakter, men detta märkte vi ingenting av
denna vecka. Vi har inte haft så kallt sedan vi lämnade Nordsjön på
utresan. Om nätterna hade vi endast 10 grader varmt. Det blåste också en
kall, snål NO- vind hela veckan, vilket troligen resulterade i kylan.
Vår tropikutrustning måste hastigt bytas ut mot den för svenska
förhållanden traditionella. Kavajerna, som nästan legat i malpåse,
började på nytt bli populära persedlar. Natten till den 12 kom vi upp
till den långsträckta vik, som från Röda Havet skjuter upp mot staden
Suez och kanalen med samma namn.
Fredagen den 12 febr.
I
gryningen kunde man långt borta i fjärran på vår styrbordssida urskilja
land med oändligt höga berg. Det var Sinaihalvön samt bergen med samma
namn. Hela dagen fortsattes färden genom den redan nämnda viken med
mycket höga berg på båda sidor. Vid 20—tiden kunde man långt i fjärran
för över svagt urskilja en mängd ljus. Det var staden Suez och det är
här, som södra inloppet till kanalen är. Redan efter en timme voro vi
framme och lät ankaret gå. Eftersom vi fortfarande låg två dagar före
färdplanen, bestämde chefen, att vi skulle stanna här ett dygn och i
Port Said ett dygn. En stund efter vår ankomst anlände en båt med den
svenske konsuln, som tillika är direktör för det stora Kanalbolaget.
Klicka för att förstora!
Lördagen den 13 febr.
Samma
fruktansvärda kyla
hela
dagen. Under natten hade temperaturen varit ända nere vid + 10 grader. Detta
är under normala förhållanden ingen kyla för oss nordbor, men då vi i
två månader vistats i 50-55° värme, är det inte så märkvärdigt, att
denna kraftiga temperaturförändring skall göra sig starkt påmind. Det
har för oss känts lika kyligt, som vad några minusgrader hemma i Sverige
motsvarar.
På kvällen medgavs
landpermission, men eftersom ett av en del officerare och kadetter
anordnat spex skulle framföras ombord
samma
kväll, beslöt jag
mig för övervara detta och stannade alltså ombord. Tillställningen
började 19.45 och hade, som det heter på landkrabbsspråk, dragit “fullt
hus”. Bland publiken märktes svenske konsuln med tre damer (troligen
hustrun och döttrar), chefen samt de icke medverkande officerarna och
största delen av övriga besättningen. Spexet blev enligt allas
uppfattning mycket lyckat och mottogs med stormande bifall. Bland
skådespelarna tycktes publiken främst gilla löjtnant Ahlmark, som
spelade en äkta infödd indier, fänrik Edenberg som “direktör för den
store, store cirkus”, prins Bertil som tillsammans med en
Göteborgskadett (med utpräglad göteborgsk dialekt) drog vitsar i mängd
om ombord timade händelser. Vidare uppträdde en trupp “dancing-girls”,
balettflickor bestående av ett par fänrikar och några kadetter. Även här
medverkade prinsen och skötte sig, liksom de övriga rent professionellt.
Till sist men inte minst den till 10 man uppgående musiken, som med sina
nummer skulle gjort succé var som helst hemma i Sverige. Allt mycket
lyckat men så hade också programmet förberetts under två månader med
ihärdigt repeterande. Alltnog, då jag plockade fram min hängkoj vid
22-tiden, hade jag haft en mycket lyckad kväll om ock mot slutet, trots
kavaj, i kyligaste laget.
Klicka för att förstora!
Söndagen 12
febr.
När
jag
vid uppvaknandet
på morgonen såg ut genom ventilen, möttes mina ögon av vidsträckt
sandöken, bara sand och åter sand. Vi hade ett par timmar tidigare utan
att jag vaknat lämnat Suez och var nu på
väg
norrut genom
kanalen mot nästa hamn, Port Said, dit vi anlände efter en ganska
enformig dagsetapp kl 1700. Efter de obligatoriska förtöjningsarbetena
blåstes permission för fria vakten och även jag for iland och mjukade
upp benen efter tre veckor till sjöss — jag hade ju inte
känt fast mark sedan Bombay.
Klicka för att förstora!
Måndagen den 15 febr.
Kl 1700 lämnade vi åter Port Said och med sakta fart
fortsatte vi till dit vi skulle anlända nästa morgon.
Klicka i menyn längst
upp till vänster för
att läsa om nästa hamn, Alexandria, Egypten!
|
