Pansarkryssaren Fylgias långresa 1931-32

Port Said, Egypten

Klicka för att förstora!

Fredagen den 11 dec.

Kl 0700 hade vi land i sikte förut om styrbord - Egypten. Vi fortsatte vår färd en timmes tid tills vi hade staden Port Said - vår nästa hamn - inom synhåll. Då stoppades maskinerna, emedan en del målningsarbeten utombords måste utföras. Efter ungefär en timme var dessa arbeten klara och vi kunde återigen sätta fart och nu med hamnen som mål. Efter den sedvanliga saluten kastade vi ankar c:a 100 m från kajen. Ett par km utanför stan möttes vi av en lots, som sedan följde oss till vår ankarplats. Från staden sköt en minst km lång pir ut till havs som skydd mot sjö och sand. Här börjar ju Suezkanalen. Då man såg vilka kolossala stenblock, denna var bygd av, frestas man tro, att piren byggts under de gamla faraonernas tid. Troligt är emellertid att stenarna hämtats från någon pyramid eller annat liknande fornminne, vilka Egypten är så rik på. Genom de svåra stormar, piren varit utsatt för, har den yttre halva delen raserats och delvis spolats bort.

Klicka för att förstora!

En stund innan vi nådde fram till stan möttes vi av en vacker motorbåt i vilken stod en tjock herre klädd i en röd “fez” med en svart tofs i. På nästan oklanderlig svenska hälsade han oss välkomna med ett “God dag svenska sjömän, hur står det till”. Bredvid mig stod en gammal underofficer, som varit med om åtskilliga Fylgiaresor och även varit här en del gånger tidigare. Han kände igen karlen och kunde berätta, att det var en gammal god vän till Fylgia och kallades för Abraham. Om han verkligen hette det, vet jag inte. Han brukade alltid komma ombord på Fylgia och så gjorde han även denna gång. Ombord träffade han många gamla bekanta - även chefen och Abraham voro bekanta. En stund efter det vi ankrat kom kolpråmarna och ett 100-tal infödingar av en mängd olika raser. Vid middagstiden var kolningen avslutad, men så tog vi inte ombord mer än 200 ton. På kvällen var jag iland ett par timmar.

Klicka för att förstora!

Klicka för att förstora!

Söndagen den 13 dec.

Tänk vilket Luciafirande — badvarmt i vattnet, en stekande sol och denna miljö med en första känning av orienten ! Vädret var underbart. På grund av den mängd brev och julkort, jag hade att skriva under fm, kunde jag inte komma iland och få mig ett “vinterbad”, c:a 20 grader i vattnet, och detta var verkligen skada. En stor del av gastarna provade den härliga badstranden och det salta klara vattnet till ortsbefolkningens stora förvåning. Det var enligt dessas förmenande vinter och alltså inte badvarmt! Senare på em for jag dock iland, besåg sta’n och gjorde en del inköp. Just då jag skulle fara ombord för att “skaffa”, kom en svensk ångare, den första sedan Kielkanalen, och passerade oss på endast 30 m avstånd. Efter kvällsmaten for jag åter iland men återvände redan vid 10-tiden.

Måndagen den 14 dec.

Då jag vaknade på måndagsmorgonen och tittade ut genom ventilen möttes jag av en egendomlig anblick. Sandöken runt hela fartyget och på endast 50 m avstånd befann sig två kameler och en skara beduiner, vilka slagit läger här över natten.

Detta låter nästan som en saga, men var ändå dagens sanning. Saken var nämligen den, att vi redan vid 4-tiden på morgonen hade lättat ankar och voro nu redan på vag genom kanalen. Nu låg vi stilla endast några meter från den ena kanalkanten, emedan vi skulle låta ett par mötande ångare passera oss. Av denna anledning måste vi stanna en del ggr och vänta minst en halv timme varje gång.

För övrigt var passagen genom kanalen mycket intressant om än stundtals något långtråkig, då vi långa sträckor foro genom riktiga sandöknar. Längs västra kanalkanten - den egyptiska sidan — löpte en asfalterad bilväg spikrak mil efter mil och utan någon som helst kupering i vägbanan. Bredvid denna väg gick en järnväg på vilken vi voro i tillfälle att få se några snälltåg komma framrusande. Även bilvägen var något trafikerad, ungefär som Malmövägen där hemma. Några hade nog en hastighet av upp mot 100 km. Vid 9-tiden på kvällen skymtade man ljusen från staden Zues i fjärran. Vid denna stad slutar kanalen och Röda
Havet tar vid.

Klicka för att förstora!

Tisdagen den 15 dec.

Vid uppvaknandet befunno vi oss redan en god bit från kanalen och de medföljande lotsarna hade satts iland under natten. Nu hade vi Sinaihalvön på vår babordssida och den höga afrikanska kusten på styrbordssidan. Hela dagen följde vi en långsträckt smal vik. Endast på ett kort avstånd på våra båda sidor hade vi bergiga stränder. Bergen voro nog högst på Sinaisidan. Här fanns åtskilliga toppar ända upp till 8600 fot höga. Jag beklagar verkligen den gamle Moses, som enligt Bibeln, en gång gick upp till toppen för att bedja. Eftersom denna dessutom var snöklädd är min medömkan med honom och hans bara fötter ändå större. Under em mötte vi en engelsk jagare.

Precis kl 11 på fm steg kung Neptunus “Löpar-Nisse” upp ur havets djup, kallade samman hela besättningen och meddelade med kraftig och tydlig stämma att i morgon onsdag kl 1400 skulle hans och havets härskare och konung, Neptunus, med sin svit komma ombord för att utföra sin traditionella sotning för Kräftans Vändkrets. - Kl 1800 hade vi lämnat bergen ur sikte och styrde med 9 knop ut på Röda Havets salta böljor.

Kanalbilder. Klicka för att förstora!

Klicka i menyn längst upp till vänster för
att läsa om Sotaredagen!